Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

Men så hör de av sig från Ryska teatern. De behöver en Nattens drottning till sin produktion av Trollflöjten och Margareta får rollen – och Viktor får också vara med på ett hörn. Dessutom blir han vän med scenmästarens dotter. Allt borde vara bra men varför händer det så konstiga och farliga saker på teatern, särskilt kring Nattens drottning? Och vad är det egentligen för märkliga väsen som rör sig i korridorerna och gömmer sig i källarvåningarna?

Trots familjens kyla har Viktor en egen inre trygghet och kan föra väldigt mogna resonemang kring sig själv och sina nära och varför de beter sig som de gör; bitterheten är långt borta men nog undrar han hur det skulle kännas om allt var annorlunda, om någon annan än hembiträdet Helmi visade honom någon som helst ömhet och omsorg… Den inre styrkan och den empatiska förmågan är det som leder honom framåt också i det som sker på teatern men tiden är knapp och vinterstormarna ondskefulla.

Det är främst en spökhistoria och stundtals en riktigt otäck sådan men också en obehagligt realistisk skildring av såväl skolmiljö som dysfunktionellt familjeliv. Det är spännande och man vill hela tiden läsa vidare och få veta hur det ska gå och hur saker och ting hänger samman. Personteckningen är mestadels ganska grund och det är svårt att riktigt få grepp om några andra än Viktor, vilket nog är en konsekvens av att det är mycket som ska in på relativt få sidor.

Någon som däremot tecknas väl och i detalj är teatern, från vind till källare, med korridorer och loger. Den är en veritabel drömmiljö på många sätt men också mardrömslik när den blir mer som ett väsen än enbart en byggnad.

Flera gånger medan jag läser tänker jag på Maria Gripe, särskilt på Agnes Cecilia – en sällsam historia där musiken och baletten ligger nära operan i den här skildringen. Gemensamma nämnare är spökerierna, mysteriet och sökandet efter ledtrådar i den närmaste familjen, liksom känslan av att vara en främling bland dem som borde stå en närmast. Den största skillnaden är dock de många elementen av ondska och hämnd i Nattens drottning.

Det ondskefulla och olycksbådande leder snarare tankarna till Gaston Leroux Fantomen på operan, som är mest känd i musikalversionen av Andrew Lloyd Webber; där är det också det som gömmer sig i operans nedersta regioner som är mest skrämmande.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Älskade melodram
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• Ett sommarmysterium
• Tretton år och evigt balansgående

Just precis idag är det tvåhundra år sedan Jenny Lind föddes och detta jubileum skulle ha firats stort men av de flesta konserterna, inklusive konsertturnén för årets Jenny Lind-stipendiat (det finns ett stipendium som sedan 1965 delas ut till en yngre svensk sångerska), blev intet, när Covid-19 vände upp och ned på tillvaron. Åtminstone två böcker har i alla fall givits ut, och en animerad film som belönats med pris vid flera festivaler.

Jag påbörjar läsningen av Ingela Tägils Jenny Lind-biografi Näktergalen direkt efter att jag avslutat 1794, Niklas Natt och Dags andra roman om Stockholms mörkare sidor under slutet av 1700-talet. Det är fascinerande att stanna kvar i ungefär samma tid; Jenny Lind föddes ju 25 år senare men det är i mångt och mycket samma samhälle det handlar om. Där den skönlitteräre författaren närmast frossar i smuts och elände är biografen mer registrerande men också tydlig – Humlegården låg då så avsides att unga kvinnor behövde eskorteras dit för sin säkerhets skull.

Jenny Linds liv är som taget ur en roman; hon föddes utom äktenskapet och hade en svår barndom utan framtidsutsikter – tills någon hörde henne sjunga och hon så småningom fick börja på det som var elevskolan för såväl skådespelare och sångare som balettdansare på den tiden. Det som skulle ha kunnat vara en rent av fantastisk tid smolkades dock av stridigheter inom familjen när det visade sig vilken begåvning hon hade. En mor och en far som ville ha del av det underhåll Kungliga Teatern gav, som drev processer och fortsatte försöka få en stor del av Jenny Linds inkomst så länge de levde. En lysande huvudrollsdebut vid sjutton års ålder och sedan triumfer både i Sverige och utomlands i några av de mest ekvilibristiska och spektakulära koloratursopranpartierna, tills halva världen var drabbad av ”Lind mania”. Den svenska näktergalen är en myt och ett fenomen, en superstjärna före de flesta andra superstjärnor med utsålda föreställningar och konserter för tusentals åskådare och åhörare, med folksamlingar kring sig så till den grad att hennes betjänt vid ett tillfälle blev allvarligt skadad.

Vissa saker som nu framstår som exceptionella var dock vanliga på den tiden, som att de begåvade barnen började undervisas i skådespeleri, sång och balett i tioårsåldern och fortsatte med detta tills det stod klart vilken bana de var mest lämpade för. Under utbildningstiden uppträdde de i småroller inom samtliga genrer. Den normala debutåldern för en operasångerska var 15-18 år och vanligen avslutade hon sin karriär absolut senast i fyrtioårsåldern – de som ingick äktenskap i de sena tjugoåren.

Det som alltid fascinerat mest med Jenny Lind är hennes röst, den som fick henne att liknas vid en näktergal (delvis också för att näktergalen inte är anslående till utseendet utan enbart till rösten). Rösten som analyserats bortom graven med all den osäkerhet det innebär – för inbillar vi oss inte att vi måste höra med våra egna öron för att kunna föreställa oss hur hon lät? Vetskapen om att röstideal förändrats genom seklerna gör att beskrivningarna av samtida åhörare inte riktigt tas på samma allvar som en skorrande inspelning från förra sekelskiftet, som man ändå kan höra.

Men det är just avsnitten om Jenny Linds röst och sångteknik som intresserar mig mest. Tidigt fick hon en röstskada som påverkade hela hennes liv som sångare och samtidigt som den försämrade hennes förutsättningar tycks hon också ha vunnit något på den. Genom citat från recensioner och brev samt från texter av Jenny Linds sånglärare tecknas en tydligare bild än tidigare av hur hon sjöng och hur detta sångsätt skiljer sig från vår tid. Jag tycker också att Ingela Tägil lyckas bra med balansgången att vara specifik i beskrivningarna men ändå hålla texten tillgänglig även för den som bara har grunda kunskaper om röst och sång. Man blir också påmind om att sångarnas tolkningar av sina roller före regissörernas tid var fria på ett annat sätt men också låsta, eftersom det fanns en risk i att gå emot gängse uppfattning om en viss roll.

Något annat jag tycker om att hon tar fasta på är hur bilden av Jenny Lind skapades delvis av medierna utifrån ett romantiskt kvinnoideal. För Jenny Lind är ett av de lysande undantaget i en tid då kvinnor som stod på scenen betraktades som sexuellt tillgängliga och ofta tvingades vara det för sin försörjning. I stället framstod och framställdes hon som oskuldsfull och med mycket hög moral och behandlades på ett helt annat sätt. Detta tycks stämma med hennes leverne men hennes sätt att se ned på dem som såg sig tvungna att göra annorlunda är inte så sympatiskt.

Det blir också tydligt att det fanns en helt annan komplexitet hos Jenny Lind, att hennes osäkerhet och scenskräck tog hårt inte bara på henne själv utan också på hennes närmaste omgivning.

Tyvärr känns det som om det hade behövts lite större insatser från redaktören; vissa stycken upprepas nästan ordagrant på olika ställen, vilket är lite störande. Det finns också formuleringar av typen ”emotionella känslor” och ”stora giganter” som hade kunnat rensas bort – det hade en jubileumsbiografi med mängder av bilder varit värd.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Operahistoria med förtjänster och brister
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Udda kulturhistoria
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”

Bland alla dessa medarbetare finns slagverkaren. Ni vet, den där musikern som står och väntar medan allt pågår. När klubban äntligen slås mot bastrumman är det för att skapa en illusion av en avfyrad kanonkula eller en blixt som slår ned. Andra gånger ska klangen av en triangel förstärka en upplevelse av is eller stjärnor.

I boken I fjärran hörs ett ljud – Slagverkaren i operans mörkaste hörn berättar musikern Roger Svedberg om den speciella nisch han jobbar med; slag, ljudeffekter och klanger inom operamusiken. Han inleder med att beskriva sin egen aningslöshet när han var nyanställd på operan. Då kunde det låta så här i hans hem:

– Vad har du spelat ikväll?
Jag berättade stolt om det äventyrliga livet som slagverkare på operan och hur jag just ikväll stod bakom scen och knackade med en trästav i golvet.
Min fru som då jobbade som regissör inom opera och teater frågade helt enkelt:
– Varför då?
Självgodheten rann för ett ögonblick av mig och jag kände att jag var ute på hal is, men svarade ändå:
– För att det stod så i noterna?

Svedberg är inte lika svävande i sina svar längre. Han har tagit reda på bakgrunden till att han knackar i golvet under framförandet av Giuseppe Verdis opera Macbeth. Det mörka dramat är fullt av maktlystnad och ångestladdad skuld. Scenen med knackningen på den stora porten är ögonblicket när två generaler ska väcka kungen Duncan (som Macbeth just har stuckit en dolk i).

Så mycket intressant historia det finns inom slagverksmusiken! Trummor, pukor och skramlande bjällror har sitt ursprung i militära fältslag på 1600-talet när det Ottomanska rikets armé avancerade in i Centraleuropa. I armén ingick en militärorkester med många män. Stora trummor, cymbaler och olika horn producerade skräckinjagande oljud. Makt och styrka hördes långt innan soldaterna syntes och många flydde sin väg. Instrumenten har därefter influerat musikkomponerandet i den tidiga scenmusiken de efterföljande århundradena.

Slagverkaren har de mest märkliga instrument att använda för att skapa ljudeffekter under en föreställning. En del har bevarats från 1700-talet och fungerar utmärkt i sin ursprungsmiljö; bland annat åsklådan och regnmaskinen på Drottningholmsteatern utanför Stockholm.

Problematiskt är det förvisso när ingen kompositör kan tillfrågas vid otydliga eller saknade anvisningar i de gamla operaverken. Musikerna tolkar och gissar efter bästa förmåga och i slutändan är dirigentens åsikt avgörande.

Svedberg ger även många exempel på de fysiska arbetsvillkoren från orkesterarbetet. Anekdoter uppstår mellan kollegor och ibland utsätter de varandra för spratt. Uppfinningsrikedom kommer till användning ofta. För att inte frackens knapp ska skramla på en cymbal vid fel tillfälle tejpas gaffa-tejp över den! Vidare behöver man vara en logistisk gud för att få ned alla slagverk i orkesterdiket. De olika klubborna för trummorna och klockorna måste vara inom räckhåll. Ena stunden är det svettigt och stressigt. Andra gånger uppstår lång väntan med hög koncentration. När den avgörande insatsen ska göras, ska den ske vid exakt rätt tillfälle, ha rätt volym och kraft.

Författaren nämner flera operapartier som vidgar mina lyssningserfarenheter. Han håller sig till sitt ämne i en lättsam och personlig stil men lite saknar jag exempel från kvinnliga kompositörers verk. Läsningen blev trots detta en trevlig utflykt detta år 2020 när så många konserter blivit inställda för att hindra spridningen av Covid-19.

Similar Posts:

• Operahistoria med förtjänster och brister
• Jenny Lind Superstar
• Från generation till generation
• På jakt efter hiphopens kärna
• Kvantitativt överväldigande introduktion

Så börjar Allt det vackra är inte förstört. Ingrid anländer till lägret, och absolut ingenting är som hon tänkt sig. I stället för det gemytliga hon föreställt sig måste hon sova på marken och de övriga deltagarna är alltifrån brottslingar till sektmedlemmar. Och samtidigt kan hon inte sluta tänka på Isaac, pojken hon lämnade hemma.

Historien verkar till en början förrädiskt enkel: ta sig igenom lägret, tuffa till sig, få tillbaka pojken, bli sams med mamman. Bitarna från lägret blandas med tillbakablickar och breven Ingrid skriver till Isaac och sin mamma, Margot-Sophia, men aldrig skickar. Det är skickligt berättat, där läsaren bara får precis tillräckligt med information för att kunna ta till sig nästa kapitel. Och långsamt avslöjas en alltmer komplicerad och rörande berättelse.

Trots berättarteknisk skicklighet är det stor skillnad mellan de olika kapitlen när det kommer till underhållningsvärde. Vildmarkskapitlen i nutid fullkomligt flyger förbi. Likaså breven. Tillbakablickarna tenderar dock att dra ut på längden, och tar alltför lång tid på sig att komma fram till poängen. Visst passar innehållet in i resten av berättelsen, men någonstans håller de inte riktigt samma nivå som de andra kapitlen.

Med det sagt är Danielle Younge-Ullmans roman stark och drabbande. Det är ett djupdykande porträtt av en mor-dotter-relation, en pirrig kärlekshistoria och framför allt en inspirerande berättelse om utveckling och hur vi människor kan klara av det mesta, om än inte allt.

Similar Posts:

• Drömmar om frihet
• Klassisk skräck i samtida format
• Betydelsen av en familj
• Två systrar så olika som bär
• Skilsmässans efterbörd

Boken Scener ur hjärtat är svår att placera in i ett fack. Den är en biografi, absolut, men också en stridsskrift för klimatet och medvetenhet kring psykisk ohälsa. För Malena Ernman och hennes familj, för boken är ett joint venture där maken står som medförfattare men barnen Greta och Beata tycks lika delaktiga, hänger allt samman. Vi bränner ut jorden och oss själva i vår hisnande jakt på framsteg och framgång.

I korta scener skildras familjens tillvaro under några år då döttrarnas hälsa ställer allt på sin spets. Det akuta läget där Greta inte kan äta. Alls. Timmarna på sjukhus, skolans handfallenhet, frågorna, svaren som är fel tills någon hittar en möjlighet men utredandet tar också tid och även med diagnosen på plats är vägen tillbaka lång. Därpå exploderar Beata i eskalerande vredesutbrott och det blir nya läkarbesök, nya psykologer, nya utredningar, nya svar. Och under tiden familjen måste hålla sitt fokus inåt kan de samtidigt inte låta bli att blicka utåt, för de kan inte blunda längre.

Tiden är knapp och det som måste göras är en enorm omställning – för den lilla del av jordens befolkning som vant sig vid en viss ”levnadsstandard” och ”bekvämlighet”. Familjens kris blir en spegling av klimatkrisen, hur allt snurrar för fort och kontrollen går förlorad.

Plötsligt ser jag hur Facebookflödet är fyllt av ”Julresan till Thailand bokad – check”, semesterbilder från Hong Kong, statusuppdatering på väg till U.S.A., hur lunchsamtalen kretsar kring resor, upplevda och kommande, och mitt dåliga samvete över flygresan till Rom ökar exponentiellt, trots att det var två år sedan jag flög senast. Malena Ernman får mig att vilja slita tag i vänner och bekanta och säga ”vi kan inte hålla på så här”. Faktum är, att jag måste hejda mig – så stark är känslan jag fått av min läsning.

Någon kommer att säga att rapporterna hon hänvisar till motbevisas av många andra, att växlingarna i koldioxidhalt varit snarare regel än undantag under den här planetens existens men vissa faktum kvarstår – det pågår ett massutdöende av djurarter som inte står dinosauriernas försvinnande efter, temperaturhöjningen går fortare, extremvädren blir fler. Ändå skulle jag gärna sett några ordentliga källhänvisningar och en litteraturlista för att öka trovärdigheten.

Men hur gör man rätt då? Problemen är för stora för enskilda personer men samtidigt kan det vara där vi måste börja. Om tillräckligt många avstår, ändrar riktning, visar på andra vägar, kommer fler att följa efter och till sist kanske det går att bromsa vår skenande framfart.

Jag tänker på Aniara, rymdfarkosten som hos Harry Martinson lämnade en förstörd jord men kom vilse på sin färd mot en beboelig planet. En femtiotalets pendang till Titanics undergång, men nu är det vi som rusar mot intet.

Kanske blir det lite för mycket men jag ser vitsen med att köra på, att använda sitt kändisskap för att dra uppmärksamhet till sådant man tycker är viktigt. Cyniskt? Kanske det men också befogat. Dottern Greta har genomskådat läsarna för länge sedan:

Vi har haft ett grovmanus ute för läsning och nu utvärderar vi resultatet. […] ”Okej, det är några som tycker att det är lite tungläst runt scen 41, de tycker att det är mycket roligare när du och Beata är med. Kan man lägga in nåt där?”
”Hur då?” frågar Greta som precis har valt ut några bilder på grisar i slaktmiljö som hon hoppas ska komma med i boken […]
”Ja, kan vi skriva nåt om er istället?”
”Nej”, svarar hon kort. ”Det kommer ju massa privat och annat sen. Mammas utbrändhet och allt sånt som alla älskar att läsa om kändisar. Det här är en bok om klimatet och det ska vara tråkigt. De får stå ut.”

Touché.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Innan vi brinner upp
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• En Wagnersopran om den största
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Den första delen av boken är en traditionell biografi, kronologiskt upplagd från barndomen i den skånska myllan, över kamp med sånglärare i Stockholm, ut på scenen och småningom segertåget över världen. Där är det mesta bekant men ändå fascinerande läsning. Mer intressant är ändå det som handlar om slutet av karriären och som inte varit allmänt känt tidigare, som hur en tysk student visar sig sitta inne med några lösningar på vokala problem den sextioåriga sångerskan brottas med.

Den andra delen, även om de går i varandra, är skildringen av relationen mellan författaren och idolen, från konsertbesöken och det första, förhoppningsfulla brevet över en egen karriär till sången på begravningen. Kanhända är denna del ändå mest intressant för dem som har ett eget sångligt intresse, eller är lite mer än vanligt intresserade av Birgit Nilsson, men jag tycker att det är den som verkligen tillför något.

Jag har egentligen lite svårt för biografier där författaren tycks vilja låna glans av den de skriver om, men här känns det mer genuint hyllande. Det författaren bidrar med är främst att visa hur engagerad Birgit Nilsson var i allt hon tog sig an – om det var att studera in en roll, anordna en konsert eller vägleda en ung sångerska. Hon tyckte inte om ansvaret, men efter vissa förbehåll lade hon sig ändå i det mesta – sångteknik, repertoar, klädsel, behov av att banta…

Operorna som nämns beskrivs kortfattat så att även den som inte är så insatt får veta något om handlingen utan att det stör den som kan Birgit Nilssons repertoar som ett rinnande vatten. På samma sätt tecknas kortbiografier av en del av dirigenterna, regissörerna och sångarna hon arbetat med.

Tyvärr är det svårt att göra Birgit Nilsson rättvisa – hennes humor och slagfärdighet gör sig bättre direkt än citerad och återgiven. Det är funktionellt skrivet men blir ibland lite… torftigt, även om det personliga når långt.

Det finns också vissa brister i objektiviteten, eller en anad försvarsställning som det lätt kan bli när det handlar om vänbiografier. Kärleken och respekten är så stor att vissa saker förbigås eller behandlas oproportionerligt summariskt.

Boken innehåller en mängd bilder, där många publicerats tidigare i såväl La Nilsson som i Mina minnesbilder, en sorts fotografiska memoarer publicerade i slutet av Birgit Nilssons karriär, men det är kära återseenden, oftast en Birgit med ett smittande leende, som ändå leder till ett vemod över att jag aldrig hann se och höra henne ”på riktigt”, denna fantastiska sångerska som också tycks ha varit en fantastisk person.

