I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och ge plats åt en ny slags höger. De kallar sig ofta konservativa, men är inte som gårdagens konservativa.

De här har en radikal agenda och ifrågasätter ofta grundbultarna i det demokratiska samhället. Det oberoende rättsväsendet, minoriteters rättigheter, fria medier, faktabaserad samhällsdebatt. Allt detta är i skottgluggen för den radikaliserade konservatismen.

Natascha Strobl, österrikisk statsvetare, journalist och författare, dissekerar nytillskottet i det politiska landskapet. Hon tittar särskilt på Sebastian Kurz och Donald Trump, men hennes iakttagelser är giltiga långt bortom Österrikes och USA:s gränser.

Den radikaliserade konservatismen siktar på maximal polarisering, ett tillstånd av permanent ilska, största möjliga skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Alla måste välja sida. Vår sida är offer, den andra sidan är förövarna.

Det finns inte utrymme för något tvivel eller tvehågsenhet, än mindre några nyanser. Att avvakta med ett beslut i väntan på en utredning ses som svaghet. I stället hyllas ledarens handlingskraft. Sunt förnuft räcker. Allt det här kan man betrakta i samtiden, oavsett om man bor i USA, Österrike, Brasilien, Filippinerna, Storbritannien, Ungern eller för den delen Sverige.
Kurz och Trump har sina olikheter, skriver Strobl, men det de har gemensamt är att de båda insett att det som betyder något i dagens politik är berättelsen och de känslor som är kopplade till berättelsen.

Det handlar om att förmedla en ny trygghetskänsla. I tider av sociala och ekonomiska sprickor är detta ingen defensiv och statisk känsla, utan en aggressiv och dynamisk. Löftet att skänka giltighet till det behov som ligger till grund för denna känsla är den radikaliserade konservatismens ideologiska kärna.

Skattesänkningar, förbättrad välfärd, infrastruktursatsningar – kort sagt verklig politik – är av underordnad betydelse. Brutna vallöften behöver inte betyda så mycket så länge väljaren får sin beskärda del av vredesutbrott och ”vi och dom” samt inte förnekas rätten till den mysigt värmande offerkoftan.

Inte heller misstankar om lagbrott behöver vara ett problem för den radikaliserade konservativa politikern. Då spelar man bara rollen av oskyldigt anklagad: offerkofta på. För denna politikertyp är det alltid valrörelse, även om den är president, premiärminister eller regeringsbildare. Vardagspolitiken, förvaltningen, passar dåligt. Det är konflikten med meningsmotståndarna och de saftiga utspelen som står i centrum, inte leverans på vallöften.

Steve Bannon, en gång Trumps strateg och rådgivare, har sagt att bästa sättet att hantera medierna är att ”översvämma rummet med skit”. Så har det också blivit. Samhällsdebatten präglas allt mer av kortlivade skandaler, avslöjanden och trätor. Småsaker som saknar relevans eller sanningshalt – eller både – och dyker upp, tar plats och försvinner i tempo furioso. Denna ”skit” måste den samhällsintresserade vada igenom. Det är svårt och tidskrävande att orientera sig, nära nog övermäktigt. Många väljer att lämna rummet helt. Andra väljer strategin att sälla sig till ett lag och blint heja på. Logiken om ”vi och dom” tar över. Det är ren fördumning. Men den radikaliserade konservatismen har tagit ännu några poäng. Meningsmotståndare som åtnjuter respekt smutsar ner sig om de väljer att ta fajten. Journalisterna blir överlupna av arbete med att faktakolla. Dessutom orkar färre rationella människor engagera sig. Kvar blir de rent känslostyrda som attraheras av radikaliserad konservatism.

Natascha Strobl berättar ingenting som inte den politiskt intresserade redan vet, men hon gör skarpa iakttagelser och formulerar väl vad hon ser. Det finns goda skäl att rekommendera denna lilla bok. Den samtida politiken framträder i klarare dager. Och det är ingen liten sak med tanke på att de radikaliserade konservativa har översvämmat rummet med skit.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Man vet vad man har?
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Lovande klarsyn i pessimismen

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• Livet på riktigt
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Klarsyn trots översvämning av skit

Julia bor i en lägenhet i Wien tillsammans med sin katt Optimus. Ofta stirrar hon in i väggarna och ut genom fönstren, tillvaron är grå och stilla. I veckorna arbetar hon som engelsklärare. En solig dag på en parkbänk möter hon Ben. Ben bor i en buske och har de största, mest mörkbruna ögon Julia någonsin har sett. Han är lång och stor, naglarna lortiga, fingertopparna smutsgula. Julia blir fascinerad, det är något med Ben som gör att hon vill ha mer. Hon bestämmer sig för att fortsätta träffa denna underliga man.

”Jag ska våga ändra mitt liv, få en ny erfarenhet och för en gångs skull ta stigen som är minst upptrampad. Eller, i det här fallet, mannen som är minst tvättad. Jag förtjänar lite sex och kärlek.”

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är en typisk feelgoodroman med ett tydligt och rakt kärlekstema. Det är lättläst och glatt. Flicka möter pojke. De är så väldigt olika. Det uppstår hinder och förvecklingar, krångel och motstånd. En gnutta tvivel och missförstånd, sedan kan de leva lyckliga i alla sina dagar. Visst är Julia och Ben två finurliga och humoristiska gestalter. Att kemin som uppstår när uteliggaren möter den välutbildade, hårt arbetande kvinnan har ett stort underhållningsvärde är tydligt. Det är något jag själv finner viss glädje i att ta del av. Däremot finner jag romanen något intetsägande och platt. Emellanåt kan jag uppleva att Ben och Julia tenderar till att övergå i svårtillgängliga karikatyrer. Romanens lite snärtiga ton och snabba växlingar bidrar till detta. Samtidigt finns det charm i Abrahamsons uttryck. Det finns en slags frihet i berättelsen. Romanen lever sitt egna liv. Det är färgglatt och lättillgängligt.

Utan att vi officiellt pratar om det flyttar Ben in hos mig med sin lilla plastkasse. Jag gör plats i en av lådorna i byrån och letar fram en oanvänd tandborste och kam från min diverselåda till honom. Ben låtsas att han gillar Optimus och Optimus börjar kissa i Bens nyinköpta dojor.

Jag reflekterar också något över det faktum att det här är författarens första roman riktad mot en vuxen publik. Det märks att Abrahamson tidigare skrivit för de yngre åldrarna. Vissa partier är nästintill teatraliska, andra överflödiga. Kanske hade romanen tjänat på att skalas av och tonas ned på vissa ställen. Med det sagt har den fortfarande och onekligen ett högt underhållningsvärde. Abrahamson är en god berättare. Dialogen är levande. Här finns stunder av humor och värme som jag rakt igenom uppskattar och som muntrar upp en regnig sommardag i juli.

Similar Posts:

• Drömmar som krossas och byggs
• Humor och pinsamheter
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids
• Kampen är din, min, vår, allas
• Motstånd och feghet

Andreas lider men visar inget utåt. Trots hältan växer han upp till en fysiskt stark ung man och lyckas få arbete vid byggandet av de första linbanorna. Alpturismen är i sin linda men utvecklas snabbt, vilket präglar livet i de små bergsbyarna.

I byn finns också Marie, som arbetar som piga på värdshuset. Andreas kan inte sluta tänka på henne och blir en flitig besökare till värdshusvärdens förtret.

”Håll fingrarna borta från henne!” sa värden och satte fingret, som glänste av nyskirat ister, i bröstet på Andreas Egger. ”Marie är gjord för arbete och inte för kärlek, uppfattat?”
”Uppfattat”, sa Egger och kände återigen den spröda smärtan i hjärttrakten. För Gud kan man inte ljuga, tänkte han, men väl för en värdshusvärd.

Egger och Marie blir ett par. Kärleken dem emellan är trofast, varm och stark. Precis som jag också vill beskriva den här berättelsen. Det är knappa dialoger och enkla gester. Men under allt det enkla bultar det hårt.

Eggers och Maries tillstånd av lycka och frid utmanas, som så ofta sker, av händelser som ingen kan råda över. Och Eggers livsresa fortsätter.

Det här är en ljus och oavbrutet fängslande historia, berättad som en saga, enkelt och vackert, utan åthävor och med en stilla humor om hur det var och hur det blev. En blivande klassiker.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• En välsittande men makaber frack
• Klarsyn trots översvämning av skit
• Plötslig kärlek och trasiga kläder
• Metall och heta känslor

Tobakshandlare Otto Trsnjek brinner för att vara just tobakshandlare. Tidningsläsande tar han på största allvar och Franz måste läsa de viktigaste delarna av varje tidning varje dag. Även tobaksförsäljningen tas på största allvar, trots att varken Trsnjek eller Franz röker, och Franz memorerar allt om varje produkt. Otto Trsnjek är en figur full av udda visdomsord och ett starkt motstånd till att följa strömmen utan att tänka efter. Då hans affär vandaliseras och det bland annat målas ett ”arsle med öron” i blod på hans skyltfönster anklagar han slaktargrannen: ”Och vem är det som är så hjärndöd, att han målar sitt självporträtt bredvid min dörr? Och vem har redan halva livet burit hakkorset under kavajslaget och väntar bara på chansen att få visa det?”.

Tobakshandlaren är en roman där det personliga vävs samman med historiska skeenden. Tiden är sent 1930-tal och oroligheterna i Österrike är påtagliga. Från alla löpsedlar tittar Hitler, tobakshandeln vandaliseras eftersom judar handlar i den, friheten är klart begränsad. Tobakshandlaren är på sätt och vis även en utvecklingsroman. Läsaren får följa Franz genom hans vuxenblivande. Han kommer till staden som en naiv pojke, blir olyckligt kär och blir vän med tobakshandlaren Otto och med Sigmund Freud. Han rycks med i stadens puls, men finner också sin egen väg, sitt eget motstånd.

”Käre herr postis”, sa han trött, ”han Hitler kan ni stoppa upp nånstans, men bortsett från det önskar jag er en god morgon!”

Nazismens närvaro blir allt starkare genom romanen, världen blir allt hårdare och mer omskuren. Allt fler hälsar genom att heila, Gestapo för bort folk, däribland Otto Trsnjek, och människor i hakkorsbindlar tar makten över en hel stad. Sigmund Freud tvingas i landsflykt. Franz blir ensam med tobakshandeln och sina drömmar som han skriver ned och klistrar upp på skyltfönstret. En motståndshandling i sig; att ha drömmar när världen rämnar.

Tobakshandlaren är en roman om vuxenblivande, om att agera när allt går åt h-vete, om motstånd och feghet.

Similar Posts:

• Livet på riktigt
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• En välsittande men makaber frack
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Skräckgotisk psykothriller!

Den här groteska delen av vår historia ligger till grund för Steve Sem-Sandbergs nya roman, De utvalda. Här får vi följa barnen, men också i viss mån personalen, på Spiegelgrunds olika avdelningar. De är barn med olika fysiska och psykiska handikapp och missbildningar, men också barn som anses vara ”degenererade”, ”obildbara” eller ”tattare”. Och så personalen. Vad är det egentligen för typ av själsliga missbildningar som gör att de kan gå till jobbet varje dag och tortera barn? Eller är de bara vanliga österrikare, insnärjda i ett bestialiskt samhällssystem?

Sem-Sandberg vore förstås inte Sem-Sandberg om han gav ett entydigt svar på den frågan. De utvalda är, liksom föregångaren De fattiga i Lodz, en kollektivroman, ett körverk, och svaren är förmodligen lika många som de inblandade individerna. Sem-Sandberg skriver ett slags fragmenterad prosa, mycket väl lämpad för att ta de mest flagranta, svart-vita exemplen på ondska i modern tid och lyfta fram gråskalan som ändå finns där. Bara så kan vi ju försöka förstå, kanske känna och känna igen. Hur var allt det här möjligt? Kunde göras möjligt?

Steve Sem-Sandberg är en oerhört bra författare med ett alldeles speciellt och intressant sätt att skilda vår historias mörkaste, mest obehagliga och svårbegripliga vrår, men jag blir ändå sällan fullt så hypnotiserad av den unisont hyllade De utvalda som jag blev av De fattiga i Lodz. Det finns något lite spretigare med den här romanen, som tillåts sticka iväg från klinikens klaustrofobiska sovsalar och korridorer inte minst när det gäller de båda karaktärer som trots allt träder i förgrunden: sjuksköterskan Anna Katchenka och den intagne, men rymningsbenägne, tonårspojken Adrian Ziegler.

Det hade också varit intressant om författaren dragit ansvarsfrågan lite längre, låtit oss komma närmare inpå de undflyende sköterskorna och de ännu mer distanserade läkarna. Hur rationaliserar människor som valt en utbildning och ett yrke för att hela, vårda, att istället tortera och mörda? Fanns det ingenting bakom de rashygieniska flosklerna?

Men så verkar läkarna komma och gå lite mer som de vill, och Sem-Sandberg är starkast när han verkligen låter den slutna klinikvärlden avgränsa sig, stänger in sin läsare där tillsammans med barnen. Där finns ingenstans att ta ut sin frustration annat än på dem som har det ännu jävligare än en själv, ingen annanstans att fly än in i sitt eget huvud. För hur vaknar man när hela samhället förvandlats till en mardröm?

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan
• Fiktiva fakta-personer
• Och de nominerade är…

Söta pojkar med en väldigt bestämd uppfattning om hur tjejer betalar för sig, alltså, speciellt utländska tjejer som ju valt att ställa sig utanför det vanliga civiliserade samhället där kvinnor vet sin plats, ty detta utspelar sig på den tid då misogyni, hora/madonnakomplex och hederskulturer minsann fanns mitt i Europa (de flyttade ju helt magiskt på sig så fort man flyttade på taggtrådsstängslen). Och hur sprudlande lycklig berättelsen än börjar så går allt, bit för bit, käpprätt åt helvete.

Om jag bara ligger med dem förlorar de respekten för mig, och om jag vägrar våldtar de mig.

Självupplevt är det, och det vore lätt för detta att bli en enkel moralhistoria; ”Sydländska män är farliga”, ”Tonåringar är naiva”, ”Regler är till för att skydda hjälplösa kvinnor”, eller för all del den populära ”Sedan slog hon tillbaka”. Men människan är en komplicerad varelse, här finns lycka och vilja jämte mörker och maktlöshet, och det återspeglas både i berättelsen och i teckningarna. Det vore synd att påstå att Lust är en fantastisk tecknare, men detta är punk, och då är känsla och intensitet alltid viktigare än teknik. Rutorna i Idag är sista dagen av resten av ditt liv rör på sig, nedkrafsade med en hast som gör att man ibland får tvinga sig själv att stanna upp och faktiskt betrakta bilderna; när Ulli dansar så dansar läsaren, när Ulli halkar in i ett kaos där det finns allt mindre att hålla sig fast i, drar hon läsaren med sig. Hon tecknar alltid sig själv aningen mer fullständig, aningen sötare än de snabba bläckkrafs som beskriver alla andra – hon är ju 17, allt handlar trots allt om henne själv, och det är först 30 år senare som hon kan se hur naiv hon själv var, och hur trasiga och inskränkta alla andra verkligen var. Som bäst är hon ändå kanske när hon släpper den rena realismen och bygger drömscener; flyger över Rom med dess uråldriga ruiner, vandrar i museer med kvinnor upphuggna till kroppsdelar. Där 17-åriga Ulli vill romantisera vill 45-åriga Ulli göra motsatsen, och båda får komma till tals.

Man undrar lite grann vad det är med Österrike som ger upphov till både Haneke, Jelinek och Lust. Nog för att det finns enorma skillnader, där de förstnämnda är precisa är Lust spretig, men i botten finns mycket samma tankar; ett tyst våld som är inbyggt i själva språket, i själva berättelsen, i de gamla romerska ruinerna, i de nya fina maffiavillorna, och i det trygga välvilliga lillavänandet hemma. Det som ser ut som frihet där man bara har att hälla in all sin livsglädje, visar sig bara vara en mindre formell variant av samma patriarkala förtryck. När hon kommer hem till fina Österrike igen försöker hon berätta vad hon varit med om, och får bara höra att hon får skylla sig själv, att det där vill vi inte veta av, inser du hur vi skäms för dig? Håll tyst.

Men teckna går ju. Och sista ordet är inte sagt än.

Similar Posts:

• Gapar över mycket
• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• Smakprov av Österrike
• Uteslutande sexövningar

Men övertydligt är det inte alltid. Ibland, som hos Jelinek vilken medverkar med novellen ”Ikaros”, kan det handla om en rent språklig uppgörelse, att belysa och frigöra sig från ett totalitärt, eller om man så vill patriarkalt, språk. Eller som i novellen ”Ömsa skinn” av Evelyn Schlag, att problematisera ett slags fascistiskt tvång. I ”Ömsa skinn” kommer varje dag en pensionerad sjuksköterska för att ”ta hand om” en sjuk kvinna. Med subtila medel missar sköterskan aldrig chansen att påpeka sin ”patients” slarvighet och därmed inneboende skuld till sjukdomen.

Kanske är bokens mest intressanta text förordet. Av novellerna har jag ingen speciell favorit, alla noveller är, på gott och ont, på en lite lagom jämn nivå; det finns ingen text som direkt sticker ut från mängden. Sammantaget blir det rent av lite slätstruket och halvbra. Klart är dock att helheten säger mer än delarna.

Österrike berättar: Varma och kalla bad ingår i Tranans serie av antologier med noveller från olika delar av världen. Ambitionen och ansatsen är alldeles utmärkt! Förlaget beskriver det hela som ”korta smakprov på modern litteratur från 1900- och 2000-talen – ett perfekt sätt att orientera sig i berättelsernas värld” – och visst är det så. Men tyvärr känns novellerna i Varma och kalla bad allt för mycket som just smakprov, som är allt för korta dessutom. Resultatet blir mer ett skrap på ytan av vad österrikiska författare har att berätta.

Similar Posts:

• Freedom’s just another word. Punkt.
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Något för den analyshugade
• Smakprov ur en myllrande myrstack

Hej Lotta. Jag sitter på tåget nu och är framme runt tio. Försöker roa mig med Jelinek. Hon är lite seg, men vad gör man på tåg. Syns sen.

Det sms:et skickade jag i fredags och så löd då omdömet. Det var i början av läsningen, där Kurt Janisch och hans omvärld introduceras. Han är polis med det yttre för sig, därtill sadist och psykopat, charmig och manipulativ. Glupsk är berättelsen om hur han genom yrkesrollen raggar upp – nästan förhäxar – kvinnor med vilka han inleder relationer späckade av våld och utnyttjande, och med mord som vanligast utgång. Detta i ett försurat och korrumperat Österrike med invånare som är fixerade vid kött och sprit och snålt hellre gömmer sig i buskar än lägger ut för toalettavgifter.

Jelinek berättar detta på ett säreget sätt. Det som är faktiska scener i handlingen varvas ivrigt med associativa resonemang om Gud och människa och natur, och ofta sammanvävs nivåerna till ett lätt hypnotiskt tillstånd av stycken som drar iväg över flera sidor. Hon är bitsk och sarkastisk, underfundig och stilsäker med tidshopp och generöst bildspråk.

Men, men. Här finns ändå invändningar. Efter att ha lärt känna omständligheterna i språk och upplägg börjar man tycka att berättelsen är lite väl utspädd, mellan varje dramatisk scen ska det ständigt fyllas ut med svävande resonemang och samhällskritiken ska ideligen osa upp för varje bladvänd. Stilen, med allt vad den innebär av långa parenteser och träffsäkerhet, räddar inte denna narkos. Problemet skapas när samhällskritiken ska komma från båda hållen: först gestaltad genom karaktärerna, och sedan i ett slags stiliserad klartext. Det är bara genom karaktärerna det är intressant att läsa.

Och just där vill jag samtidigt berömma, karaktärerna är så skickligt utformade att jag bugar mig för dem. Kurt Janischs sadism är obehaglig och han är trovärdig för allt vad tygen håller. Alla är trovärdiga. Och smått otäcka. De är fult och smutsigt mänskliga på det sättet som är både befriande och oroväckande att läsa om för att det är så sant. Det är en härlig klarsyn och skoningslöshet Jelinek har där. Hon beskriver också våld med ett engagemang som inte står hennes samhällskritik långt efter, och det är en mycket välkommen insats de gånger man är på väg att tröttna.

”Lite seg” stod det i fredagens recension i miniatyr. Det tycker jag fortfarande. Boken har underrubriken ”en underhållningsroman”, men det är bara lögn eller ytterligare sarkasm. Mer än underhållning är det ett exempel på stilistik och originalitet i form, god sådan, men jag önskar mig mer ren handling.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Uteslutande sexövningar
• Intriger som inte ens författaren står ut med