Jag var tonåring i förorten och har glömt hur jag först kom i kontakt med Lukas Moodysson och hans poesi men jag minns hur drabbad jag blev. Liksom febrig och förälskad. Hur jag skyndade till den lilla bokhandeln där jag tidigare beställt Michael Strunge och nu bad dem ta hem Lukas tredje diktsamling, Evangelium. Hur […][...]

Del 1 | Del 2 | Del 3 On 10/7/07, Helena Hansen wrote: Hur börjar man? Hej! ? Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i […][...]

Mina första riktigt mäktiga läsupplevelser i vuxen ålder (jag började läsa skönlitteratur först i sena tonåren) hade det gemensamt att de inte handlade om tillsynes något särskilt alls. Det var slackerliv och långtråkighet och ett eller annat kärleksbekymmer. Det var igenkänning. Tillvaron i småstaden blev på samma gång bekräftad och utpekad i all sin inskränkthet […][...]

I förlagets utskicksblad till Vi som aldrig sa hora har halva textutrymmet upplåtits åt författaren själv, där han skrivit en slags slagfärdig copy-text om sin debutroman. På de raderna informeras jag bland annat om att jag har att göra med en ”poetisk page-turner” samt att det är en ”generationsroman” jag just ska läsa. Ett bra […][...]

Att Lagt kort har haft stor betydelse förstår man redan efter bara några minuters research på nätet. Ekot från bokdiskarna, när den damp ned 1970, tar också förlaget Atlas fasta på när den i november gavs ut i nytryck på pocket (utan att nyöversättas): Joyce Carol Oates och Bret Easton Ellis får uttrycka sin beundran […][...]

Till Sveriges Radios romanpris 2005 har följande böcker nominerats: Béla Bártok mot Tredje Riket av Kjell Espmark Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman Tredje flykthasitigheten av Lotta Lotass Splendorville av Ellen Mattson Personliga pronomen av Daniel Sjölin Happy Sally av Sara Stridsberg Priset går till ”en framstående svensk roman ur det […][...]

"Skönlitteratur" står det här ovanför. Det här är alltså, märk väl, en roman av och om Per Hagman – självbiografiskt, men utan löfte om att varenda ord är sant. Men strunt i det, sanningshalten i varje enskild mening är väl egentligen ganska ointressant så länge boken själv håller. Vi möter vår hjälte i ett flygplan […][...]

Det finns en paradox i den här boken, den ska tilltala yngre läsare och är därför flashigt skriven med diverse olika stilistiska knep som närmast kan liknas med serietidningspråket, messandet eller chattandet på nätet. Estetiskt sett ser det coolt ut, lite banbrytande sådär. Men det blir snabbt för mycket av det goda. Och det är […][...]

Jag undrar vart alla idéromaner har tagit vägen? Jag förundras över enkelspårigheten i ny svensk prosa. Jag ser några pretantiösa avstamp, men inte så mycket mer. Jag tvingas återigen efterlysa lite mer jävlaranamma hos de svenska debutanterna. Jag vill ju så gärna läsa nåt som naglar sig fast, nåt som river djupa spår i mitt […][...]

När du inte ids ta dig an den där skryttjocka volymen som du har på projekt. När ditt måste-läsa-samvete får ge vika för något snabbt och impulsivt. Dostojevskij för tung, Dahlström för kultig, deckarna förutsägbara och arbetarförfattarna bara för ambitiösa. Du behöver en bagatell. Och kanske du hoppas på att någon gång faktiskt ha läst […][...]