Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling

Likadant med Norra Hammarbyhamnen. Husen på rad längs kajen frontar med eleganta gavlar, på samma sätt som Skeppsbrons stenhus från 1600-talet – huvudstadens kanske mest ikoniska siluett. Norr Mälarstrand efterapade framgångsrikt Skeppsbron på 1920- och 1930-talen och så gjordes alltså härmningen om ännu en gång i Norra Hammarbyhamnen i början av 1990-talet.

Båda projekten hör hemma i Stockholms postmoderna fas som pågick under och omkring 1980- och 1990-talen. Några välkända signaturobjekt från denna tid är nya riksdagshuset på Helgeandsholmen, Kulturhuset vid Sergels torg, Globenområdet och Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Men det finns också mer vardagliga stadsmiljöer som Enskededalen, Minneberg och Södra stationsområdet.

Byggnaderna från denna tid bryter ofta mot modernismens strama enhetlighet och funktionella enkelhet. I stället finner man gott om detaljer som blinkar mot äldre epoker – valv och kolonner samt fasadmönster i natursten eller kakel. Samtidigt har naturligtvis moderna, industriella byggmetoder och material använts. Bofills båge är till skillnad från Stockholms slott uppfört av prefabricerade byggelement, som en Legobyggsats.

Postmodernismen skulle kanske kunna beskrivas som en revolt mot modernismens anspråk på rationalitet och sanning. Modernismen – eller funktionalismen som den kallas inom svensk arkitektur – har gjort outplånliga avtryck i snart sagt alla svenska städer. Men även postmodernismens kortare era sticker ut och är värd uppmärksamhet. Till exempel kan man fråga sig om inte färg och ornamentik hjälper människor att hitta, något modernismens mer enformiga minimalism ibland ignorerar!

Samfundet S:t Erik och Apell Förlag har gjort en spännande antologi om denna epok där 17 skribenter medverkar, spännande eftersom det är ett stycke nutidshistoria. Boken är angelägen för alla som vill förstå bakomliggande tankar till utformningen av stadsmiljön.

Här finns ett intressant kapitel om debatten kring Bofills båge och även ett fylligt bidrag om planarkitekt Jan Inghe som mer än kanske någon annan utövade inflytande över byggandet under epoken.

Postmodernismens byggnader har många gånger blivit utskällda. Ibland för att de är falska och ytliga, ibland för att de är fascism eller kommunism! Läs och ta en Stockholmspromenad och döm själv.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Konflikten håller ställningarna
• Veta och vårda

Det här är första gången jag på allvar läser Rainer Maria Rilke. Den modernistiske poeten har varit död i 95 år. Men trots att många av hans dikter är ännu äldre är språket friskt. Det är uppmanande och får mig att sitta rak i ryggen och läsa spänt uppmärksamt.
En av Rilkes mest berömda dikter handlar om en panter på djurparken i Paris.

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Stäbe, Stäbe, Stäbe. Stänger, stänger, stänger. Hur länge kan en levande varelse vandra fram och tillbaka längs med inlåsande gallerstänger innan dessa stänger inte längre är synliga för ögat och ändå det enda som ögat registrerar?

Rilke lär ha sagt att ”poesi är inte, som folk tror, enbart känslor (de kommer tids nog). Poesi är erfarenhet.” Han blev berömd för sina så kallade sakdikter, poesi kretsande kring faktiska ting såsom ett djur, en blomma eller en byggnad.

En period arbetade Rilke som assistent åt skulptören Auguste Rodin i Paris. Det sägs att Rodin lärde Rilke konsten att iaktta, att observera. Det var detta aktiva seende som Rilke omvandlade till poesi, under en fas av sitt skapande liv.

Rilke har tolkats till svenska förut. Men det är inget jag läst och kan jämföra med. Detta blir alltså en recension helt utifrån föreliggande volyms inre företräden.

Poeten Malte Persson står här för såväl urval som tolkning. Ett slags ”greatest hits” plus personliga favoriter har utgjort de vägledande kriterierna, förklarar han i ett efterord. Sakdikterna, där Pantern är en, får gott om plats. Men även några exempel från andra skaparfaser finns med.

Ett 60-tal kortare dikter presenteras, dels på originalspråket och dels i Malte Perssons tolkning på svenska. Ett utmärkt och generöst upplägg tycker jag, som läst tyska i fem år men alltför sällan använt mig av språket.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans
så trött, att inget ditin längre tränger.
Det tycks den som om tusen stänger fanns
och ingen värld alls bortom tusen stänger.

Vilda djur borde inte hållas inlåsta. Svenska och tyska är två närbesläktade språk. Det slår mig hur vissa meningar och vissa strofer kan direktöversättas med bibehållen rytm och nära nog ordföljd. Ett exempel: ”Der blinde Mann, der auf der Brücke steht” blir på svenska ”Den blinde mannen där på bron som står”. Men påtagliga skillnader föreligger också som kräver tolkning snarare än ren översättning – såklart. I Malte Persson har jag en god vägvisare in i Rilkes värld. För den som lärt sig lite tyska är det härligt att läsa originalet högt. Tyska är ett vackert språk, inte minst vad gäller che-ljud långt fram under tungan, låt ingen tvinga på dig en annan åsikt!

Modernistisk poesi är dock krävande, tycker jag. Det finns all anledning att försöka läsa och uppleva texten omedelbart och ohämmat det vill säga med vidöppet sinne. Håll dessutom alla kunskaper tillgängliga, för det är först då som Rilkes dikter kan ge något tillbaka. Gång på gång får jag googla eller leta i hyllorna: hur ser ängeln med soluret ut som pryder fasaden på katedralen i Chartres? Hur var det nu William Blake skaldade om tigern? Och finns det några kopplingar mellan formuleringarna i dikten Bollen och Lars Gustafssons lyriska skildringar i Tennisspelarna?

Similar Posts:

• En besserwissers bättre vitsar
• Rymden som språkverkstad
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Ny författarblogg
• Blick på det blinda

Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––
 

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Lågmält dramatiskt
• Elofs och Olgas bok
• Brev och svek

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• Salongskvinnor i skuggan
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Barnsligt
• Flytande identiteter och fulländade slut

Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det svenska bokförlaget Modernistas mycket läckra omslag till Djuna Barnes Natt bland hästar i ett bokhandelsfönster. För mig var det av någon anledning självklart. Eftersom jag gillade DJ-duon Djuma Soundsystem så skarpt vore väl helt logiskt om en författare vars förnamn lät nästan likadant, kunde ge mig lika positiva erfarenheter, resonerade jag. Av någon anledning är det dock först nu, jag tagit mig an något som amerikanskan har skrivit.

Det är således med ganska höga förväntningar jag givit mig i kast med Djuna Barnes Nattens skogar som i sitt engelskspråkiga original kom ut 1936. En svensk översättning kom först tjugo år senare, men det är Modernistas utgåva från ifjol jag läst.

Boken består av åtta berättelser, som inte är helt lättillgängliga. På många håll beskrivs den som Barnes mästerverk och redan i bokens förord varnar T.S. Elliot att ”den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den”. Det har även kallats ”världens mest komplicerade terapiroman”.

Barnes lär har också arbetat ner den från sina ursprungliga 670 sidor till de mer hanterbara 156, för att hon var skraj för att läsarna med den tidens ögon kunde uppfatta det hon skrivit som alltför erotiskt och religiöst frispråkigt.

Hur som helst ska man nog läsa denna bok för att njuta av språket och författarens förmåga att iaktta människor. Det tar ett tag att komma in i språket, men när man väl kommit i det, lyser det som solen första vårdagen efter en lång och grå vinter. Den vimlar också av sinnliga metaforer.

Berättelsen ”La somnambule” 39 sidor in i boken till exempel – utspelas på ett café i närheten av St. Sulpicekyrkan i Paris. Till Café de la Mairie du Vie tar doktor O´Connor med sig sin betydligt yngre vän Felix. Och jag gillar hur Felix betraktar doktorn

Till och med doktorns favoritgest – att plocka hårstrån i näsborrarna – föreföll som en vulgarisering av någonting som en gång varit ett tankfullt plock i skägget

Några sidor in i berättelsen kommer dessa två herrar rädda en kvinna (som enligt en rusande pojke som hämtar dem) ”som svimmat men inte vaknar”.

Ängslig för att avslöjas som en läkare utan legitimation räddar doktorn henne, och några dagar senare besöker Felix och O’Connor henne på det hotell där hon säger sig bo. Hon heter Robin. Berättelsen ångar av de tidigare nämnda sinnliga för att inte säga antydande erotiska metaforerna, men som läsare vet du inte riktigt vart de ska ta dig. Väl på hotellet bestämmer sig de bägge herrarna och damen att ta en promenad till Luxembourgträdgården och på bara några sidor har Felix och kvinnan både hunnit gifta sig och få barn. Ingående beskrivs sedan det som verkar vara en förlossningsdepression. Robin vill absolut inte veta av sin son, och barnets far Felix står handfallen. Robin flyr från Paris och vart den lille pojken tar vägen vet ingen.

Ibland kan man njuta av litterära verk utan att helt och hållet förstå dem. Men för mig blir Nattens skogar lite som att betrakta alla träd men inte riktigt se någon skog.

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Sängkammarfars anno dazumal
• Fullständig fullträff
• En recension är en recension är en recension
• Att vara ung och möta världen

I Carnavalet-muséet i Paris finns en rekonstruktion av rummet där Marcel Proust skrev På spaning efter den tid som flytt. Möblerna är autentiska. Vad är det som är så märkvärdigt med det? Det är många författares minne som vårdas ömt. Författarbostäder omvandlas ofta till museum efter deras död. Och Marcel Proust är en av den franska litteraturens främsta berömdheter. Ändå är det mot alla odds samlingen på Carnavalet överlevt till eftervärlden.
Det var samlaren Jacques Guérin som räddade skärvor av minnet efter Marcel Proust från utplåning. Parfymfabrikören, bibliofilen och författarmecenaten Guérin var ute i sista minuten.

När Marcels lillebror Robert gick bort 1935 fanns ingen längre kvar som ville slå vakt om lösöret efter upphovsmannen till ett av den litterära modernismens mer inflytelserika prosaverk. Snarare fanns det en kraft som ville det rakt motsatta. Marcels svägerska Marthe, änkan efter Robert, kan ha varit angelägen om att sopa igen alla spår av svågerns homosexuella läggning. Familjens heder stod på spel. Hon kan även ha haft ett hämndmotiv mot de båda bröderna för att de tillsammans hade undanhållit Roberts otrohet mot henne.

Manuskript, romanutkast, brev och dedikationer brändes systematiskt tills Guérin ingrep. Möbler låg kringspridda på en utomhusloppis. Författarens pälsfodrade överrock, hans signum i offentligheten, hade blivit värmande täcke i en fiskebåt på floden Marne.

Vad var det som drev samlaren? Hängivenhet för litteraturen? Känslor av samhörighet med den likaledes homosexuelle Marcel Proust? Överdriven fetischism? Eller var det allt detta i kombination som spelade in? Jacques Guérin gick bort för 18 år sedan så honom har den italienska journalisten och författaren Lorenza Foschini inte kunnat fråga. Men hon är lika nitisk i sitt sökande efter pusselbitarna till samlargärningen som en gång Guérin var i sitt snokande efter Proustartefakter.

Foschini redogör inledningsvis för undersökningens olika anhalter ungefär som en naturvetare skriver labbrapport. Det tynger ned upptakten, men efterhand blir berättelsen mer spirituell och spännande. Tålmodiga läsare får Proust belyst från en annorlunda infallsvinkel. Prousts överrock tjänar både som bra introduktion till det berömda författarskapet och lär kännas betydelsefull även för den redan inbitne.

Similar Posts:

• Salongskvinnor i skuggan
• En introduktion för de initierade
• Inrutad Proust
• Sjön suger
• Den hotfulla dubbelnaturen

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo för de abstrakta verk som af Klint målade i början av 1900-talet, före Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra föregångare inom abstrakt konst.

Så var väl inte fallet 1944 vid konstnärens död. Då torde konstpubliken ha varit härdad vad gäller abstraktioner, så anledningen var inte så mycket det abstrakta formspråket i sig. Nej, det fanns helt andra skäl till att af Klint förbjöd verken från att visas tidigare än tjugo år efter hennes död.

Hilma af Klint var djupt engagerad i spiritistiska och teosofiska kretsar och menade att hon hade målat de hundratals abstrakta verken på uppdrag av mästare i andevärlden som dirigerade hennes penseldrag på ett sätt som påminde om automatisk skrift.

Tavlorna är esoteriska och symboltyngda. Den centrala serien tavlor är De tio största, tio tavlor som representerar livets olika stadier utförda i storformat.

Men Hilma af Klint växte också upp i en tid där kvinnan började ta plats i samhället – och konsten – på ett sätt som inte hade skådats tidigare, åtminstone inte i modern tid. Att ta plats och verka som en självständig person var ännu långt ifrån självklart för en kvinna och Hilma af Klint tillhörde föregångarna även i detta avseende.

Om detta spännande människoöde har Anna Laestadius Larsson, känd för en serie historiska romaner, skrivit en biografisk roman. Ramen för berättelsen är att den åldrade Hilma berättar om sitt liv för sin brorson Erik i förhoppningen om att han ska förvalta tavelsamlingen för framtiden.

Men i takt med att fasterns hängivenhet inför det ockulta blir allt tydligare växer tvivlet på att Erik ska engagera sig i bördan att ta sig an de mer än tusen tavlor som det handlar om.

Laestadius Larsson har skrivit en läsvärd om än något konventionell roman om Hilma af Klint. Både stoffet och tiden i sig är fascinerande. Det finns dock en tendens till att samma typ av scener matas om och om igen och det blir något tradigt i längden att läsa om de inre stridigheterna i de olika andlighetsgrupperna. En viss sovring kanske hade varit till fördel.

Skildringen av Hilmas kärleksliv och hennes dragning till det egna könet, är väldigt återhållna. Det ger en bild av hennes religiösa hängivenhet, som står över alla köttsliga behov, även om hon stundtals känner tvivel inför sina livsval. Som litteratur betraktat är det kanske inte alltid en fördel att vi inte riktigt släpps in i huvudpersonens allra innersta värld.

Vrede? Nej. Frosseri? Knappast, hon har levt mer än måttfullt. Avund? Känner inte alla människor det någon gång ibland? Lust? Jo, men är det inte omänskligt att begära kyskhet under ett helt liv? Högmod? Tre förmågor fick hon i uppgift att utveckla inför sitt stora uppdrag. En var självständighet, den andra mod och den tredje ödmjukhet. Hon har böjt sig i ödmjukhet inför uppdraget, samtidigt kan hon inte förneka att som människa känner hon sig utvald. Och vad ska man kalla hennes långa, tröstlösa kamp för byggandet av Templet, är inte det ett utslag av det största högmod?

Men det är intressant att följa det märkliga människoöde som var Hilma af Klint och hennes kamp för att följa sin inre väg. Javisst, lite långrandigt ibland men romanen är väl läsvärd.

På 70-talet tackade Moderna museet nej till att ta emot hela hennes samling som gåva. Det var först 1986 som några av hennes abstrakta verk visades offentligt, på en utställning i Los Angeles. Det blev hennes internationella genombrott och hon ses nu allmänt som en pionjär inom abstrakt konst.

Similar Posts:

• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färg och form
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Tiden då form och färg förnyades
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta