När jag läste Frankenstein under mina litteraturvetenskapliga studier fick jag lära mig att den handlar om människans oförmåga att kontrollera naturen. Att den kom till i sprickan mellan en ordning där människan underordnades Guds syfte och det löfte industrialismen gav om ett skifte i maktförhållandena – människan skulle ta makten över naturen. Monstret är resultatet […][...]

Och så tar det slut. ”This is how the world ends; not with a bang, but with a whimper”, skrev T S Eliot en gång i världen. Vi kommer in efter smällen, när bara dödsjämret återstår. Världen är död, naturen är död, mänskligheten är det i princip också – allt som återstår är enstaka individer […][...]

Tar man några steg bakåt i litteraturhistorien blir det lätt ont om kvinnliga författare. Måste det vara så? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är en klassiker? Ella har pratat med Moa Holmqvist på Rosenlarv – ett förlag med uttalad avsikt att ifrågasätta kanon – om topplistor, Strindberg, mansdominans och alternativ. EA: Varför […][...]

Frankenstein är en fascinerande figur. Speciellt som många verkar ha glömt av vem han är. Mary Shelley skrev "Frankenstein, or the modern Prometheus" som en kommentar till den då (1816) sprillans nya företeelse som vi kallar vetenskap. Victor Frankenstein, en representant för den nya tiden, bestämmer sig för att vara Gud: han ska skapa liv, […][...]

Pesten. Det mest skrämmande vi kan föreställa oss: en sjukdom som raderar ut urskillningslöst, tar hög och låg, rik och fattig, man och kvinna, gammal och barn. Ingenting hjälper, ingen är immun. Tiden slutar som den moderna eran började, Istanbul faller efter en strid mellan kristna och muslimer, men när segrarna tågar in finns bara […][...]

När jag tänker tillbaka på min barndom Ser jag skräckbilder tydligast av allt gnällde Björn Afzelius i "Ikaros" för en herrans massa år sedan. Det känns som ett lagom citat att inleda detta på. Jessamy Harrison är åtta år, dotter till en brittisk man och en modern nigeriansk kvinna. Hennes hela liv är varken varken […][...]

Vad betyder ett ansikte? Allt. Åtminstone för den som förlorat det, och som inte kan få tankarna att kretsa kring något annat än det förlorade. Forskaren och jag-berättaren i Kobo Abes roman En annans ansikte har fått sitt ansikte vanställt bortom all igenkänning i en laboratorieolycka. Som bandagerat monster kan han inte längre fungera på […][...]

Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra speciell då den tvingar berättaren att utifrån en viss […][...]