Similar Posts:

• Utbrända människor i en utbränd värld
• Jenny Lind Superstar
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• 70-talets största sötsak

Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! eller exempelvis Dahlströms Den galopperande svensken lider brist på det möjliga och omöjliga. Särskilt inte det sistnämnda. I båda böckerna finns ett överflöd av upptåg, utsvävningar, galenskap, annat, spektakel, skälmar, lustigkurrar, gynnare och minnesvärda karaktärer i allmänhet. Ta bara Wasa Bergman, den galopperande, som fastslår att varken politiska system, ideologier, filosofier eller religioner leder någon vart och att det inte blir någon

kärlek på vår planet förrän människan öppnar sig fullkomligt för operamusiken. Jag tar därför tillfället i akt att rekommendera världens regeringar att – om nödvändigt med våld och militär hjälp – tvinga massorna till Operan. De kommer där att erbjudas FRÄLSNING, KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI, genom att lyssna på operamusik. Min operamusik! Jag rekommenderar också F.N att skänka Det Kinesiska Folket 900.000.000 resegrammofoner och fem operaskivor per medborgare innan det är för sent. Företrädesvis mina kompositioner.

Stanišić begagnar sig inte av det underskattade knepet att gå lös med versaler och överlag är tyglarna litet stramare hållna. Påhitten är emellertid inte färre om än inte lika vrickade. Jag menar, hur toppar man en skildring av hur kalkoner används som luftvärnsammunition?

Boken inleds med att en person med ett namn som skulle göra sig väl på en schweizisk backhoppare – Ferdinand Klingenreiter – skall genomföra ett trollerinummer. Backhoppare är han ingalunda vid sidan av sin hobbysysselsättning utan arbetar på ett sågverk. Ett familjedrivet sådant. Kanske slutar trolleriet lyckligt, kanske inte.

Är ni en sån filur som alltid kommer på avvägar när ni pratar? Där samtalspartnern hinner gå och brygga kaffe, bädda sängen och operera nageltrång med nageltång utan att missa något väsentligt. Ni skall förklara vägen till en vilsen bilist och slutar med att berätta om fan och hans moster.

När vi ändå är inne på Operan:

Han påminner mig om den enda operan jag sett, jag minns inte längre vilken det var, det var långt innan jag kom hit, i slutet dör någon av en skottskada, men inte på en gång, han dör länge, det är en sådan där vilja dö-död under vilken det fortfarande sjungs om livet, frukt-ans-värt och vackert. Avsked från älskarinnan, avsked från brodern, från en blomsterförsäljare, från en häst och så vidare. Och just som man börjar ignorera den döende en smula, blir varse den sena timmen och funderar på allt man måste uträtta i morgon, då kommer döden! Men inte slutet. En annan böjer sig nu ned över honom, hans mördare förmodar jag, men jag vet inte säkert, för i skottögonblicket var det ett enda stort och dessvärre också dansant huller om buller, och han skrålar ännu en aria ur sitt blodiga bröst, först därefter är det över. Trodde du ja! Den döde slår upp ögonen, antingen spelade han bara död för att kunna lyssna till sin motspelares sång i lugn och ro, eller så kastar han sig strax som en zombie mot hans hals och sliter ut adamsäpplet. Men nej. Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ”Skjut en gång till!” vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det hela är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur kan de toppa det efter pausen?

Jag ber om ursäkt för det långa utdraget som antagligen också bryter mot någon sådan däringa copyright.

Jag gillar när det svävar ut och utsvävningar i allmänhet. Jag är svag för det här. Hade jag skrivit en roman skulle jag skriva såhär. Alltså försöka skriva så. Det där med att skriva romaner verkar tekniskt och svårt och gör antagligen bara ont när man försöker och efteråt är det bara gråt och tandagnisslan över de orättvisa recensionerna.

Boken består i olika berättelser, men Mo och berättarrösten dyker upp flera gånger. De vadar exempelvis ut till en flotte där någon sorts välgörenhetstillställning går av stapeln. Allt för att Mo skall komma i samtal med en kvinna han fattat tycke för. Själva vistelsen ute på flotten får mig att skratta. En styrka hos Stanišić är hans förmåga att skildra sociala situationer på ett smart och samtidigt träffande vis. Det är vänligt, gladlynt och empatiskt. Hjärtat har han på rätt plats.

Samma Mo och berättarröst hamnar sedermera i Stockholm och närmare bestämt Södermalm. De bevistar en vernissage, planerar en stöld av det surrealistiska huvudverket och lyckas under spektakulära former och i bara farten knycker de en machete från ett pizzahak. Lösensumma utkrävs men det hela slutar inte riktigt som det var tänkt.

