Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Däremot gör inte det läsningen av Yngel till den fantastiska läsupplevelse jag hade förväntat mig. En skildring där ”hela den kinesiska samhällshistorien ligger som en kuliss och temat är den omdiskuterade ettbarnspolitiken”, som baksidstexten beskriver den, skriven av en författare som precis mottagit medaljen ur kung Carl Gustafs hand. Ja det bygger onekligen upp förväntningarna. Och även om de knappast kan sägas falla ner som en pannkaka, så blir läsningen ryckig.

Dispositionen är genomtänkt. Berättelsen berättas av Grodynglet, en näst intill vanlig man på den kinesiska landsbyggden men som har nära släktingar som var med på de rätta ställena under skapandet av folkrepubliken, i brevform. Breven är adresserade till herr Sugitani, en japansk överste som agerat både ockupant av Kina och fångvaktare till Grodynglets faster, barnmorskan Hjärtat Wan. Grodynglets uttalade ambition är att skriva en pjäs om henne, något som också sker och som läsaren får ta del av. Den är den avslutande 100-sidiga delen av romanen. Vägen dit går i relativ harmoni med kronologin och upplägget känns som sagt välgenomtänkt. I vart fall i teoretisk mening.

Stundtals fängslas man av Yans skrivande och flera episoder följer man med stort intresse. Andra delar kan bli långdragna och ett gemensamt problem är att de ofta är svåra att sätta i direkt samband. Visst, det är en släktsaga och innehållet blir, som sig bör, både de stora och de små tingen: tvångsaborter i långt framskridna graviditeter varvas med små anekdoter som nästan för tankarna till Emil i Lönnerberga. Den röda tråden som binder ihop delarna är däremot för tunn, eller i vart fall för tunn för mig, att följa och engagemanget blir ryckigt.

Persongalleriet är omfattande och enligt byns tradition är alla döpta efter kroppsdelar, något som kan skapa lite förvirring. Romanens egentliga huvudperson, Hjärtat Wan, är en komplex kvinna med starka inbyggda motsatser. Hon har hjälpt tiotusen barn till världen, som självuppoffrande barnmorska som närhelst det behövs traskar iväg så långt det behövs för att hjälpa unga mödrar. När ordförande Mao dör och målsättningen för folkrepubliken inte längre är att skapa så många nya medborgare som möjligt, utan att tvärtom växla om till ettbarnspolitiken, anammar hon partiets nya direktiv med samma beslutsamhet. Partiet är hon obrottsligt trogen och det kan närmast ses som ett substitut för det äktenskap hon aldrig ingick, då hennes ungdomskärlek tog sitt stridsflygplan och landade i Taiwan. Medan han lämnade skammen och förräderimisstankarna kvar till Hjärtat Wan. Den ynnest partiet visar henne betalar hon tillbaka, med hårt arbete och fullkomlig lojalitet. Men på ålderns höst ruckas samvetet över de tusentals dödade fostren.

Ettbarnspolitiken är onekligen ett intressant tema för en roman. Få andra politiska beslut har en så extrem skillnad mellan den kollektiva nyttan av att undvika överbefolkning och den individuella tragedin när staten går in och tvångsaborterar foster, hur långt fram i graviditeten de än må vara.

När man läser Yngel (vilket ska tilläggas är den enda roman jag läst av Yan) är det lite svårt att fullt ut ta till sig av den politiska kritiken som uppkom i samband med att han tilldelades Nobelpriset. Kritiken rörde främst det faktum att Yan är medlem i kommunistpartiet och därför kan anses gå i regimens ledband. Här duckar dock knappast författaren för att beskriva konsekvenserna av partiets politik. Visst utspelar sig händelserna några år tillbaka i tiden och författaren tar inte någon egentlig ställning, men skulle Yans frispråkighet vara representativ så är yttrandefriheten inte fullt så beskuren i Kina som ofta hävdas. Frågan är väl dock om någon annan, icke partimedlem och utan den där speciella medaljen, skulle kunna få en lika osmickrande bild av landets nutidshistoria publicerad?

Similar Posts:

• Klasskamrater
• I tystnaden
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Staten knådar medborgarna

Det sagt så är de två längre berättelserna här bland det bästa jag läst av Mo Yan. Titelberättelsen utspelar sig under kulturrevolutionens dagar och har säkert självbiografiska inslag, men blir snart något mer, när berättelsen om en ung dövstum pojke som hamnar mitt i en kärlekstriangel i ett arbetslag driver över i en surrealistisk skildring som känns som en halvt ihågkommen dröm. Vi vet att miljoner människor skickats ut på landet för att arbeta; på något vis krymper Mo världen till bara ett halvdussin karaktärer, tecknade med små högkontrastdetaljer. Har ni sett Oni-Baba? Så ungefär.

”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” är om möjligt ännu bättre, men också raka motsatsen. Här har vi satirikern Mo, den där som visst är politisk, men utan att göra sig omöjlig. I unge Mos lilla by utgår ett dekret från partistyrelsen att alla högerelement måste identifieras och tilldelas den arbetsuppgift som passar dem – i ett jämlikt samhälle måste ju fattigbönderna bestämma och de rika arbeta. Men vi har inga högerelement, säger man, och får till svar att tok heller, Mao har sagt att de finns överallt och då måste ni ha ett. Vad ska vi göra då? Sätta in en platsannons, ”högerelement sökes”? Till slut väljer man på måfå den fulaste, mest missbildade läraren, magister Zhu, till högerelement och låter honom få påklä sig allt det värsta. Mo hyllar kulturrevolutionens Kina i så översvallande ordalag så att ironin går varvet runt; i vilket annat land har man så högkvalificerad arbetskraft att den mest korrupte fattigbonde kan bli chef, och den mest välrenommerade läkare eller operasångare får jobba som dräng?

Inte så att de övriga berättelserna här är dåliga, men jämfört med de två känns de mest som skisser – i ”Muren som kan sjunga”, med sin slående bild av en marknad på isen där all handel sker i tysthet, säger han rentav rakt ut att han nog borde göra en hel roman av det. Överhuvudtaget är det många berättelser här om människor som väljer att inte tala.

Om alla andra kan tala, men ingen gör det, varför måste du då ensam tala? Det sägs att folkets tystnad är illavarslande. Så länge folk pladdrar på om ditt och datt är det ingen fara för samhället.

Sen är det det med översättningen. Det är inte det att Göran Malmqvists översättning egentligen lämnar något att önska, även om jag kan tycka att det är lite synd att Tranan inte kunnat använda en översättare för Mo; även om både Malmqvist, Anna Gustafsson Chen och Lennart Lundberg gör bra insatser blir det en skillnad från bok till bok. Men även om jag förstår att han vill fånga Mos landsortskänsla blir det ändå lite förbryllande när han pratar om fjärdingsvägar och härad, och när namn som Zhu och Liu blandas med namn som Krysantemum och Järnberget. Det är en knepig balansgång, mellan en översättning som konst och en som bruksanvisning, och jag avundas inte Malmqvist.

Men vafan, man kan inte kräva allt, och det är en konflikt jag hellre tar än slipper. I slutändan läser man väl inte litteratur från andra länder som någon kulturstudie, eller? Allt annat åsido, i sina bästa stunder är Mo Yan en härlig författare, och här finns fullt tillräckligt av den varan.

Similar Posts:

• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Storslagna eländeshistorier
• Klasskamrater
• Deckare i ett öst som kryper mot väst

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

Ja, jämför man medelsvenskens kunskaper om den nuvarande ettan på störst BNP mot den uppgående tvåan så är skillnaden avgrundsdjup. Inte särskiljt märkligt är det heller, för det kinesiska samhället har genomgått en enorm förändring från ett ekonomiskt och kulturellt bakvatten till supermaktstatus på bara en generation. Visst, Kina var en utvecklad civilisation när det svenska företagandet enbart förmådde sig att skapa produkter av flintsten och många av mänsklighetens stora upptäckter kommer därifrån, men i modern tid har Kina varit hopplöst efter och det för bara en generation sedan. Att läsa den hyllade författaren Yu Huas personliga betraktelser i Kina med tio ord, blir därför ett utmärkt sätt att levandegöra dessa förändringar på ett sätt som BNP-kurvor aldrig riktigt förmår sig att göra, hur exponentiella de än är.

