På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. […][...]

Jag tänker en del på Sverigedemokraterna när jag läser Helon Habilas roman Mäta tid. Det verkar kanske långsökt, men Habilas komplexa framställning av afrikansk historia, av kultur och av vad som formar människor står i klockren kontrast till den minst sagt fyrkantiga kultursyn som blossat upp i den svenska debatten de senaste åren. I veckan […][...]

Lite överraskande är det när baksidetexten vill marknadsföra en roman om en barnsoldat med att den är skriven med ”värme och humor”. Hur skulle det se ut – skojfriska upptåg där handgranater maskeras som vattenballonger? Eller har någon på förlaget förväxlat etiketten med egentligen avsedda säljklyschor som ”krigets vansinne” och ”stridens hetta”? Biyi Bandele berättar […][...]

Den lila hibiskusen, framexperimenterad och sällsynt bland de annars röda blommorna, växer hos Kambilis faster Ifeoma. Den är långt ifrån det enda som växer där. Hos fastern får tonåringarna Kambili och hennes bror Jaja en fristad. Fastern, som är universitetslärare, har det betydligt sämre ställt ekonomiskt, men stämningen i hennes familj är en helt annan. […][...]

”Myllrande” är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren. Boken i sig själv skildrar […][...]

Det är svårt att vara man, säger Elvis Okés far till honom. Måttet på en man brukade vara hans namn och hur gott det var, och det namnet – den hedern – måste man vara beredd att försvara både mot yttre och inre hot. Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter […][...]

Det är slutet på 70-talet. I Nigeria råder oljeboom, Biafrakriget är över, landet blomstrar och den stora konst- och kulturfestivalen Festac 77 uppmuntrar afrikaner världen över att återknyta banden till sina rötter i Moderlandet Afrika. Kehinde Okolo har tillbringat de senaste arton åren i Storbritannien. Tillsammans med sin man Albert och deras två barn lever […][...]

Bokförlaget Tranans nyutgåva av den afrikanska litteraturens klassiker framför klassiker, Chinua Achebes Allt går sönder är den första i Macondo, klassikerserien som ska lyfta fram betydelsefulla verk från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern och ”göra dem tillgängliga för en bred läsekrets”. Därför finns också såväl initierat förord av Per Wästberg som en essä om igbofolkets […][...]