Det är ingen liten uppgift han tagit på sig, Monbiot, men det måste kanske vara så. Enstaka förbättringsförslag, påpekar han, är värdelösa om de inte sker inom ett narrativ, om inte de som ska genomföra dem motiveras av en gemensam idé. Höjda skatter går aldrig igenom utan berättelsen om ett välfärdssamhälle, murar rivs inte utan en berättelse om frihet från diktatur, koncentrationsläger är bara acceptabla inom berättelsen om en etniskt ren gemenskap. Alltså: Vad vi behöver är en ny politisk ideologi som utgår från människans inneboende godhet, ekologisk och vetenskaplig hållbarhet, och samarbete om vi ska klara oss ur det här.

Den gemensamma nämnaren i allt detta, menar han, är lokalsamhället. Urbaniseringen, digitaliseringen och specialiseringen på jobbet har alienerat oss; om du har ansvar för allt som sker precis utanför din dörr men ingen faktisk möjlighet att göra skillnad kommer maktlösheten, stressen, uppgivenheten. Bara genom att återskapa – med digitala hjälpmedel, men i det fysiska rummet – en värld där vi faktiskt känner oss hemma, kan umgås och byta idéer i stället för att skälla på varandra på sociala medier, där vi kan se vad vi faktiskt åstadkommer.

Det låter enkelt, men han medger att det är ett långt steg från act locally till think globally. Även om du skapar fina lokalsamhällen i Williamsburg, Friedrichshain och Hornstull är de fortfarande beroende av barnarbete i Thailand och Nigeria, och den rödlistade fisken hör förstås hemma på gårdsfesten (förevigad på Instagram med sprillans ny mobiltelefon) den också. Gågator med uteserveringar i innerstan hindrar varken utförsäljning av fattiga förorter eller onödiga semesterresor till Thailand. Alltså presenterar han ett gäng konkreta förslag också, på allt från skattereformer (ja, självklart är boken lite US/UK-centrerad) till världsomspännande samarbetsnätverk som ska understödja detta och faktiskt få folk att vilja nå det här också. Det är lätt att vara cynisk, att hävda att vi kanske har lagt för många tusen år på att lära oss att frukta varandra och spela nollsummespel för att en idé om att lita på varandra ska slå rot. Att mer direktdemokrati i dagens klimat lätt skulle leda till att majoriteten antar budget mcbudgetface (se bara på Brexit), att rättvise- och miljösatsningar i ett land bara leder till att kapitalet flyttar till ett annat. Därför krävs ju just den där större idén, helheten, också. En idé om att hjälpas åt, i små grupper, men åt samma håll. En världsevolution.

Monbiot är ingen demagog, kanske behövs en sådan här också, men han lägger fram sina idéer bestämt och trovärdigt. Och jag vill ju tro att han är något på spåren. Jag tänker på Lasse Berg, som också beskriver efterkrigstiden som ett stort experiment i vad vi kan göra rätt. Jag kommer också att tänka på de Bottons bisarra Religion för ateister, som tar upp många liknande problemställningar som Monbiot för att sedan gå kapitalt vilse i slutsatserna, och funderar på hur mycket mitt eget önsketänkande står i vägen. Det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Sen kommer jag på att jag skrev exakt detsamma om Barrack Obamas idéer för tio år sen, och, tja, det blev bättre mördarrobotar av det. Men det börjar bli dags nu om vi ska hinna innan det är hemgång.

Similar Posts:

• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Kriser som kan leda framåt?
• Ge människan i dig en chans
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen

Våra rötter finns i Afrika. Där har vi vår gemensamma grund och historia oavsett hur vi ser ut och var vi lever idag. Under resor i Etiopien, Sydafrika, Namibia, Kongo och Mali besöker Berg med filmteam ett reservat för bonoboer (en schimpansart som är våra närmaste släktingar), utgrävningar och grottmålningar. De samtalar med forskare och ursprungsfolk. Resultatet blir en spännande tvärvetenskaplig mix där kultur smälts samman med rön från språkvetare, historiker och paleontologer.

Gemenskap och samarbete är essensen i vår afrikanska natur, skriver Lasse Berg och pekar på ursprungsfolken. Hos dem är den gemensamma historien liksom gruppens sammanhållning viktig och det är självklart att hushålla med resurser – något som ofta missas i det västerländska urbana samhället. Jakten på det goda livet leder oss fel, kanske är det något annat som ska till för att vi ska överleva på längre sikt?

En kultur som går under, med språk, livsstil, muntliga traditioner och allt, det är en bokstavligen oersättlig förlust. I deras liv fanns det kunskap och erfarenheter som vi inte kommer att kunna återskapa. Det är som att bränna böcker. Det vi ser nu när gamla ursprungskulturer får stryka på foten inför Utvecklingen är hur hela bibliotek bränns ner.

Berg rör sig med lätthet mellan naturvetenskaplig evolutionslära och dagsaktuella frågor om det digitala samhället, politik och arbetsmarknad. Samhällskritiska reflektioner varvas med spännande och roande berättelser om filmexpeditionens vardag. Till exempel får man följa med en forskare till en sensationell utgrävning av homininfossil (tidig människoliknande grupp primater) i etiopiska Awashdalen. Väl där, är man nära att förstöra alltsammans då filmarnas stora tunga Landcruiser styrs rakt över fyndplatsen!

Vårt inre Afrika kan läsas som en sammanfattande introduktion till Lasse Bergs tidigare Kalahariböcker. Det är en bok med många (tyvärr lite gråa och mörka i trycket) foton, främst tagna av fotografen Carl Douglas på människor, expeditionsdeltagare och djur. Några bilder är vackra, några roliga och rörande, några känns mest som utfyllnad och tillför inte texten så mycket.
Undertiteln Upptäcktsresor är genial då den anspelar på gamla tiders västerländska upptäckare och det koloniala arvet, liksom på oss moderna upptäckare av en möjlig väg framåt. På den resan är Lasse Berg en bra vägvisare.

Similar Posts:

• Slut på ursäkter
• Ge människan i dig en chans
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• Afrikas öde och framtid
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.

Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.

Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.

Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.

Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.

Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.

På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.

På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.

Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.

Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.

Similar Posts:

• Ge människan i dig en chans
• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Radiumhemmet och kärleken

Det har Lasse Berg gjort sedan 1966, när han och hans fru hoppade i en folkabuss och körde till Nepal, från det skyddade, helvita Båstad genom Turkiet, Persien, Afghanistan, Pakistan, Indien. De fick se fattigdom de aldrig kunde trott var möjlig. Städer där människor låg döda på gatorna, byar där de oberörbara inte ens var medvetna om vilket sekel det var och vilket land de bodde i. Det var en chock som fick honom att tillbringa sitt liv med att resa runt i Asien och Afrika. Och när han nu återvänder till samma byar, samma människor som han besökte på 60- och 70-talet, i de fattigaste delarna av världen, där alla Malthus-belästa experter inklusive han själv var säker på att allt skulle fortsätta gå åt helvete med krig och svält och diktatur, vad finner han?

Det mest slående svaret ser ni under ”Textutdrag” nedan. Men överlag: Det har blivit oerhört mycket bättre. Visst finns undantag, men ändå. Den utfattige livegne bonden i Indien äger en traktoruthyrning. Bangladesh, detta skräckexempel på ett land som aldrig skulle kunna dra sig upp ur svältens värsta kärr (och *flämt* muslimskt till på köpet), har en hållbar demokrati där mer än varannan kvinna förvärvsarbetar. Rwanda, där man för mindre än 20 år sedan gick man ur huse för att begå folkmord (där ”folk” syftade både på objektet och subjektet – alla ska vara med i den nya sköna världen), hårdsatsar på mobilteknik och kan faktiskt vara på väg att lyckas. Etc etc etc. Men vad säger de han pratar med när han frågar om hur mycket bättre det har blivit? ”Nä, jag minns nog min barndom som rätt lycklig… Vadå? Skulle de här bilderna på ett svältande barn föreställa mig? Omöjligt. Men nu är livet hopplöst; barnen ska ha nya kläder, nya mobiltelefoner, och har du sett på TV om stamkrigen i Jugoslavien?”

I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har Berg följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett. Har allt blivit bra? Nej, inte minst i Afrika släpar det fortfarande efter. Men det som spritt sig är medvetenheten om att detta inte är ofrånkomligt; det är en revolution som gått över hela världen, och som stavats ”rättigheter”, ”utbildning”, ”samhörighet”, ”framsteg”, och rentav ”fred”.

Så varför är vi inte nöjda – utöver det uppenbara, att när man ätit sig mätt kommer andra behov? Där kommer det långa perspektivet in, menar han. Det står djupt i våra gener att det som gör oss lyckliga är att höra ihop, att dela med oss, att vi vill varandra väl. I och med TV, i och med Internet, i och med alla dessa fantastiska framsteg har vi för första gången i världshistorien skapat ett globalt ”vi”, en enda stor grupp som vill ungefär samma saker. Och som de goda, empatiska varelser vi är svider det när vi ser att folk har det dåligt, eller när vi ser allt vi själva inte har. Är den stam vi skapar oss genom att äga samma märkeskläder, följa TV-serier eller hålla på fotbollslag en halv värld bort en ersättning för att samla mat ihop, eller blir det en sorts emotionellt bacon – precis som våra apmagar är besatta av att svulla i sig fett och socker som de fortfarande tror är sällsynt, överdoserar vi på virtuell gemenskap och konsumtionsvaror medan vi blir svältfödda? Det gör ont i vår natur att leva så här, och eftersom vi inte kan gå bakåt måste vi lära oss att hantera det. Vi måste vara medvetna om hur vårt behov av tillhörighet kan perverteras, vändas från ett ”vi” till ett ”vi mot dem”; se på Rwanda, se på Sverigedemokraterna. Vi måste ta det på allvar. 1900-talets stora konflikter handlade om ideologi, identitet, information; i-landsproblem om något. Det har vi inte råd med längre.

Enligt Berg, då. Man kan ha åsikter om det. Men samtidigt: vi har investerat mycket i tanken att människan är ond och att världen bara blir värre – se kommentarerna på min förra Bergrecension. Men jag tycker han gör väldigt goda poänger när han reser jorden runt, besöker gamla vänner, analyserar och funderar och drar ut stora resonemang ur det lilla; han har en sådan fantastisk entusiasm och optimism, även när han pratar om det som inte fungerar, att man nästan får hålla i sig själv för att inte trycka boken i händerna på folk som någon Lasses Vittne. Det är kanske en varning att ta på allvar där också; han har sagt att han inte vill vara en guru för livströtta västerlänningar, lika lite som han vill framställa sig själv som den Gode Vite Mannen i sina besök i andra länder, men det är inte alltid helt enkelt att undvika – inte minst i den lista på livsråd han avslutar boken med, som må vara med glimten i ögat men ändå osar självhjälp.

Men titta på bilden nedan. Titta på den.

Similar Posts:

• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Chockterapi eller reformism
• Ge människan i dig en chans
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• En ny väg framåt?

Jag skulle säga att José Saramago nog garvar arslet av sig åt det uppe i himlen, om han inte: a) trott på en himmel, och b) av Kain att döma inte tyckte det var särskilt roligt.

Men Kain, alltså. Ni kan historien: Adam och Eva smakar på frukten kunskap på gott och ont (sic), kastas ut ur Edens lustgård av Guds dörrvakter, och när deras söner, bonden Kain och herden Abel fjäskar för Gud med brännoffer visar det sig att bara blod är gott nog åt Gud, varvid Kain får tuppjuck och slår ihjäl sin bror. Som straff låter Gud honom gå fri och lovar att ingen ska skada honom – inklusive Gud själv. Så Kain måste vandra runt i världen – och hela Gamla Testamentet – som sin namne i Kung Fu, driva från den ena bibelhistorien till en andra och bevittna Abrahams offer av Isak, Babels torns fall, förstörelsen av Sodom och Jeriko, Jobs prövningar, etc. Och när han inte kan hjälpa vänder han sig mot Gud och skäller ut gubbjäveln efter noter.

Om jag blivit utvald vet jag inte, men en sak vet jag, något borde jag ha förstått, Vad, Att vår gud, himlens och jordens skapare, är komplett galen, Hur vågar du säga att herren gud är galen, Därför att bara en galning utan medvetenhet om sina handlingar skulle erkänna sig direkt skyldig till hundratusentals människors död och sedan uppföra sig som om ingenting hade hänt, såvida det inte egentligen rör sig om ren och skär ondska, inte om galenskap av den äkta, ofrivilliga sorten…

Det här är Saramagos sista roman, skriven när han var över 80, och han skrev fortfarande i de där omtumlande långa meningarna där tankar och argument dansar capoeira genom berättelsen. Och trots att Kain lider av en smått enformig bitterhet som mästerverket Evangeliet enligt Jesus Kristus visste att balansera med humor och medmänsklighet så finns det en poäng i att låta Kain, den förste mördaren, agera åklagare mot Gud inför världens orättvisor … eller gud, då, för saramago använder inga stora bokstäver för några namn eller titlar här, vare sig mänskliga eller gudomliga. Precis som gud skapar människan ur lera skapar människan gud ur sig själv, och runt runt runt går det i dansen att skylla på varandra för våra egna handlingar. Bara den som uppenbart är skyldig – kain – har rätt att kasta sten och kräva ansvar. Vackert så, och som det fan av metafiktion jag är, gillar jag hur han låter kain gå fram och tillbaka genom historien som en biblisk doctor who. Men… jo, det har gjorts förut. Teodicéproblemet, guds död, allt det där; när Saramago låter argumenten ta så stor plats i förhållande till berättandet, känns det ofta lite torrt och debattartikelartat; mer växelbruk hade inte skadat. I närheten av Evangeliet enligt Jesus Kristus, eller för den delen Marianne Fredrikssons Evas bok, blir det aldrig.

Det sagt: Mot slutet slänger han in en twist som fungerar och att gör hela boken lyfter ett par snäpp. Där hittar han en bibelhistoria där det inte finns någon plats för Russell Crowe eller CGI-ade översvämningar, där han sätter ett så effektivt slut på hela tjafset att jag trots oaptitligheten, sitter där och flinar från öra till öra. Om gud skapar mänskligheten ond, då får han väl skylla sig själv. Och vice versa.

Och om ni inte köper det – jag tvekar själv – är Lasse Bergs nya bok ute nu.

Similar Posts:

• José Saramago död
• Jösses
• En historisk Jesus
• Döden gör sorti
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Krigen är således inte en självklar del av vår natur, de är inte vår arvedel, och därmed inte vår obönhörliga framtid.

Det är något med det här påståendet som får en att haja till. Men herregud, bara se dig omkring i världen – ignorera det faktum att vi idag, 2011, har färre krig på jordklotet än någonsin i nedskriven historia och sånt – läs i valfri religiös skrift eller dagstidning om folkmord, våldtäkt och terrorism, kolla alla seriemördare på film och på pockettopplistan. Hur förklarar Berg all denna ondska och fascination för ondska om vi inte, innerst inne, är kaotiska monster som måste hållas i Herrans tukt och förmaning för att inte slå ihjäl varandra i hundratusental? Enkelt (eller ja, enkelt är väl det sista det är): Vi är kulturchockade, hela jämra arten. Efter att vi och chimpanserna gick skilda vägar vandrade vi omkring i Afrika i sex miljoner år, levde på nötter, frukt, fisk och smådjur, blev allt smartare, byggde upp djupt rotade beteenden och sociala mönster som var anpassade till små jämlika samlargrupper om 20–30 individer. Sedan för bara tiotusen år sedan slår vi oss plötsligt ner i stora byar med tusentals invånare och hårda hierarkier och börjar leva på gräs och storvilt. Varken våra hjärnor, våra hjärtan eller våra magar är gjorda för det. Och alla de där komplexa dynamikerna vänds uppochner och mot varandra …

Där ungefär slutade Gryning i Kalahari, och där tar Skymningssång vid. (Jo, de kan läsas helt oberoende av varandra, men det finns egentligen inget skäl att inte läsa båda.) Vad har egentligen hänt med den här apan under tiden vi gått från istid till kristid? Berg reser runt i världen och försöker förstå. Han spårar oss från de äldsta stenyxorna och grottmålningarna till Facebook. Han besöker krigsherrar i Liberia, folkmördare i Rwanda, huvudjägare och missionärer i Nya Guinea, bushfolk i Kalahari, personalchefer i Sverige. Han snuddar vid de äldsta myterna (vad är Första Mosebok, paradiset, syndafallet och Kain & Abel, om inte historien om övergången från sorgfritt samlarliv till hårt jordbruk?) och de nyaste (idén att det är grundläggande skillnader på människor som alla är till 99,99999999… % afrikaner). Framför allt gör han det vi ska göra: han berättar, han använder den där stora hjärnan till att inspirera sina medprimater och få dem att skratta och tänka, och håller hela tiden ett öga på det där: vilka är vi egentligen? Hur blev det så här, och vad kan vi lära oss? Vi kan ju uppenbarligen inte gå tillbaka till att äta ödlor på savannen, så hur bygger vi ett hållbart modernt samhälle som inte gör för mycket våld på vårt inre?

Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.

Det är inte en lätt fråga, även om de senaste 65 åren visar att det är möjligt, och givetvis finns här inga säkra svar. Och visst är det lätt att tycka att Berg någon gång verkar lite väl optimistisk. Men ändå, man blir glad och hoppfull av att läsa Lasse Berg, och det är en fin idé att hålla i huvudet: den där apan som slår sönder allt på sin väg mot högre status är inte vi. Det vi är gjorda för är att ligga vid en lägereld, käka frukt och dra vitsar. Öva på det i sommar inför höstens debatt och arbete.

Similar Posts:

• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• En ny väg framåt?
• Länge leve stenåldern!