Poetry is that which is worth translating. Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet. Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive […][...]

I en värld härjad av pandemin rör sig ett diktjag in bland träden, söker sig in under träden. På så vis får jaget, och läsaren, tillgång till en drömsk dimension präglad av helgonbilder, gudomlighet och myter när trädens essens får blomma ut i olika former. Det är storslaget, rituellt och mässande, men det finns också […][...]

Språkets ögonblick kom först utan viljan att förändra mitt i en vild och segrande förlust En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och […][...]

Vänligen bygg inga berg är en fyndig titel på denna diktsamling som utspelar sig i en ICA-butik. Vi får följa författaren och kassörskan Linas blick i mötet med kunder och kollegor. Lina har ett rakt språk som jag finner väldigt tilltalande. Med en direkthet förmedlar hon det hon vill säga utan svulstiga krumbukter. Det som […][...]

Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv. I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan […][...]

Niko Erfanis debutbok är inte så mycket en samling dikter, som en långdikt på hundra sidor med mycket luft. I stort sett varje rad (ibland två rader) får en hel sida på sig. Diktraderna är enkla på det sättet att språket aldrig är tillkrånglat, och de ser enkla ut skrivna endast i gemener och utan […][...]

ALLT Sjukdomen kom till mig Eller kom jag till den? Minns det inte men kan förnimma det Högsommar På väg hem över slätten Kroppen alla nervknutar öppnade sig släppte in allt Så inleds Sila himmel, sila jord. Ett stilla, filosofiskt anslag som beskriver början av en utbrändhet. Diktens jag diagnostiseras alltså med utmattningssyndrom. Här finns […][...]

Man tar en text, vilken som helst, som skrivits av någon annan. Eller ta egentligen helst en text som verkar tråkig, stel och så långt från poetiskt språk man kan tänka sig. Sen tar man något slags raderingsverktyg (läs: suddgummi. Eller backslagstangenten på tangentbordet. Eller en tjock svart penna att stryka över med). Utifrån den […][...]

Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast. Christer Bobergs senaste bok […][...]

I en liten, nätt bok som lätt får plats i fickan breder Martina Moliis-Mellberg ut en av de allra största och mest bottenlösa känslorna en människa kan känna: olycklig kärlek. Redan från början är allt för vackert, för skört, för redo att gå sönder. Jaget gråter mycket, kan inte sova om nätterna, vill hålla fast […][...]