Sällan blir väl de postkoloniala teorierna så tydligt bekräftade som i fallet Edward Colston. Miljontals människor rövades från sina hem i olika delar av västra Afrika, regioner som sannolikt försvagades kraftigt med skadeverkningar in i vår tid. Pengarna gjorde enskilda köpmän och furstar stormrika. En hel del pengar kom också sjömän och kolonialtjänstemän till del i form av löner. Den europeiska allmänheten vann också något på slavhandeln: de fick välfärdsinrättningar och utbildning. Det har såklart gynnat kontinentens utveckling ända in i vår tid. Den enes bröd blev den andres död.

En av aktivisterna i den uppretade mobben, Jen Reid, är ättling till slavarna. Hon klättrade upp på sockeln där statyn hade stått och knöt näven i luften. ”Black lives matter!” kan hon mycket väl ha utropat för demonstrationen samlades under den parollen. Vilken triumf för henne och mänskligheten, tänker jag. Obegripliga grymheter och orättvisor i historien kan inte göras ogjorda, men vi kan ta itu med de delar av vår historieskrivning som är falsk eller gravt selektiv. Vi kan försöka lära oss en mer sann och nyansrik historia. Jag lär mig om Edward Colston och Jen Reid i boken Så vann woke. Men här tolkas händelseförloppet kring statyn annorlunda.

Få människor är objektivt och fullkomligt goda eller onda på ett sätt som går bortom de sociala och kulturella normerna under deras tid. Colston tjänade pengar på ett sätt som idag anses klandervärt och brottsligt, men han använde också sina pengar till sådant som var till nytta för Bristols befolkning. Att riva ner statyer säger ingenting om den nyansen.

Det är bara det att Colstonepisoden inte stannade vid nedrivandet av statyn. Bristols politiker beslutade att fiska upp monumentet och placera det liggande i ett av stans museer. Statyn fick en utförligare historieskrivning där även de mörkare sidorna av verksamheten i Royal African Company hade sin plats.

Men författaren Joanna Williams hävdar att det pågår ett krig mot det förflutna. Det är skadligt menar hon. Konsekvensen blir att vi inte kan enas kring hjältar från det förr. Vi förlorar våra band till svunna tider. Historien blir något att skämmas över. Men sanningen då, tänker jag i mitt stilla sinne, är det bara det konstruerade äreminnet över Edward Colston?

Aktivisterna som välte statyn i Bristol är woke, hävdar Joanna Williams. Woke är ett otympligt begrepp på svenska men kan översättas som ”medveten om sociala orättvisor”. Det kommer ur engelskans awake, att vara vaken, och användes ursprungligen av afroamerikaner. Att vara medveten som sociala orättvisor är förstås inte dåligt, det hävdar inte författaren. Men nu har begreppet tagits över av eliten i samhället, skriver Joanna Williams, utan att underbygga påståendet. Man skulle kunna göra tillägget att politiska krafter som inte vill ha någon social medvetenhet har förvanskat begreppet och gjort det till en ersättare för det slitna ”politiskt korrekt”.

Episoden från Bristol är bara en av ett myller av händelser i samtiden som boken tar upp. Här finns konflikter som briserat i skolan och på universitet, i diverse debatter om skönlitteratur och andra kulturformer samt inom politiken. Person X skriver något dumt på Facebook, låt oss säga något rasistiskt. Andra blir arga och ställer in föreläsningen/intervjun/konserten som X skulle hållit. X får stöd från högerextremt håll, men blir uppsagd från sin anställning. X, cancellerad och ensam, får starta om från noll och nu med en stor dos självcensur. Detta är ett hot mot yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin, resonerar Joanna Williams.

Det här känner man igen, eller hur? Å ena sidan kan det finnas skäl att fundera över om toleransen för smärre snedsteg har blivit för låg och de informella straffen för hårda. Joanna Williams tycker absolut det. Å andra sidan kan man fråga sig hur vanliga dessa fall är, hur genomgripande den så kallade cancel-kulturen är och hur dåligt det är med självcensur mot rasistiska, misogyna och homofoba grodor. Jag menar, har demokratin någonsin gynnats av att etniska minoriteter, kvinnor eller HBTQ-personer utsätts för förtryck?

Förr i tiden talade man om skam. Det var något som fick människor att avhålla sig från att fälla rasistiska, misogyna eller homofoba uttalanden. Men med Joanna Williams synsätt är det självcensur och något dåligt.

Det finns en självmotsägelse som löper som en röd tråd igenom boken. Å ena sidan är woke ett mångtydigt och över tid skiftande begrepp vars betydelse det råder oenighet kring, hävdar författaren. Å andra sidan gör Joanna Williams ett stort antal tvärsäkra påståenden av typen:

Woke syftar till att rangordna människor efter det förtryck man antar att de utsätts för.
Woke tillåter inte oliktänkande.
Woke når långt in i etablerade sociala och kulturella institutioner.
Woke formar politik, lagar och praxis.
Woke fokuserar på identitet och bortser från materiella behov.
Woke kritiserar majoritetsbefolkningen när den råkar uttrycka sig nedvärderande mot minoriteter, vilket leder till självcensur.

Detta är märklig och bakvänd läsning. Joanna Williams är visserligen välformulerad och rapp i tanken, men genomfalsk i argumentationen. Jag ska försöka exemplifiera. Hon beskriver bakgrunden och betydelserna av ordet kultur på ett oerhört intresseväckande och underbyggt vis. Plötsligt slänger hon in påståendet ”vi skiljer mellan finkultur och populärkultur”. Det är ett försåtligt användande av ”vi” som dock kan få passera. Men härnäst påstår hon att:

Till för några årtionden sedan var finkultur mer kopplat till överklassens smak. Det har ändrats på senare tid och dagens elit inte bara distanserar sig från finkulturen, utan kritiserar också sådana konstnärliga prestationer för att vara elitistiska och exkluderande, fläckade av sin koppling till döda vita män.

Tillåt mig invända! Tvärtom är det de välsituerade i samhället som är och förblir majoriteten av publiken på teatrar, operor och baletten. Det är de välutbildade som läser mest. Döda (och levande) vita män hävdar sig mycket väl om man ser till vilka pjäser som spelas, vilka romaner som filmatiseras eller vilka musikstycken den filharmoniska orkestern uppför. Men sådana här svepande och ej underbyggda påståenden utgör stommen i boken. De reses som halmgubbar av Joanna Williams som sedan skjuter ned dem.
Woke har segrat, hävdar författaren svepande. Men kanske är det inte en långsiktig seger? Att göra uppror mot woke är fortfarande möjligt, argumenterar Joanna Williams. Det behövs en ny sorts politiker. Etablerade medier måste utmanas. Censurtendenser på nätet måste tryckas tillbaka.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga. Nya politiker väller in på bred front, eller kanske skulle man kunna säga nygamla. Seriös journalistik utmanas av alternativmedier, ofta med anonyma utgivare. Och folk skriver fullt frimodigt på nätet precis vad som faller dem in!

Woke har knappast segrat, där tror jag Joanna Williams har fel. Men jag gläds åt den korta triumfen som Jen Reid fick.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp
• Bristfällig miljöetik
• Fel premiss får helheten att halta

Blomsterdalen är en våldsam uppgörelse med detta. Skriven av Niviaq Korneliussen och tilldelad Nordiska rådets Litteraturpris 2021 synliggör den de förödande konsekvenserna av postkolonialismen på Grönland. Vi får följa ett namnlöst jag, en siffra i statistiken, en bit kött och blod, som samtidigt är en hel människa – med en svår uppväxt bakom sig, med känsloutspel och en färgstark personlighet. Hon ska flytta från Grönland och börja plugga i Danmark, lämna sin nya flickvän och hela sitt tidigare liv bakom sig.

Men det verkar inte riktigt fungera – Grönland finns i henne också när hon reser därifrån, hon blir inte kvitt ordspråken, mörkret och de ständiga uppdateringarna på Facebook: livsbejakande citat varvat med nya uppdateringar om grönländare som begått självmord. Danskarna ser på henne som om hon vore en utomjording, hemifrån ligger förväntningarna på att hon ska lyckas som en tjock dimma. Den branta nedåtspiralen för jaget blir ganska snart tydlig, ändå hoppas man att hon inte ska förpassas till det öde som så många andra grönländare möter.

Blomsterdalen är en viktig bok – temat är så pass bärande att det väger upp för en del av de svagheter som boken tyvärr dras med. Även om jaget är en färgstark individ, och Korneliussen lagt energi på att göra henne tredimensionell med minnen från barndomen och relationer till andra människor, kommer man ändå inte riktigt nära. Man förstår heller inte helt varför relationen till föräldrarna, och i synnerhet mamman, är så pass infekterad som jaget menar att den är. Några formativa minnen tas upp där jaget känt sig sviket av sina föräldrar, men mer än något annat känns det som modelleringar av en sanning som författaren vill få fram snarare än något djupt och riktigt. Detsamma gäller handlingen – intentionen är tydlig, men vissa avgörande vändningar sker plötsligt och utan riktig förklaring eller bakgrund.

Detta till trots lyckas Blomsterdalen förmedla sitt budskap – att grönländarna, också de som tar som tar sina liv, är mer än bara siffror i statistiken, att Grönland är mer än en turistort för danskar att åka på semester till när de behagar. Korneliussen lyckas dessutom kanalisera detta budskap genom en röst som känns ny och normbrytande.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Med landskapet som plattform
• Död och blommor i försiktig skrud
• Modet att dra eller modet att stanna?

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsens marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Skickligt, men utan nerv
• Lusten slocknar, men jag småler
• Iakttagaren Naipaul
• Otro mescalito. Un poquito.

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

Similar Posts:

• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Maktkamp i Brasilien
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Spretande framtidsantologi
• Tredje Världens kamp
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

O innehåller både minimalistiska dikter och kortare prosaavsnitt. På samma gång inbjudande (de olika sorters texterna följer en tydlig struktur och de erbjuder många olika ingångar) och stängd (ofta fåordigt, kanske kryptisk, säkerligen svårtolkat).

Öppen, bland annat genom att de luftiga diktstroferna med okomplicerat språk använder ordens ljud på ett sätt som kan uppfattas som lekfullt:

mitt i gapet

mitt i skriket

som det väsnas

som det vässas

Öppet, också för att prosaavsnitten, även om de präglas av ett poetiskt uttryck snarare än till exempel ett akademiskt eller journalistiskt, ändå erbjuder nycklar och förklaringar.

Det genomgående är Othello, representanten för den svarte mannen i den västerländska kanon (ni vet, den där litteraturen som är skriven och omskriven främst av vita män). En svart erfarenhet i en värld som präglas av en vit blick. En klassisk teaterroll som historiskt oftast gestaltats av vita skådespelare:

Plötsligt ser vi att svartheten är den skugga vitheten kastar: det är vithetens oro, dess neuroser, dess ilska som tar sig uttryck genom ett par alltför mörkmålade handflator.

Texten är indelad i fem avsnitt som vart och ett, utöver dikterna och prosatexterna som främst uppehåller sig vid Shakespeares Othello-karaktär, också innehåller en lektion vardera. Vi rör oss från ”Snölektioner” till ”Sånglektioner”, ”Simlektioner”, ”Scenlektioner” och ”Språklektioner”. Alla alltså med titlar som inleds med den böjliga, snirklande bokstaven ”S”, som till skillnad från ”O” rör sig från en punkt till en annan.

Dessa lektioner är fyllda av meningar som börjar med ordet ”om” (o:et igen). Det låter kanske som att det kan bli tradigt med en sådan uppställning, men det blir det aldrig, tack vare poetens känsla – inte bara för form utan även för innehåll:

Om att det kommer fler stämmor ur samma strupe. Om att göra rösten mer behaglig för att inte väcka oro eller missnöje. Om att kvittra som en trädkrona full av småfåglar. Om att kvittra som en brinnande hovdam. Om att stämbanden verkar ha genomgått en permanent förändring. OM SÅNG. Om att sluka ord som svärd. Om sorg. Om att dela en kontinent i flera delar. Om gränsdragningens problematik. Om blod i det flätade håret. Om tanken.

Similar Posts:

• Profiten på mänskligt lidande
• Ordet Europa betyder mörker
• ”Ingen yta är alldeles rak”
• Relevant men förenklat
• Utanför och innanför

Politiken drivs av visioner men i realpolitiken är det tydligt att också de geografiska faktorerna påverkar staternas tillväxt. I boken Geografins makt: Tio kartor som förklarar världen tydliggörs några saker som låg till grund för historisk expansion utanför den egna nationens gränser. Bördiga jordar som födde befolkningen och träd som kunde fällas för att bygga en flotta (den brittiska stormakten) och slutligen hav som utgjorde ett skydd för främmande makters invasioner.
.
.

Väster om Atlanten odlades den nya kontintenten upp och synen på ursprungsfolk var en grym historia. Engelskan som enhetligt språk underlättade givetvis byggandet av det nuvarande USA. Försprånget som Västeuropa och USA en gång fick går än idag att utläsa i militära resurser – du gissar rätt – NATO är den globalt starkaste försvarsalliansen i världen av idag.

Naturtillgångarnas marknadsvärden som går upp och ned har påverkat och påverkar fortfarande uppkomsten av gränskonflikter eller fredliga överenskommelser. Idag har Ryssland sökt sig till Kina bland annat på grund av sanktioner från västligt håll. Kina å sin sida befolkar nya landområden inom sitt eget land och annorstädes med resultatet att villkoren för andra ursprungsbefolkningar försämras. I boken återkommer Kina flera gånger, vilket förstärker bilden av dagens mindre dominanta Europa.

Hur medveten är författaren Tim Marshall om sitt barnfödda brittiska perspektiv när han går in för att beskriva Afrika? Jodå, han har kunskaper om både långa och korta tidslinjer. Vackra vattenfall, djungel- och ökenområden har gjort det knepigt att transportera varor eller sammanföra människor för idéutbyte. Jämför bara med Europas transportmöjligheter via Donau, Rhen samt floderna i Frankrike och Storbritannien. På den afrikanska kontinenten togs ingen hänsyn till naturliga avgränsningar som berg, floder och kuster vid nationalstaternas grundande – en helt igenom västerländsk idé. Han understryker att kolonialmakterna fick ett försprång på hundratals år i sin exploateringspolitik. När sedan de ursprungliga kolonisatörerna drog sig tillbaka övergick stafettpinnen till USA. Fortfarande idag råder en stor obalans mellan befolkningens egenmakt och det utländska inflytandet. I mötet med Kina är det svårt att stå emot när satsningar görs på infrastruktur – självfallet ingår byteshandel med afrikanska länders naturtillgångar.

Indiens och Pakistans historia saknar inte heller inblandning av det forna brittiska imperiet, som aldrig lyckades skapa något starkt centralstyre. Mångfald och starka regionala skillnader kännetecknar subkontinentens historia. Med ojämnt ärvda resurser från den koloniala tiden står sig Indien starkast. Pakistans inre splittringar beskrivs initierat och enligt Marshall betraktar Indien dessa med tillfredsställelse.

Men Pakistan har lockat Kina med en liten kuststad. Varmvattenhamnar är juveler i all handel och har stor betydelse i händelse av krig. Snart invigs en järnväg som dras från Kina genom Himalaya och Pakistan till hamnstaden Gwadar vid Arabiska havet. Vips, får Kina en närhet till oljan i Mellanöstern och kortare transportsträckor för sina exportvaror.

