Titeln Vi är inte klara med varandra fick mig att tänka på en uppgörelse med någon slags underliggande ilska eller aggressivitet. Det var ett felaktigt antagande. För mig handlar boken mer om ett barnbarns försök till förståelse för klyftorna mellan sig och mormodern och ett undersökande av allt det osagda dem emellan.

På kyrkogården är det stjärnklart

dina fingrar sticker upp ur marken.

Jag tar skeletthanden, borstar av jorden

kramar försiktigt så benen inte går sönder.

Handen kramar tillbaka och jag känner

att där inne i benen finns också flickan

som växte upp med åtta bröder

och flyttade från gård till gård.

Du berättade aldrig hur det var.

Bokens huvudpersoner är Maj-Britt och diktjaget Louise. Maj-Britt är makan, modern, änkan och diktjagets mormoder. Vi får följa med till Louises barndom. En barndom där mormoderns hem fick vara både dagis och fritids med mormodern som dess enda fröken.

Andra barn berättade om dockvrå, kuddrum,

snickarverkstad och fruktstund.

Vi hade din hall med blå heltäckningsmatta

ett hav dit våra gosedjur åkte på semester….

På mormoderns nattygsbord står en jordglob. Den blir som en symbol för den värld som berättarjaget längtar till och vill utforska men som mormodern i sitt inrutade liv inte riktigt var en del av.

…Medan du panerade rödspättan fiskade vi främmande ord i världshaven

smakade sötsur sås i Kina… men för dig var globen mest en lampa.

Halvardsson får mig att minnas min farmor genom att beskriva halstabletter som smakade blomma, finrum som väntar på främmat och broderade barn på tavlor. Hon beskriver en sorts mormödrar och farmödrar som är på väg att försvinna. Eller kanske redan har försvunnit? Nu när sjuttio är det nya femtio och dagens mormödrar går på yoga, reser världen runt eller rentutav tar en Uber till krogen. Maj-Britt tog ingen Uber, men hon blev skjutsad till syjuntan ibland.

Halvardsson illustrerar diskrepansen mellan att vara den gulliga lilla flickan som sedan kliver in i tonåren, bryter mot normer och gör revolt. De två följande citaten har jag valt för att jag tycker att de belyser skavet mellan flickan och tonåringen i förhållande till den gamla sortens mormor som Maj-Britt var.

Du ställde ut mig i trädgården

bjöd grannarna på vernissage.

Jag led i pin i stickiga strumpbyxor

och strama pippilotter.

Grannarna tog för sig av kaffet och bullarna

sa att jag var sötare än pärlsockret

ville att jag skulle följa med dem hem

men du hade redan satt en röd prick

på min ena sko.

Du sa: ”Du var så fin när du var liten”.

Jag blev stor och ful efter språkresan

kom hem med kinden full av kyssar

magen mätt på öl och handleden omringad

av svarta armband i plast.

Om jag tog av mig dem

skulle jag få tusen kronor i kontanter.

På ett fint, men sorgligt sätt, får vi bevittna hur distansen mellan mormodern och barnbarnet växer. När barnbarnet inte längre är sötare än pärlsocker kommer mormoderns pikar om vikt, hårfärg och att inte vara som alla andra.

Jag lärde mig att dölja mina ömma punkter med tjockt puder och låta hörselgångarna gro igen.

Eller när barnbarnet får pengar för att ha hjälpt mormodern dra lakan.

Jag gav hundringen till en kille

som kunde förvandla sedlar till sprit

få mig glömma dina rynkor när du vinkade i fönstret.

Som ung vuxen snurrar barnbarnet sin jordglob och beger sig ut i världen. Hon bosätter sig i England och ger ut en bok. Mormodern kunde inte förstå hur det kunde få plats ”så många fula ord i en och samma bok”.

Efter Maj-Britts död söker barnbarnet efter de historier i mormoderns liv hon aldrig fått höra. Om hennes karga och fattiga uppväxt i en familj med nio barn.

Berättarjaget börjar leta efter levande släktingar som kan fylla hålrummen i mormoderns oberättade historia. I deras berättelser målas en ung mormor upp. En ung person i en helt annan tid och med andra förutsättningar och drömmar än berättarjaget. Det luktar folkhemsbygge och livets tågresa mot nya möjligheter.

Du vaskade av dig på tågtoaletten

och läste på skylten:

”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.

Du slängde ut din lappade klänning

såg den gamla fattigdomen

glöda bland rallarrosorna.

Du ville inte kliva av.

Det är kärleksfull bok om att söka förståelse för sin egen och sin familjs historia. Om arv och klass och fattigdom i en värld i förändring. Hur ska vi kunna förstå vår historia om vi inte får berättelserna? Anar en längtan att få möta personen bakom mormorsfasaden. Vad fanns innanför mormorsskalet, hon som gick på syjunta, städade i skolan och inte visste så mycket om den stora världen utanför?

”Längtade du nånsin efter att svassa omkring i nattlinne, äta bullar till frukost och peta in pärlsocker i näsan?”

Boken växer under läsningen och omläsningen. Halvardsson målar bilder med skira färger för att ibland utdela en rak höger. I mig väcktes en massa tankar om mina förmödrar. De historier jag fått, men också de jag inte vet eller rentav glömt.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• En gör sin egen grej
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris
• Småmysigt om punkliv i London
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet

Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen är upplagd som ett uppträdande med små mellansnack och en sida med bara orden ”Tid att tänka”. Varje dikt är som en liten berättelse och många är som ögonblicksbilder av en vardag.

Här kommer en bit från en av mina favoriter som heter ”Vissa människor är inte skapta för fikarum”:

Hur är det, allt bra?
Tid för frågor, ingen tid för svar

Att smeta på sig min neutral
vara sval, aldrig lukta svett
eller stekt omelett

Helgen ska avhandlas
vid kaffeautomaten
en skyldighet att rapportera,
rapportera rätt

Hur många generationer
har pratat bullbak och gardiner
istället för bråk, kval och kris?

Mycket igenkänning eller hur? Har Louise skrivit i boken att hon vill att varje dikt ska vara som en kram eller har jag läst det någon annanstans som någon annan skrivit om boken? Jag vet inte, det spelar ingen roll men dikterna är verkligen så. Tröstkramande. Som jag hör och ser dig, jag har det också så.

I boken finns också några foton på poeten från olika scenframträdanden. Det är bra, de ger en känsla av att hon är närvarande, håller mig i handen, visar här såhär brukar det vara.

Jag tycker om råheten i många dikter. Lyssna på de här raderna till exempel:

Vi är älskande skelett
klädda i kött, blod och hud

Och den här:

Jag kan fortfarande känna smaken
av jordgubb-vanilj-päron
och spya efter gympan

Eller vänta faktiskt några rader till:

Jag vet inte om den här turen
från livmoder till likkista
kan kallas kul

Dikten ”Operation olivkvist” bränns på sidorna den är skriven på med sitt:

vännen har blanka ögon
som himlar innan regn

vi har öron
men önskar oss vaxproppar
när hon berättar

Det är inte bara ett krig långt bort, det är också människor. Den här dikten är skriven för att kännas och det gör den.

I ett mellansnack skriver poeten ”att mormor smugit sig in i flera av dikterna” och att det finns en hel diktsamling om henne som ska bli nästa utgivning. Det här pratiga är fint och gör att poetens närvaro känns extra starkt. Mormodern får också några dikter i denna samling. Här får vi kika lite på relationen mellan de två och sorgen efter mormodern. Och självklart blir jag då också nyfiken på att läsa poetens nästa diktsamling.

I det sista ”mellansnacket” får vi veta att de dikterna är skrivna under våren och sommaren 2020 och då förstår vi ju alla vad det innebär. Här finns titeldikten ”Kramabstinens”. Jag hittar inte c-ordet men hittar ord som nödvändig resa och munskydd och känner en sorgslig gemenskap med det som påverkar oss alla, förstås på olika sätt, men ändå.

Eftersom min egen recension blir försenad (först av min egen irriterande fallenhet för prokrastinering….. ehhhm…) och sen att jag blir sjuk i den förbenade c-sjukdomen och är ganska eländig och sen mest ordentligt trött och håglös så har lång tid gått och strax innan jag sätter mig ner och skriver upptäcker jag att några dikter från samlingen lagts in på den fantastiska internetsidan podpoesi.nu. På den här sidan publiceras etablerade poeters egna inläsningar av sina dikter. Så bra, för nu kan jag även höra scenpoetens egen röst. Som det kan låta från ett scenframträdande. Och det är först nu jag upptäcker c-ordet. Jag funderar varför jag missat det i texten tidigare. Kanske för att jag ville att det skulle vara så, bara antydningar.

Jo, sidan podpoesi.nu är helt underbar! Ni måste gå in och lyssna där. Jag minns även att jag lyssnade på dikter från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit där och att det gav mer att läsa resten av dikterna i den samlingen med hennes röst i huvudet. Och med hennes häftiga sätt att läsa monotont som mässande. Och vad som på något sätt är gömt på sidan är den mexikanska poeten Gloria Gervitz inläsning av hennes dikt ”Septiembre” (från hennes diktsamling Migraciones), du måste skriva hennes namn i sidans sökfunktion för att hitta den. Hon läser på spanska förstås och det är alldeles underbart! Om du inte förstår spanska, lyssna ändå. Det är så mycket känsla i Glorias poesi. Efter hennes spanska inläsning finns den även på svenska, inläst av författaren och översättaren Magnus William-Olsson (som är översättare till Gervitz Migraciones, Migrationer 2009).

Ja, just! Jag vill ju visa er en liten bit från titeldikten ”Kramabstinens”:

Kudden: ett mjukt men dåligt substitut
örngott har ingen känsel
bara en vag doft av mjällschampo och svett

Jag provar med skrivbordsstolen,
bordsbenen och lyktstolpen
men inte ens björken bakom knuten
kramar tillbaks

En kram är mer än en hälsningsfras,
mer än en gest
en kram är ett lyckopiller laddat med oxytocin:
dämpar sänker minskar
ångest blodtryck stress
skapar ordning bland organ
eller kaos
beroende på vem som kramar

Samlingen avslutas med uppmaningen ”Tid att känna” och visst känner jag. Så tack Louise för kramsubstitutet i form av din fina poesi!

Similar Posts:

• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En gör sin egen grej
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset

Romanen är en fristående fortsättning på Marianne E. Gunves debut Fina flickor som utspelar sig åren innan kriget. Trots att jag inte läst Fina flickor är det lätt att komma in i handlingen. Författaren portionerar ut små tillbakablickar där läsaren kan ana sig till vad som hänt.

Ganska snart förstår man att allt inte står rätt till mellan makarna. Clary läser en bok om samliv och drömmer om att hon och Bruno ska slicka och smaka på varandra, kela och kyssas. Men sexlivet sker helt på Brunos villkor och hans beteende blir allt brutalare, särskilt när han dricker. De här scenerna är skildrade på ett skickligt, realistiskt sätt och gör ont att läsa.

Förutom kampen mellan könen finns också en klassmotsättning. Clary kommer från en medelklassfamilj och försöker göra karriär som sömmerska samtidigt som hon förväntas stå för allt det husliga. Bruno är en arbetargrabb från bruket som dock kommit upp sig och blivit ingenjör. Clary förfasas över svärföräldrarnas utedass och feta mat och att Bruno är grov i mun. Bruno tycker att Clary är fin i kanten och bortskämd som tjatar om en större våning. Ibland tycker jag synd om just svärföräldrarna som får oförtjänt mycket kritik. Boken är skriven ur Clarys perspektiv, men innehåller även tre kapitel där vi får följa Brunos tankegångar. De kapitlen hade gärna fått vara något fler, men det är så klart Clary som ska stå i centrum. Hon blir en symbol för ”kvinnor kan”.

Kriget finns hela tiden i bakgrunden, men kommer närmare och närmare. Bruno går med i en förening med skumma sympatier och Clary ser genom fingrarna med detta eftersom det hjälper honom att hålla sig nykter. Samtidigt blir hon allt mer självständig.

Författaren är född samma år som kriget tog slut och måste ha gjort en gedigen research. Hon fångar hur det är att leva under krigshot med mörkläggningsgardiner, radiosändningar och tysktåg som skakar fram genom Sverige. Ibland blir de vardagliga beskrivningarna av syltande och saftande och plockande av cikoria som kaffesubstitut lite väl detaljerade. Andra gånger hoppar handlingen fram för fort. Men på det stora hela är tempot bra och romanen genomsyras av en härlig berättarglädje och ett följsamt språk. Efter att ha läst ut Clarys krig blir jag direkt sugen på att läsa Fina flickor och hoppas att Marianne E. Gunve skriver fler böcker.

Similar Posts:

• Löjligt lycklig läsning
• Bli med barn och bli gift
• Kriget mot pojkarna
• Penningen är makt
• En tankeställare om det sexuella våldet

Det kanske låter som upplagt för fart och fläkt – men i själva verket är det tvärtom. Problemet med Louise Halvardssons Punkpoet med svensk brytning är att det faktiskt inte händer så mycket. Eller jo, visst händer det saker – men de gör inget större avtryck. Vare sig hos Amanda eller hos läsaren. Amanda träffar en kille. Hon träffar en tjej. Hon hittar ett jobb. Hon får sparken. Hon har sex. Hon har inte sex. Men vad gör det med henne? Vad tänker hon, känner hon? Och vem är egentligen Amanda? Varför har hon dragit från Nässjö, förutom de där uppenbara orsakerna (varför bo i en byhåla när man kan bo i Brighton liksom)? Hur såg hennes och Kims relation ut före Brighton? Vi ges några korta tillbakablickar, men inte mer. Också bifigurerna förblir på något sätt intetsägande. Den mystiske Mannen som krossar hjärtan på löpande band – vem är han? Varför faller brudarna för honom? Det framkommer egentligen inte. Mannen förblir platt och anonym som en skyltdocka.

Först de sista sidorna tänder det till lite, när det är dags för upplösningen. Men upplösningen är upplösning på saker man som läsare inte förstått varit något problem förrän de ska lösas.

Kanske är berättarstilen ett sätt att skildra en punkig inställning till livet, shit happens när man är ung och dum men man bryr sig inte. Tyvärr fungerar det inte riktigt, utan känns mest oengagerat.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att Punkpoet med svensk brytning är en bok som är trevlig att läsa. Kan man beskriva en bok som lagom lugn? I sådana fall gör jag det nu. Det är helt enkelt småmysigt att följa Amanda, och hur hon försöker finna sig till rätta i Brighton, bland de andra romankaraktärerna. Halvardsson lyckas också skildra de där åren runt tjugostrecket när man visserligen var vuxen men inte så pass vuxen att man visste vad man ville göra med sitt liv på ett finstämt sätt. Som läsare pendlar man mellan att nostagliskt sakna den tiden och att sucka högt och lättat över att den är förbi.

Similar Posts:

• Om att längta bort
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris
• Mitt så kallade liv – från ett källarhål
• Anna Livs bokmässa
• Ett kärleksfullt undersökande

Eller något. Definitionerna är oklara, och verkligheten gör inte saken bättre: en av dikterna nämner motsägelsen i fertilitetens tidiga intåg i ett barns kropp. Man är vuxen i ett avseende, barn i alla andra. Det är inte ett gränsland, utan förekomsten av det ena i det andra. En barndom, och så lite vuxenhet, en plötslig utveckling som ett förebud om de jämna plågor som ska komma.

Jag är endast elva år
Ett barn i femte klass
Barn ska inte få barn
så varför är jag fertil?

I en dikt på ett annat tema platsar kanske frågan igen: ”Barn vill jag inte ha / för jag tyckte inte om / att vara barn”.

Fertiliteten blir något som hemsöker mer än det berikar. Det är som om kroppen frågar om man vill ha barn tio år innan människorna också börjar göra det. Och så alla finnar däremellan. Att kroppen hela tiden tränger sig på är ett bärande faktum i diktsamlingen.

Dikterna innehåller oerhört mycket av det som hör barnets, tonåringens och den vuxnas liv till, så jag tror att poeten har fått sålla fram diktsamlingen ur ett stort material. Utseende, kropp, intrycken de ger. Ätstörningen. Prestation! Grundskola. Avfärdade förväntningar. CSN, heltid, vin. Allt omflutet av frustration och fantasier, sammanhållna associationer. Det låter spretigt, men det är det inte. Tonen är inte alltid kontrollerad, men jag:et på sidorna utstrålar kontroll.

Den som talar har varit egen och annorlunda (men inte maktlös) ända sedan barnsben. Det finns fortfarande en mismatch, men numera trettioplussare emellan. I dikten ”Byta grejer” är två i nuet-levande personer oense om vems sida gräset i slutändan är grönast på; den ena lever ett svenssonliv, den andra kanske ett halvardssonskt. Foton från hemmet och badrummet påminner om att det inte är särskilt glammigt – men det är fritt. Gräsets färg beror bara på när i livet man tittar efter.

Ett fint drag hos samlingen är den varierade framställningen. Till största delen består boken av lyriskt framställda bilder, tankar och tillbakablickar i till synes enskilda dikter och strofer. Men Halvardsson är även en berättare; det går nästan att läsa samlingen som en icke-linjär roman, om man vill. Dikten ”Till min farmors älskare” rymmer en fulländad novell om en förförare som så att säga blossar mellan generationerna.

När orden i somliga dikter rör sig rytmiskt och i gränslandet mellan rim och ordvits hörs dessutom estradpoeten som skrivit dem.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• Utåtriktade röster som når in
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Misslyckad kommunikation
• Febriga drömmar om död

Lisa Gidlöf inleder antologin med dikter om havandeskap. Hon skriver på ett piggt och uppfriskande sätt: ”Springer på toa konstant/Jag läcker och flödar/är ett enda stort avgrundshål”. Men rent layout-mässigt hade jag velat ha varje vers på en ny sida för att kunna ta in alla bilder.

Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey har inte en lika tydlig linje i sin svit även om ensamheten upprepas gång på gång. Hans vackra formuleringar om moln och månar lyckas nästan gifta sig med den råare jargongen som ”pissluktande kvarterspubar” och ”pundar-argument”. Det finns något yrt och ivrigt i dikterna som för läsaren framåt.

Caroline Seung-Hwa Ljuus skriker fram sina dikter med stora bokstäver. ”SÅ LÄNGE RASERIET FINNS/FINNS DET HOPP”. På ett effektivt sätt fångar hon en adoptionshistoria i korta dikter som behandlar fördomar, tillhörighet och vilsenhet.

Joel Berglunds diktjag från Stockholm tilltalar en partner som har sin familj i Småland. Diktsviten har samma namn som landskapet och det finns starka inslag av tro och landsbygdsliv. ”och jag smygtittar på din pappa/på hans pensionerade/pastorshänder/som kvällen innan hade slagit vår klena fångst”. Diktjaget verkar aldrig riktigt nå fram till sin älskade, han förblir en observatör och texterna påminner om dagboksanteckningar.

Hanna Asp skriver på ett sjungande sätt, enkelt, men ändå drabbande om myndigheter och byråkrati. ”Han sa att du är PUT-benägen/alltså benägen att bevilja permanenta uppehållstillstånd/och det ska förstås som/motsatsen till beröm”. Dikten är egentligen ett enda långt brev som riktar sig till alla som behöver höra att ingen människa är illegal.

Yolanda Aurora Bohm Ramirez bryter av med språkstarka dikter där identitet, könsuttryck och kamp tar stor plats. ”Min kropp är exploderande plastik,/mina tankar är terrordåd,/min hudkostym är en molotov cocktail-klänning;/jag är urvärken i parlamentsbomber.” Här har vi den enda poeten som har titlar på sina dikter vilket behövs eftersom varenda dikt kan stå som en stark manifestation i sig självt.

Emma Rolén återknyter omedvetet till Lisa Gidlöf. Precis som Gidlöf skriver hon om kroppen utan att försöka försköna något. ”Jag försöker få på dig en ren blöja för att underlätta urinens/cementering i lägenheten”. Men här utspelar sig inte dikterna i en havande förälders kropp utan det handlar om andra äldre kroppar: kroppar inom vården. Det ofta otacksamma arbete, som utförs av diverse vårdbiträden och assistenter, doftar av politiska undertoner.

Lisa Zetterdahl avslutar passande nog antologin med att skriva om döden. Stundtals blir det hjärtskärande och tårframkallande på ett bra sätt. Saknaden efter en nära anhörig som avlidit är lätt att identifiera sig med ”hur många samtal jag än ringer för att säga upp medlemskap/dyker det upp post från något nytt ställe”. Poeten försöker sig även på en metafor som involverar hästar och även om det är lovande i början kan jag sakna att det inte sker någon återknytning till djuret i fråga på slutet, speciellt eftersom hela sviten heter ”Hästar”, men det kan ju också ha varit ett redaktionellt önskemål att ha svittitlar.

Jag har försökt att inte läsa andra recensioner av Ingen rök utan mareld, men har inte undgått att skymta lovorden i sociala medier. Det är bara att gratulera de medverkande poeterna och tacka Brombergs för att de vågade ge dem en chans. Årets antologi har även öppnat dörren för poeter som kommer från scenpoetiska sammanhang och inte nödvändigtvis har studerat litteraturvetenskap.

Similar Posts:

• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Poesihistoria
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Jag vill ha mindre och mer!

Detta är en helt ovetenskaplig undersökning, och författaren var tidigare bekant med samtliga deltagare i projektet. Man kan också se att en viss likhet finns mellan deltagarna, då många på ett eller annat sätt sysselsätter sig med kreativt skapande i någon form. Men jag utgår ifrån att detta är en viktig del av författarens liv, och att hon nog inte är så intresserad av att leva ett liv där denna ingrediens inte ingår. Det känns därför helt okej att urvalet av deltagare inte representerar ett tvärsnitt av alla möjliga olika livsval folk generellt gör.

Med jämna mellanrum i livet händer det att man stannar upp och funderar på vilken riktning man egentligen vill ha, vad man vill att livet skall innehålla. Är jag nöjd med mina val? Vad skulle jag gjort annorlunda om jag vetat det jag vet idag? Där tycker jag att Halvardssons bok fungerar som inspiration. De flesta kan ha svårt att själv avsätta trettio veckor åt att undersöka andra människors vardag. Här har hon gjort det jobbet åt oss andra.

Deltagarna i projektet är i varierande ålder, en del har partner, en del har barn och de har olika typer av boende. Skillnaderna mellan Sverige och England blir tydligast när det handlar om boendeformer och på vilket sätt man umgås. I England är det betydligt vanligare att vuxna människor av ekonomiska skäl delar boende, medan alternativa boendeformer inte är lika vanligt i Sverige. Detta kanske håller på att ändras nu, speciellt i svenska städer med skenande bostadspriser. I pubkulturens England är det enklast och vanligast att man sköter det sociala livet på puben, medan svenskar i högre grad umgås hemma hos varandra.

I alla dessa besök hemma hos människor som är totala främlingar för mig, upptäcker jag att det mest intressanta är att läsa om just olika alternativa boendeformer. Kärnfamiljens upplösning är i högsta grad verklig, och andelen svenska singelhushåll och ensamstående med barn är väldigt hög. Det är befriande att läsa om vuxna människor som bor tillsammans, även om det i många fall är en högst pragmatisk ekonomisk lösning.

Det är också väldigt inspirerande att en del av projektdeltagarna är ganska excentriska, och faktiskt ganska självutlämnande. Det känns ibland som att jag får veta saker som egentligen är hemligheter. Att dessa personer delar med sig av sig själva gör mig glad, de får mig på något sätt att känna hopp om livet och framtiden. Vi brottas alla med oss själva, tvivlar, misströstar. Men så händer det något, det behöver inte vara något stort, som får oss att må bra igen.

Jag tror att det här bokprojektet har hjälpt inte bara författaren, utan även deltagarna, att se på sitt liv från ett annat perspektiv. Halvardsson har gått vidare i livet, och valde att bo i Sverige. Hon kanske väljer om senare. Det är alltid möjligt att välja om.

Även om just Svenglish handlar om en specifik människas sätt att hantera en livskris, så förmedlar boken den mer generella insikten att vi har mycket att lära av varandra. Det kan vara oerhört välgörande att våga fråga sina bekanta om saker som kan uppfattas som privata. Och människor är oftast väldigt tillmötesgående när det handlar om att dela med sig av sina erfarenheter. En möjlighet som vi kanske inte alltid tar vara på.

Similar Posts:

• Ett kärleksfullt undersökande
• Småmysigt om punkliv i London
• Föraktet för de som blev kvar
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt

Dagboksanteckningarna är en enda lång nedräkning till Peace & Love-festivalen där Linnea planerar att ta kontakt med A – killen i trean som hon aldrig pratat med, men är besatt av. Hon snokar runt på hans arbetsplats Plantagen och lyckas få reda på hans schema. En gång säger han hej, men hon vet inte om det bara är för att hon råkar stå i vägen.

Det är mycket som pågår runt omkring Linnea som en bara anar sig till. Kompisen Janine som mår dåligt och har problem med pojkvännen Magnus, bihanget Sanna som pratar för mycket men som ofta tar Linneas plats. Beroendet av bästisarna som lätt går överstyr och leder till att de drar ner varandra istället för att stötta. Hon har en något dysfunktionell familj med en lillebror som enligt storasyster borde få en diagnos. Jag får en känsla av att de alla skulle behöva någon att prata med även om de försöker att nå varandra.

Dagboksskrivandet blir ett sätt för Linnea att hantera både inre och yttre konflikter. Hon ritar även serier och skriver ner dialoger hon hör, så kallade röst-memos om tillvarons outgrundliga meningslöshet. Träffsäkra vardagsiakttagelser – alltifrån mammans bokgrupp till främlingar på café.

Den vikarierande svenskläraren Fredrik kommer in i bilden och rör om i tillvaron och gör den mer meningsfull; han berömmer bland annat Linneas skrivuppgifter som även infogas i dagboken. Men för den något vuxnare läsaren låter han för bra för att vara sann. Linneas föräldrar gillar inte att han ber sina elever att hjälpa till att måla hemma hos honom. Och hur dåligt mår egentligen Janine? Livet ställs på sin spets bara några veckor innan Peace & Love och Linnea funderar till och med på att sälja sin biljett.

Inte förrän efter jag har läst ut boken går det upp för mig att texterna är baserade på teaterföreställningar där författaren själv gestaltade huvudpersonen, något som kanske förklarar hur han kan komma så nära Linnea. Bokens – eller dagbokens – styrka är att en får se allt genom källarhålets dova ljus. Vissa episoder blir alltför bisarra eller långsökta och svävar ut i det surrealistiska – i alla fall när det handlar om katten Garbo. För det mesta lyckas författaren ändå skapa humor mitt i det dystopiska och tack vare att det är en tonårings penna boken är skriven genom, är den fri från pekpinnar.

Similar Posts:

• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Om att längta bort
• Väntar på färgläggning
• Helgjutet samarbete
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris

Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.

Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.

Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.

Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.

Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.

Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.

På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.

På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.

Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.

Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.

Similar Posts:

• Ge människan i dig en chans
• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Radiumhemmet och kärleken

Bokmässan är mer än böckerna. Det handlar om de möten som böcker bygger. Författare, läsare och samtalen som uppstår. I år var jag mer luttrad. Samtidigt som jag med åren blivit mer förberedd på vad som väntar i mässhallen har jag blivit mer öppen och mottaglig i gyttret. Sållat och läst av både golvet samt seminarier. Nätverkat en massa. I år hade jag dessutom förmånen att bo mitt i allting. Här kommer mina highlights:

Gothia Towers
Att bo på Gothia mitt i smeten var sannerligen en ynnest. Det innebar inte bara ”A room with a view”. Att frukostera med Dregen, Jan Myrdal, Babel-redaktionen och många andra innebar att jag aldrig glömde var jag befann mig. Dessutom kunde jag slinka upp på rummet om det var lång toa-kö eller om bokkassarna blev för tunga. Dessutom kunde jag vila benen på rummet och snabbt lägga på ett lager glitterögonskugga om det krävdes.

Seminarierna
Mats-Eric Nilssons seminarium kring hans senaste bok Saltad nota då han undersökt restaurangbranchen och alla fuskiga genvägar var en höjdare. Jag satte hotellfrukostens äggröra i halsen när det berättades om att det går att köpa färdiga plastdunkar som etiketteras ”äggröra”. Visst innehåller de någonslags ägg men också en himla massa tillsatser. Då var det befriande att lyssna till Johanna Westman och Pernilla Stalfelt som skrivit böcker om riktig mat och bakning. Mattias Boström berättade inlevelsefullt om sin stora passion Sherlock Holmes och hans aktuella bok Från Holmes till Sherlock.

Bokinköpen
Har nog aldrig köpt så många böcker på mässan som i år. Kanske var utbudet mer passande för mig eller så handlade det om att jag fiskade tips samt var bättre på att vaska guldkornen. Ett par av inköpen kommer ni garanterat få läsa mer om här.

Galago och Bang
Går väl egentligen in under bokinköpen, men måste särskilt nämnas och hedras. Att Galago satsat särskilt på kvinnliga serietecknare har väl undgått få. Men deras monter var särskilt välbesökt både av mig och många andra. Bra erbjudanden och spännande titlar.

Redaktionen
Vad vore väl en bokblogg utan sina läsare? Och vad vore den utan sina skribenter? Intet. Att få ynnesten att umgås med redaktionen bland böckerna var guldigt. Vi hade dessutom en finfin redaktionsmiddag i Majorna för oss i Dagensbok som kunde komma loss. Fint att kunna ses ”på riktigt” och planera framtid och finlir, samt ha kul.

Författarna
Alla fina författarmöten… Jessika Johansson som är aktuell med Thrillerliv, Jenny Jägerfeld och hennes sprillans Jag är ju så jävla easy going, Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som tillsammans skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet, Louise Halvardsson som jag intervjuade om hennes nya spännande projekt.

Bokbloggarna
Så fint och vederkvickande att få träffa andra bokbloggare. Som traditionen bjuder var det bokbloggarmingel i bokbloggarrummet där visitkort och erfarenheter utbyttes. Vad vore vi utan varandra?

Allting annat kuligt
När en massa boknördar samlas under ett par dagar händer det såklart en massa saker. Sammanstrålandet på Park efter alla måsten till exempel. Då blir det skvaller och span.

Similar Posts:

• ”Äta bör man annars dör man!”
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Anna Livs bokmässa
• Gifterna i badrumsskåpet