Dorte är en 15-årig tjej som bor på landet i Litauen med sin mamma och sin syster. Hennes dagar ser för det mesta likadana ut – hon hjälper sin mamma med sysslor i hemmet, försöker få tag på ett jobb, hälsar på bagarens son Nikolai som hon är förälskad i, kommer hem och försöker skapa […][...]

Norges första kvinnliga partiledare, forskare i socialpsykologi, skapare av (eller kanske snarare ”identifierare av”) de fem härskarteknikerna som de senaste trettio åren har avslöjat hur män tar sig utrymme och makt på kvinnors bekostnad. Dessutom en outtröttlig föreläsare och fredsaktivist, en stor inspirationskälla och det närmaste vi i norden har i form av senmodern feministisk […][...]

I torsdags började SVT visa den norska tv-filmatiseringen av Anne B Ragdes Neshov-trilogi. Jag läste ut Berlinerpopplarna i onsdags, vilket förstås leder till en hel del enerverande noggranna jämförelser. Och så landar jag i att det luktar ju knappt. Visst är det en fin filmatisering, möjligen något mer genomallvarligt, men framför allt – var är […][...]

En ung man råkar ut för en tillsynes slumpmässig och inte särskilt hård motgång, börjar tvivla på sin plats i tillvaron och sina universitetsstudier och gör en gir i livet för att komma tillrätta med saker och ting. Naiv. Super av Erlend Loe? Ja, men också hans landsman Agnar Lirhus debutroman Skogen är grön. Filip […][...]

Jag är en dryg och okunnig romanläsare. Det inser jag gång på gång i Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Jag tror att jag fattar precis vart det bär hän – och hon lurar mig gång på gång. Med den äran. Till viss del skyller jag på förlaget som gett ut den upplaga jag råkat komma över. […][...]

Det verkar aldrig sluta snöa den här vintern. Även i det påhittade samhället Skogli, någonstans i Kongsvingertrakten, dit Levi Henriksen förlagt handlingen i sin första roman, lägger snöfallen sordin på all mänsklig aktivitet. Nya spår måste prepareras. Det handlar bygdens slagskämpe och problembarn Dan Kaspersen. Han återvänder till sin fädernesgård efter två år på kåken […][...]

Om inte det där orden hade blivit uttalade. Det räcker ju egentligen med det för att fortsättningen ska ta en viss bana. Så när huvudpersonen säger att om jag inte hade gjort si eller så hade detta inte hänt. Nej visst. Så är det. Om inte författaren tillåtit sin karaktär att vara nyfiken så hade […][...]

”Den norska da Vinci-koden” står det på framsidan. da Vinci-koden nämns totalt sex gånger på omslag, baksida och flikar. Men tydligen kom den här boken faktiskt före Dan Browns storsäljare. Aha… så man har tryckt upp den igen för att, tja tjäna en hacka. Surfa lite på ett hörn av Browns berömmelsevåg. Det är ju […][...]

Jag ville egentligen skriva om Doppler, Erlend Loes senaste roman, för jag hörde ett utdrag på radio som fick mig att stanna till i köket och tycka att det var så bra. En röst som talade till mig direkt men nu fick jag inte tag på boken så snabbt. Därför skriver jag som tröst om […][...]

Om romanen är minnenas genre så är det här genretypisk så det förslår. Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås […][...]