Drar någon fram ens hemligstämplade dagbok från Kungliga bibliotekets mörker och börjar läsa, kan det inte bli annat än spännande. Åtminstone inte om man heter Tora Dahl, som med tiden kom att bli en folkkär romanförfattare. Redan på 1930-talet hade hon och hennes make litteraturkritikern Knut Jaensson sin villa på Lidingö vidöppen för dem som […][...]

Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. […][...]

För att vara ärlig var det omslaget till Mårten Westös Fotnoter till en vandring som fick mig på kroken. När jag sedan ögnade igenom de första sidorna märkte jag hur jag sänkte takten i läsningen. Det var som att jag förvandlades till en lyssnare och iakttagare – en läsart som skiljer sig från när jag […][...]

Poesi är någonting som många tror är krångligt. Men enligt mig är det precis tvärtom. Poesi är självklar och öppnar världar. Och eftersom det finns en sådan bredd så är jag övertygad om att det finns poesi för precis alla. Jag vet treåringar som uppskattar Tomas Tranströmer. I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt […][...]

Att Peter Mickwitz diktsamling Bo i ett hus som ligger i mörkret avslutas med en essä känns helt naturligt, eftersom alla texterna utgör reflektioner. De är ett tankearbete, där poeten och essäisten bearbetar samhällets förändringar – rasismens och främlingsfientlighetens normaliserande. Det görs dock inte genom att analysera det som händer där ute, runtomkring, utan framför […][...]

Johan Rantala Bonniers andra diktsamling ramas in av en tydlig, tredelad struktur, given redan i titeln: boken består av tre delar, en vardera för titelns pronomen. Varje del i sin tur består av 18 treradingar och tre illustrationer. Varje trerading följer också en återkommande struktur genom att inledas med avsnittets pronomen, det vill säga alla […][...]

Dikterna i Kerro Holmbergs senaste bok är ofta förankrade i naturen och särskilt vatten är ofta närvarande: sjöfågel, åror, fuktfläckar, gyttjesand, regnets skval, en ny båt som lägger till. Det är relativt korta och luftiga dikter med ett språk som är okonstlat och opretentiöst. Men det innebär inte att de på något sätt är ”enkla” […][...]

Cecilia Alstermarks nya diktsamling Fosterlandet tar vid där hennes förra slutade. Om Pärlemor, som kom förra året, skrev jag: ”När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående.” Jag syftade på graviditeten som diktjaget just har påbörjat när boken slutar. Är jag en kropp för dig nu eller en behållare för vårt barn? Så lyder […][...]

En gång i tiden var Göteborg en viktig varvsstad. Stora fartyg som kom att trafikera världshaven byggdes på varven på Hisingen. Och att bygga dessa fartyg krävde mängder med arbetare. Det var jobb som också krävde yrkesskickliga arbetare, och som därför var relativt eftertraktade. Det var också en i hög grad manlig arbetsvärld. Det var […][...]

Med ett korthugget språk skapas bild på bild på bild i Axel Winqvists debutbok, ett pågående kalejdoskop som läsaren själv får pussla ihop till någon slags helhet. Interpunktionen är sparsam, minst sagt, och skapar sitt eget mönster, detsamma gäller syntax. Naturen och staden återkommer, inte direkt om vartannat, utan mer inflätade i varandra – inte […][...]