Jag vill verkligen gilla boken eftersom … ja, jag gillar tillvaron när den inte är så stringent eller ens rimlig. Hur tråkigt vore inte det? Är inte det rimligt så säg! Och nog gillar jag den men jag måste jag erkänna att den ibland blir snudd på tradig. Inte ofta, nej, men någon gång. Jag kan inte förklara varför så jag avstår företaget. Det är som det är med det, men läs för Guds skull, det är underhållande och samtidigt oväntat klarsynt!

Similar Posts:

• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• En dåligt förvaltad idé

Att vara Loa Falkman är en pratig memoarbok som visserligen utgår från en kronologisk livsteckning men också gör krumsprång fram och tillbaka. Läsandet av ”Nyårsklockan” på Skansen 2014 är inramningen och skildringen av den tilldragelsen är i mångt och mycket synonym med resten av det som beskrivs – nya idéer, egen anspänning, detaljer om det som sker bakom kulisserna och sedan andras bedömning och kritik, där föremålet för den ibland ställer sig oförstående. Det är öppenhjärtigt men ändå utan att avslöja särskilt mycket – om det nu är det man är ute efter.

”All vår början bliver svår” hör jag eka när barndomen och den bitvis förfärliga skolgången beskrivs – en buspojke med enligt egen utsago en släng av såväl dyslexi som ADHD fast i den tidens auktoritära läroväsende. Samtidigt tycks han ha haft en förstående familj och något senare har han dock haft det ganska väl förspänt – att rektorn på operaskolan ringer och ber en söka är nog mycket få förunnat.

Att ha lätt för sig kan dock också bereda en svårigheter i andra skeden men den röda tråden är kanske oviljan att välja. Om man får en förfrågan och det rör sig om något som låter intressant – varför tacka nej? tycks han ha resonerat och det är naturligtvis det som lett till den brokiga yrkesbanan, ett veritabelt slalomlopp mellan operascener, filminspelningar och diverse annat.

Bland det mest intressanta är hur han ofta beskriver en växelverkan mellan det privata och det professionella livet, hur erfarenheter från barndomen kan användas när han tar sig an roller men också hur det han lär sig i sitt yrke blir ett privat intresse.

Det finns något av en ”von oben-attityd”, vilket ibland känns lite tråkigt. Jag kan också sakna mer om samspel med andra sångare. De största nämns, naturligtvis, liksom en del om arbetet med regissörerna men även andra skulle jag gärna läsa om. Ofta framstår sångaren Loa Falkman som något av en ö, medan skådespelaren är en bland andra. Ojämförligt viktigast av de personer som finns med är hustrun Rosy, ursprungligen balettdansös och senare den som skött allt administrativt kring hans framträdanden.

Tyvärr blir detta egentligen omväxlande och spännande liv i slutänden ganska tråkig läsning. Det är något stolpigt och fyrkantigt över det hela, trots det skämtsamma och ibland jovialiska. Det känns också ganska ytligt. En liten besk bismak ger det också att de tillfällen då han fått kritik hela tiden vänds till att det är andras fel, alternativt att de andras fel är större än hans egna.

Similar Posts:

• Skriva liv, leva skrift
• Lida och skriva
• Operahistoria med förtjänster och brister
• Att angöra ett nytt land
• Med hjärtat i Afrika

Författaren gör just vad titeln anger – tecknar operans historia under dess 400 år långa existens. Från de första försöken att återuppliva det antika dramat över storhetstiden på 1700- och 1800-talet till den något förvirrade tillvaron idag. Uppbyggnaden är dels kronologisk, dels nationsindelad, då det historiskt varit stora skillnader mellan italiensk, fransk och tysk opera (att det sedan skrevs italienska operor av en tysk bosatt i Storbritannien är en annan historia som också tas upp). Genomgående betonas nationella särdrag och ett sökande efter en nationell identitet inom operan, vilket under det senaste halvseklet i stället blivit helt inaktuellt. Svensk opera får naturligtvis också ett betydligt större utrymme än vad som skulle vara fallet i en översatt motsvarighet.

På insidan av pärmarna åskådliggörs också hur operans utveckling skett parallellt i de olika länderna/områdena, i en matris med tiden på ena axeln och geografin på den andra, finns kompositörer och centrala verk inprickade så att det är lätt att se närhet och avstånd i tid.

Det är ett ganska stort fokus på det nyare, det som det inte finns så mycket skrivet om, och som också är en aning problematiskt inom opera generellt idag: opera är mycket dyrt och att sätta upp nya verk är ännu dyrare. För säkerhets skull satsar man på det välkända publikdragande men för trovärdighetens skull också på helt nyskrivet – som dock sällan sätts upp en andra gång, just på grund av kostnaderna och risken. Alltså är det ytterst svårt att sia om huruvida några av dessa verk kan komma att bli framtidens klassiker. Till skillnad från övriga operaböcker jag läst finns det också ett avsnitt om opera för barn, något som blivit betydligt vanligare på senare år, såväl bearbetningar av klassiska verk som nyskrivet för en barnpublik. Detta hänger naturligtvis samman med den nutida synen på barn som kulturkonsumenter men också med ett behov av att säkra publiktillströmningen framöver för den konstart som ofta får vara symbol för något gammalt som överlevt sig själv.

Ibland blir det lite för många korta sammandrag av intriger men det är begripligt att det är svårt att släppa det mer operalexikonartade helt till förmån för de större sammanhangen, samtidigt som det är just sammanhangen och sambanden som är det intressanta med en sådan här bok – vad en viss opera handlar om är lätt att googla sig fram till men hur olika verk är förbundna med varandra som i en spindelväv är något helt annat. Samtidigt lyckas ju Göran Gademan i många av beskrivningarna fånga mitt intresse och faktiskt få mig att leta rätt på inspelningar av operor jag om inte avfärdat så i alla fall tänkt att de inte riktigt varit något för mig.

Boken innehåller ett rejält register, en omfattande lista över rekommenderade inspelningar, en ordlista över termer och begrepp som förklaras för den som inte är så insatt samt en fyra sidor lång litteraturlista. Tyvärr anges det i princip aldrig i den löpande texten varifrån uppgifterna kommer, utan man får mer eller mindre lita på Gademan, vilket jag efter många års högskolestudier med helt andra krav på akribi har svårt att göra. När han därtill skriver något som går helt på tvärs med min egen uppfattning om en något obskyr men mycket bra opera, ja, då sjunker trovärdigheten ytterligare.

Det är något problematiskt med det förment objektiva – då vill jag hellre få något rejält personligt. Å andra sidan är tanken att den här boken ska hålla länge, kanske ett halvt sekel, som sin föregångare, och då finns det gränser för vilka utsvävningar man kan tillåta sig. Dessa gränser är vidast i avsnitten om det mest nutida och framåtblickande; där finns det ju inte någon sanning eller allmän uppfattning att förhålla sig till – hur ser operans framtid ut? Bidrar de operaföreställningar som visas på bio till att öka publiktillströmningen till operahusen eller leder det tvärtom till att man nöjer sig med filmversioner?

Personligen anser jag att det mest intressanta avsnittet ändå är kapitlet om växelsången mellan Verdis och Wagners produktion. Sida efter sida får vi följa det som sker i Italien respektive Tyskland, hur det speglas i, närmar sig och fjärmas från varandra. Inte en giganternas kamp utan en giganternas parallellism, även om jag gärna sett att Gademan gått ännu längre i utforskandet av detta.

Något lite diskuteras genren opera i förhållande till operett och även musikal men det går inte på djupet och för den som inte är insatt framstår nog gränsdragningen som mer än en aning godtycklig.

Den tänkta läsaren förutsätts ha ett intresse men behöver inte ha några särskilda förkunskaper. Men jag tror ändå att detta främst är en bok för de relativt insatta och väl bevandrade som behöver borsta av gamla kunskaper eller tillägna sig nya där det finns luckor, som vill se de större sammanhangen och bredare penseldragen.

Similar Posts:

• En doldis på operan
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Jenny Lind Superstar
• Damned if you do
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats