Johan Rantala Bonniers andra diktsamling ramas in av en tydlig, tredelad struktur, given redan i titeln: boken består av tre delar, en vardera för titelns pronomen. Varje del i sin tur består av 18 treradingar och tre illustrationer. Varje trerading följer också en återkommande struktur genom att inledas med avsnittets pronomen, det vill säga alla […][...]

Dikterna i Kerro Holmbergs senaste bok är ofta förankrade i naturen och särskilt vatten är ofta närvarande: sjöfågel, åror, fuktfläckar, gyttjesand, regnets skval, en ny båt som lägger till. Det är relativt korta och luftiga dikter med ett språk som är okonstlat och opretentiöst. Men det innebär inte att de på något sätt är ”enkla” […][...]

Cecilia Alstermarks nya diktsamling Fosterlandet tar vid där hennes förra slutade. Om Pärlemor, som kom förra året, skrev jag: ”När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående.” Jag syftade på graviditeten som diktjaget just har påbörjat när boken slutar. Är jag en kropp för dig nu eller en behållare för vårt barn? Så lyder […][...]

Med ett korthugget språk skapas bild på bild på bild i Axel Winqvists debutbok, ett pågående kalejdoskop som läsaren själv får pussla ihop till någon slags helhet. Interpunktionen är sparsam, minst sagt, och skapar sitt eget mönster, detsamma gäller syntax. Naturen och staden återkommer, inte direkt om vartannat, utan mer inflätade i varandra – inte […][...]

Det tar lång tid innan jag hittar en läsning som tar mig in i Martin Hallbergs debutdiktsamling. Tensegritet – vad betyder det ens? Efter lite sökande får jag veta att begreppet tensegrity myntades av arkitekten Buckminster Fuller på 60-talet och användes för att förklara den arkitektoniskt strukturella principen om spänning och integritet. Senare har principen […][...]

Blodbilder är Charlotte Qvandts senaste diktsamling, som kom ut under hösten 2020. Den inleds med ett citat från Jenny Tunedals Mitt krig, sviter (2018): ”Vet du om att du kommer dö”. Det sätter stämningen. Slår an en ton som sedan finns med på varje sida. Liv och död. Kropp och förfall. Våld och skador. Dikterna sträcker […][...]

Leanne Betasamosake Simpson berättar i en intervju 2017 om att få kontakt med sin kultur och sitt språk: ”Jag blev förälskad i marken och jag blev förälskad i min kultur och jag blev förälskad i mitt språk när jag var strax över tjugo år och det var egentligen den första kontakten som jag hade med […][...]

Det är en tunn volym, liten och anspråkslös till formatet men desto mer anspråksfull till innehållet. Det handlar om utmattning och psykisk misshandel, om ångest, förtvivlan och flykt. Och slutligen långsam läkning i skogen och vid havet. Jag vill verkligen tycka att Therese Widenfjords Övervintra är bra men tyvärr, för mig känns det som terapipoesi. […][...]

Kramabstinens : skramlad scenpoesi, den rasslar ner på min hallmatta och visst hade jag hellre sett scenpoeten Louise Halvarsson läsa sin poesi live irl på en scen men det här fungerar också. Diktsamlingen börjar med en dedikation: ”till alla som behöver en kram”. Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen […][...]

Xiomara Batista är femton år och andra generationens invandrare. Dominikanska republiken, där hennes föräldrar kommer ifrån, finns indirekt i hennes liv, i språket, i musiken och inte minst i mammans strikta religiositet. Mer direkt dyker landet mest upp som ett hot från mamman – en plats dit man kan skicka olydiga tonåringar om man inte […][...]