Pappalitteratur, pappalyrik. Att bli pappa till ett barn. Eller snarare att vara pappa. Jag har själv inga barn och kan därmed inte helt föreställa mig hur det känns. Känsligt är det, förstår jag. Men nu har jag äntligen fått en lagom lättsam inblick, tack Jonas Rasmussen! för diktsamlingen Pappa-mamma-barn. Lättsam pappalyrik. Men jag gillar det, […][...]

Okej, för att vara enkel: Andrzej Tichýs Omsorgen är fantastisk. Tichý född i Prag 1978, bor nu i Malmö. 1979 föddes jag där i krokarna, på hösten. Vi, den sista generationen uppväxta med gamla sagor om den samlade kampen för en bättre värld. Vuxna berättelser från arbetsrörelsens kamp för ett välfärdssamhälle. Varsågod små barn! Men […][...]

Det kan vara lätt att avfärda en prosadiktsvit. ”Ofärdig men överarbetad.” Så lätt hade det kunnat vara. Men så enkelt är det inte. Sara Sum Jensson är en språkligt begåvad poet. Prosadikter i du-form. Min recension tar samma form. Inte ett ”du” till poeten, inte till Jensson, utan till den röst hon gestaltar. Boken kräver […][...]

En dokumentation av isolerad tid. Min tid. Då allt stod stilla men hände. En tid då jag försvann men hittade mig själv. Mig själv i varje kropp, i min kropp. Att öppna den nätta fotodiktboken Varje kropp är att ledas in i en andakt där röster, rymd, kroppar, rum växelverkar, men också kan ses disparata […][...]

Inger Christensens författarskap är kantat av en omisskännlig överenskommelse om kvalitet. Litteraturvärlden beklagar att hon aldrig hann få sitt nobelpris. Hon omskrivs som en av de tidlösa. Som en poet vars ord, utskurna ur rum och samtid, aldrig kommer att sluta blänka. För ett par år sedan skrev jag själv också en recension av romanen […][...]

Förra veckan gick en av vårterminens höjdpunkter i Stockholm av stapeln, nämligen DebutBar. Denna gång bjöds vi in till Debaser Medis och där köade vi in tillsammans med en svulstig studentbaluns. Dagensbok var naturligtvis på plats, och hade just slagit oss ner då brandlarmet tvingade oss alla att utrymma byggnaden. Denna fadäs bjöd in till […][...]

Rinner blodet ut ur kroppen? Är benet armens motsats? Varför e det så svårt att finnas? I Fredrik Nybergs diktsamling Att bli ved möter vi oiN, en slags protagonist i samlingen vars tankar och dialog återberättas på ett för poesin ovanligt prosaiskt vis. Ändå befinner sig Att bli ved långt bort ifrån prosans bestämningar, och […][...]

i kroppen finns bara lite kvar av vad (drömmar, en orubbad andning) bladverkets skugga utlagd över gräsmattan det var inte heller här ”kanske stannar du” går det att föregripa att i varje andetag ge mig iväg en ständig förändring bland löven ”skälvning” Omslaget till Signe N Hammars debutdiktsamling är som ett beiget pappersark fyllt av […][...]

Vi går tillbaka till historien. Inte till det förflutna, eller alla de händelser som förändrade våra liv, som förändrade våra förfäders liv. Inte till politiken, krigen, nationerna och människorna som levde och föll. Inte dit, åtminstone inte än. Låt oss först gå tillbaka till där många av oss första hörde talas om historien. Till skolan […][...]

Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten och drömmarnas snåla ljus? Över dagsverkenas ändlösa upprepning? Smultronglädjen? Släpljus och vingar är en fantastisk diktsamling. Roy Isakssons nya mästerverk, efter en tålmodig väntan och längtan. 1997 kom Lufthunger, även den på sätt och vis mästerlig – en tålmodig poet för oss tålmodiga läsare. Men Isaksson har […][...]