Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

Det spelar ingen roll att mina barn föddes för 25 år sedan i Tyskland och att jag var hemma de första tre åren medan min man yrkesarbetade: att bli mamma är universellt och tankarna runt moderskap är i stort sett samma oavsett om man lever i ett traditionellt äktenskap eller om man har blivit befruktad av danska spermier. Eller kanske inte riktigt de samma, eftersom jag aldrig behövde fundera på om den främmande ungen i sandlådan eventuellt var ett halvsyskon till mina barn, men alla andra funderingar som håller på att driva Silje Marie till vansinne, känner jag väl igen.

Kan man älska två barn lika mycket? Hur är en bra mor? Vad är anknytning, egentligen? Hur gör man för att inte tappa bort sig själv under den mest intensiva småbarnstiden? Hur håller man liv i ett förhållande där ingen får sova tillräckligt? Är vänskap ett hot mot partnerskap? Måste man berätta allt för sin partner? Ska man hålla ihop bara för barnen skull?

Jag dras snabbt in i Silje Maries funderingar och förutom att jag känner igen mig, vill jag ta henne i min famn och säga ”det blir bättre”. Jag vill också viska att inga stora beslut ska tas när man är gravid eller ammar. Men hon har tack och lov goda vänner, som säger en massa klokt till henne. Om hon lyssnar? Nja, inte hela tiden…

”Att bli tillsammans med någon, alltså att gå in i ett förpliktigande, långvarigt förhållande”, sa Janne långt innan vår vänskap började vackla, ”är att ge bort sitt liv. Det fattar folk givetvis inte. För allt känns så vackert och viktigt och tryggt. Jättetryggt! Men man ger bort sitt liv. Man delar sina mest välgrundade tankar och sina mörkaste fantasier, bankkonto, familj, vänner, man köper hus ihop, man får barn ihop, och man inser inte att livet är förvandlat till skört glas förrän en av parterna står med det i handen, redo att slunga det i väggen.”

Silje Marie är gift med Helene, de har två barn tillsammans och de har fött varsin son. De delar på föräldraledigheten och kämpar på så gott de kan. Just nu är Helene med barnen hos sina föräldrar medan Silje Marie förbereder huset inför den renovering som ska utföras av ett gäng lettiska hantverkare. Men Silje Marie funderar inte bara på hur hon bäst bänder loss golvlister och vilka av deras tillhörigheter som ska sparas och vilka som kan säljas eller slängas utan hon grubblar över om deras familj har en framtid. Kommer de ens att flytta tillbaka in i huset i september? Vill Helene fortfarande vara tillsammans med henne? Silje Marie är säkert inte enkel att leva med, men vem är det? I grunden brottas hon med extremt dålig självkänsla och skäms över att hon faktiskt har svikit Helene och gjort henne besviken.

Jag tror att alla som har levt i ett förhållande eller ens funderat på att leva i ett, kan ha utbyte av Tina Åmodts första roman på svenska. För mig handlar Den andra mamman om olika faser av kärlek och om vad förändring gör med oss.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Nio resor i andras ångest
• Lukt av ladugård, depression och död
• Vajlett och skolan

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Den flerfaldigt prisbelönta, mexikanska författaren Guadalupe Nettel anses vara en av Mexikos mest tongivande författare just nu. Hennes böcker har översatts till flera språk och förutom Det enda barnet har också Kroppen jag föddes i givits ut på svenska.

I Det enda barnet behandlar Nettel temat barn och moderskap med en berättelse där ett jag, Laura, delar med sig av hur hennes väninna går igenom en graviditet som får dem båda att ställa frågan om moderskap på sin spets. Det visar sig nämligen, efter otaliga försök från Alinas och hennes mans sida att bli gravida, att fostret som Alina bär på inte utvecklas som det ska. Parallellt med hur denna historia fortskrider, någon gång i en dåtid som inte specificeras mer än så, får läsaren följa hur Laura i nutid lär känna sin nya granne – en ung mamma, och framför allt hennes åttaåriga son. Också här sätts frågan om moderskap och barn i nytt ljus.

Nettel lyckas med ett imponerande konststycke att förmedla en berättelse som på många sätt är en bladvändare – som läsare följer man utvecklingen i Alinas graviditet och barnets förestående öde med fullt fokus och ett brådskande behov att få veta hur det går – men också en existentiell och essäistisk skildring av vad det är att vara kvinna och att välja att bli mamma, att välja bort att bli mamma och att kanske ha valt bort att bli mamma men sedan bli det ändå, på sätt och vis.

Det är berättat med saklig ton, fint översatt av Hanna Nordenhök, i en stil som helt vågar vara i berättelsen om något som har hänt, utan att överdramatisera. I mångt och mycket är det som att få kika in i en personlig skildring av ett händelseförlopp, men där blicken är vetenskapligt nyfiken och lämnar eventuella känsloutspel till läsaren. Det är behagligt och känns uppfriskande uppriktigt, tonen är så trovärdig att man stundtals under läsningens gång glömmer bort att det man läser är en fiktiv berättelse och inte en väns redogörelse om två viktiga tidsperioder i dennes liv. På så vis blir boken både personlig och angelägen och lyckas nyansera frågor som redan behandlats mycket och länge, historiskt och i dagens moderna samhälle, på ett nytt och imponerande sätt.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• I de seendes rike är den enögda
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Var god mot en liten stalledräng

Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

När jag började läsa Ett spöke i strupen hade jag inte förstått att boken faktiskt är självbiografisk, men när jag tillslut insåg det gjorde berättelsen ett ännu större intryck på mig. Doireann Ní Ghríofas har tidigare gett ut poesi, men den här boken blev till hennes egen förvåning prosa.

Berättelsen tar sitt avstamp i en vardag fylld av småbarn, listor, trötthet och städning och bröstmjölk. Ní Ghríofas köper en begagnad bröstpump och bestämmer sig för att skänka bröstmjölk till sjukhusens mjölkbank. Den mikroskopiska paus som pumpandet innebär (eftersom hon faktiskt måste vara stilla) ger henne också en chans att läsa i några minuter. Egentligen borde hon plocka upp sin senaste biblioteksbok, men hon finner att hon gång på gång plockar upp sitt slitna exemplar av Klagosång för Art O´Leary, ett diktepos författat av Eibhlín Dubh Ní Chonaill under 1700-talet.

I dikten kan Ní Gríofas inte undgå att se paralleller mellan sitt eget liv och dess huvudperson, de är båda kvinnor på Irland och har tre barn. Det historiska dikteposet går snabbt från att vara förströelse, till att bli en besatthet som tar upp all tid och energi. Ní Ghriofa bestämmer sig för att översätta den, för att komma ännu närmare texten, men besattheten slutar inte där. Hon måste hitta dess ursprung. Hon hittar en berättelse att knyta ihop med dikten, för att skapa ett sammanhang. Hon letar upp gamla platser, ruiner, spår. Vadsomhelst.

Ett spöke i strupen är två parallella berättelser, dels om dikteposet, men också om Ní Ghriofas liv som mor på dagens Irland. Det är en berättelse om kvinnor då och nu. Om berättelser som inte får plats i det skrivna ordet, om berättelser som endast sipprar fram som av slump, mellan raderna i historien skriven av män.

Det är en drabbande bok som lyckas kombinera en förvirrad besatthet med en knivskarp beskrivning av en stundtals långrandig vardag, där varje dag innebär en ny lista som ska checkas av.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Början till föräldraskapet
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.

Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..

Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.

Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.

Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.

Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?

En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.

Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.

Similar Posts:

• Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa
• I minnets labyrinter
• Läses på egen risk
• Att gå varje dag
• Tröstprästinnan

minuterna
innan jag fanns
vem levde i mig då
vem tog mina händer
och bar ut mig
var jag en hare
hade jag en hares
själ
darrande
intill hjärtat

Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på det rädda djuret, för det är så jag tolkar darrningarna – som rädsla. Gidlöf har tidigare skrivit om ämnen som moderskap och havande i den prosalyriska Flickan. Här återkommer dessa teman delvis, men i en mer renodlad poetisk form. Det är en form och ett bildspråk som först kan verka enformigt, men som efter hand visar på en förmåga att ladda ett tema och ett språk – och hålla ihop det.

Bilden av haren etableras redan i titeln. Genom att använda lägesord som intill och inuti skapar Gidlöf en, om än avskalad, teckning av dels en konkret gestalt, dels av något mer svårfångat. Jag läser det som ett slags tillstånd, en vilja att vara både på insidan av och utanför ett skede. Kanske rör det sig om en graviditet, ett moderskap eller ett mänskligt vuxenskap – vad nu det kan vara. Ett varande som när du väl uppgått i det, inte kan ta dig ur. Just därför finns också, tänker jag mig, en längtan tillbaka eller ut, till det som var innan eller det som kunde vara – en vilja att betrakta sitt tillstånd utifrån, eller att inte se sig om alls.

lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag har lämnat bakom mig

I denna läsning kommer jag att tänka på Ingela Strandberg och hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel. De båda böckerna har längtan gemensamt. Det är längtan efter något mer aningslöst, oförställt, något vildare, närmare sitt barnjag eller närmare det djuriska. Strandberg skriver: “Människan är ett fängelse/ Jag vill bli fri från henne/ Jag vill bli mera djur”. I Gidlöfs dikt däremot tycks jaget vara både hare och människa. Här står det “jag kan aldrig återvända/ ingenting finns i människan/ som är värt att kämpa för/haren är rotad i mig”. Jaget har öron och “illaluktande päls” och frågar sig “har jag någonsin varit en människa”.

Samtidigt tycks det i Lisa Gidlöfs poesi finnas en längtan efter det där mänskliga. Dikten är ambivalent. Haren får representera både det vilda och det trygga, både barnen och moderskapet i det förflutna och det som har blivit. Jag läser också in en önskan om jagets upplösning, att utplånas, bli något annat än mor. Något ursprungligt. Det är på många sätt en uppgörelse med idén om moderskapet som det mest efterlängtade och naturliga i en kvinnas liv. Det är en alltigenom modig diktsamling som är svår att tröttna på. Hit återvänder jag gärna, inte minst för stycken som detta, där jag drabbas av omedelbar och oförklarlig igenkänning:

jag drömmer om tiden
före haren
hur allt glänste och skimrade
grönskan och träden
den långa tunnlarna
av sorg
livet stod stilla
inuti mig
jag längtade ut mot vidderna
ut till harens slitstarka päls
en bro över till något annat
köttets fäste i mitt väsen
en närvaro så stark
att den kunde krossa mig

Similar Posts:

• Skimrande äckel och mörker
• Förändring? Hu!
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• En liten bok om ockupation och diktatur

Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell mångsysslare och tvåbarnsmamma, presenterat i hybridromanens tillåtande form. Ringskog Ferrada-Noli tar avstamp i smärtan, den kroniska, ibland till synes psykosomatiska – i alla fall om man ska se till journalernas ”utan känd orsak”, men likväl allmänpåverkande smärtan som ingen vårdenhet tycks kunna sätta fingret på.

Annes barndom, liv och vardag vecklas ut i korta iakttagelser, minnen, funderingar, essäliknande utsvävningar, med den fysiska, ständigt närvarande smärtan som en sorts kuliss för den själsliga smärta som är än mer påtaglig. Det finns så mycket i världen som är fult och äckligt, Annes blick på samhället och samtiden är knivskarp, avslagen och samtidigt angelägen: kanske mest på grund av att hon om igen återvänder till insikten och åsikten att om man ska påstå bry sig om världen måste man älska allt, också det fula, äckliga och trasiga; på samma gång blir Anne så i allra högsta grad cynisk och ändå oerhört mjuk och känslig. Är det därför hon känner denna smärta? Är smärtan i själva verket en smärta över att vara människa, att vara kvinna? Och därmed också hopplöst förlorad i förhållande till ett vårdsystem som arbetar med mätinstrument anpassade för män?

Ringskog Ferrada-Noli skriver inte för att på något sätt ge några svar, bara för att lyfta fram i ljuset, tillsynes arbiträrt. Det finns en nonchalans i språket som speglar och tar udden av Anne, det är helt och hållet medvetet; Anne är nonchalant, människan är nonchalant – framför allt samtiden är nonchalant. Ibland resulterar det dock i att det blir väl lätt att gå vilse i språket – utsvävningar, liknelser, iakttagelser kastas in mer enligt regel än undantag – här finns inga pretentioner om att texten eller ”historien” på något sätt skulle vara helig, tvärtom. Dessutom, och det kan vara en personlig preferens, men denna samtidens nonchalans som Ringskog Ferrada-Noli vill spegla i språket och hybridformen – som från en början kan tyckas skarpsynt och ärligare än mer klassiska grepp, känns ganska snart överdriven och framför allt lite gjord. Nog för att boken serverar diverse brutala formuleringar som klingar igen lite för väl med verkligheten, men någonstans blir jag som läsare ändå irriterad över det sättet att berätta en historia på – hur avslagen och cynisk Anne än är, vill hon ju faktiskt berätta något – det hade varit skönare om hon slutat låtsas som att hon inte vill det, slutat låtsas som att hon – eller Ringskog Ferrada-Noli, bara råkat skriva den här boken, bara råkat tänka alla de här tankarna. Jag antar att anledningen är en rädsla för patetism och sentimentalitet – men jag hade nog velat se Ringskog Ferrada-Noli trippa lite närmare just det.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Pod blir bok – men varför då?
• Debutantnomineringar
• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt