Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mer än bara en trappa till himlen
• Mest för fans
• 70-talets största sötsak
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Cave blurbar själv uppskattande (och lovande) på omslaget om ”biographical half-truths and complete fabulations” men menar ändå att serieboken kommer närmare sanningen än någon annan utgiven biografi. Läsaren får följa Cave från barndomens australienska småort Warracknabeal, bildandet av bandet The Boys Next Door (som senare under den kaotiska karriären blir mer kända som The Birthday Party) i tonåren, flytten till London och in i den klaustrofobiska skrivarlyan i Berlin till nedslag i den omfångsrika och fortfarande pågående Bad Seeds-tiden.

Kleists tecknarstil är explosivt expressiv och många gånger dunkel och passar klockrent in i sammanhanget. Några gånger bland de dryga trehundra boksidorna stiger berättelsen in i Caves skapelser och zoomar in på karaktärer i låttexter och romaner. Fiktion och biografi blandas och gränserna löses upp när huvudpersonen så småningom konfronteras av sina egna framskrivna och ofta mörkt ödestyngda gestalter.

Tyvärr är narrativet väl splittrat, det känns som att Kleist har haft många idéer och valt att blanda och ge i stället för att döda lite darlings på vägen. Det är begripligen svårt att omfamna en såpass spännande livshistoria som Nick Caves och hans väldiga spännvidd när det kommer till den musikaliska och litterära katalogen. Jag kan förstå och på ett plan uppskatta det valda angreppssättet att slänga in lite av varje för att skildra bredden men resultatet blir ändå rörigt och huvudpersonens utveckling krånglig att följa.

Boken tar sin början i Boys Next Doors stökiga Masturbation generation och bromsar in i Bad Seeds svepande surrealistiska men ganska stillsamma Higgs Boson Blues och lyckas fånga nyanser i båda ändar. Men sammanfattningsvis ligger styrkan solklart i det visuella uttrycket medan narrativet, som visserligen ofta är underhållande, trasslar in sig i för alltför många trådar.

Similar Posts:

• Caveman
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Grant & I (and me!!)
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Nick Cave läser högt

Flodsökare är något helt annat. Den är fri från tid och fri från ett typiskt jagperspektiv. När jag tänker på den berättande personen i Flodsökare ser jag framför mig hur Jean Benners Salome sittar på ryggen på en av Nazgûlernas vingbestar och beskriver en underbar resa högt ovanför en Gustave Doré-etsad mörk och märklig värld. I denna värld dyker både Orfeus och Eurodike upp såväl som Dantes åttonde krets i helvetet och i den tidigare sandtäcka staden Ubar’Khan sitter en kvinna hukad över ett döende lejon.

För oss undergångskramare finns det en hel del postapokalyptiskt godis att hitta genom hela diktsamlingen.

Något hände

Staden fylls
Av tusentals krälande örnar

De döda fiskarna i Arkansas river

Vid min andra och tredje genomläsning börjar jag fastna vid olika formuleringar. Jag får visserligen googla en hel del av referenserna men när jag väl gjort det börjar jag uppskatta Flodsökare mer och mer. Det känns slentrian att säga att dikter växer ju fler gånger en läser dem, men okej se det som att en massiv flod förgrenar ut sig till flera mindre floder och vid varje genomläsning väljer jag en ny flod att resa längs med. Jag gillar den här diktsamlingen på samma sätt som jag gillar när Nick Cave snöat in på bibeln i The boatman’s call eller när Naima Chahboun gör poesi av kalla kriget och makarna Rosenbergs öde i Okunskapens arkeologi.

Similar Posts:

• Lekfullt allvar
• ”detta är historien”
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• För den som är svår nog
• 10 i topp januari 2012

När jag hörde att Callahan skulle ge sig in i litteraturens värld hade jag väntat mig en svulstig tjock bok som berör synen på gud, mörka perversioner och personbeskrivningar som får personerna att försvinna ur bokens sidor och bli verkliga. Istället så blev det en roman som kan verka ganska alldaglig, vid en första anblick med fötterna på jorden och med en huvudperson som vi inte ens får veta namnet på eller hur han ser ut.

Bokens intrig kanske inte verkar så överdrivet spännande men eftersom det är Bill Callahan som skrivit den så var jag oerhört förväntansfull och började läsa boken uppmärksammat som om vartenda ord var av den viktigaste betydelse. I Letters to Emma Bowlcut får vi möta en huvudperson som börjar brevväxla med en kvinna som han attraheras av på en fest. Man frågar sig vad den namnlösa huvudpersonen egentligen vill kvinnan och tvärtom. Boken innehåller 62 brev där huvudpersonen delar med sig av sina tankar, berättar om sitt jobb och vad han gör i sin vardag. Eftersom man enbart får se mannens brev som han skriver till kvinnan börjar jag mer och mer intressera mig för kvinnan och vad hon har för avsikter. Kanske tycker hon bara att det är ett spännande tidsfördriv att läsa och svara på breven hon får? Kvinnan fortsätter att svara på mannens brev trots att han blir mer och mer personlig och öppnar sig för kvinnan mer än vad många skulle uppfatta som normalt att göra till en främling. Han berättar om hans olika frustrationer över tillvaron, hur han misslyckats med att tillfredsställa en kvinna han träffat och sitt stora intresse för boxning. Han beskriver hur han minns allting från festen och vad han tänkte när han fick syn på kvinnan han börjat skicka brev till:

You opened your moth and i wanted to kiss your teeth. Or eat one ore two like mints.

Eftersom jag gillar och har lyssnat mycket på Callahans musik letar jag efter likheter, samband och vinkningar till musiken och mycket riktigt så uppenbaras tidigt albumtiteln till andra skivan i hans egna namn Sometimes I Wish We Where An Eagle men förutom detta finner jag ingenting vilket jag föredrar då jag hoppades och vill att det här ska vara en roman fristående som bok betraktat och inte någonting enbart för redan invigda Callahan-fans.

Själva berättelsen må inte vara det starkaste men just språket gör denna bok läsvärd. Språket känns emellanåt igen från Callahans musik där den mörka humorn är påtaglig och fantastiska beskrivningar överglänser varandra som när huvudpersonen berättar om ett tandläkarbesök:

I had my teeth cleaned by a squat, youthful, 50-year-old with hair so orange it was blue. Her hands were the smallest I´d seen on an adult. It was as if she were bred for the prefession, the way she perched on the chair with her watch in my mouth.

Det här är en roman där inte ett ord är överflödigt och där varje mening är uttänkt i sin sista stavelse. Det märks att Callahan har skrivit texter i många år och han debuterar i litteraturen med bravur, som om han skrivit romaner i många år. Jag hoppas att boken översätts till svenska så fler får upp ögonen för den. Letters to Emma Bowlcut är en märkbart bra debut som förtjänar mer uppmärksamhet, liksom Bill Callahan som är en begåvning utan dess like.

Similar Posts:

• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Caveman
• En väldigt osentimental sannskildring
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning
• Går det inte så går det ändå

Bunny själv förstår inte riktigt varför (en del av dem) reagerar så. De måste vara lesbiska. Vad har han någonsin gjort dem? Han är ju ingen misogynist, han älskar fitta … kvinnor, menar jag. Bunny Munro älskar kvinnor. Den är … förlåt, de är till och med grundbulten i hela hans liv. Som framgångsrik hemmasäljare av skönhetsprodukter reser han från stad till stad på sin trogna Fiat, säljer sina krämer till uttråkade hemmafruar, sätter på kunder och horor på löpande band och tar sen en runk eller fem på väg hem till sin tråkiga men trogna fru och tafsar på hennes vänner. Varje vaken minut, och antagligen när han sover också, fantiserar han om Avril Lavigne och Kylie Minogue och grannarnas 14-åring och, tja, allt som har en … Bunny älskar kvinnor. (I efterordet ber Cave Lavigne och Minogue om ursäkt; det är ingen dum idé efter vad han låter Bunny säga om dem.) Det är Bunnys hela existens: söka fitta, ta fitta, ha fitta, skämta om fitta, drömma om fitta, och då och då klappa sin unge son på huvudet och säga att en dag, min son, kommer allt det här att bli ditt. Bunny är kungen, och hela världen är hans, ahem, ostron.

”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år… ja, vad säger man…” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”

Så har det varit i åratal, i alla fall, tills hans fru begår självmord, hellre än att stå ut en minut till i hans sällskap. Det rubbar Bunnys cirklar. Så efter att först ha satt på en kollegas flickvän på fruns begravning tar han sin son ur skolan och de två drar ut på vägarna i en inte så lite The Road-aktig odyssé genom ett England dominerat av socialkvartar, tjugoåriga trebarnsmammor och neddrogade tonåringar som ser ut som popstjärnor, om det nu inte är tvärtom. (Med tanke på att Cave och John Hillcoat precis gjort film av The Road ihop tror jag inte parallellerna är en slump.) Det är de svagaste och fattigaste som det är lättast att lura av det de har, cash eller in natura, lär Bunny sin son, samtidigt som vetskapen att någonting gått obotligt fel och att slutet är nära långsamt driver honom till vansinne. På nyheterna ser han Satan själv slå ihjäl kvinnor, han dricker alltmer, hans slipsar blir allt fläckigare, hans raggrepliker allt patetiskare i takt med att han förvandlas från häradsbetäckare till ful gubbe. Och i passagerarsätet sitter stackars moderlöse Bunny Jr (det finns tre Bunny Munro här: farfar, far och son) och försöker minnas hur hans mor såg ut och lära sig allt om världen från en uppslagsbok som bara ger honom värdelösa fakta.

Nick Caves andra roman är brutal, både i sättet huvudpersonen tacklar världen och i vad världen gör med och mot honom; som om författaren inte kan bestämma sig för om kräket Bunny förtjänar medlidande eller en rejäl spark i ballarna och ger honom båda. Den är också ofta rent rasande rolig. Om debuten And The Ass Saw The Angel kändes mer som en prosaversion av en tidig Nick Cave-låt, med dess mörker och religiösa galenskaper (en mashup av ”Swampland” och ”Tupelo”) känns ju hans låtar numer ofta som rimmade, nerkortade romaner, och Bunny Munros död som det mer naturliga uttrycket, även om han i längden förlitar sig lite för mycket på snygg stil och en smått förutsägbar handling. (Beröm förtjänar dock Olov Hyllienmark som inte haft ett lätt jobb med översättningen men klarar sig riktigt väl.) Romanen har samma rastlösa, rabblande, frenetiskt sökande känsla som hans bästa låtar från senare år. Bunny faller genom livet med, ahem, huvudet först i en rytmisk, mullrande Humbert Humbert/Rabbit Angstrom/John Self-aktig dimma av bilder och idéer om sig själv och dem som finns för hans nöjes skull, och kan aldrig riktigt förstå vilka som är skämt och vilka som är blodigt allvar, bara att de i allt högre grad är på hans bekostnad. Det är skönt att skratta åt Bunny Munro. Det känns tryggt. Det känns som att man kan distansera sig ifrån honom trots alla låtar om objektifierade, onda, slagna eller mördade kvinnor Nick Cave skrivit genom åren; vafan, det är ju standard inom blues och folkmusik.

Men visst, Cave insåg för evigheter sen att han höll på att bli en parodi på sig själv; därav Murder Ballads, ju. När han nu återvänder till den där karaktären blir det våldsam satir som inte förlorar på att färgas smått av självinsikt. Han verkar vilja ta den där klassiska romantiserade figuren, den stackars medelålders, självupptagne mannen som inte kan förstå varför unga snygga kvinnor inte vill knu… äh, älska honom längre, visa upp honom en sista gång och begrava honom; till och med när Bunny begår ren våldtäkt framstår han mest som en tragisk clown. Och Cave gör det med sån morbid humor och blodlust att det blir ungefär lika subtilt som a fucking really big brick. Inget fel i det; det är rätt åt Bunny, och det är riktigt svårt att inte ryckas med. Allvaret kommer i stället i världen som snurrar runt honom; männen som skrattar hjärtligt åt hans skämt, kvinnorna som köper hans självbild, i brist på något annat att hoppas på, och Bunny Jr som ser upp till sin pappa och inte har någon annan förebild. Det är i detta, i den ändå riktigt realistiska världen som speglar sig i pajasen Bunny, som romanen kommer otäckt nära. Bunny Munro dör och lever i sin berättelse och i sin son för evigt; ett patetiskt, skrattretande hemmablint rovdjur som inte kan annat än att simma, äta och göra småhajar, och kanske aldrig kommer att förstå vad som skulle vara fel med det .

Finns han på riktigt?

Similar Posts:

• Nick Cave läser högt
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Går det inte så går det ändå
• Färgstarka brev i en svartvit tillvaro
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning

Bunny Munros död

Similar Posts:

• Caveman
• Färgstarka brev i en svartvit tillvaro
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Grant & I (and me!!)
• Return of the son of shut up and play your Gitarratur

Samtidigt ska det väl sägas att jag personligen är lite yngre än Mats Jonsson (och tjej dessutom – men det faktum att vi tycks uppföra oss ungefär lika idiotiskt allihop inger mig paradoxalt nog ett visst hopp om jämställdheten). Jag hängde inte så mycket på innehaken i Stockholm 1997 som satt i Stadsparken i Örebro och drack folköl i en gul plastmugg från Ikea. Men det är ingen slump att min spontana reaktion sekunden jag läst ut Hey Princess är att leta fram den där gula platsmuggen, hälla upp en öl och börja bläddra igen. Jonsson fångar något i att vara ung som är större än exakta omständigheter. Större och förstås ganska småttigt.

Här finns den där extrema självupptagenheten kombinerat med noll självinsikt, här finns kasst men stundtals ändå märkligt lyckliggörande sex och här finns förmågan att förälska sig handlöst i någon man egentligen inte har ett jota gemensamt med. Eftersom det nu är andra häften av 90-talet är idolerna Nick Cave och Linda Skugge, medan titeln naturligtvis hämtas från Popsicle-låten med samma namn.

Det åtminstone förefaller brutalt självutlämnande – ofta naturligtvis långt över gränsen till det tragikomiska. Det på en gång naiva och närmast diskbänksrealistiska bildspråket kombineras ibland rent genialt med förfärliga bildtexter (det kräver en hel del självrannsakan för att inse att det möjligen inte är fullt så uppskruvat som det låter) som

Med hjälp av hans goda råd lyckades jag komma henne nära. Det låter kanske cyniskt, men jag var så osäker på mig själv att jag bara kunde se det som en fight.

eller

Jag visste att jag borde ställa ett ultimatum; säga ”Nu går jag, och om du inte följer med är det slut mellan oss”, men

istället skuggade jag dem och la mig i fosterställning utanför hans rum och grät.

Om det biografiskt sett är just så självutlämnande som det låter? Tja, på egna hemsidan skriver Jonsson om sina färder långt ut i ”självbiografins sankaste marker” under rubriken ”utlämna varenda jävel!?” och i extramaterialet i Hey Princess både lovar han att ”Allt i boken har hänt i verkligheten, inklusive fastbindningen på sidan 10 och episoden med Aaron Carter på sidorna 123-125. (Det är vissa som har tvivlat)” och bifogar mejl från samma period som bevis.

Sant är i alla fall att det är en träffsäker och ofta underhållande ungdomsskildring. Det är löjeväckande att vara ung, möjligen löjeväckande att vara människa över huvud taget men särskilt att vara ung. Om du som jag är typ över säg 23 så tycker jag att vi här och nu viker en minut åt stillsam tacksamhet över det faktum att man trots allt blir äldre och kanske till och med en smula klokare med åren.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Osäkrandet av en genre

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Similar Posts:

• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Rakt in i en bergvägg
• Oemotståndligt beroendeframkallande
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

För som Malmqvist själv konstaterar tidigt i boken är det inte nödvändigtvis de snälla som ges utrymme. Det är inte nödvändigtvis det snälla vi vill läsa om. Under de tjugo första åren av föreningen Rockpartys historia har det stormat en del. Det har skapats en del rubriker. Det är bakom dem vi vill komma.

Och det gör vi.

För även om den här boken i slutändan är en fantastisk handledning till allt vad musikföreningslivet egentligen handlar om ryggar inte Malmqvist för att närma sig heta potatisar som Håkan Waxegårds utfösning alternativt avhopp (beroende på hur man väljer att läsa historien), Sara Odins tragiska bortgång (som Malmqvist väljer att skylla på framförallt Courtney Love) och de många jobbiga ekonomiska bakslagen.

Trots att det är en hel del skit och surt arbete som kommer upp till ytan och ställs ut i ljuset för allmänt beskådande i boken så andas den ändå kamplust och framåtanda. Glädje och rock’n'roll.

Det är fantastiskt kul att läsa om hur Nick Cave går vilse i kulverten under Folkets Hus i Hultsfred. Det är kanske inte förvånande att läsa Holes rider, men ändå intressant. Det avslöjas en hel del om det glamorösa livet på backstageområdet och de flesta av årens knarkavslöjanden och svarta rubriker gås igenom. Vi får veta vilka som svinat mest och värst. Vilka som haft mest sex och galnast presskonferenser. Självklart skrivs det även en del om Bajsmannen och det allmäna livet på campingen.

Mycket av det som skrivs i boken skulle för tio år sedan ha gett frikyrkopolitikerna i Hultsfred tillräckligt med argument för att stänga ner festivalen för gott. Lyckligtvis verkar Rockparty ostoppbara av sådana krafter idag.

Visst, jag hade gärna läst mer om musiken under festivalerna. Men för att göra den rättvisa skulle sidomfånget nog ha behövt tvingats upp till åtminstone det tredubbla. Dessutom kan ju den som vill alltid jaga recensioner i tidningsarkiv och många av de senare årens festivaler är noggrant bevarade och bevakade på bland annat Rockpartys egen webbsajt.

Avslutningsvis måste jag säga att jag verkligen uppskattar avsnittet med de skivor Stefan Malmqvist inspirerats av under skrivandets gång. Det är kul läsning för en musikidiot som jag.

Det här borde vara obligatorisk läsning för varje aspirerande festivalarrangör.

Similar Posts:

• Caveman
• Grant & I (and me!!)
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Platt fall
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning