Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Relativt trovärdigt
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Bilder av minnen
• Ett fotografliv

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Rasideologin var som bekant en central del av de nationalsocialistiska galenskaperna, varför läkare och barnmorskor hade en betydelsefull roll att spela, bland annat genom tvångssterilisering och eutanasi (dödshjälp). År 1935 invigdes Alt Rehse, ledarskolan för medicinare, där Himmler själv gärna figurerade som gästföreläsare. Syftet var att indoktrinera den tyska läkarkåren, men även yrkesfolk från de ockuperade länderna samt Sverige. Eftersom arkiven utplånats kan man inte med säkerhet säga hur många svenskar som besökte inrättningen.

I mitten på 1930-talet grundade Himmler även forskningsinstitutet Ahnenerbe (ungefär släktarv). I jakten på spår efter ett ”ariskt herrefolk”, som i Himmlers ögon kunde rättfärdiga folkmordet på judar, utrustades en arkeologisk forskningsexpedition med siktet inställt på Bohuslän. Dessvärre lyckades dess ledare reta gallfeber på de svenska myndigheterna, bland annat genom att göra gipsavgjutningar av hällristningar utan tillstånd.

Den organisatoriskt begåvade Himmler hade inte bara elitförbandet SS, den tyska polisen och koncentrationslägren på sitt bord, han hade också hand om de germanska frågorna i de av Nazityskland ockuperade länderna. Han hade god hjälp av Reinhard Heydrich, som bland annat var involverad i säkerhetspolisen, inklusive Interpol.

Himmler räknade med att kunna bygga upp ett nätverk av kolloboratörer i Sverige, vilket skulle komma väl till pass när det tusenåriga riket väl var etablerat. 1942 anlände sturmbannführer August Finkefrån säkerhetstjänsten i Berlin till Stockholm. Under täckmanteln biträdande handelsattaché och med diplomatisk immunitet hade han fritt spelrum att ägna sig åt politiskt och ekonomiskt spionage. Finke odlade kontakter med personer i inflytelserika ställningar och hans agentnät kom att omfatta ett trettiotal personer.

Man strävade bland annat efter att kartlägga judar – både inhemska och flyktingar – samt tyska antinazister, som flytt till Sverige efter Hitlers maktövertagande. Detta för att underlätta vid en framtida annektering. Det blev till slut den svenska säkerhetspolisens agent, Erika Schwarze, som under kodnamnet Onkel avslöjade Finke och satte punkt för hans verksamhet i Sverige. Den som vill veta mer om hur det gick till kan läsa hennes bok Kodnamn Onkel: den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige (1993).

Ett flertal partier med nationalsocialistiska ideal bildades i Sverige före och under andra världskriget. Det dominerande partiet var Svensk Socialistisk Samling (SSS) under ledning av Sven Olov Lindholm. Tanken på att vara underordnad ett framtida storgermanskt rike tilltalade dock partiet föga och för att visa sitt oberoende ersatte SSS hakkorset med vasakärven och slopade hitlerhälsningen.

Mer diskreta och kanske därför så mycket farligare var sympatisörerna som återfanns i överklassen. De såg inte med blida ögon på demokratiseringen av samhället, på att de förlorat sina tidigare privilegier. Det rörde sig om lärare, läkare, präster, jurister, officerare med flera, som beundrade den tyska kulturen och ofta var försedda med släkt och vänner i Tyskland. De var sällan organiserade, men frekventerade däremot gärna Samfundet Manhems protyska föreläsningar.

En uppgift som fick mig att hissa upp ögonbrynen en bra bit i pannan var att endast 180 (till största delen värvade från SSS) av de 250 000 utlänningar, som stred på Tysklands sida i Waffen-SS, var svenskar. Motsvarande siffra för exempelvis det ockuperade Danmark var 5000. Men trots att deras militära insats var marginell, ska man akta sig för att förminska de svenska soldaternas politiska betydelse.

Ovanstående och oändligt mycket mer går att läsa i Lennart Westbergs nya bok Himmlers Sverige: Visioner och verklighet. Boken innehåller tretton kapitel med fokus på olika aspekter på Sveriges mellanhavanden med Nazityskland. Ämnenas spännvidd sträcker sig alltifrån kolonisationen österut till Folke Bernadottes vita bussar. Mycket har jag redan tagit del av i andra böcker, men enligt författaren har en övergripande skildring av Himmlers och SS kontakter med Sverige 1933-1945 saknats och jag tar honom på orden. Det är alltid välkommet med en pålitlig sammanfattning. Författaren redogör också samvetsgrant för tidigare forskning; hans omfattande käll- och litteraturförteckning upptar nästintill hundra boksidor.

Framställningen manar knappast till sträckläsning, men är saklig och vederhäftig och tar inte ut svängarna med vidlyftiga spekulationer. Den bjuder heller inte på några överraskningar och är perfekt för novisen som vill läsa in sig på ämnet.

Himmler själv framställs som en tämligen intetsägande person. Hans livshistoria presenteras inte särskilt ingående, utan fokus ligger i stället på Sverige under andra världskriget. För egen del behöver jag inhämta en hel del uppgifter om Himmler och hans förehavanden från internet.

Gång på gång under läsningen snuddar jag (utan författarens uppmaning) vid det otänkbara, det vill säga på vad som hänt ifall Hitler och hans anhang gått segrande ur andra världskriget och Himmler fått fritt spelrum att realisera sina långsiktiga planer för Sverige som del i det tusenåriga riket. Jag kan bara att tacka försynen att så inte blev fallet!

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Hitlers folkstat
• Beevor bryter mönstret!
• Historia för samtiden
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Boken om sitt liv hade författaren och journalisten Jackie Jakubowski tänkt att skriva själv, men hans planer stoppades av en sjukdom. Han tog kontakt med Lena Einhorn igen och bad henne skriva boken, som hon erbjudit sig flera år tidigare.

Lena Einhorn har en fantastisk förmåga att skildra andra människors livsöden. I en intervju med Judisk krönika poängterar hon att det inte är en biografi utan en roman, där verklighet och fiktion blandas. Hon har använt sig av samma format för att berätta om exempelvis Siri von Essen och Greta Garbos liv (även de mycket läsvärda böcker).

Berättelsen om Jackies liv är smärtsam, han växer upp i efterkrigets Polen tillsammans med sin far och andra judar som överlevt förintelsen. De vuxna är traumatiserade och skadade av förintelsen, Jackies far pratar aldrig om sin barndom. Jackie pratar aldrig om sin mor som saknas, mycket är underförstått och läsaren får långsamt fler och fler pusselbitar för att förstå vad som har hänt familjen. Läsaren får följa med till skolan, till judiska föreningen och till kyrkan dit Fru Halima tar honom i hemlighet. Vi följer honom genom uppväxten och försöken att balansera och förstå både den judiska identiteten och den polska.

Efter några relativt lugna år, när Jackie hunnit bli tonåring börjar nya oroligheter och det styrande kommunistiska partiet piskar återigen upp en hätsk stämning för att försöka få judar att lämna landet, vilket tillslut leder till att Jackie och hans far Stanislav åker till Sverige, utan returbiljett.

Den levnadsberättelse som Lena Einhorn författat om Jackie Jakubowskis liv i En låda apelsiner är gripande och fylld av värme. För mig som inte hade särskilt stor koll på efterkrigets Polen är det en lärorik berättelse om en tid som satt stora spår i Europas nutidshistoria.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• En familj drabbad av antisemitism
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Tills…
• Inget danskt hygge
• Tysklands krig mot Tyskland
• Familjehemligheter i lyxig miljö

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs