I Pythian pratar tar sig Liv Strömquist an kulturen och miljardindustrin som går ut på att vi ska förbättra oss själva genom att leva hälsosamt, utnyttja tiden maximalt och samtidigt uppnå någon sorts harmoni (oss = främst privilegierade personer i rika länder).

Vad är det vi sysslar med och varför – och vad leder det egentligen till? Är det kanske så att det som skulle få en att må bättre och ge kontroll över tillvaron i slutänden får en att må allt sämre och ständigt ha dåligt samvete, ständigt en gnagande stress och känsla av kontrollförlust och otillräcklighet?

I sju kapitel med rubriker som är antiteserna av de förväntade, som till exempel ”tappa kontrollen över din kropp” och ”ha inga personliga mål”, får vi disparata exempel, från oraklet i Delfi till Meghan Markle, men med hjälp av filosofer och forskare visas hur de drar åt samma håll eller är delar av samma idékomplex, som är allt annat än logiskt och stringent.

Det mesta kokar i slutänden ned till marknadsekonomi och kapitalism – förbättringen på det andliga planet ska leda till högre produktivitet men för att uppnå förbättring krävs konsumtion och de onda cirklarna leder en allt längre bort från det som för de flesta gör livet meningsfullt.

Jag är inte så förtjust i Liv Strömqvists sätt att teckna människor och föremål men hennes sätt att binda ihop text och bild i slingrande resonemang är väldigt pedagogiskt och effektivt, liksom element som återkommer och skapar associationer fram och tillbaka – som morgonrutiner av olika slag.

Det är personligt och pratigt men samtidigt upplysande och förklarande. Det är underhållande med vass udd och bitvis överraskande. Ibland är det långa utvikningar som vindlar iväg men de är också en del av färden mot förståelse.

Det som kan te sig som motsatser visar sig ibland ha stora likheter, som en tro på Gud eller andra högre makter kontra eget arbete och egna insatser – men där resultatet av eget arbete och egna insatser i självhjälpslitteraturen i hög grad handlar om att tro på sig själv eller att kunna visualisera sina framgångar.

Låt oss hoppa av!

Similar Posts:

• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Satir som kunde nått längre
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Ta tag i det!
• Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Lena Nöjd har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Det är fantastiskt att en roman skriven för mer än hundra år sedan fortfarande ger intressanta reflektioner. Så känner jag när jag läser Selma Lagerlöf-eposet Jerusalem. Ingången till recensionen från år 2014 är en humoristisk serieruta av Liv Strömqvist kring ordet ”livspussel” (kommer ni ihåg hur trendigt detta ord var för cirka 8 – 10 år sedan? Hu!). Att jämställa nutidsmänniskans tillvaro med människans historiska villkor har sina poänger.

Läshälsningar
/Lena, redaktionen

I tidningen Filter läste jag en serieruta av Liv Strömqvist, tagen ur sitt sammanhang men ändå begriplig, där Lussi, en demon från medeltiden, attackerar en piga och frågar henne varför de ej har ”plägat sin sill” i år. Pigan rycker på axlarna och hasplar ur sig ett ”Amen du vet, livspusslet”.

Det är roligt, men egentligen hade folk samma bryderi att få livet att gå ihop förr, som vi har idag. Det blir tydligt när jag läser Jerusalem. Den utspelar sig visserligen inte under medeltiden, och fokus var förstås lite annorlunda än idag. Färre saker stressade. Under sekelskiftet från artonhundra till nittonhundratal var klassklättring fortfarande inget vida begrepp på den svenska landsbygden. Även om Selma Lagerlöf själv ägnade sig åt en enorm sådan, när hon som kvinna valde att utbilda sig till lärare, för att senare bli författare; och än senare världsberömd och nobelprisad sådan, invald i akademin och allt.

Det var en ung karl som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer, och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?”

Bonden Ingmar som plöjer sin åker i inledningsscenen av Jerusalem, som på sin tid gavs ut i två band, en kom ut 1901 och den andra 1902, är en av Ingmarssönerna, som på löpande band får ärva Ingmarsgården, den dalsländska byns stolthet. Det har varit på samma sätt så länge folk kan minnas. Men en dag ska allt kastas omkull. Det är när Hellgum kommer till byn, med en ny sorts lära. Den delar byborna i två läger. De som bestämmer sig för att bryta upp och följa Hellgum till Jerusalem för att leva det rättrådiga livet, och de som stannar kvar och brukar sina gårdar.

Selma Lagerlöf har många stora kvaliteter. Språket är förstås en av dem. När hon var ung blev hennes far sjuk och då bad hon till Gud att göra honom frisk, om hon lovade att läsa bibeln från pärm till pärm. Det lyckades på så vis att fadern fick leva ytterligare sjutton år, och det präglade hennes språk och grunden i hennes författarskap. ”Det hände sig på den tiden”, är till exempel inget ovanligt grepp i den lagerlöfska prosan. På samma sätt återvände hon ofta till människors förhållningssätt till Gud och tro.

Det sägs ofta om nobelpristagare att de är svårtillgängliga, men jag tycker tvärtom; de allra bästa nobelpristagarna är de som talar till oss alla. Och det är inte svårt att läsa Selma Lagerlöf. Några sidor tar det att komma in i den ålderdomliga svenskan, visst, och vissa ord har med tiden ändrat betydelse (roligast är ordet ”uteställe”, som 1901 tydligen hette ”lekstuga”; när och hur kom den förändringen, kan man undra?). Men precis som med August Strindberg talar människoödena och de tankar och känslor som kommer till uttryck, till oss, som vore det skrivet igår.

”Sagoberättaren” får hon ofta kallas; jag håller både med och inte med. Visst är det ett sagolikt vackert språk, där naturbeskrivningar och trolldom får ta plats som en inte är van i alster idag. Det känns sällan daterat, utan snarare inspirerande. Och så den specifika rösten, som i Jerusalem går in och ut ur berättarperspektiv med en lätthet som jag avundas, som en allvetande berättarröst, som aldrig skymmer texten med sitt jag. Men det känns också nedvärderande på något vis, med epitetet ”sagoberättare”. Som om det handlade om sagor och påhitt, när det snarare är en just allmänmänsklig verklighet som Lagerlöf så drabbande återger.

För det är livsödena som bygger upp Jerusalem som bok. Och här återkommer jag till vad jag skrev i inledningen, om livspusslet. Den gifter sig med den, och så var det klart? Trodde du, ja. Nej, i Jerusalem är det komplikationer i kärlekslivet värdig en såpa! Det är ungdomsförälskelser, det är skuld och skam och det är ödesmättade profetior om vartannat. Det är folk som dör med pompa och ståt, folk som åker i fängelse, och folk som mister allt och måste börja om på nytt. Det är folk som tröstar sig med sprit, då som nu; med den skillnaden att det då oftare råddes till avhållsamhet än det görs idag… (Inget moraliserande, bara en iakttagelse.)

Boken (eller böckerna) filmatiserades av Bille August för några år sedan, och alla som sett den filmen minns den drabbande scenen där den lilla flickan kommer för nära elden. Hon har precis lärt sig att gå, mamman sitter fastbunden av en lamhet som kommit över henne och gjort hennes ben orörliga, och flickan vandrar intet ont anande fram till eldstaden. Scenen är ett så bra exempel på hur löst och ledigt och kortfattat Lagerlöf kan återge de mest dramatiska skeenden, och ändå få läsarens puls att höjas. De största författarna litar på sin läsare. Ord kan bara nå så långt, men läsarens fantasi tar vid och målar ut resten. Jag avslutar med den scenen. Och håller ni inte med mig, så säg.

Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

Jerusalem passar utmärkt som läsning om kvällarna, sätt av några timmar åt gången så att du kan plöja långa stycken. Inte minst är det intressant att läsa om en tid då jordbruket blomstrade lika mycket som den kristna tron, i kontrast till dagens sekulariserade importsamhälle.

Recensionen publicerades första gången den 25 januari 2014.

Similar Posts:

• Odödligt om människans våndor
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Storartad berättarglädje
• Om kärleken bortom förståndet
• Så mycket mer än sagotant

Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag bekantat mig med, och den på Instagram aktiva Fanny Åströms bilder är ofta lika träffande som dräpande. Det gör alltid gott för karaktären att varva vederkvickande sparkar strax under knäskålen med tunga knän i mellangärdet. Liv Strömquist vilar alltjämt lugnt i bokhyllan.

Jag har under en tid följt Nina Hemmingsson på Instagram och hade väl en aning om vad guldkorn det tilldragande omslaget dolde i sitt innanmäte. Det som först slår mig är att det ser ut som om hon tecknat just i min bok. Jag stryker fingrarna över sidorna och hoppas känna de urgröpningar bläckpennor lämnar efter sig. Men det är slätt. Det kanske är en enkel sak att få till denna illusoriska känsla, men jag är väl ingen boksättare heller! Vad vet jag, vad kräver ni!

Jag ser mig själv i många av bilderna och då tänker jag inte bara på kråkfotshandstilen. Jag tänker då på ensamheten, ångesten, kraven. Men det är allmängiltiga känslor och tillstånd och jag tror inte jag vågar träffa den människa som inte åtminstone då och då bekantar sig med ensamheten, ångesten och de orimliga kraven. Vissa bilder med tillhörande text förstår jag inte, medan andra, antar jag, är knutna till kvinnoskapet och bortanför min upplevelsehorisont. Men många gånger träffar det rätt och jag sitter mest hela tiden med ett litet fånigt flin och njuter av den glada pessimismen. Sida 21, en enkel figur ritad med bläckpenna där det på tröjan står ”Det kommer inte bli bra”. Eller varför inte på sida 54 där en pratbubbla pressar sig ut genom en skorsten: ”Kom närmare, jag bits inte”. För ensamhet och ångest smittar som bekant. 119: ”Min superkraft! Hålla ihop. Ja det har ju krävts en del övning också.”

Naturligtvis tror jag mig kunna kopiera stilen; de inte helt verklighetstrogna figurerna kan ju inte vara så svåra att avbilda! Det är ju bara att ta några kritor, en bläckpenna och låta de fria associationerna få fritt spelrum. Hybris är ett angenämt tillstånd och i värsta fall har jag trots allt en kopiator hemma. Ni vet hur svårt det är att färglägga en figur vilken som helst och försöka hålla sig innanför linjerna. Ja, Nina Hemmingsson bryr sig inte så ofta om det. Och hur kul är det egentligen att hålla sig innanför ramar. Det är vackert, så vackert med detta gränsöverskridande. För Guds skull, köp, sno, låna! Det är något att hålla i när livet smyger sig på.

Similar Posts:

• Rått och blandat
• Nattsvarta vulgäriteter
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Det vidöppna redovisandet
• Go Nina!

Den tunga och påkostade bok som nu ligger i min hand är också resultatet av en liknande gräsrotsfinansiering. Efter att Kim W. Andersson länge arbetat med ett ambitiöst och oupphörligt expanderande självbiografiskt projekt tog den erfarna serietecknaren och förebilden Peter Snejbjerg honom under sina vingar. Diskussionerna dem emellan ledde till att Andersson började röra sig mot att skapa kortare seriestories och så föddes konceptet Love Hurts, i skärningspunkten mellan skräck och passionerad kärlek. De episodiska och fristående historierna växte fram en efter en och när de nu finns att ta del av i en samlingsvolym går det verkligen att utläsa den kreativa frihet och lekfullhet som grundidén tillåter. De romantiska möten som utmynnar i blodiga och ofta oväntade vändningar för både läsaren och huvudpersonerna utspelar sig på främmande planeter, i vintriga japanska landskap, på slott, i skolkorridorer och i biosalonger.

Det vimlar av popkulturella referenser och kända personer (Liv Strömquist! Shirley Temple! Steve Buscemi!) blir castade av Anderssons penna. De som är bekanta med Anderssons andra verk såsom Alena och Astrid kan upptäcka tidiga versioner här. Det är rysligt och kul, ofta på samma gång. Allteftersom svängarna tas ut på olika vis blir det alltmer förståeligt varför Kim W Andersson återkommit till vinjetten efter andra kreativa projekt.

Mot slutet av boken har andra fått bidra med texter som kretsar kring tematiken i Love Hurts. Här skriver psykologen och författaren Jenny Jägerfeld intressant om kärlekens bakomliggande drivkrafter, Kalle Lind från podden Snedtänkt om skräckens gotiska dragningskraft och komikern Jesper Rönndahl om hjärnans närliggande reaktioner på hat och förälskelse. Här finns också fanart av andra serietecknarpennor och originalskisser. Om grundmaterialet är tämligen jämnstarkt, även om det är ganska lätt att plocka ut favoritepisoder under läsningen, så är extramaterialet för det mesta underhållande även om vissa bidrag känns aningen överflödiga. Men sammantaget torde den här luxuösa samlingen utgöra något av en guldgruva för den som gärna tar sig an verk av Stephen King, Sara Bergmark Elfgren (som för övrigt medförfattat en av historierna här) eller, på grund av dess bredd, egentligen de flesta former av skräckangränsande popkultur.

Similar Posts:

• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Though Love
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Kärlek i coronans tid

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Ibland undrar jag hur djupt det där egentligen bottnar. Ibland är jag inte ens säker på hur djupt det bottnar i mig själv. Varför är jag till exempel fortfarande långt mer bekväm med att köpa den mindre tampongstorleken, den som heter ”Normal”, än de ”Super Plus” som jag faktiskt också behöver? Varför krävs det bara ett par små steg från ”Normal” för att jag ska känna mig som monsterunderlivet från yttre rymden (och vad är det för idiot som valt den beteckningen)?

Bara lite blod ger ett lite annat perspektiv på allt det där. Ta den där skammen, ta tabut och värken och alltsammans – och lägg till fattigdom. Lägg till bristen på toaletter, på mensskydd och någonstans att slänga dem, på rent vatten att tvätta sig med, och du får situationen för vansinnigt många flickor och kvinnor (eller, mer korrekt, ”menstruerare”) världen över. Om dem handlar Anna Dahlqvists bok. Om dem och den rörelse som faktiskt långt ifrån är ett svenskt fenomen. En global mensrörelse.

Dahlqvist har rest i Kenya, Uganda, Bangladesh, Indien och USA och träffat forskare, mensaktivister och framför allt menstruerare. Hon har pratat med skolflickor som tvingas gå långa vägar hem på lunchen för att tvätta sig och byta mensskydd, som helt stannar hemma från skolan flera dagar i månaden, eller som är där men sitter livrädda i väntan på att mensen ska komma, att det ska blöda igenom, att någon ska se, eller känna lukten. Det är också vad som fått upp mensen på den internationella dagordningen: insikten om vilket hinder för flickors utbildning – en nyckelfaktor vad gäller såväl välfärd som demokrati – de där dagarna i månaden ofta utgör.

Hur kan det ha tagit så här lång tid att uppmärksamma? Hur kan det fortfarande vara så svårt att prata om? Det är egentligen de centrala frågorna, menar Dahlqvist. För ja, det finns mängder av praktiska problem, men det finns också mängder av lösningar. Organisationer som tillverkar och säljer funktionella mensskydd. Kvinnorörelser som protesterar mot att utestängas från religiösa byggnader för att de anses ”orena”, eller mot arbetsplatser som saknar hygieniska möjligheter. Massor kan göras och görs. Men det förutsätter att människor vågar prata om problemen.

Så nej, något enstaka radio- och teveprogram, en bok eller två, det är inte så mycket. Det är inte ”färdigtjatat”. 800 miljoner människor på jorden har mens. Nog är de, deras problem och möjligheter värda att ta på allvar?

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Och nu blir vi kroppsliga
• En affirmation om dagen
• Vem ska trösta mannen?
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Sen blir jag arg. Eller rättare sagt, ledsen. För att min kropp inte känns som min. Jag vill inte att gubbar ska titta på min kropp så där. Varför ska jag inte kunna få ha på mig vad jag vill?
Varför ska man behöva vara rädd så ofta egentligen? Tänka på att vara försiktig, inte gå ensam genom parken på kvällen. Varför ska man behöva höra äckliga saker när man går förbi? Vad är det som får vissa att tro att de kan bete sig sådär? Som om tjejer är något slags djur det är fritt fram att jaga. Man undrar, när ska jaktsäsongen ta slut?

Ibland är det poetiskt. Ibland mer åt det plakatjournalistiska hållet. Men det passar nog målgruppen, tror jag (12-15). Anna Höglund rör sig självklart i skolsalar, på rasten, bland slitiga kompisrelationer och Rosas funderingar kring kropp och knopp. Hemma går mamma och plockar, pappa ser mest på teve och äter sylt. Halvsystern kommer och hälsar på ibland, hon är mer vuxen än Rosa, har konstiga pojkvänner som behandlar henne som skit. Varför är hon tillsammans med dem? Och måste sminka sig, kan inte gå ut om hon har en finne på näsan.

Alltså, Anna Höglunds illustrationer. De är som en dröm! Jag vill tapetsera min lägenhet med dem! Jag vill att Anna Höglund illustrerar allt jag någonsin läser!

Mindre behållning har jag av de upplysande delarna, som består av serier den unga Rosa tecknar för att bättre förstå världen. Det handlar om feminism. Kvinnohistoria. Saker som jag blir lite tveksam till att en så ung tjej har koll på? Men framför allt känns det upprepande, alla som läst Liv Strömqvist har redan blivit mätta på den här typen av föreläsningar. Det är liksom gjort. Och det bryter av mot det i övrigt så vackra berättarsättet, där bild och text samspelar och skapar något eget. Hur viktigt och intressant än innehållet är, så hade jag föredragit om dessa tankar kom fram på det gestaltande sättet istället.

Samtidigt skönt förstås, att det finns så mycket feministisk litteratur att tillgå för unga tjejer idag.

Höglund har en fingertoppskänsla för de där situationerna, som knappt ens är situationer, men som jag också minns att jag skrev ner i min dagbok som något alldeles särskilt. Beskrivningen av den första kärleken, till exempel, blir mindre klyschig om man hittar såna ingångar. Allt blir mer precist, äkta, unikt, med scener som denna:

Jag såg de två örnarna segla längst ut över udden där de har sitt bo, antagligen i en gammal tall. Jag ville känna hur det var att vara en örn. Jag härmade deras läten, oi oi oiii, jag flög över vattenytan, oi oi oiii. Jag var så inne i att vara örn att jag först inte märkte att den närmade sig. Som i en naturfilm på teve svepte den rakt över mig, svängde utan att röra på vingarna, höll dem bara helt utsträckta och lutade kroppen lite, fortsatte sen lika snabbt tillbaka mot udden.

Ibland kan jag tänka att allt var som bäst i den här åldern. Så var det förstås inte, gud så mycket problem man hade! Men det fanns en oförställdhet, det fanns något där. Som Anna Höglund hittar tillbaka till. Som vi alla behöver hitta tillbaka till då och då.

Ibland blir jag så trött på att vara jag. Men jag vet inte vad jag skulle vilja vara istället.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Klassiska sagor för vinternatten
• Släng dig i väggen Sommarskuggan

Den här boken är till alla som har en snippa, vill ha en snippa, har haft en snippa eller känner någon som har en snippa.

Jag har alltid ritat snippor. Jag tycker om att rita snippor. Att bilder av snippor väcker alla möjliga sorters reaktioner säger något om hur skev världen är. En dag kommer det inte att vara så konstigt. Tills dess kommer jag att fortsätta rita snippor, helst en snippa om dagen.

Anna Åhlund

Så inleder författaren boken, och hur viktigt är inte detta. Det här är alltså boken för och till alla. Det var från början ett konstprojekt där Anna Åhlund ritade en snippa varje dag och skrev en text till, som hon spred på sociala medier. Nu är snipporna samlade och det gör dem sannerligen starka och spännande tillsammans.

Innehållet är spretigt och omfångsrikt, men tuschteckningarna har samtidigt ett tema av feminism, styrka och kaxighet som gör mig glad och full av pepp. Jag önskar att den här boken når ut. Snippor har alldeles för lite talan. Snipporna här snackar, spretar och tar plats. De blöder, kommunicerar, förskräcker och förtjusar. De kräver sin rättmätiga plats. Dessa snippor sitter på kvinnor, män och hens. En del flyger självständigt i rymden medan andra grottar in sig i sig själva.

Det känns som att temat är aktuellt och välbehövande. Nyligen kom Kunskapens frukt av Liv Strömquist och Kvinnor ritar bara serier om mens. Men vi behöver alla mer fittor och ett mer avslappnat möte. Snippan har så mycket att säga. Stanna till, lyssna upp. Snippan är här för att ta plats. För att prata, vara politisk, längtande, rolig, sorgsen och gränsöverskridande.

En snippa om dagen kan faktiskt vara mer än så. Varför hålla igen? Frossa i alla dessa snippor samtidigt. De håller nämligen att återvända till. De är detaljrika och underfundigt smarta.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Varifrån kommer skammen?
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Kampen är din, min, vår, allas
• Snipp, snapp, snopp

I Kära Liv och Caroline går de från tal till skrift när de ger sig på att svara på sina lyssnares frågor. Står det på insidan av bokens pärm. Själva boken kastar mig smack rätt in i ”fråga-svar”-delen och berättar ingenting om vad detta egentligen är. Gjorde mängden frågor de fick från podlyssnarna att de bestämde sig för att skriva boken? Eller kom idén med boken före frågorna? Hur har de valt vad de ska ta upp och varför? Och hur har de här frågorna ställts? Via mejl eller något speciellt forum? Visst, det kanske är oväsentligheter enligt många, men det är frågor som följer med mig genom läsningen och som jag gärna hade fått svar på. Jag saknar en introduktion eller inledning. Nu är det första jag läser en fråga om benrakningens vara eller icke-vara och sedan rullar det bara på.

I skriven text blir det av förståeliga skäl mer individuella utläggningar än samtal dem emellan, även om de många gånger återkopplar till varandras svar och vidareutvecklar sin första tankegång. Men jo, formen funkar för dem. Det är fortfarande resonerandet som är det centrala – att vrida och vända på saker snarare än att ge ett enkelt svar. Ofta börjar de i en ände för att senare i resonemanget förkasta sin egen initiala tanke. Och det är väl för tusan något som ofta saknas i det mediala samtalet tänker jag: öppenhet för att ändra ståndpunkt. Det verkar finnas ett sånt jäkla behov av att vara tvärsäker, att ha åsikter och färdigformulerade svar som man sedan orubbligt försvarar. När Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli tar sig an ett ämne eller en frågeställning är det ofta resonemanget i sig som är det väsentliga, inte att vinna slaget med snyggast förpackade svar. Det här är ”snillen spekulerar” i populärkulturell 2010-talsskepnad; ett på samma gång lärt och personligt reflekterande kring ämnen som feministisk porr, dödsångest, smink, rasism, astrologi och kreativt skapande.

Vissa av svaren är långa och väldigt personliga, speciellt Ringskog Ferrada-Noli målar upp situationer ur sitt eget liv för att illustrera tankar och erfarenheter. Några svar kan bestå av ett eller ett par ord, okommenterat och rakt. Några gånger knäpper de sin lyssnare på näsan genom att tycka att frågan är rätt och slätt dum och inte förtjänar något svar.

Vid en läsning från pärm till pärm blir jag, trots att det är både fyndigt och klokt, mätt på formatet. Jag upplever det odynamiskt med detta fråga-svar upplägg. Och även om jag verkligen uppskattar att följa med i deras virvlande tankegångar så frågar jag mig varför de behövde överföra sin pod till bokform. Det var väl ändå bra som det var?

Men jo, ibland är det så där klockrent som bara dessa två kvinnor kan vara. Som när de diskuterar representation och stereotyper i film och teve, och eftersöker större variation i de roller som inte innehas av vita män.

Caroline: Ja, väck mig när en svart gammal kvinna inte är vis.
Liv: Jag vill se en teveserie om en japansk gammal man som är ytlig. Typ en riktigt gammal, japansk bimbo.

Similar Posts:

• Cyniskt om kronisk smärta
• Naturlig klaustrofobi
• Uppdaterad genikanon
• Favoritdebutanter
• Debutantnomineringar