Sydafrika i början av åttiotalet. De svartas frustration över de vitas låtsade eftergifter briserar, och innan familjen Smales riktigt förmått sig ta in vad som händer är kaos och raskrig ett faktum. Bara trotjänaren July har sinnesnärvaro nog att stuva in den vita familjen, Maureen, Bam och de tre barnen, i en jeep och föra […][...]

Två gamla kvinnor lever i ett hus. De är beroende av varandra och de bekämpar varandra för allt vad tygen håller men någon form av hatfyllt dödläge råder. Så anländer en främmande ung kvinna till huset och konflikten ställs på sin spets. Sakta men säkert lotsar Toni Morrison sin läsare tillbaka till det förflutna. Bill […][...]

För några år sedan gick jag en kurs i modern litteratur där bland annat Lagerkvists Dvärgen avhandlades och jag minns att jag blev lite ställd över hur överens mina kursare var om att huvudpersonen, dvärgen, var en symbol för krigstidens ondska. Det är onekligen en sanning som står att läsa i de flesta litteraturhandböcker, men […][...]

Böcker med underrubriker i stil med ”personliga möten” brukar av någon anledning höra till de mer opersonliga. Så icke denna. Det är kanske inte alltid Lars Helander lyckas få den där personliga kontakten med alla de Nobelpristagare han intervjuar, men själv är han i alla fall personlig så det slänger om det. Han tvekar inte […][...]

Den dagen Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter lagd i famnen börjar hans hjärta att klappa som aldrig förr. Den fattige dagsverkaren döper flickan efter solen och som en planet kretsar hans tillvaro endast kring henne. När dottern så är arton år hotas familjen av vräkning om de inte ordnar fram två hundra riksdaler […][...]

När John Galsworthy fick Nobelpriset 1932 var det framför allt för romanserien Forsytesagan, och redan då räknades han till de mer populistiska pristagarna. Men det var med tevefilmatiseringen 1967 som serien kom att sälja i hundratusentals exemplar bara i Sverige. I Expressen fördes samma år en livlig debatt – man får en glimt av den […][...]

Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen också ett av […][...]

När Nobelpristagaren Günter Grass var 17 år, i andra världskrigets slutskede, var han medlem i nazistiska Waffen SS. Det avslöjas i författarens självbiografi som släpptes i veckan. Hans motiv var alls inte antisemitiska, menar han i tidnings- och teveintervjuer. Istället handlade det om nazistpartiets förföriska propaganda och en chans att komma hemifrån. Att Grass tigit […][...]

Den självbiografiska romanserien som började med Pojkår fortsätter här i Ungdomsår. En ung student (Coetzee) är på väg att bli en man i 1950-talets Sydafrika. Ett Sydafrika präglat av en politik som stängde ute färgade och favoritiserade den vita minoritet som en gång koloniserat landet. Precis som i Onåd låter Coetzee dessa brännande frågor passera […][...]

Buddenbrooks börjar med en rejäl tysk brakmåltid och slutar med ett dödsfall. Däremellan ligger drygt 40 år av en familjs liv i den fria Hansastaden Lübeck, från 1830-talet fram till det tyska imperiets tid och den industriella revolutionen. Krig, vetenskapliga framsteg, politiska omställningar… Och allt detta går relativt oförmärkt förbi den (åtminstone till en början) […][...]