Hua föds mitt under det stora språnget, den politiska reform där Mao Zedong beordrat hela folket att allt fokus skall ligga på stålproduktion och därigenom nedprioriterar livsmedelsproduktion till den grad att tiotals miljoner dör av masssvält. Han växer upp i en medelklassfamilj med sin mamma, pappa och storebror och precis när han skall börja skolan har nästa stora Mao-reform tagit vid, kulturrevolutionen, vilken pågår ända tills hans gymnasieexamen. Eftersom kulturrevolutionen syftade till att ifrågasätta alla gamla dogmer och kulturvärden till förmån för den nya revolutionära kulturen (eller för att stärka Maos ställning som försvagats efter misslyckandet med stora språnget) så blir det lite si och så med klassiska skolkunskaper. Under paroller som ”det är rätt att göra uppror” ifrågasätts nämligen lärarnas auktoritet och eleverna styr mer själva över undervisningen och fastän Hua är litterärt intresserad finns det bara två böcker att läsa: den lite tjockare Maos samlade skrifter och den lite tunnare Maos lilla röda.

I stället för en vanlig kronologi över sitt eget liv bygger Hua upp romanen kring tio vanliga kinesiska ord, ord vars funktion skiftar lite genom hans och den moderna kinesiska historien, men vars grundbetydelse ändå är densamma. Det är ett utomordentligt genomtänkt upplägg där hans roll är central men samtidigt undanskymd till förmån för själva Kinas förändring. Det är en historielektion med hög underhållningsnivå men som samtidigt varken blundar för eller förminskar det höga mänskliga pris som betalats under dessa knappa femtio år.

Utgångspunkten sker oftast under de turbulenta revolutionsåren, där den sociala pendeln vajar så snabbt att gårdagens hjälte bokstavligen får stå med dumstruten på och få sitt straff som den kontrarevolutionär han plötsligt blivit men vars mekanismer inte står i total otakt med det nuvarande kapitalistiska Kina. Men utöver den historiska analysen så är det en bok fylld av värme till författarens uppväxt, familj och till det spartanska vardagslivet som alltjämt lunkar på även om landet befinner sig i en revolutionär fas. Det är historien om hur ett land, jämlikt i sin fattigdom blir ojämlikt i sin rikedom.

Kombinationen av en utmärkt historieberättare och insiktsfull samhällsanalytiker gör Huas text till en mycket angelägen läsning och blir ytterliggare en liten pusselbit till att förstå det Kina som under såväl Huas som er livstid kommer att bli den största ekonomin i världen.

Similar Posts:

• Ett bröllop och fyrtio begravningar
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Kina i det långa loppet
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer

Det går knappast att läsa en sådan här bok utan att ställa sig den grundläggande frågan: vad fyller egentligen den här typen av bok för funktion? Är den en i mängden av de böcker som diskuterades i Svt:s Babel i höstas, böcker som tar upp detaljer ur någon diktators liv (i regel Adolf Hitler) och fokuserar på teknikaliteter och yta, utan att ens ha ambitionen att föra någon form av diskussion kring de historiska skeendena? Den ligger onekligen nära, för det här är väl en i raden av böcker som belyser små delar av dessa ”stora” män. Samtidigt finns det ju ändå ett intresse kring diktatorernas kärleksförhållanden som ju trots allt säger en del om dem som personer, jämfört med böcker som fokuserar på uniformsdetaljer. Så ja, den har väl ett berättigande även om jag inte vill påstå att detta är nödvändig läsning.

Att Adolf och c/o inte var några feministiska förtrupper är ju knappast några nyheter och boken i sin helhet ger nog ändå mest små anekdoter, vars detaljer är nyheter men där de stora dragen ändå är gammal skåpmat. Ändå finns det något fascinerande kring hur personer som inte tvekade att skicka miljoner i döden fungerar som privatpersoner. Själva utgångspunkten, med kvinnorna i deras liv, blir i sammanhanget därför ganska lyckad.

Diane Ducret har valt ut sju stycken nittonhundratalsdiktatorer av varierande betydelse för världshistorien. Hitler, Lenin, Stalin, Mao och Mussolini behöver ju knappast någon närmare presentation. De två tilläggspersonerna, Portugals fascistiske diktator Salazar, misstänker jag är med för att hans kändare kollega på den Iberiska halvön hade ett alltför tråkigt privatliv och Ceausescu, Rumäniens kommunistiske despot, mest för att hans fru Elena till och med överträffar sin ytterst märklige man i galenskap. Någon förklaring till varför det är just dessa sju som valts att belysas finns inte. Valet ger dock ett brett politiskt spektrum och även en tidsrymd som spänner över hela nittonhundratalet.

Så hur ser deras relationer ut då? Om man skulle sammanfatta boken med en mening per diktator kan man väl säga att Mussolini är den målinriktade storbetäckaren som inte tar ett nej, är gift med en kvinna som han hatar (och vise versa) och har hundratals älskarinnor. Lenin är en arbetsnarkoman som har klasskampen som substitut för både sex och romantik medan arvtagaren Stalin har någon slags hårdhänt charm som drar kvinnor till sig, men ofta behandlar dem illa (hans fru Nadja tar till exempel livet av sig efter en middagsbjudning). Salazar förblir ungkarl under hela sitt långa diktatorliv men har flera diskreta kärleksförbindelser, varav den livslånga slutar med att Felesima förblir hans politiskt förtrogna. Mao har en prioriteringsordning där familjen kommer i andra hand och bekymrar sig inte så mycket ens när fruar och barn dör. Helst förlustar han sig ändå med enkla bondflickor som föräldrarna med både glädje och ära skickar till den gamle mannen. Nicolai och Elena Ceausescu lever i ett förhållandevis stabilt äktenskap men samtidigt i en värld vars verklighetsförankring är så förvanskad att verkligheten inte ens slår dem under deras gemensamma avrättning. Och så slutligen Hitler, en person som detaljstuderats och där relationen till Eva Braun redan har en egen bok. Kvinnan som älskade Hitler. Hitler trivs i kvinnligt sällskap men som förförare ter han sig ganska tafflig. Om kompisen Mussolini kan liknas vid någon som Gene Simons så ligger Hitler närmare Stig Helmer. Ja, där har ni de stora dragen.

Boken är uppbyggd med ett kapitel per diktator där deras respektive liv berättas i kronologisk ordning. Kvinnornas liv beskrivs också, vi får bakgrunden till vilka de var och vilken ställning de hade i sina respektive relationer. Det görs ordentliga djupdykningar och flera gånger får läsaren följa med genom enskilda scener vilka beskrivs detaljerat och ingående. Mellan scenerna ges summeringar av vad som händer historiskt och kombinationen mellan dessa lyckas Ducret väldigt bra med, hon ger precis tillräckligt med fakta för att man skall förstå situationen men inte mer. Språket är överlag bra och den dialog som existerar består av citat vars källor redovisas. Nej det är ett välgjort arbete, både språkligt och researchmässigt. Så frågan blir väl åter igen om boken är relevant läsning eller ej, och efter 366 sidor kan jag ändå inte svara med annat än ett nja.

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Worst boyfriend ever
• Mastigt om finsk fascism

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud (den kommer senare i veckan). Det här handlar istället om en 30 år gammal roman med den något klumpiga titeln Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. För några år sedan kom den som film med den mer lätthanterliga svenska titeln Gymnasielärarens lilla röda.

Som den titeln avslöjar är det Maos lilla röda, eller över huvud taget Kina, som är måttstock och föredöme för det lilla kommunistiska parti som magister Pedersen kommer att ägna ett decennium av sitt liv åt. Kina är utopin. I Kina har folket tagit makten.

Den stora frågan, som Dag Solstad aldrig besvarar i sin roman, är hur någon kunde uppfatta det så. Hur kunde diktaturer som Kina, som Sovjetunionen eller Kambodja, för välutbildade norrmän – och naturligtvis för många andra – framstå som paradiset på jorden? Ville de bara så förtvivlat gärna se något alternativ till samhället omkring sig?

Nej, Solstad ger kanske inga konkreta svar på den punkten, men han låter ana just denna allt uppslukande längtan. Inte minst magister Pedersen, denne lite torre, oansenlige och ytterst omständige berättare, är ett ovanligt och faktiskt rörande porträtt av denna längtan. Han är långt ifrån någon flummig 68 när han, just detta år, anländer till den norska industristaden Larvik, 28 år gammal, med poplinrocken över armen och med en ”vild längtan” att bli etablerad, socialiserad, skaffa fru, barn, lägenhet och banklån, dricka kaffe i lärarrummet, lukta krita om fingrarna.

Men med dessa för sin tid ganska anspråkslösa ambitioner uppfyllda (ironiskt nog tycks ju en fast anställning för en nutida läsare nästan just så exotisk) finns längtan ändå kvar. Pedersen börjar lyssna till en vältalig elev och hans kamrater i det som ska bli det kommunistiska partiet AKP(m-l) och snart är han indragen i dess mer och mer sektlika verksamhet.

Magister Pedersens redogörelse, en på en gång kompakt och omständlig berättelse som jag somnar både en och två gånger av innan läsningen liksom lossnar för mig, handlar om de tio åren i partiet, men också om kamraterna där, inte minst om den kompromisslösa överklassflickan Nina, som Pedersen ohjälpligt förälskar sig i, trots att hon på ett tidigt stadium avslutar och utlämnar deras förhållande till partiet.

Det finns förstås en torr, komisk aspekt, såväl i den rigorösa ”säkerhetspolitikens” kodnamn och tidskrävande smygande som i coitala ”Kamrat!”-utrop. Mest av allt får man dock ont i magen av människornas oändliga behov både av att kontrollera varandra och att underkasta sig. Här finns ingen insyn, ingen öppenhet mellan medlemmar och partiledning – den är av säkerhetsskäl hemlig – och ändå kräver och tillåter man ”kamraterna” att reservationslöst lägga sig i såväl privatliv som privatekonomi, vem man ligger med, om man har tid att sälja Klassekampen på lördag eller inte, om man får gå ut och ta en öl en fredagskväll eller om de kronorna rimligtvis borde läggas i partikassan istället. Det är en upplösning av ”småborgerliga” gränser, av all integritet, som är skrämmande, men som bevisligen också suger människor till sig.

Precis som den kompromisslösa Nina, en 1970-talets Hedda Gabler, fascinerar alltsammans också mig som läsare. Jag har svårt att peka på var exakt Solstads roman går från enerverande torr och mastig – flera gånger sitter jag och bläddrar otåligt framåt bara för att hitta något sällsynt radbyte åtminstone – till psykologiskt påträngande och fantasieggande, men någonstans händer det. Och jag tror att det har att göra med den där destruktiva, förståeliga, skrämmande, allt uppslukande längtan.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Under romanen där uppe
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• Tron på riset som övervinner allt

För det är ju just det. Myten om den traumatiserade Vilse i pannkakan-generationen. Om det nu är en myt? Jag har åtminstone haft en lärare en gång som oupphörligen fastnade i ”Det är ditt fel, Staffan Westerberg!”-diskussionen och, tja, barndomstrauma i kombination med lärares förmåga att aldrig släppa ordet – det där passionerade ältandet gjorde ett visst intryck.

Kalle Lind däremot är lyckligtvis inte traumatiserad av sin barndomskultur. Hans Proggiga barnböcker har trivsamt nog inte samlats ihop som någon slags hämnd eller anklagelseakt riktad mot Staffan Westerberg & co. Den bygger istället på en blandning av sentimentalitet, varm ironi och nyfikenhet på hur man egentligen tänkte under detta exotiska 70-tal. Undertiteln ”därför blev vi som vi blev” får däremot ingen vidare förklaring. Vad blev ni egentligen, 60- och 70-talister? Indoktrinerade för livet? Marknadsliberala och nykonservativa på pin kiv? Eller helt enkelt som folk är mest?

Proggiga barnböcker är en dråplig, underhållande och ibland rent rörande bok som säkerligen blir en fin present både till dem som var med och till oss andra nyfikna. Det bokurval som tas upp är möjligen inte helt representativt, utan snarare det mest iögonenfallande och roande. I den andan vimlar det av fantastiska bokomslag och illustrationer, citat, förtydligande pilar och handskrivna förklaringar under rubriken ”Not till åttitalister och borgerliga”, som exempelvis

den ärkeradikale skriftställaren Jan Myrdal var den svenska sjuttitalsvänsterns chefsideolog. Det var han som bestämde vad man skulle tycka om till exempel Albanien (bra), Kina (jättebra) och USA (pissdåligt).

Eller

som så många andra begrepp proggare svängde sig med till vardags var ordet ”papperstiger” ett citat ur Maos lilla röda. En papperstiger är, till skillnad från en tiger av päls och kött, egentligen ofarlig. Mao kallar ”alla reaktionärer” papperstigrar, tills han kommer att tänka på att en reaktionär figur som Hitler inte var helt ofarlig. Han utvecklar därför tanken: ”De är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar”.

Är det ibland mer roligt än nyanserat? Jo. Men Lind ser definitivt också bitar som han uppskattar, som periodens önskan att ta barn och deras verklighet och frågor på allvar, även om den viljan också kunde gå en smula över styr, inte minst i socialrealistisk riktning. Däri ligger ändå något som levt kvar och som gjort den svenska barnkulturen känd som en av världens bästa (och i utländska utgåvor inte sällan censurerade). Det gör att attityderna i Proggiga barnböcker känns på en gång långt borta och nära.

För att exemplifiera lyfter Lind fram även några titlar ut motreaktionen – för visst fanns det också en sådan. När den pedagogiska vänstern gjorde ”Så blir det barn”-böcker av en ibland diskbänksrealistisk kaliber som i alla fall får mig att hålla ihop knäna ordentligt, svarade den kristna högern med samlagsfria ”Så blev du till”-varianter med dop och söndagsskola som absolut centrum. Plötsligt får diskbänksrealismen ett sammanhang och jag faller i alla fall pladask för en kontextualisering som i Frances Vestins Mummel – en ny människa (utgiven på Hasseåtages tyvärr kortlivade barnboksförlag Svenska Barn 1970). Där funderar blivande föräldrarna Sanna och Klas på det rimliga i att över huvud taget skaffa barn som världen ser ut. De tänker på ”allt som är dumt och tråkigt”: ”Att människor är arga och säger dumma saker och slåss med varandra”, ”Att människor måste lära sig att göra sånt som är fånigt” och

Att bilar ska spruta giftiga avgaser över Mummel. Att tråkiga raka hus blir nästan det enda Mummel får se när han går ut i staden där han bor.
När Sanna tänker på sånt, blir hon ledsen. Då känns det fel att göra en Mummel som ska födas och vara en människa.

Där går i alla fall jag från ständigt fnissande och ett och annat fascinerat ”Åh, jäklar!” till hjärtknipande identifikation. För problemen i kapitelrubriker som ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen”, ”På sjuttitalet vara alla direktörer feta knösar” och ”På sjuttitalet var miljön hotad” har ju knappast blivit mindre. Och kanske hjälper det lite, lite att i alla fall komma ihåg att den politiska dagordningen inte alltid sett ut just precis som den gör idag?

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Dagen efter 1968
• Vad är kulturen bra för?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?