I dag har vi de sociala medierna och nätet där, enligt forskning, omkring 10 % av befolkningen lägger ut sina bilder och krior från sin (o)glamourösa vardag – skulle madamen levt idag hade hon säkert både instagrammat och twittrat om sin dotter (mest) och son (mindre), men särskilt vännerna (manliga och kvinnliga), Parislivet och hovet. Högst antagligen hade hon varit en influencer med tusentals följare – hennes brev har bevarats över århundraden och lästs och citerats i otaliga verk, till exempel i Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt.

Madame de Sévigné skrev brev, främst åt dottern men även åt släktingar och nära i sin vida bekantskapskrets. Hon rapporterar om rättegångar, hovliv, stadsliv i Paris och umgänge i societetens salonger. Vid den här tiden levde hon i kvarteren av det som då kallades Place Royale (i dag Maraiskvarteren) i närheten av det kungliga slottet Louvren och senare i det hus som i dag är Paris stadsmuseum, Hôtel Carnevalet. Kungen är Ludvig den XIV och byggnationen av slottet i Versailles är i full gång. Otaliga 1600-tals namn passerar revy: Foquet, Molière, Racine, Blaise Pascal, Madame de la Fayettte (en av hennes närmaste väninnor) … Hon redogör för allt där hon rör sig: på teatern, vid hovet, på kyrkliga mässor. Men hon diskuterar också graviditeter, kondomer, ammor, frisyrer, ädelstenar på svärd och rockar …

Som änka hade madamen en förmögenhet (noterar gillande att hon hade ett äktenskapsförord) som räddade henne från ekonomisk ruin i samband med makens utsvävningar och död i en duell. Maken nämns knappt även om hans adliga band och gods för henne till Bretagne sommartid. Även sonen verkar vara av svagare virke och hon ordnar hans affärer och kärleksliv. ”Aktriser” har hon tydligt nog av på grund av hans förbindelser och även kurtisanen Ninon (Ninon de Lenclos, 1616 – 1706) får sina pikar, en dam som både Madames make och son hade förhållande med.

Hon är både diskret och öppenhjärtig – och fördomsfri. Sällan uttalar hon sig direkt elakt trots att hon med all sin bildning – hon kan sin antika litteratur och samtidens verk, även inom den italienska och spanska världen vars språk hon behärskar och lärt sin dotter (!) – jämför ofta och ironiserar med hjälp av kända, litterära figurer. Hennes intelligens är påtaglig: hon är spirituell och verkar vara i sitt esse när hon med språket tecknar allt hon upplever.

Något märklig kan den ensidiga kommunikationen verka: men hon frågar, svarar, bönar, ber och upprepar. Breven besvaras med fördröjning – ofta väntar hon på svar (till exempel från dottern Françoise, gift med greven de Grignan, guvernör i Provence, och dit postgången tar minst en vecka) men skriver under tiden nya brev. Trofast redogör hon för ett ämne till slut.

Så här inleder hon ett brev till sin kära kusin och förmyndare Coulanges i december 1670:

”Jag skall berätta för dig något alldeles fantastiskt, något alldeles häpnadsväckande, något alldeles tokigt, något alldeles mirakulöst, något alldeles svindlande, något alldeles oerhört, något mäkta besynnerligt, något helt otroligt, något absolut oväntat, något väldigt stort, något väldigt litet, något mycket sällsynt, något mycket banalt, något hemskt sensationellt, något till idag absolut hemlighållet, något över alla gränser märkvärdigt, något av alla avundat, med andra ord något som det bara finns ett tidigare exempel på under seklernas lopp (och då var det falskt alarm), något som man knappt kommer att tro på i Paris, och hur skulle man då kunna tro på det i Lyon? Något som kommer att få oss alla att ropa Gud sig förbarme, något som kommer att göra vissa damer över sig av förtjusning, något som kommer att utspelas på söndag, och åsyna vittnen kommer att tro att de ser spöken på ljusa dan, något som ska ske på söndag men kanske inte ägt rum om måndag. Nej, jag kan inte säga det. Gissa! Ni får tre försök. Ni ger upp? Nå, då får jag väl tala om det. M. de Lauzun ska gifta sig i Louvren om söndag och gissa med vem! Ni får fyra försök, tio, hundra …”.

Skrivglädjen och förtjusningen är det ingen brist på. Omständligt – men som läsare lockas man med när hon suger på karamellerna. Man kunde gott säga att hela brevsamlingen andas devisen ”Jag skriver, alltså finns jag till” (Scribo – ergo sum) – här min omändring av de kända orden av en annan 1600-talsparisskribent, filosofen René Descartes: ”Jag tänker – alltså finns jag till” (Cogito – ergo sum).

Naturligtvis följer man som läsare Madamen inte alltid tätt i spåren – varje enskild detalj, namn blir för mycket. Men om man någonstans känner en klockarkärlek till Paris och allt som där timat och kanske studerat, vistats i städernas stad så läser man översiktligt med igenkännandets glädje och tacksamhet över bearbetningen och nyutgivningen av breven. Inspirerande med en riktig klassiker av en äkta madame!

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• Från Petite till Madame Tussaud
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Maigret löser brott i jultid

I Carnavalet-muséet i Paris finns en rekonstruktion av rummet där Marcel Proust skrev På spaning efter den tid som flytt. Möblerna är autentiska. Vad är det som är så märkvärdigt med det? Det är många författares minne som vårdas ömt. Författarbostäder omvandlas ofta till museum efter deras död. Och Marcel Proust är en av den franska litteraturens främsta berömdheter. Ändå är det mot alla odds samlingen på Carnavalet överlevt till eftervärlden.
Det var samlaren Jacques Guérin som räddade skärvor av minnet efter Marcel Proust från utplåning. Parfymfabrikören, bibliofilen och författarmecenaten Guérin var ute i sista minuten.

När Marcels lillebror Robert gick bort 1935 fanns ingen längre kvar som ville slå vakt om lösöret efter upphovsmannen till ett av den litterära modernismens mer inflytelserika prosaverk. Snarare fanns det en kraft som ville det rakt motsatta. Marcels svägerska Marthe, änkan efter Robert, kan ha varit angelägen om att sopa igen alla spår av svågerns homosexuella läggning. Familjens heder stod på spel. Hon kan även ha haft ett hämndmotiv mot de båda bröderna för att de tillsammans hade undanhållit Roberts otrohet mot henne.

Manuskript, romanutkast, brev och dedikationer brändes systematiskt tills Guérin ingrep. Möbler låg kringspridda på en utomhusloppis. Författarens pälsfodrade överrock, hans signum i offentligheten, hade blivit värmande täcke i en fiskebåt på floden Marne.

Vad var det som drev samlaren? Hängivenhet för litteraturen? Känslor av samhörighet med den likaledes homosexuelle Marcel Proust? Överdriven fetischism? Eller var det allt detta i kombination som spelade in? Jacques Guérin gick bort för 18 år sedan så honom har den italienska journalisten och författaren Lorenza Foschini inte kunnat fråga. Men hon är lika nitisk i sitt sökande efter pusselbitarna till samlargärningen som en gång Guérin var i sitt snokande efter Proustartefakter.

Foschini redogör inledningsvis för undersökningens olika anhalter ungefär som en naturvetare skriver labbrapport. Det tynger ned upptakten, men efterhand blir berättelsen mer spirituell och spännande. Tålmodiga läsare får Proust belyst från en annorlunda infallsvinkel. Prousts överrock tjänar både som bra introduktion till det berömda författarskapet och lär kännas betydelsefull även för den redan inbitne.

Similar Posts:

• Salongskvinnor i skuggan
• En introduktion för de initierade
• Inrutad Proust
• Sjön suger
• Den hotfulla dubbelnaturen

Paris i början av 1900-talet. En stad av frihet, såväl i liv som i litteratur. Färre förbud än på andra ställen och en atmosfär av öppenhet och möjligheter, kanske särskilt mycket för kvinnor. Här får vi möta fyra av dem som sökt sig dit, för litteraturen och konsten: Gertrude Stein, Natalie Clifford Barney, Adrienne Monnier och Sylvia Beach. Den första är välbekant, den sista känner jag till men de andra två vet jag ingenting om, trots att jag måste ha sett deras namn tidigare.

Gertrude Stein är nog den som är mest känd för de flesta, genom sina böcker och porträttet målat av Picasso, vars storhet hon var en av de första att upptäcka. En författare som skrev experimentell prosa, en konstmecenat med sinne för vad som komma skulle, vars adress – rue de Fleurus 27 – blivit ett begrepp.

Sylvia Beach startade bokhandeln Shakespeare & Company och var den som slutligen såg till att James Joyces Odysseus gavs ut – något hon fick kämpa för och som fortsatte kosta henne pengar och tid under många år.

Adrienne Monnier var Sylvia Beachs partner och hade också en bokhandel – belägen mer eller mindre mittemot Shakespeare & Company – med biblioteksverksamhet och snart gav hon även ut böcker och tidskrifter.

Natalie Clifford Barney var också författare, men hennes litterära verk har hamnat i skuggan av hennes liv och liksom Gertrude Stein var hon konstkännare.

Författare, förläggare, redaktörer, bokhandlare, mecenater och musor. Fyra liv som kretsar kring litteraturen och konsten. Något som också förenar dessa kvinnor är deras sexuella läggning och att de levde mer eller mindre öppet i förhållanden med andra kvinnor. Gertrude Steins mest lästa bok, Alice B. Toklas självbiografi, är en fiktionaliserad biografi över hennes livskamrat.

Det finns en frustration hos författaren över hur män använt dessa kvinnor och de sammanhang de skapat som språngbrädor mot parnassen och sedan låtit lite av sitt stjärnstoff falla över dem – som om förhållandet varit det omvända. Oförtjänt har de hamnat i skuggan och intagit sämre positioner än vad deras talang och verk berättigat till. Deras konstnärskap har betraktats som oväsentliga och deras betydelse förringats.

Jag förstår att Ingrid Svensson försöker ge dem upprättelse, men det är något med kombinationen mellan vetenskaplighet och personligt engagemang som här inte riktigt fungerar, när den annars brukar vara en utmärkt utgångspunkt. I stället för att bli intresserad och engagerad tycker jag att det är ganska tråkig läsning och av den där magin titeln utlovar blir mycket lite utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som fattas. Vi går in i salongerna och ut ur dem, återvänder och tar ett varv till. Konturerna blir skarpare men jag kan ändå sakna något av det levande.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Världen i fyrkanter
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Allt är en fortsättning, ingenting en början

Texterna för radion, om denna parisiska, litterära storhet var skrivna av den belgiske, i Paris bosatte, litteraturforskaren Antoine Compagnon. Programmen sammanställdes senare i en bok, som översattes av Jan Stolpe och utkom på svenska 2016.

Titeln på boken En sommar med Baudelaire, kan först få läsaren att tro att texterna kanske erbjuder lite inblickar i Baudelaires liv, med betoning på somrarna. Eller att det kan vara så att sommaren är en särskilt lämplig årstid för läsning av Baudelaire, eller att Baudelaire ofta har sommaren som tema i sina dikter och i sin prosa. Ja, många olika funderingar kan dyka upp vid åsynen av bokens titel. Men den syftar alltså på att boken består av radiosommarprogram. För det finns väldigt lite dokumenterat kring hur Baudelaire tillbringade sina somrar, och han skrev väldigt lite om sommaren. Antoine Compagnon konstaterar att Charles Baudelaire var ”skymningens diktare, skuggans, saknadens, höstens.”

”Höstsång”, som tonsattes av Gabriel Fauré och ofta citerades av Proust, förblir en av de mest minnesvärda dikterna i Baudelaires diktsamling Det ondas blommor – som faktiskt utkom på sommaren – den 25 juni 1857. Här de inledande fyra raderna i Jan Stolpes översättning:

Vi dyka snart i dimmorna de kalla;
farväl, vår sommars alltför korta sken!
I staden hör jag redan veden falla
med dova ljud mot huskvarterens sten.

”Med senhösten återkommer tiden för minne och fantasier, för spleen och melankoli, förmågor och känslor som är oskiljaktiga från vår bild av Baudelaire”, skriver Compagnon och tillägger att det är den nedgående solen som Baudelaire hyllar: förnattens ögonblick, skymningen hellre än gryningen. Han förknippar den älskade kvinnan med skymningen eller natten.

Det är alltså de andra tre årstiderna som Baudelaire hyllar. Dessa två rader inleder dikten ”Dimmor och regn”, också ur Det ondas blommor:

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av

I 33 småkapitel belyser sedan Compagnon denna franska författarikon, den som han beskriver som ”en sårad och bitter människa, en grym slagskämpe, en genial dåre, en som gör en sömnlös.” Compagnon gör nedslag i hela Baudelaires liv. Men Sommar med Baudelaire är en liten bok rent fysiskt och meningen verkar vara att dyka ner lite här och lite där i hans liv och verk, för att väcka ett intresse, ”utan ambition att säga allt”, som han beskriver det. För dem som Baudelaire är en nästan ny bekantskap, fungerar det säkert utmärkt med en sådan introduktion via ett återkommande kort radioprogram. Men jag tror inte så många som inte förut känner till och har läst mycket om och av Baudelaire, skulle börja med att läsa just denna bok. Vet man inget, vill man nog hellre läsa en riktigt omfattande kronologisk biografi först.

Men det som jag speciellt kommer till ökad insikt om genom att läsa denna bok, är insikten om hur plågad Baudelaire måste ha känt sig och detta till stor del på grund av droger. Han förstörde med all säkerhet tidigt sitt psyke med droger. Drogernas verkan och efterverkan fick honom sedan att sova dåligt, att somna i ångest och att vakna i ångest. En störd sömn påverkar hela den följande dagen och ger upprörda nerver, retlighet, överkänslighet, kraftlöshet och till sist sjukdom. Baudelaire hade säkert kunnat leva ett betydligt lyckligare och mer harmoniskt liv om han helt undvikit alla droger. Men då hade vi inte haft hans poesi och prosa, i alla fall inte med det innehåll och den stil den fick och har.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• En introduktion för de initierade
• Tidsresa till Paris

Vid tredje försöket är det äntligen tyst runtomkring mig och bara efter några sidor fylls jag av en melankoli, som kommer att bestå boken igenom. Men jag känner mer än vad jag förstår. Jag slungas känslomässigt tillbaka till när jag som fjortonåring läste Prousts På spaning efter den tid som flytt och kände mig dum för att jag inte kunde ta den till mig. Den litterära världen hyllar Josefine Klougart och jag känner mig utanför.

Jag återvänder till texten på baksidan; ”Om mörker är en roman om eftermiddagen och om döden. Om små och stora katastrofer, om skyfall och sjukdom. Här finns en ridolycka och en resa bort från vintern, en promenad längs stranden och alla stenar man orkar bära med sig hem. Och så pärlor och pallade äpplen, och sol och ljus och ögon.”

Och så här är det boken igenom. Bilder och fragment blandas, dåtid och nutid utan någon egentlig riktning. Det är han, hon, jag, du, vi och allt däremellan.

Precis som jag alltid har varit hon, och du alltid han, det är inte nödvändigtvis något problem med det.

Men det är först när jag slutar läsa Om mörker som en roman, när jag slutar leta efter en röd tråd eller en handling, som det inte längre är något problem. När jag istället hoppar fram och tillbaka, läser en sida här och där så kan jag uppskatta språket och den svidande träffsäkerhet som skymtar fram ibland.

Hon kryper omkring honom, försöker få tillgång.
Som en tjuv eller någon som vill ha något av en.
Kan du inte lägga av, ber han henne

När jag läser så tänker jag på luft som är mättad av saltvatten och ruttnande tång och på hur ensamheten känns mer i en innerstadslägenhet än på en öde strand. På hur ljuset, mörkret och hudens kött skapar tomrum som vi försöker fylla.

Du dricker som om alkohol vore svaret på en mycket viktig fråga

Om mörker är krävande på ett sätt som gör att jag många gånger helst vill lägga den ifrån mig. Men de gånger då jag sugs in i texten, inte låter omvärlden störa, så blir jag ett med vissa stycken. Läser dem flera gånger i rad, känner dem. I hela kroppen. Och trots mitt motstånd kommer jag att återvända till Om mörker för i min iver att hitta en berättelse, ett sammanhang så missade jag det den förtjänar, tid.

Vuxna människor somnar när de kommer hem till sina föräldrar. Inte för att de slappnar av, men för att det är så mycket tid som måste igenom deras medvetande.

Similar Posts:

• En av oss sover
• Årets roman är starkt lyrisk
• Everybody must get Stoner
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Lukt av ladugård, depression och död

En dag gör författaren Ruth, bosatt på en ö i Kanada, ett strandfynd. Väl förpackad i plastpåsar och en Hello Kitty-matlåda ligger Naos dagbok, ytterligare en skrivbok, några brev och ett armbandsur. Ruth börjar läsa och blir alltmer engagerad och uppslukad av Naos berättelse, samtidigt som hennes eget liv pågår.

Grundläggande vid all läsning är att läsaren går med på förutsättningarna författaren ger, och här finns det ytterligare en läsare som Naos text silas genom – Ruth. Alltså är det dubbla kontrakt det handlar om och jag accepterar det genast, trots att jag tycker att Nao är ganska enerverande. Men liksom Ruth engagerar sig gör jag det och undrar oroligt hur det ska gå och på samma sätt accepterar jag den fiktiva Ruth, som ju har vissa likheter med författaren men inte är identisk med henne, trots att jag egentligen är lite trött på den sortens metanivåer.

Konstruktionen är tydlig, tidpunkterna inte exakta men möjliga att ungefärligt beräkna, ändå går jag i samma fälla som Ruth. Läsningens tendens att göra allt till ett nu, att förflytta läsaren i tid och rum synliggörs mycket abrupt i ett dubbelt uppvaknande – eller en plötslig ovilja att acceptera premisserna när allt kommer omkring. För det är det som är det gåtfulla med tidens väsen, i fiktionen men kanske också i verkligheten. Den där självklara linjariteten bryter samman vid vissa tillstånd – om det så är på kvantnivå eller helt enkelt i händerna på en skicklig författare.

Nao planerar inte att leva särskilt länge till men vidden av vad hon varit med om går först ganska långsamt upp för läsaren och tvärtemot alla distanseringseffekter blir det en ganska brutal insikt. Steg för steg redogörs för den mobbing och de övergrepp hon utsatts för, samtidigt som hennes far gått allt djupare in i en depression. Räddningen har varit Naos farmors mor, en hundrafyraårig zenbuddhistisk nunna, vars förmåga att lyssna och skänka ro är enastående.

Naos Japan är fyllt av kontraster – det uråldriga zenbuddhistiska templet där tiden står still och ritualerna är allt, ställs mot cosplaycaféer där olika lätt fetischartade böjelser kan få utlopp – och det blir ett visst exotiserande av landet och dess invånare, där just det som kan uppfattas som extremt får ett väldigt stort utrymme. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag fascinerats av detta land sedan jag var barn och då är det just kontrasterna som är en del i det – hur det mest moderna finns sida vid sida med det allra äldsta.

För att förklara företeelser och begrepp i dagbokstexten finns det en mängd fotnoter, förment skrivna av textens Ruth. Mängden referenser påminner mig om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik men där den var lite för smart för sitt eget bästa håller det sig här på en annan, mer lågmäld nivå, där bildningen och den blandade informationen i så hög grad är en del av personernas liv att den måste sippra ut överallt. Mot slutet tycker jag ändå att det blir en aning för mycket av kvantfysik och Schrödingers katt – jag föredrar de japanska filosoferna.

Då och då undrar jag hur det hela ska sluta, hur det ska knytas ihop, om det kommer att kunna knytas ihop, men ju längre det lider desto mindre intressant ter det sig. Det är vägen och tankarna under resans gång som är meningen. För det är en saga om tidens väsen men kanske ännu mer om skrivandets. Och läsandets.

Similar Posts:

• En introduktion för de initierade
• 1¿Que?84
• En revolution i hjärtat
• Tunn historia, tunt berättat
• En fantasiaxel att luta sig emot

När jag studerade litteraturteori och vi i samband med strukturalismen läste i Gérard Genettes Narrative Discourse. An Essay in Method om uppbyggnaden av På spaning (analepser! prolepser!) kände jag att jag verkligen ville läsa den men det blev inte mer än så, förrän jag gjorde ett nytt försök ett antal år senare. Eftersom jag glömt så mycket började jag om från början och kom ungefär lika långt – att gravidtrött läsa Proust på pendeltåget tidiga morgnar är inte precis optimalt. Men jag tycker om Proust, jag tycker om På spaning och jag älskar att befinna mig i den värld som manas fram. Det är bara det att den kräver en tid jag inte känner att jag har, en vilopuls jag aldrig når ned till.

En sommar med Proust är en liten antologi där åtta författare, tillika Proustkännare, skriver om olika aspekter på framför allt På spaning men också Prousts liv och dikt generellt och hur det förra gestaltas i det senare. Ursprunget är en serie radioprogram som sändes sommaren 2013 lett av redaktören Laura El Makki, och den tänkta läsaren är såväl den som tycker att På spaning är en bok man borde läsa som den som redan läst och älskat detta verk. Naturligtvis är tiden (av Antoine Compagnon) ett väsentligt kapitel men andra teman är personerna (Jean-Yves Tadié), Prousts värld (Jérôme Prieur), kärleken (Nicolas Grimaldi), fantasin (Julia Kristeva), platserna (Michel Erman), de filosofiska inslagen (Raphaël Enthoven) och inspirationen från olika konstarter (Adrien Goetz).

Det är en knubbig volym, liten till formatet, somrigt grön med blekrosa relief som inbjuder till något ganska lättsamt, och på sätt och vis är det lättsamt. Det är kortfattat och summariskt med synnerligen korta kapitel som avslutas med ett långt citat – och gång efter annan är det dessa citat som ger mig något, gång efter annan tänker jag: tänk om jag hade lagt den här tiden på att läsa På spaning på riktigt i stället.

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till den här boken när jag väl sätter mig ned och läser På spaning, att jag då kommer att tänka ”vänta nu, vad var det han den där skrev om det här avsnittet?” men i det stadium där jag nu befinner mig tycker jag att det fungerar dåligt. Det är för bundet till en kunskap om och förståelse för verket, som jag saknar, samtidigt som det hela tiden håller sig på ytan, särskilt avsnittet om tiden som känns ytterst magert jämfört med Genettes genomgångar. Det glider mig förbi, men jag föreställer mig att radioprogrammen var angenäma att lyssna till och att jag hade uppskattat dem.

Ändå går jag och funderar på det jag läst och till sist gör jag slag i saken och ringer till Hedengrens (en av Stockholms mer välrenommerade boklådor som också den hotas av nedläggning) och ber dem lägga undan de delar jag fortfarande saknar. Det blir inte en sommar med Proust för mig i år men kanhända blir det en höst.

Similar Posts:

• Inrutad Proust
• På spaning efter minnet av Proust
• I en bildad kvinnas sällskap
• Litteraturen som närkamp
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

Det är talande att jag fått använda både etiketten lyrik och roman för den här boken. Jag kan inte bestämma mig för vad det är Carson egentligen har skrivit. Det finns handling, romanens framåtdriv; texten för oss obevekligt mot moderns dödsbädd. Samtidigt den lyriska förtätningen och allusionerna till bland annat Proust och Beckett. Tiden som flytt, flyr och förflyktigas.

Vi har alla stor nytta av separata fingrar i våra liv men sedan får vi (som Proust) syn på en gammal handske och brister i gråt. G gråter och tänker på Proust.

I Röd doc> utforskar Carson mytologiernas världar. Inte bara de antika myterna, utan även mer moderna. Krigets mytologi kontrasteras mot krigets verklighet, kriget som totalt nedbrytande.

så vad gör han nu / precis tillbaka från kriget / skadad / sabbad/ får han någon vård / en kille kommer förbi med tabletter i ett vadderat kuvert varje kväll jag antar det är vård

G ger sig ut på road trip tillsammans med Sad, tidigare Herakles, som är tillbaka efter ett krig, sargad och förstörd. Tillsammans kommer de till en psykiatrisk klinik där den profetiske 4NO har skrivit en pjäs om Prometheus. En klinik där psykiatern väntar på sin Warhol i en byggnad fylld av Valeries.

om en man är sargad likt ett vattendrag tvätta inte händerna i honom / en gång till […] säg till honom på havets botten finns ett havslager som aldrig har rört sig jag hörde det på BBC igår natt helt ny tanke för mig

Sad är på något sätt väntad på kliniken. Den profetiske 4NO som kan se fem sekunder in i framtiden var i armén samtidigt med Sad. Båda irreparabelt skadade. Sad som gör ständiga omtagningar i minnet av en kvinna som inte efterlämnade någon kroppsdel stor nog att begrava.

eller han nämnde något om en korsning / säg det igen / en korsning en kvinna en plastpåse en vit plastkasse jag vet inte / ett gott råd / ja / fråga inte om kvinnan fråga inte om korsningen fråga inte om plastpåsen

Huvudpersonen i Röd doc> är tiden. Antikens tid och vår i en ständig samtidighet. Tiden sprider ut sig och utlånar. Gör händelser och människor obsoleta, meningslösa. G åldras, modern dör. G frågar sig: ”Har Proust något verb för detta?” då han själv saknar språket för döden. Herakles är Sad, PTSD-drabbad i en tvångströja. Hermes springer omkring i en silverkostym. Minnena flödar genom G, men samtidigt är han distanserad från nuet. Knappast längre intresserad av den tid som flytt honom, önskar ständigt Proust och den tid som han spanar efter. Repetitionen och ledan som någon form av livsverk medan G lider av livsvärk. I väntan på Godot, på spaning efter den tid som flytt.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Poetsamarbete
• På spaning efter minnet av Proust
• Du-alism
• En introduktion för de initierade

I Husmoderns död och andra texter finns ett femtiotal olika texter av Sara Danius. Det är bokrecensioner, essäer och föredrag skrivna under 25 år samt hennes sommarprat från 2013. Det mesta handlar om litteratur men fotografi och fotografer får ett ganska stort utrymme och även konstglaset föräras ett litet hörn. Den text som givit samlingen dess titel är den enda jag kan minnas att jag läst tidigare. Den är en analys av hur de olika utgåvorna av Bonniers kokbok speglar civilisationens framväxt. Den är rolig men också tänkvärd på det där sättet att den inte riktigt släpper taget.

Just roligt och tänkvärt är två ord som stämmer in på väldigt många av texterna, där oväntade samband tydliggörs och förbisedda detaljer får ett större utrymme. Ofta uppehåller sig Danius vid det ätbara, såväl i konkreta citat som i liknelser och metaforer. Det är humrar, harar, bakelser och majonnäs, det är salami, omelett, köttgrytor och chokladtårta. Ett lustfyllt ätande och ett lustfyllt läsande, för jag vill hela tiden ha mer, mer av det jag läser just nu och mer av de verk hon skriver om.

Blandningen av (mycket) högt och (ganska) lågt och de tvära kasten mellan ämnen och författare är en styrka men samtidigt gör det mig en aning förvirrad när jag sträckläser. Det går så fort mellan Molly Blooms monolog och Italo Calvino, mellan det förföriska sockret och Thomas Mann, men samtidigt finns det ett nät av röda trådar som binder allt samman, ett till synes skört spindelnät som visar sig vara en ganska stadig väv när alla texter är lästa.

Det den där väven består av är dels just den där bildningen, rikedomen av såväl fack- som skönlitteraur att hänvisa till som hela tiden är närvarande utan att det känns på något sätt ansträngt eller sökt för mig som läsare, dels hennes sätt att hela tiden hålla en språklig och stilistisk balans – det är aldrig tillkrånglat eller tungt men ändå synnerligen precist och målande.

Det är svårt att välja några favoriter, för när jag bläddrar fram och tillbaka i boken fastnar jag hela tiden för nya avsnitt som jag uppskattar. Men två av dem är ändå ”Viljan till stil” om Irving Penns fotografier för Vogue och ”På liv och död: Mode i litteraturen”. Modet och klädernas betydelse för att placera människor i ett sammanhang – och för att förflytta sig mellan olika grupper och samhällsklasser – har länge underskattats men här får de åtminstone en liten upprättelse, liksom de börjar få på fler håll inom litteraturvetenskapen.

Två andra är ”Kosmos på Folkungagatan” om Tomas Tranströmer och ”Goethe i Hollywood” om de tyska emigranterna i 1930-40-talets Hollywood. I båda fallen följer Sara Danius sina huvudpersoner i fotspåren, jagar efter ledtrådar på plats och ställer frågor till dem som finns där nu. Har de stora lämnat några spår efter sig eller är de mest en angelägenhet för specialintresserade? Hon får vilsna svar och tas vid ett tillfälle för en försäljare men för mig som läsare ter sig allt intressant och angeläget, också skvallret, även när det gäller personer jag inte känt mer än till namnet – om ens det – tidigare.

Det är något visst med böcker som får en att vilja läsa – och läsa på nytt – andra böcker, men det är lite jobbigt att under läsningen av en volym gripas av en häftig längtan efter nästan alla mina litterära dåliga samveten: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt som jag inte kommit längre än till del tre av, James Joyces Ulysses som jag läste på svenska, Thomas Manns Bergtagen som står där oläst i hyllan, eftersom jag ville läsa den på tyska, trots att jag aldrig behärskat språket på den nivån…

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Husmoderns återuppståndelse?
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• En introduktion för de initierade
• Salongskvinnor i skuggan

Den här gången är det franska klassiker det bjuds på och startfältet är starkt: Proust, de Maupassant, Flaubert, de Beauvoir… Dessutom innehas huvudrollerna i alla noveller av kvinnor, vilket är oväntat. Det är dock inte oväntat att det endast är en kvinnlig författare bland de fyra, och novellen är av betydligt senare tillkomst än de andra.

Den novell som är svagast i sällskapet är Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar. En novell om besatthet utklädd till kärlek, eller kanske snarare förälskelse. Den unga änkan Françoise möter monsieur de Laléande, en medioker man, som vare sig ser bra ut eller är intelligent. Hon har aldrig talat med honom, det enda hon hört honom säga är ”Kom hem till mig, rue Royale 5”. Trots detta angrips hon efterhand av starka känslor för monsieur de Laléande och hon förtvinar under en sommar i längtan efter honom.

Starkare är då Guy de Maupassants Pauls flicka. Paul och hans älskarinna Madeleine befinner sig i Grodträsket i en ”atmosfär av packerotik”, på ett ställe som ”stinker av dumhet, pöbelaktighet och basarkärlek”. Här finns också fyra lesbiska kvinnor som vägrar gömma sig, utan istället beter sig som drottningar. Paul blir utom sig av förbittring, gripen av ”svartsjuka å sitt köns vägnar”. Då det kommer fram att Madeleine är bekant med en av kvinnorna börjar Pauls värld falla samman. Maupassant var en extremt skicklig novellist, vilket märks i både berättandet och språket i Pauls flicka. Han kan tyckas vara given i ett novellförlags katalog.

Gustave Flauberts novell Ett enkelt hjärta kretsar kring husan Félicité, en enkel kvinna som lever för andra. Gång på gång drabbas hon av motgångar och sorger. Hennes ungdoms kärlek överger henne, hennes systerson dör, hennes matmors dotter, som hon håller av som sin egen, avlider i lunginflammation. Trots det stretar hon på, går till kyrkan, ber och tror. Så får hon till slut papegojan Loulou, en vän som för Félicité framstår som ”en son eller en älskare” i hennes ensamhet. Porträttet av Félicité är gripande. Det är ömsint tecknat, med en samtidig udd. Ett enkelt hjärta är den novell från vilken Sara Danius har hämtat titeln på sin studie över den franska realismen: ”en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik”.

Starkast bland novellerna lyser Simone de Beauvoirs Marcelle. Det är en fantastisk text som verkligen visar att det inte är mängden ord en tankeväckande berättelse kännetecknas av.

Marcelle längtade efter att åldras, hon ville bli en berömd författare och föra invecklade konversationer med stora män. Inget fick henne att lida som att bli behandlad som ett barn.

Marcelle bestämmer sig: ”Jag ska dela livet med ett geni!” Hon växer upp och börjar arbeta på ett socialkontor, hela tiden med drömmar om att stå i kulturens tjänst, att ge och ge, att minska världens lidande genom sig själv. Hon slår upp en förlovning med en man eftersom hon grips av passion till en annan. En konstnärssjäl, ett geni. Hennes äktenskap med geniet blir olyckligt och redan under bröllopsnatten börjar hon hata honom samtidigt som hon underkastar sig honom.

Marcelle stelnade till i hans famn och kände åter blodet strömma i dova vågor till läpparna, men nu visste hon att de angelägna händerna ville dra ned henne i en avgrund av förnedring. Denne man var en fiende, han skulle hånskratta om hon föll.

De Beauvoir lyckas ingående skildra en kvinnlig erfarenhet, om man vågar uttrycka sig så. En erfarenhet av förnedring, underkastelse, men också styrka och drömmar. Novellen är skriven med en språklig elegans och Marcelle blir så realistiskt berättad att det känns svårt att tro att hon inte funnits. Marcelle som har drömt om att få leva sitt liv bland stora män, att få viga sitt liv åt att föra ett manligt geni framåt, bestämmer sig till sist: ”Jag är ett kvinnligt geni”.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Ett offer för könstillhörigheten
• Med hållpojkar mot Hollywood
• Oväntat rörande återupprepning
• Kampen är din, min, vår, allas