Norsk dokumentärfotografi? Nja, den är väl ganska okänd i Sverige. Vi minns Elin Høylands bok Brothers som kom för några år sedan och Marie Sjøvolds fina Dust catches light. Den sistnämnda kanske mer personlig än dokumentär. Men i Norge finns en stiftelse som heter Fritt Ord. En allmännyttig privat stiftelse som har samlat ihop en […][...]

Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på […][...]

I tre decennier har de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige. Oavsett höger- eller vänsterregeringar har politiken sett mer eller mindre likadan ut: avregleringar, bolagisering av statliga bolag, privatiseringar. Det är mest takten och argumenten som varierat något. Många undersökningar pekar på att majoriteten faktiskt inte vill ha det så. Ändå känns hopplösheten närmast kompakt. Hur […][...]

Plötsligt hörs ett skott! Mitt i trängseln på en centralstation faller en ung kvinna omkull, blödande från ett hål i magen. Hennes pojkvän glömmer att de är på flykt och skriker på hjälp. Barnet, skriker han, de har dödat barnet, vi skulle döpt honom till Hopp. En äldre man knuffar sig fram genom folkmassan; släpp […][...]

När land efter land i Europa de senaste åren har röstat fram högerradikala partier, har det hetat att det är en allvarlig sjukdom som breder ut sig. En farsot som de socialdemokratiska partierna står handfallna inför hur de ska råda bot på. I De hatade – om radikalhögerns måltavlor menar Magnus Linton att vi snarare […][...]

När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett […][...]

Morten Andersens Oslo är en kall stad. Gatorna tillhör grabbarna. Dom som spyr mot väggen och gör pisspår i snön. Krogarna och klubbarna är ställen man kan fly till när snön blåser runt gathörnen. Där finns kvinnorna med sina röda läppar och förföriska leenden. Dom som man så gärna vill vara nära, men som är […][...]

I arbetarområdet Årvoll i Oslo bor den tioårige pojken Finn med sin deltidsarbetande mor som både är frånskild och änka. Eftersom det är tidigt sextiotal är det en smula udda. Även om hon kämpar på i skoaffären för att få allt att gå ihop, och Finn är klassens bästa elev, så räcker liksom inte det. […][...]

Tja, vad säger man om en av årets mest omtalade böcker? Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv, att han […][...]

Per Petterson snor sin titel från en dikt av Mao Zedong, av alla människor. Bleka bilder från avfärden och byn den gången. Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan. I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, […][...]