Det hinner han aldrig. Istället kommer han hem och hittar sin gravida hustru död. Mördad.

2029. Jack, som nu är medelålders, har aldrig kommit över sin förlorade familj. Han hänger mest på barer där han ältar Patience och barnet. Så en dag får han nys om en man som uppfunnit ett sätt att resa i tiden, och Jack ser sin chans att lösa mordet innan det faktiskt sker och ställa allting till rätta.

Den som fortfarande förknippar Daniel Clowes med det stora och filmatiserade genombrottet Ghost World kommer bara delvis att känna igen sig i Patience. Här är det betydligt mindre vardagsrealism och betydligt mer vuxet mörk äventyrsberättelse och noir-vibbar. Det är våld, det är prostituerade, det är hämnd utanför lagens råmärken, och faktiskt ganska lite som gör att jag i andra fall kan uppskatta noir i nytappning.

Patience är emellertid en fullödig äventyrsberättelse, full av plågsamma och svårkontrollerade tidsresor. Som berättelse är den fantasifullt och snillrikt uttänkt, ett tidsreseäventyr helt och hållet för vuxna. Jack reser tillbaka till hustruns tonårstid i en liten håla 2006, han möter sig själv som barn 1985, och han tvingas fråga sig själv vad det egentligen är som gör oss till dem vi blir. Kan man förändra något och ändå bli densamma?

Vad som komplicerar Jacks utredning är att han aldrig tycks ha brytt sig om sin hustrus bakgrund medan hon levde. Tvärtom slår han, i det lilla stycke vardag som hinns med innan mordet, ifrån sig fast hon är uppenbart plågad. ”Det vill jag inte veta nåt om”, biter han av när hon kommer med antydningar. Varför lyssnar han inte bara? Kan man älska någon och samtidigt inte vilja veta något om den? Det stör mig. Samtidigt blir kanske just det en drivkraft för Jack att vilja göra om och göra rätt.

Mer drabbande är hans känslor inför att han själv fängslas för mordet – att maken gjort det är ju trots allt lösning 1A i mordutredningar. Själv kunde han inte bry sig mindre om sitt eget liv, men han vill inte att Patience avfärdas på det sättet:

Det är inte bara dig de misstror, utan även offret. ”Hon gifte sig med nån jävla bråkstake, helt hopplös var hon – lika bra att det gick som det gick!”

Så även om jag aldrig varit särskilt svag för Clowes oerhört klassiskt amerikanska tecknarstil, även om jag nästan värjer mig för de grälla färgerna och den ganska påstridiga känslan av pastisch, så kommer jag inte undan att det samtidigt är bra berättat, med en underton som sitter kvar i bakhuvudet under veckorna sedan jag först läste Patience. Den hänger fast ändå. Gnager. Vore det möjligt att börja om, när man väl vet så mycket bättre?

Similar Posts:

• Livet efter high school
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Historiker med tidsmaskiner
• Kulturhistoriskt småintressant
• Synliga fördomar & dolda handikapp

Robin återvänder till förorten där hon växte upp, förorten hennes styvfar skapade och där hennes mor nu lever i ensamhet och närmast utstötthet. Hon arbetar som barnpsykolog, delvis för att kompensera för händelser i sin barndom, ett sent försök att rädda den storebror hon inte kunde rädda, varken från andra eller från honom själv. När de var barn mötte de en man som kallades armborstmannen och nu härjar han åter i trakten men det är också en annan rädsla som smittat framförallt barnen och plötsligt börjar Robin komma något på spåren – något som visar sig vara farligt. Riktigt farligt.

Efter tio sidors läsning har jag både hunnit gråta och få en rejäl klump av obestämt obehag i magen. Barnen som far illa, som hanteras illa av människor i sin närhet eller av själva livet har lätt den effekten på mig men här är det något extra suggestivt över det hela. Det finns en laddning också i det vardagliga och vartefter utvidgar sig obehaget, samtidigt som det blir mer specifikt. Det klaustrofobiska och känslan av att inte kunna lita på någon, att ständigt vara sedd men utan att veta av vem är ju inte något nytt men stämningen här är ändå sådan att allt blir intensivt levande för mig.

Tyvärr är det som vanligt en person som inte alls har vare sig vana eller kompetens som börjar utföra det spaningsarbete som normalt är förbehållet poliser och som vanligt är det en hel del dumdristighet inblandad. Samtidigt är det mycket som är vagt så länge, mer en känsla, mer en aning – mer sådant som man som läsare av en ”nordic noir-thriller” begriper inte är vad det i förstone ser ut att vara, men som ändå inte skulle vara material för polisen – än.

Det mest thrillermässiga är inte heller det som är det bästa, även om intrigen är välkomponerad och bjuder åtminstone mig på ett par rejäla överraskningar, utan det som stannar kvar är mötena mellan Robin och barnen, såväl det barn som går hos henne för att bearbeta sin mors förestående död som de rädda barnen i Vråkören. Och hur lätt det är att svika när man borde vara den som är allra mest lyhörd – av födsel, uppväxt och utbildning.

Similar Posts:

• Varför jag fortsätter att återvända till Bokmässan
• Fullständig fullträff
• Att hålla ihop och isär
• Det förflutnas långa skuggor
• Skuggpojken

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Historiska ungdomsromaner har de senaste decennierna kommit helt i skymundan. Först fantasy och sedan dystopiska framtidsversioner har varit och är väl det som gäller, men effekten är på sätt och vis densamma. Världen vi som läsare får tillgång till är en delvis annan än vår egen.

Oavsett vilket tycks den där världen nästan alltid dyster, och man kan ju fråga sig varför. Det gör till exempel litteraturvetaren Maria Nilson i sin Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur. Att också starka hjältinnor är ett bärande inslag i många av de där mörka berättelserna är lika uppenbart, och Josie i Färgen på drömmar är, med sin utsatthet och sin inre drivkraft, på många sätt en av dem.

Sepetys roman har en klar noir-potential. Den har den undre världen, med skuggor och vapen och gangsters och inte minst den svekfulla femme fatale-mamman. Ändå lever boken inte riktigt upp till potentialen och det beror nog på att huvudpersonen helt enkelt är för renodlat god och oskyldig. Trots den rätt jävliga uppväxten tycks Josie leva lite som i en bubbla där hon frambringar det godhjärtade i nästan alla skumma men förvånansvärt hederliga typer hon har omkring sig. Om små tecknade fåglar flätade hennes hår om morgnarna – och hjälpte henne fästa den lilla pistolen i strumpebandet – skulle jag inte bli helt förvånad.

Det blir lätt lite konstigt med en hjältinna som för all del är sympatisk men har väl mycket av Disney-prinsessa över sig, placerad i en miljö där repliker som ”Din mamma är en korkad hora” hör till vardagslivet. Samtidigt som Josie inte kan tänka sig att sänka sig till mammans nivå, framställs de andra prostituerade och småskurkarna som reko typer, på något sätt hederliga och nästan alltid med ett hjärta av guld. Det gäller inte minst bordellmamman Willie, det närmaste en verklig modersfigur Josie har, vilket uppriktigt sagt känns problematiskt. Hon tjänar trots allt en förmögenhet på andra kvinnors kroppar, men framstår samtidigt som både deras och Josies kloka beskyddare.

Amerikanska ungdomsförfattare har nu en alldeles särskild förmåga att skriva om sex. De kan vara hur explicita och pryda som helst på en enda gång. Ofta vet jag inte riktigt hur de gör det, men ibland fungerar det bättre och ibland sämre, kan man väl säga. Å ena sidan kan det bygga upp spänningar som går att skära med kniv. Å den andra blir det lätt enormt hycklande. Inte sällan är det båda alternativen samtidigt, men här lämnar det nog mest en inte riktigt behaglig bismak.

Min känsla är att Sepetys vill skriva New Orleans och 1950-talet och har läst på ordentligt om dem, men inte riktigt lagt den tid på intrigen som hade behövts. Resultatet blir en skildring som ibland kantrar över i det förutsägbara och klichéartade, som berör svåra ämnen men aldrig riktigt ger dem den tyngd de förtjänar och som här och var haltar berättartekniskt. I några av de första scenerna ser vi till exempel bordellen med den nyanlända, sjuåriga Josies ögon och jag har extremt svårt att tänka mig att ens en ovanligt intelligent och observant sjuåring skulle ha en sådan fingertoppskänsla för inredningsdetaljer, material och smycken.

Spänningen i den klassiska kärlekstriangeln – ska Josie falla för den flirtige Jesse eller för Patrick, vars far äger bokhandeln där hon också arbetar (och bor) – blir inte särskilt spännande i och med att jag från ungefär första sidan bara vill skaka henne och ryta: ”Kom ut ur 50-talsbubblan! Han är BÖG!”. Andra trådar – den stilige herrn som Josie fantiserar om skulle kunna vara hennes pappa men som blir rånmördad strax efter sitt besök i bokhandeln, och vad hennes mamma med gangsterpojkvän egentligen har med saken att göra – utvecklas aldrig riktigt som de utlovar och slutet känns lätt ihophastat.

Med allt detta sagt är ändå tiden och platsen överlag väl tecknade. Josies längtan bort och inte minst hennes förkrossande förhållande till den opålitliga mamman berör, trots allt. Även en hel del relationer till birollsfigurer är ömsint skildrade. Jag måste nog ändå hoppas på att historiska ungdomsromaner ska kunna stå sig lite starkare framöver.

Similar Posts:

• En smärtsam och bortglömd historia
• En opålitlig historia
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Rhymes with bitches

Tio år efter att Veronica gått ut high school och svurit på att lämna ”staden utan medelklass” bakom sig är hon tillbaka i Neptune, Kalifornien. Först bara tillfälligt, för att hjälpa mordanklagade ex-pojkvännen Logan, men snart står det klart att både Neptune, Logan och deckarbranschen är svåra att skaka av sig. Det korrumperade Neptune behöver Veronica och på något sätt behöver hon Neptune. Eller om det nu är fansen som behöver henne där, hemma hos pappa ex-sheriffen och privatdeckaren Keith Mars och vännerna (och fienderna) ..?

Långfilmen är en fan-fest, ett pärlband av kära återseenden och vinkar till de redan införstådda, som naturligtvis svårligen kan mäta sig med teveseriens komplexa intriger vävda över hela säsonger. När den nu följs upp av ännu ett mediebyte hamnar vi i något av ett mellanläge: här finns mer utrymme för nyanser än i en långfilm, men fortfarande naturligtvis mindre än 22 eller 64 teveserieavsnitt. Intrigen är skarpsinnig, dock, jag blir överraskad och till och med en smula chockad, och rösterna går definitivt att känna igen.

Vad som kanske förvånar är hur teveseriens karaktäristiska berättarröst, ett direkt lån från noir-deckarnas hårdkokta jag-berättare, i romanen fått ge vika för traditionellt tredjepersonberättande. Det är en förlust. Visserligen kan inte ens det faktum att romanen finns som ljudbok med Kristen Bell (Veronica Mars själv) som uppläsare, kompensera alla nyanser som fanns i seriens skiftningar och diskrepanser mellan voice over-Veronica, de sidor hon visade andra och vad Bell lät oss skymta av henne i röst och ansiktsuttryck i ”obevakade ögonblick”. Det är ändå svårt att låta bli att tänka att det borde ha funnits en litterär lösning som legat närmare den stilen än det här.

På något ställe blir det riktigt störande, som när vi får veta om Veronicas mejlande med Logan: ”She kept her tone light when she replied. That’d always been her MO – a joke, a jab. A way to deflect from what she was really feeling. A way to keep the nonstop ache of missing him from becoming to painful to survive.” Det vet jag väl! Jag har lärt känna Veronica, hennes ofta hårda, sarkastiska yta och hennes marshmallow-fyllning genom 64 teveserieavsnitt och en långfilm (och plockar du upp den här romanen gissar jag att du redan gjort detsamma) – helt utan att bli skriven på näsan på det här sättet. ”Show, don’t tell” har sällan känts som en mer träffande åthutning.

Fast även om en och annan beskrivning överkompenserar romanmediets tillkortakommanden lite klumpigt – inte minst med tanke på att majoriteten läsare har bilder och röster i huvudet redan från början – så fungerar The thousand dollar tan line överlag bra. Det är ett fristående mysterium, men det finns ingen som helst anledning för den som aldrig sett teveserien att börja här. Det vore säkert begripligt, men så mycket fattigare än att börja från början och sedan förstå alla små vinkar och alla komplicerade förhållanden. Då kommer den här fortsättningen att tillföra betydligt mer.

Veronica, Mars investigations och Neptune är en värld (”Kitty Drew möter Buffy” hör till de vanligare beskrivningarna). Mysterierna – i det här fallet en försvunnen festande collage-tjej på vårlov – är en del av den världen, av de skarpa kontrasterna mellan inhägnade lyxvillor och sunkiga motell, mellan ”the haves and the have nots”. Utvecklingen av karaktärer och relationer över tid är en annan, nog så viktig.

En för tidigt nedlagd teveserie lämnar trådar hängande och några av dem plockas upp och spinns vidare på här. Andra återstår. Lyckligtvis ska åtminstone en roman till vara inplanerad.

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Go with GOD
• Spoilad av Hitchcock

Deckare är lite av min guilty pleasure och trots att jag slukar dem närhelst jag kommer åt är det inte många som jag faktiskt gillar och känner att jag kan rekommendera. Skuggpojken är dock en sådan bra bok att jag kan rekommendera den. För det första är den skriven med ett språkligt flyt som är riktigt bra och som låter läsaren bara föras fram och koncentrera sig på handlingen. Då ställs det ju också högre krav på handlingen och trots att jag inte älskade allt så var den en bra historia med flera vändpunkter som aldrig kändes krystade.

I Skuggpojken träffar vi Danny Katz, ett språkgeni med bakgrund i säkerhetstjänsten som efter heroinmissbruk sadlat om och jobbar som översättare. Danny kommer vi att få träffa i fler böcker framöver, det är redan bestämt, och det som berättas om hans tidigare liv kanske inte alltid blir avslutat, men utan öppna frågor – ingen fortsättning. I Skuggpojken är Danny tämligen stabil både vad det gäller sitt nyktra beroende och sitt arbete. Men så helt oväntat blir han kontaktad av en före detta kamrats hustru. Den före detta vännen Joel Klingberg är försvunnen och innan försvinnandet hade han uppträtt något jagad och nämnt att Danny Katz var den enda han litade på. Därför vill nu hans mycket vackra hustru att Danny hjälper henne i sökandet efter hennes man, efter att polisen lagt ned utredningen. Stabil eller inte, Danny skulle behöva de där extra pengarna som uppdraget erbjuder och han har heller inget emot att umgås lite med den vackra kvinnan.

Joels försvinnande är inte familjens Klingbergs första tragedi. Knappa 40 år tidigare försvann Joels storebror från en tunnelbanestation. Kidnappad av en vänlig medpassagerare som tycktes hjälpa pojkarnas stressade pappa. Försvinnandet påverkade familjen negativt länge och föräldrarna valde senare att ta sina liv och lämnade Joel Klingberg med större skuldkänslor och i ensamhet. Joel Klingberg växte upp i senare tonåren hos sin farfar, en välbärgad affärsman som startade sina affärer på Dominikanska republiken – dit familjen fortfarande har anknytning.

Var är voodoon i det här? Det är lite ledtrådar här och där i boken, mystiska paket med fanor och dockliknande attrapper. Anknytningen till Dominikanska republiken, granne med Haiti; en av de mest kända platserna för voodoo-religionen. Och de försvunna pojkarna, är de döda eller lever de? Danny agerar som en detektiv och följer upp trådar, han blir ditsatt och misstänkt för hemska brott. Med kontakter både från säkerhetstjänsten men också från det förflutna i missbrukarkretsar har Danny trots allt ett kontaktnät som erbjuder skydd och möjlighet till flykt och undanhållande. Snart innebär sökandet efter Joel Klingberg inte bara lite extra pengar utan är något Danny gör för att rädda sitt eget liv.

Flytet och de många vändningarna är bokens starka sidor. Kretsarna som beskrivs känns verklighetstrogna och trovärdiga. Det känns som att CJV lagt ned mycket arbete på research för att kunna beskriva längtan efter heroin och de fruktansvärda ställen en heroinist till slut blir utelämnad till. Danny gör en resa inom sig själv (här ser vi troligen en spinnoff till kommande bok, hans fadersarv) men också inom Stockholms missbrukarvärld. Dessutom bekantar Danny sig med den överklassmiljö som Joel Klingberg härstammar från.

Med psydonymen Lucifer kan det antas att CVJ försöker distansera sig från subjektivt skrivande och ge sig in i en roll för att skriva deckare à la noir och han lyckas ypperligt. Trots att det är en gassande sommardag som xx storebror försvinner så känns boken helt igenom som gråmulen dag med duggregn och mörkt sinne.

Similar Posts:

• Klassisk psykologisk thriller
• Baklängesbekännelser
• Ond bråd hämnd.
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Tonsäker saga

På väg till fästmannen tar hon fel avtagsväg i hällregnet och stannar till vid ett motell. Hon checkar in under falskt namn, tilldelas ett rum och blir faktiskt inbjuden att äta middag hos den lite avige motellägaren, Norman Bates. Han är inte det hetaste middagssällskapet, ältar mest sin relation med sin dominerande mamma, och Mary ser bara fram emot en lång, skön varm dusch.

Japp. Ni kan höra de hetsiga stråkarna, va?

Idag är det film- och tevetema på dagensbok.com och Psycho har gett upphov till en hel del både film och teve. Först förstås Alfred Hitchcocks filmatisering från 1960, så de tre uppföljarna (1983-1990) och Gus Van Sants remake 1998. Själv blir jag nyfiken på Blochs roman efter att ha sett filmen Hitchcock (2012), om hur hans Psycho blev till – som jag i sin tur ser på grund av teveserien Bates Motel (2013, men tydligen inte den första teve-spin-off:en), någon sorts prequel om Norman Bates tonårstid, fast den utspelar sig i vår egen samtid, i en slags Twin Peaks-liknande håla fylld av mörka och skruvade hemligheter.

Som Göran Tunström en gång skrivit: ”Så där kan man hålla på, och det gör jag.” Jag tycker ofta en berättelse blir intressantare ju fler som rycker i den, ju fler som vill använda just den för att berätta något eget. Sen kanske inte Psycho är just det bästa exemplet på ”något eget”, det får medges.

För det är väl en gång Hitchcock som präglat den här berättelsen, som satt sin stämpel så djupt att andra har haft svårt att hävda sig. Men längst upp på min utgåva av romanen står det ”’Psycho all came from Robert Bloch’s book.’ – Alfred Hitchcock” och det stämmer egentligen. Jag blir förvånad över hur väl jag känner igen filmen i Blochs roman (bortsett framför allt från att Anthony Perkins var betydligt snyggare än Bates framstår i romanen) och har egentligen svårt att bedöma den som självständigt verk. Hur spännande vore det om jag inte visste så väl hur det kommer sluta?

Något finlir kan man kanske ändå inte anklaga Bloch för att hålla på med. När privatdetektiven Arbogast kommer in i bilden kan jag helt omöjligt sluta att läsa (i huvudet) med det där parodiska noir-uttalet. Det finns ändå något klart modernt över hans insikt att det läskigaste ofta finns i våra huvuden snarare än i okända monster – även om jag också ser något lätt daterat i tanken att söner till ensamstående mödrar skulle löpa stor risk att bli seriemördare – och om det sedermera blivit just en ganska uttjatat seriemördartyp, typ 1A, så är det kanske snarare ett tecken på Blochs stora inflytande än i egentlig mening hans fel.

Jag blir i alla fall nyfiken på Blochs uppföljare, ja, för han skrev ju också sådana, som inte hade direkt med filmuppföljarna att göra. Hans Psycho II (1982) ska, åtminstone enligt amerikanska Wikipedia, ha börjat som refuserat manusförslag till film-2:an, och vara en ”social commentary on splatter films” där Bates själv beger sig till Hollywood. Filmbolaget uppskattade tydligen inte ironin, vilket inte tycks ha avskräckt Bloch, precis. I sin nästa uppföljare, Psycho House (1990), återöppnade han nämligen Bates Motel som turistattraktion.

Similar Posts:

• Den hotfulla dubbelnaturen
• François Truffaut som intervjuobjekt
• En suggestiv skräckis
• Från teveserie till långfilm till roman
• Misslyckad tribut till skräckens mästare

I Osynliga händer möter vi Kristian Wold, polisen och anti-hjälten som går runt med en tickande bomb i bröstkorgen. Hans fru driver runt hemma hela dagarna, har värk och är deprimerad, medan Wold gör allt i sin makt för att slippa ta tag i sin relation och sitt liv. Han är nyligen tilldelad uppdraget att avskriva ett fall där en 14-årig flicka har varit spårlöst försvunnen i ett års tid. Men istället för att söka igenom alla uppgifter och papper, dra i de sista trådarna och börja preskribera, hamnar Wold ideligen hos den försvunna flickans mor, Inger. Wolds djupa tristess och livsleda tillsammans med Ingers bottenlösa sorg och desperata tilltro till Wold, då han är den enda polis som fortfarande har intresse av Maria-fallet, bildar stommen till deras relation.

Wolds upptagenhet med sitt bräckliga ego driver honom och bokens handling framåt. Obehagligast blir det när han förvandlar den försvunna dottern till ett hot, något som står emellan honom och Inger och som han aldrig kan konkurrera med. När Inger en dag visar upp en video på dottern Maria väcks ett starkt motstånd i Wold, han ser en bortskämd och självisk unge som inte var nöjd med någonting, som ständigt avfärdade mammans välvillighet: ”Och jag såg framför mig hennes misshandlade kropp och tänkte att det var något som inte var hemskt med det som hade hänt.”

Det som till en början känns klassiskt: en poliskommisarie som ska reda upp i röran, göra ovisshet till visshet och läxa upp de moraliskt handikappade, visar sig snart vara någonting annat. Wolds handlingar och tankar bryter människans värdegrunder och plöjer den mark man inte ens får trampa på. Var ska den initiala sympatin för Wold ta vägen, frågar jag mig förvirrat som läsare.

Sæterbakken får mig, jobbigt nog, att känna att jag skulle kunna handla och tänka precis som Wold själv. Det finns ett logiskt spår i poliskommissariens skeva beteende som känns oerhört trovärdigt, jag skruvar endast på mig en aning när han i Ingers soffa berättar hur han tillsammans med en kollega slagit ihjäl en hallick med ett järnrör på tjänsteresa i Krakow. Sæterbakken sätter mina principiella värderingar och min inre tilltro på spel, något som inte vanliga deckare eller thrillers förmår göra.

Att en deckare med så många och skilda beröringspunkter – otrohet, nyfunnen kärlek på äldre dar, sorg efter förlorat barn, moralförlust, mänskligt förfall, manligt förtryck och hejdlös egoism – kan få plats på endast 210 sidor är självklart imponerande men ger också ett bitvis ytligt intryck. Med tanke på bokens svårhanterliga ämnen skulle det inte kännas fel om man fick mer kött på benen, mer fullföljda spår. Sæterbakkens språk är kärnfullt och stilistiskt, det finns inte en mening som känns överflödig, allt ligger på sin plats och kanske känns berättandet ibland lite väl återhållsamt. Fördjupningen är helt klart upp till läsaren då det psykologiska begrundandet inte tar någon större plats. Men samtidigt, det här är ingen deckare som vill vara behaglig eller lätthanterlig någonstans, vilket gör mig både nervös och triggad på samma gång.

Similar Posts:

• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Den ofrånkomliga ensamheten
• Det gör ont att älska
• Ny vecka på Dagensbok.com
• The name’s Marlowe

Låter jag en smula bitter och proportionslös så är det för att jag känner mig en smula bitter och proportionslös. Ännu ett år, ännu en cool blondin utpetad från tevetablån (eller ni vet, rymdskeppsbesättning; alltid är det något).

Inte alla människor vill få saker de gillar analyserade. Själv är jag möjligen något akademiskt skadad, men jag gillar det i typ 99 fall av 100, nästan oavsett om jag gillar vad där står eller inte. Att läsa är ett sätt att tänka. Plus: analyser av serier och karaktärer man gillar och kan identifiera sig med – helt billig terapi, ju.

Poängen med en bok som Neptune Noir är förstås inte så mycket tillförseln av ny kunskap som det rena frossandet i redan välbekanta fenomen och citat. Men också själva språket i den här typen av amerikansk populärkulturforskning (eller kvasiforskning, som det väl kanske snarare är fråga om här) är en viss behållning. Det är avslappnat, vitsigt och lättläst.

Lani Diane Rich gör till exempel en underhållande utvärdering av seriens camp- respektive noir-värden. Kunskapstillförseln är väl ungefär lika med noll, men rolig läsning är det. Fotnoterna använder hon för kommentarer som ”It takes a really dark soul to order a murder hit while building sandcastles with his infant daughter. I’m just saying.” och ”It’s wrong, wrong, wrong that Veronica ended up with Duncan in ”Normal is the Watchword” (2-1). Discuss amongst yourselves the wrongness.”

Uppsatserna i Neptune Noir ger en rad perspektiv på Veronica Mars, från berättarstruktur till karaktärernas relationer, lögner, föräldraskap, det tydligen inte sällan förekommande motivet att låsa in kvinnor i kylskåp och teveseriers förhållande till bilar. Deanna Carlyle drar intressanta paralleller mellan ”teen noir” och USA:s mentala tillstånd efter 11:e september och Katrina, och Chris McCubbin spekulerar kring politiskt konservativas lite otippade gillande av Veronica Mars. Juridikläraren Alafair Burke anstränger sig lite kuriöst med att rättfärdiga ”Lawless Neptune”. Jag menar, rättsystemet och polisen är inte alltid så rättvisa, effektiva eller ens humana som man skulle önska sig – någon som behövde anstränga sin fantasi?

Ytterligare ett märkligt only-in-America-fenomen: studera bokens framsida. Längst upp kommer bannern ”Completely unauthorized”, så undertiteln ”Unauthorized investigations into Veronica Mars” – och så, längst ner, ”Edited by Rob Thomas, creator of Veronica Mars”. Unauthorized, hm? Förklaringen ligger förmodligen i överkommersialiserad amerikansk upphovsrätt, men ändå.

I alla fall har Rob Thomas, förutom förord, skrivit en liten kommentar innan varje artikel. I några fall har han också kommenterat med noter inuti artiklarna. Det är en ganska märklig teknik, att låta seriens upphovsman få sista ordet (och en ganska ovanlig redaktörsroll över huvud taget). Skam att säga funkar det ganska bra. Frågorna är sällan kontroversiella och Thomas inte överdrivet defensiv. Artikelförfattaren ifråga påpekar något, till exempel att hunden Back-up bara får vara med när han behövs som rekvisita, aldrig som ordinarie familjemedlem. Och så förklarar Thomas att det beror på att det är så dyrt att spela in med hund och hundtränare.

Eller okej, att Kristen Bell i huvudrollen och att faktiskt få ha en huvudkaraktär som blivit våldtagen är de två stora sakerna han är glad att ha slagits mot tevebolaget för. Att Logan Echolls aldrig var menad som ”episk”. Och att Keith Mars skrevs som idealpappan Thomas, nu när han själv fått en dotter, hoppas att han kan leva upp till. (Räck upp handen om ditt hjärta inte precis förvandlades till en välvillig pöl.)

Spoilerfaktorn kompliceras förstås något av att artiklarna behandlar säsong ett och två, medan Thomas kommentarer härstammar från mitten av säsong tre. Oddsen är förstås rätt stora vid det här laget att om du läser den här boken gör du det som plåster på såren efter en halvspattig slutsäsong med hjärtekrossande cliff hanger-avslutning. Och då är ju spoilerfaktorn det minsta av dina problem.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Go with GOD
• ”The Best Things in Life: Food, Books, and Sex”
• Om att sätta punkt. Eller inte.

Jag har en mycket svag punkt för film noir. De fantastiska gamla deckarna med Humphrey Bogart i rollen som Marlowe och Lauren Bacall som den vackra och skärpta kvinnan han spelar mot. Gatorna är mörka och regniga, det ligger ett ständigt dis över staden vilket gör gatlycktorna suddiga i konturerna. Humph är den tuffaste av alla privatdeckare och Bacall är den coolaste av alla kvinnor.

När jag läser Långt farväl ser jag Bogart framför mig, jag hör hans röst i mitt huvud jag vet hur han tänder sina cigaretter och dricker sin whiskey. Däremot kommer inte bilden av Bacall i den kvinnliga huvudrollen, och det är med stor sorg i mitt hjärta jag läser en bok jag skulle ha älskat om den varit film eller om kvinnan i centrum varit tuffare, lite rappare. Marlowe möter inget motstånd och det värker i själen.

Visserligen har Långt farväl kvaliteter, något annat hade förmodligen varit otänkbart, men den riktiga udden saknas. Det är istället för mycket män och deras ältande. Kvinnorna är antingen lösaktiga och inte att räkna med eller våp och inte att räkna med eller så är de just kvinnor och inte att räkna med. Detta är oerhört störande. För att inte tala om det oräkneliga antalet cocktails som intas strax före bilkörning. Satt i sin kontext, boken skrevs ursprungligen 1953, är det väl i sin ordning. USA såg förmodligen ut på det sättet då. Saken är den att medan filmerna fortfarande underhåller förargar boken. Skillnaden måste vara Bacall, hon finns inte i boken.

Detta till trots är det ändå en förstklassig deckare, sett till storyn. Intrigen väver sig hela tiden tätare, en hiskelig mängd trådar läggs ut och alla knyts ihop. Vartenda sidospår har en förklaring. Inget lämnas åt slumpen och allt är väl genomtänkt ända fram till det bittra slutet. I det avseendet är Långt farväl en mästerligt skriven bok. Inte heller översättningen lämnar något att önska, den följer troget det språk som borde ha använts på 50-talet i den hårdkokta världen. Pysen, grabben, gosse – svordomarna är tämligen milda.

Slutligen kan jag säga att jag är glad att jag har den och har läst den, den pryder sin plats i bokhyllan. Men jag är än gladare över att Marlowe finns på film.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Det förflutna kommer alltid åter
• Spoilad av Hitchcock
• Noir i grälla färger
• Svårhanterligt om människans bristande moral