Avsnittet Korea och Japan börjar med en fråga:

Hur löser man ett problem av Koreas slag? Svar: man löser det inte, man bara ser till att det inte eskalerar. Det sker trots allt så mycket annat i världen som måste tas itu med omedelbart.

Länderna är små, men har geografiska lägen som inte ens de största ekonomierna kan bortse ifrån.

Också i Mellanöstern, Latinamerika och Arktis finns exempel på faktorer som orsakar tvister eller samarbeten. Det var en nyhet för mig att Kina bygger en kanal genom Nicaragua för att korta sjövägen mellan världshaven. Panamakanalen kan kinesiska intressen inte använda eftersom den är hårt bevakad av USA.

Marshalls urval bland konfliktområden följer principen follow-the-power. Med denna disposition blir utrymmet att analysera staters mellanhavanden med andra glasögon väldigt litet. It’s a man’s man’s man’s world och intresset för kopplingar till klimatförändringar är ljumt. Det minskar inte mitt engagemang i läsningen. Berättandet är aldrig långrandigt och minsann tror jag inte mången aspirant till utrikeskorrespondent blir charmad. Marshall väger in diplomati och klarspråk med lika stora delar när han formar sina påståenden. Jag gillar hans stil och hans vilja att öka den breda allmänhetens vetande. I själva verket känns det som om en del statsledares förbluffande retoriska utspel får en begriplig kontext. Marshall väljer att förhålla sig så här:

Det sägs att världen aldrig har varit mer oförutsägbar. Sådana påståenden bör dock tas med en nypa salt eller bemötas med sund skepsis. En kritisk hållning är alltid på sin plats. Världen har alltid varit osäker och framtiden per definition oförutsägbar.

Similar Posts:

• Imperiet under attack
• Banbrytande jätte som raserades
• Kryddor, kraftmätningar och krig
• Ordet Europa betyder mörker
• Jorden runt med andan i halsen

Författaren säger sig ha ett uttryckligt ärende: ”att presentera fakta och forskning som ifrågasätter våra invanda föreställningar om kolonialismen.” Utsugningen av kolonierna är en sådan invand bild. Guldet som fraktades över Atlanten, slavarna som skeppades i andra riktningen, gummit från Kongo som utvanns ur träden. Den som inte arbetade fort nog fick en hand avhuggen. Men Fredrik Segerfeldt visar att varken Portugal, Spanien eller Nederländerna blev rikare under åren som kolonialmakter. I Storbritannien insåg man med tiden att imperiet kostade mer än det smakade.

Med en mängd historiska fakta visar Fredrik Segerfeldt att rasism inte är något specifikt för väst. Inte heller imperialism eller kolonialism. Tvärtom är krig, erövring och förslavning vanliga fenomen, vart man än kommer i världen. Den vite mannen är inte värre än araben, azteken eller mongolen.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en lärd och kreativt disponerad bok. Historieintresserade får mycket att sätta tänderna i. Jag tycker om att rön ur klassiska akademiska skrifter eller torra statistiska rapporter blandas med referenser från populärkultur, som exempelvis filmen Lawrence av Arabien eller poplåten Killing an Arab. Fredrik Segerfeldt väver elegant in högt och lågt om vartannat. Det är ofta medryckande läsning.

Men den svaga punkten är premissen att ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” skulle vara att endast vita kan vara rasister eller begå brott mot mänskligheten. Är jag för hård om jag påstår att den mest invanda hållningen bland västerlänningar gentemot människorna i resten av världen är nedlåtande självbelåtenhet? Vi tänker att vi har bättre levnadsstandard, mer demokrati och verklig individuell frihet. Okej, tänker en del av oss, visst var det fel att kolonisera och förslava dessa afrikaner, asiater och andra, men det där är historia nu och titta vad de åstadkommit med sin frihet – ingenting annat än korruption, krig och svält! Så ser ”våra invanda föreställningar om kolonialismen” ut, påstår jag. En miljon svenskar röstade inte på Sverigedemokraterna för att de har dåligt samvete för imperialism och slaveri.

När huvudpremissen haltar uppstår problem. Det är svårt att sätta fingret exakt på den ömma punkten. Kanske är det att Fredrik Segerfeldt säger sig vilja utmana en föreställningsvärld men att denna är smalt företrädd hos svenskarna.
Fredrik Segerfeldt skriver att ”den ädle vilden-tanken lever kvar i den anti- och postkoloniala retoriken där, något förenklat, den vite mannen är ond och moraliskt korrumperad medan den svarte eller brune mannen (…) är god och äkta.”

Postkolonial teori avvisar dock västerländsk romantisering av ”orienten”. Det är exempelvis kärnan i portalverket Orientalism av Edward W. Said. Postkolonialisterna framhåller att ättlingarna till de en gång hunsade lydfolken har en egen röst, att de är mer än det som västerländska turister betalar för att få se: ormtjusare, massajer med spjut och andra ädla vildar. Dessa fenomen, där människor betittas som vore de objekt på museum, är en förlängning av kolonialismen, hävdar postkolonialisterna.

Att de europeiska staterna inte tycks ha blivit rika på sina kolonier är knappast bevis för att ingen utsugning förekom. Att rövarnästet är tomt på tjuvgods kan faktiskt bero på att de stulna värdesakerna hamnat i någon annans fickor. Eller att rikedomarna förskingrades till ingen glädje alls. Eller att det stulna i första hand var annat än materiella ting, exempelvis självbestämmande och initiativkraft.

Att vi skulle vara omedvetna om icke-europeiska erövrare och deras folkmord är ett tveksamt påstående även det. De flesta har väl ändå läst om Djingis Khan i skolan? Eller i vart fall hört schlagerlåten?

Jag anar att Fredrik Segerfeldts egentliga ärende är att polemisera med identitetspolitiskt inriktade vänsteraktivister som lutar sig mot postkoloniala teorier. Sådana finns förstås, men deras tankar och åsikter är knappast ”invanda” bland svenskar i allmänhet. Dessa aktivisters ståndpunkter kan man som läsare inte dra några säkra slutsatser om i Den svarte mannens börda. Om min misstanke är riktig borde Fredrik Segerfeldt därför ha skrivit en annan bok. Då hade han behövt ta sig an meningsmotståndarnas bästa argument för att sedan bemöta dessa.

Similar Posts:

• O som i Othello
• Tunn historia, tunt berättat
• Vita kränkta män bakom EU
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Därför att när man är rikemansson till en vit fransos och en svart afrikanska, och någon i grannskapet i Burundis huvudstad snor ens cykel, då kommer fars tjänstefolk fanimig se till att cykeln tas tillbaka. Även om det innebär att rycka den ur handen på ett barn vars far köpt den i god tro och aldrig kommer att ha råd med en annan. Och då får man, som rikemansson, samvetskval och vägrar cykla.

Blir någon gladare av att cykeln står och samlar damm?

Knappast.

Varför kan hans franske far inte förstå att hans rwandiska mor är en flykting i Burundi?

Säg det. Det kan inte vara kolonialism i alla fall, han är ju en del av den nya generationen. Han blir jättegenerad när äldre kollegor använder n-ordet. Men så farligt kan det väl ändå vara att fly om man kan bo i grannlandet, va?

Är det därför Gabys föräldrar skiljer sig?

Det är en bra fråga. Beskrivet ur unge Gabys synvinkel kan det nog verka så. Eller så är det bara en dålig idé att gifta sig när man inte fyllt 20 än. Eller så är de bara båda väldigt kluvna människor, båda flyktingar från sina hemländer av väldigt olika skäl, som aldrig riktigt lärde sig att förstå varandra.

Hur kan ett halvt land bestämma sig för att mörda den andra halvan?

Nu hoppade du fram lite snabbt, va? Ja, vi är i Burundi och ett av de värsta folkmorden på senare tid (de är ju några stycken, #neveragain) ska precis bryta ut på andra sidan rwandiska gränsen, men första halvan av boken är ju lyckligt ovetande om det. Gaby är gammal nog att förstå att han och de andra beiga barnen är annorlunda än sina grannar, men upp till en viss ålder spelar det ingen större roll. Vad han själv märker. Och för omvärlden är det ju hur som helst bara en liten fläck på kartan någonstans.

- Blodbadet som du säger väntar, hur skulle det kunna inträffa i Kigali när det är så många blåbaskrar där? Det är inte möjligt…
- Det räcker att några av dem dödas så evakueras alla vita här i landet. Det är en del av deras strategi. Stormakterna tänker inte riskera livet på sina soldater för att rädda livet på stackars afrikaner. Det vet extremisterna.

Vad är egentligen skillnaden på hutuer och tutsier?

Den ena sorten var kackerlackor, och den andra sorten hade machetes.

Skärpning.

OK, för att ta Gabys franske fars förklaring så har det något med nässtorleken och kroppslängden. Det är nog den förklaring vi europeiska läsare får nöja oss med.

Ger Ett litet land någon djupare förståelse för den processen, hur konflikter i ett nyligen avkoloniserat land gradvis trappas upp till folkmord?

Ja och nej, den är ju beskriven från ett barns synvinkel. Även om den vuxne författaren smyger in en hel del i första halvan blir det lite som om Mästerdetektiven Blomkvist plötsligt skulle hamna mitt i en militärkupp och ett folkmord halvvägs igenom kriget mot röda rosen. Vi som läsare vet ju vad som kommer att hända och kan fånga upp ledtrådarna, men vår berättare kan bara se det hända, se hur våldet sprider sig över lands-, folkgrupps- och åldersgränser och ett fungerande samhälle plötsligt blir helt laglöst, och det blir kanske ännu mer drabbande ur den här synvinkeln. Men förståelse för hur människor kan hugga ihjäl sina grannar? Är det något man kan förstå?

Militärkupp OCH folkmord?

Ja, han är ju i Burundi, där den demokratiskt valde presidentens livstid kan mätas i timmar. Folkmordet där hans släkt är måltavla är på andra sidan gränsen i Rwanda. Olika länder har olika problem, vetdu.

Varför spelar burundiska radion klassisk musik när det är statskupp?

Varför de kopplar ihop europeisk finkultur med något som ska säljas som återställande av ordning? Beats me.

Borde inte rwandiska radiopratare i yttrandefrihetens namn få uppmana till att utrota alla kackerlackor om de vill det? Det är väl ändå ett fritt land, eller? Vad är det för jävla åsiktskorridor?

Om du säger det så.

Kan man tvätta bort fläcken på ett golv där ett barnlik legat orört i sin favoritfotbollströja i tre månader?

Kanske måste man kunna det. De som inte kan får väl vackert räknas bort.

Vad säger ett priviligierat, väluppfostrat, välskolat barn till en mor som kommer tillbaka från ett krig och har blivit en helt annan människa?

En bättre fråga är väl vad han tillåts säga. Med franskt pass har han ju ändå en utväg. Det är inte hans problem bara för att det är hans mor.

Är boken bra då?

Den har en lång startsträcka, men när den kommer igång är den fruktansvärd. På ett bra sätt. Att Gaby redan från början står utanför, fast i ett varken-eller, blir både bokens styrka och stora svaghet.

Vad hände med Gabys cykel?

Vem vet. Kanske hittades den i ett skjul många år senare, oljades, pumpades, och gavs till någon annan tioåring. En del saker går ju i arv utan att någon kan förstå varför. Ack ja.

Similar Posts:

• Helvetesvandring som hemkomst
• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism