Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell mångsysslare och tvåbarnsmamma, presenterat i hybridromanens tillåtande form. Ringskog Ferrada-Noli tar avstamp i smärtan, den kroniska, ibland till synes psykosomatiska – i alla fall om man ska se till journalernas ”utan känd orsak”, men likväl allmänpåverkande smärtan som ingen vårdenhet tycks kunna sätta fingret på.

Annes barndom, liv och vardag vecklas ut i korta iakttagelser, minnen, funderingar, essäliknande utsvävningar, med den fysiska, ständigt närvarande smärtan som en sorts kuliss för den själsliga smärta som är än mer påtaglig. Det finns så mycket i världen som är fult och äckligt, Annes blick på samhället och samtiden är knivskarp, avslagen och samtidigt angelägen: kanske mest på grund av att hon om igen återvänder till insikten och åsikten att om man ska påstå bry sig om världen måste man älska allt, också det fula, äckliga och trasiga; på samma gång blir Anne så i allra högsta grad cynisk och ändå oerhört mjuk och känslig. Är det därför hon känner denna smärta? Är smärtan i själva verket en smärta över att vara människa, att vara kvinna? Och därmed också hopplöst förlorad i förhållande till ett vårdsystem som arbetar med mätinstrument anpassade för män?

Ringskog Ferrada-Noli skriver inte för att på något sätt ge några svar, bara för att lyfta fram i ljuset, tillsynes arbiträrt. Det finns en nonchalans i språket som speglar och tar udden av Anne, det är helt och hållet medvetet; Anne är nonchalant, människan är nonchalant – framför allt samtiden är nonchalant. Ibland resulterar det dock i att det blir väl lätt att gå vilse i språket – utsvävningar, liknelser, iakttagelser kastas in mer enligt regel än undantag – här finns inga pretentioner om att texten eller ”historien” på något sätt skulle vara helig, tvärtom. Dessutom, och det kan vara en personlig preferens, men denna samtidens nonchalans som Ringskog Ferrada-Noli vill spegla i språket och hybridformen – som från en början kan tyckas skarpsynt och ärligare än mer klassiska grepp, känns ganska snart överdriven och framför allt lite gjord. Nog för att boken serverar diverse brutala formuleringar som klingar igen lite för väl med verkligheten, men någonstans blir jag som läsare ändå irriterad över det sättet att berätta en historia på – hur avslagen och cynisk Anne än är, vill hon ju faktiskt berätta något – det hade varit skönare om hon slutat låtsas som att hon inte vill det, slutat låtsas som att hon – eller Ringskog Ferrada-Noli, bara råkat skriva den här boken, bara råkat tänka alla de här tankarna. Jag antar att anledningen är en rädsla för patetism och sentimentalitet – men jag hade nog velat se Ringskog Ferrada-Noli trippa lite närmare just det.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Pod blir bok – men varför då?
• Debutantnomineringar
• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt

Boken består av tre delar. Förbittringen, Ömheten och Den jag skulle bli. Det är de första sidorna som får mig att sucka högt. Inledningsmeningen är ”Kroppen var ensam” och sen rasar det på hur mycket huvudkaraktären längtar efter att få ligga. Och då var ändå min ingång att ta mig an en bok av Geir Gulliksen just för att jag hört att han på något sätt blivit en röst för de frånskilda männen och verkligen plockar upp deras syn på saken, på ett uppfriskande och nytt sätt, och kanske kan lära mig bittra man i 50-årsåldern något nytt.

Men nej i början får jag verkligen avsmak. Nej, så där knullsugen har jag aldrig varit! Men sen tjugo, trettio sidor in i boken kommer ömsintheten, den varma humorn, igenkännandets glädje nästan.

Som den ensamma frånskilda man huvudpersonen Henning är, har han både bytt frisör och klädstil för att få något slags riktning på sitt liv. Efter denna yttre makeover är det först när han kommer in på reklambyrån där han arbetar, han inser hur fel han känner sig i de kortbyxor som blottar stora delar av hans ben. Varken hans chef Klara eller sedan hans dotter Synne, tycker hans nya stil klär honom.

Geir Gulliksen beskriver överhuvudtaget väldigt väl hur en lite vilsen man, kan känna sig i sällskap av kvinnor som åtminstone på ytan har mer klart för sig vad de vill. Men han gör det också med en extra twist.

Huvudkaraktären Hennings chef Klara bor numera ihop med en annan kvinna. Hon har levt i många heterosexuella förhållanden, och kommit fram till att män kan vara bra att ha i vissa sammanhang, men inte som livskamrater. Det där inspirerar Henning så pass att det kommer få oväntade konsekvenser.

Klaras reklambyrå har fått uppdraget att jobba med en grön kampanj för en stor dagligvarukedja. Henning assisterar Klara under detta kundmöte. Från matvarukedjans sida på andra sidan bordet, är det lite samma rollfördelning. En kvinnlig chef med höga klackar och, måste man väl säga, en lite undergiven manlig assistent.

Klaras reklambyrå har i stort sett rott hela kampanjen i hamn – den kommer bli deras – när det är dags att ta i hand, och Henning av någon outgrundlig anledning får för sig att smeka sin manliga assistentkollega på kinden, istället för att ta honom i näven.

Det hela är så varmt, kärleksfullt och nästan lite humoristiskt skildrat, att man verkligen känner för Henning, men följden blir dessvärre att reklambyrån tappar affären, eftersom assistenten kände sig trakasserad, och Henning förlorar därpå sitt jobb på reklambyrån.

Jag gillar verkligen Geir Gulliksens sätt att skildra sina figurer, hans säkra sätt att framföra en berättelse på, och sin verkligen ömsinta syn på män i min ålder och därvid i viss mån mig.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Överskattad undergång
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Kön, makt – och kärlek?

Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med mycket och de senaste åren efter Augustpriset 2014 – för sista delen av Maj-trilogin – har gjort henne till ”en handelsresande i litteratur”. Hon har närmare trehundra resdagar på ett år med att besöka bibliotek, seminarier och bokmässor. Hon tar allt på allvar; varje fråga, varje diskussion om den litterära gestalten Maj, om kvinnoliv och framför allt om den svenska hemmafrun på mitten av 1900-talet som engagerar. Det är mejl före och länge efteråt. Det är en stor ynnest men det tär, tar att vara borta så mycket hemifrån, att organisera, ha framförhållning, boka tågbiljetter och hotell och stiga in i nya miljöer och möta människor hela tiden.

Hon har en smärta i armen som sträcker sig ut i fingrarna. Och det finns en knöl. Men det är så mycket hela tiden. Framträdanden, recensioner, resor… England, Gotland. Mest av allt längtar hon bara efter att få vara hemma, städa och komma i kapp sig själv. Rå om sitt hus och ta itu med det egna. Ofta, ofta tänker hon ”sen, sen”.

Hennes far dör plötsligt. En far med alkoholproblem som det inte varit lätt att vara barn till. Som äldre har han flyttat in i sitt barndomshem sextio mil norrut och ja, snart har han också rökt in huset och sunkat ner ordentligt. Något som nu blir – förutom sorg och begravning – Kristina och systerns bekymmer att ta vara på. Och det är inte lite. Mycket skurande, mycket röjande. Det räcker år.

Mitt i allt känslomässigt kaos får hon sin bröstcancerdiagnos efter en viss väntan. Det handlar om en större tumör och två mindre. Ännu mera väntan. Dagar, veckor innan hon är helt inne i den svenska vårdapparaten. Strålning både före och efter operation och ska bröstet tas bort? Tankarna mal, mal… den allvarliga varianten av bröstcancer och har den spridit sig till skelettet… så många undersökningar, så många frågor. Allt är osäkert. Öppet. Nuet är allt hon har. Därtill går svärfar bort. Sen börjar svärmodern reagera allt märkligare på Kristinas sjukdom och framför allt framgångarna med Maj-trilogin…

Kristina Sandberg skriver om svåra frågor och upplevelser. Ältar. Hur det känns att plötsligt förlora sin styrka, arbetsförmåga, gå in i ett alltför tidigt klimakterium, mista hår, naglar och drabbas av en stark, stark trötthet och hjärndimma. Och inte bara själva sjukdomen utan även allt som blir extra sårbart när man är i kris: allt kladd, allt bråte, allt som borde hinnas med såsom renoveringar och igenväxta trädgårdar, alla plumpa kommentarer: allt bara rasar in och sen är det fritt fall. När allt egentligen är över och hon får den efterlängtade diagnosen ”botad” är depressionen inte långt borta.

Texten ger detaljer, allt från små konkreta vardagsprylar, namn på släktingar och mediciner till förbjudna känslor, introspektioner i kursiv av alla de slag. Kapitlen är relativt korta på några sidor – läsningen blir därför inte långsam.

Linda Skugge sablade ner boken rejält i maj i en recension i Expressen: ”Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk”; att Kristina Sandberg gnäller. I en podd går hon ännu längre och tycker att det är en av de sämsta böcker hon läst. Att förlaget inte borde gett ut den – men att boken getts ut därför att Kristina Sandberg är känd. Skugge retar sig på meningar med kursiv stil, ”kursiviskan” – ofta i samband med Sandberg skriver om sin ångest att gå bort från sina barn.

Antagligen väckte Skugges recension ett ännu starkare intresse för Sandbergs bok. Själv har jag just därför läst boken en andra gång. Håller boken? Och i så fall, varför? Ja, den håller enligt min läsning. Vi som följde Majs liv får här följa Kristinas under kritiska år. Det finns paralleller och likheter. Det kvinnliga livet och ilskan beskrivs på ett nytt vis. Detaljer får ta plats.

Jag är också fascinerad över hur Kristina Sandberg rör sig skickligt mellan olika tidsplan: från ett nu när boken skrivs, till de olika åren på 2010-talet med Maj-böckerna med långa bakåtblickar till ungdomsår och barndom. Därtill uppskattar jag att hon skriver utlämnande om sina föräldrar, sin svärmor och framför allt sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom och de olika behandlingarna. Jag lär mig mycket. Personligen vet jag också något om att plötsligt drabbas av dödshotande sjukdom och ha små barn. Jag skulle ha behövt den här boken då.

Linda Skugge nämner i sin recension hur många som får en cancerdiagnos varje år. Och? Det är kanske ett par av de sextiofemtusen cancerpatienterna som skildrar sina erfarenheter i bokform. Som skriver allt. På ett inträngande vis. Som släpper maskerna. Som skriver ut om dödsångesten… Virrvarret av allt. Inte bara dessa solskenshistorier där det ”krigats” och ”vunnits” mot cancern. Sandbergs bok inger trots allt hopp. Den är också ett bevis på skrivandets terapeutiska funktion. Och läsandets.

Heja, Kristina! En ärlig och läsvärd bok. Om livet på riktigt. Om den ensammaste platsen i livet – som svårt sjuk.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Köttbullar är också omtanke
• Lyssna på Romanpriset!
• Döden, livet, orden

Bokens titel väcker intresse: Karta över Kanada. Varför heter boken så? Det finns ingen titelnovell. Boken inleds med ett litet anonymt citat: ”Det är alltid möjligt att dra sig/ en smula längre tillbaka.” Och citatet passar väldigt väl. Novellernas gemensamma linje är att de ofta innehåller tomrum, antydningar. Vi anar mycket som inte sägs ut eller som bara kort tas upp – såsom om berättaren vill hålla sig privat och lätt hemlighetfull.

Ofta är berättaren en man, såsom i novellen ”I ett jakttorn”, andra gånger mera anonym men också kvinnlig eller till och med i pluralis: ett de eller ett vi. Berättaren, berättarna kan vara yngre, äldre men alltid med levt liv bakom sig. Om det handlar om unga berättas novellen i ett sorts imperfekt. Ofta handlar det om ensamhet eller ett uppbrott, såsom i novellen ”Solens hundar”. Ibland skymtar bara något som måste ha hänt eftersom huvudpersonen är på resa eller är utkastad i en ny miljö. Miljöerna varierar: landsbygd i Norge, vid Limfjorden i Danmark, i London eller i amerikanska städer såsom Los Angeles, Boston eller New York.

Detaljrikedomen vad gäller miljöerna är fyllig; man ser simhallens tvättrum framför sig med de nakna kvinnorna, känner doften av klor och vattnets kyla i novellen ”Wild swims” eller Los Angelesgatornas udda existenser av narkomaner eller psykiskt sjuka i novellen ”Pershing squire”. Som läsare följer man tätt berättarens sinnesintryck och tankar.

Intrigen beskrivs knapphändigt, eller rättare sagt: den kommer fram med små medel, med få ord. Lite som på sidan om. I novellen ”Solens hundar” uttrycks handling, känslor och startpunkten med följande:

Den våren då Olavs och mitt förhållande började bli komplicerat, bad han mig komma till Kongens Have. Jag tog det inte lätt, bönföll honom men han ville inte. När juli kom hade jag blivit mager som en sticka ….

Bara det – inget mera. Men som läsare förstår man desto mera. Tomrummet ger läsaren möjligheter att själv tänka vidare eller inte alls. Så snyggt!

Det finns också ofta en sorts självironisk, distanserad humor i språket. Till exempel i novellen ”Manitoba” när den inflyttade äldre läraren reflekterar över sina grannar och deras tankar om honom:

Varje morgon drar han upp persiennerna. De unga lantarbetarna, som bor här och där i byn, skulle aldrig komma på idén att dra upp persiennerna. Det är kvinnans uppgift. Det är först när lantarbetarna får en flickvän som de dras upp. Men han drar upp själv upp persiennerna, så han är nog bög.

Efter läsningen vet jag fortfarande inte varför novellsamlingen heter Karta över Kanada… och det är ganska skönt. Novellerna är intressanta. Det finns något i dem som påminner mig om noveller av Lucia Berlin.

Similar Posts:

• Noveller om pojkar och män
• Noveller om oro och ångest
• Noveller om folk som känner varandra
• Den sista tiden
• Lugna kvinnor ger sig av

Tiden går och huvudpersonen Sonia börjar läsa nationalekonomi på Lunds universitet. Kapitlen eller styckena i boken, oftast bara ett par sidor långa, är uppdelade efter de sexpartners hon möter i olika sammanhang; första, andra, tredje och så vidare. Visst förekommer det värderingar i förbifarten om små och stora kukar men det är verkligen ingen tröttsam slick-och-sug-skildring. Författaren kommer snarare åt något mer allmänmänskligt, eller hur jag ska uttrycka det med erfarenheter som exempelvis  ”…det slår mig att jag har lättare att komma ju mindre attraherad jag är av personen jag ligger med”. Och det finns nästan något naivt vackert med en av de första killarna hon är med – Ahmed tror jag han hette – att de båda tror att deras förhållande ska hålla i all evighet.

Längre in i boken blir det mer komplicerat när hon ligger med en aktivitetsledare, som efteråt nästan skamset erkänner att han har flickvän. I annat sammanhang tar sexet hon just haft en annan vändning, när en tjej hör av sig på Facebook. Killen som hon just glidit ur sa inte ett pip om att han hade en gravid flickvän.

Men som sagt, det är inte de explicita sexskildringarna som är grejen här, utan snarare hur denna Sonia upptäcker sig själv, i förhållande till andra, både genom de vänner hon träffar genom Lunds studentliv (kvinnor som på ett eller annat sätt har en koppling till de killar Sonia hamnar i säng med) och de män hon är intim med.

En och annan story känns kanske tunn, men jag tycker det är med hög trovärdighet Rönnow Pessah har skrivit denna bok, och för mig som man kanske den ger ett litet välbehövligt perspektiv på, hur det faktiskt är att vara kvinna.

Similar Posts:

• Kantigt, osympatiskt och träffsäkert
• Det lyckliga slutet och livet
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Att växa upp och bli sin egen
• Jag är din man, Geir

Faktum är att Josefin Nilsson (1969 – 2016) själv tänkt att skriva om sitt förhållande, när hon väl tagit sig ur det, för att stärka andra kvinnor i samma situation. Hon fick inspiration, stöd och uppmuntran från familjens gemensamma vän Felicia Feldt som 2011 gav ut boken Felicia försvann. Den handlar visserligen inte om något destruktivt kärleksförhållande, däremot – får man väl säga – en dysfunktionell uppväxt i den berömda mamman Anna Wahlgrens skugga.

Av olika skäl hann Josefin inte detta, och nu väver istället hennes storasyster Marie in sin systers anteckningar, när hon skildrar sitt eget liv och sina egna tillkortakommanden, lyckor och succéer.

Och lite blir det ju som när man längtade efter att en LP-skiva skulle komma ut, när man var yngre. Girigt sprang man och köpte singeln i förväg, lyssnade nästan sönder låten. Sen när väl LP:n kom fick man hela tiden hoppa över singelspåret med pickupen, bara för att man var så trött på låten. Lite är det så med det första kapitlet i denna bok. Det är nästan ordagrant Skavlan-intervjun från den sista februari.

Men fast du hoppar över detta uttjatade kapitel får du belöning av boken ändå. Den är ju skriven av systern och inte av någon halvengagerad spökskrivare. Jag berörs av Maries beskrivningar av att överhuvudtaget hitta en identitet, vid sidan av sin mer självsäkra lillasyster Josefin. Hur Marie under uppväxten hela tiden tycks ha fått ta rollen som medlare mellan sina föräldrar, som verkligen inte drog jämnt, och hur tillslut en flygel och ett mycket talangfullt pianospelande fick henne att hitta sig själv.

Hon sticker inte under stol med att hon stundtals varit deprimerad och fått så mycket elchocker på psyket, att lillasyster Josefin tillslut kallade henne för ”el-huvudet”.

För mig har detta inte varit en bok att sträckläsa eftersom den är så proppfull av känslor, att jag ibland måste lägga ifrån mig den. Blir det emellanåt lite ”too much” med allt kännande? Nej, det är ju inte uttröttande navelskåderi hon ägnar sig åt, utan i mångt och mycket en intressant och intresserad omvärld. Hon är tacksam över att sådana som Babben Larsson och Lill Lindfors tar sig an och regisserar Ainbusks förställningar i Stockholm i början på 1990-talet, eller hur hon tillslut träffar sin man, dragspelaren i Perssons Pack.

Lite som Gunnar Ekelöf en gång mumlade ”det som är botten i dig, är också botten i andra”. Oförställt och läsvärt.

Similar Posts:

• Otrohet utan rätt eller fel
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner
• Mycket tyngre än det här blir det inte
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Kärleksfull uppgörelse

Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Similar Posts:

• Barbie presenterar arkitektur
• Den allvarsamma leken
• Att göra en kvinna
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• Bli med barn och bli gift

[…] en roman som är en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, madonna och kropp.

En frustrerad småbarnsmamma som flyr vardagen genom kronisk otrohet. Många års anteckningar från depressioner och tillfälliga jobb, terapi och en gnutta psykisk misshandel, antydningar om familjemönster som går igen, detaljerade sexskildringar och ett flirtande med verklighetens författare, eller bilden av henne.

Lite senare bryter du kontakten efter att ha läst utkastet till den här boken.

Jag vet inte. Skoningslöst mot vem? Ett jäkligt torftigt kvinnoskap är det. Eller kanske autofiktionens förbannelse, att om alla ändå läser det som skrivs som självbiografiskt kan författaren lika gärna dra det till sin spets.

Jag har fått svar från förläggaren på förlaget. Madonna är hardcore och oförsonlig och helt opassande. Vidrigt naken och under bältet. Jag har talat med alla kvinnor här på redaktionen och INGEN känner igen sig i förlossningsscenen. Vi kan inte ge ut Madonna. Vi måste prata om det här! Kukar och fittor och spermasprut i gommen…Herregud!!!

Jag svarar och ber att den litterära chefen också ska läsa.

Och jag undrar om det inte är ett önsketänkande mer än något verkligt, drömmen om att skaka om också de rutinerade läsarna (förlossningsscenen uppfattar jag för övrigt som ytterst igenkännbar).

Varför är jag så avig och missunnsam? Varför kan jag inte bara stämma in i kören? För samtidigt kan hon ju skriva. Hon kan mana fram stämningar med några få ord, dissekera känslor med precision.

Om jag bestämmer mig för att läsa det mer som fantasier och som de där brottstyckena? Om det är mentala utbrytningsförsök? Då blir hon mer relaterbar för mig. Det är inte samma vägar mina tankar skulle ta men jag kan ändå följa dem.

Och då kan jag samtidigt se brännande ögonblick som är fångade på kornet. Hur ett förhållande inte blir som det var tänkt, hur man började ta fram fel sidor hos varandra. Tillfället då man plötsligt ser sig själv – där har vi skoningslösheten, kanske.

Åren som går. Ett halvt liv, kanske. Självinsikten som långsamt tar över, lugnet som tycks komma med åldern och stillar oron, den kroppsliga och den själsliga. Är det kanske en vacker försoningsberättelse när allt kommer omkring?

Vad är det för identifikation jag kräver, egentligen? Men ju mer jag funderar på Madonna, desto fler goda sidor ser jag.

Det var inte en bok för mig eller också var det kanske precis just det.

Jag vet inte hur du kommer att läsa den här boken.

Similar Posts:

• Modersrelationen
• Och hjärtat det slår
• Mänskligt, kvinnligt, varmt och ja … sex
• Att bli synlig
• Komprimerade noveller

Det är där Lisa Taddeo börjat, i alla fall, fast först med mäns lust. ”Deras begär. Detta att de kunde vräka hela riket överända för en kvinna på knä.” Snart upplever hon emellertid männens berättelser som onyanserade, klyschiga, tröttsamma.

Männens berättelser började flyta ihop. I några fall var uppvaktningen utdragen, i en del fall liknade den närmast uppfostran, men de flesta berättelserna slutade i orgasmens hackiga krampande. Men medan mannen fick motorstopp i utlösningens salut upptäckte jag att det var där kvinnan började få upp farten. Kvinnans upplevelse av samma händelse kunde vara komplex och vacker, ja rentav våldsam. Bland annat därför var det de kvinnliga delarna av intermezzot som i mina ögon kom att bli en bild av hur åtrå kan se ut idag.

Jag representerar möjligen Tre kvinnor illa genom att ge Taddeo så här mycket utrymme, för i merparten av boken – överallt utom i förord och efterord – finns Taddeo inte med. Där återges de tre kvinnornas berättelser detaljerat, närgånget och klart skönlitterärt gestaltat. Utan filter, synbart.

Men hon finns ju där. Hon har sökt upp och fastnat för just de här tre kvinnorna på något sätt, hon har funnits med i deras liv i många år, mejlat, pratat i telefon, intervjuat familjemedlemmar och bekanta, flyttat till deras hemorter och deltagit i deras liv. Nog måste det ha påverkat? Att formulera sina erfarenheter och känslor inför någon annan, formar inte det i sig berättelsen?

Jo, det är omöjligt att skriva en sådan här bok utan den påverkan och, missförstå mig rätt, jag är glad att den blivit skriven. Den är rasande intressant och suggestiv. Jag sugs verkligen in i kvinnornas berättelser, och jag skulle kunna prata om deras erfarenheter och boken länge, länge. Men jag uppfattar samtidigt inte författarens sätt att hantera sin berättelse som riktigt renhårigt. Hon finns ju där, ofrånkomligen, som ett filter mellan läsaren och de intervjuade kvinnorna, men vill inte riktigt låtsas om det.

Exempelvis är det oklart exakt när och hur journalisten kommer in i deras liv. Maggies, till exempel. Maggie har som tonåring haft en relation med en av sina lärare. När hon är tjugotre år gammal ställs han inför rätta för det. Hon är en strulig ung tjej, lite självdestruktiv, med dåliga servitrisjobb och alkoholiserade föräldrar, från fel sida av staden. Han är gift, trebarnsfar och har precis blivit utnämnd till North Dakotas bäste lärare.

En frustrerande stabil tillvaro – men också en bakgrund av sexuella övergrepp – har däremot Lina, en hemmafru vars man vägrar att ens kyssa henne. Hon har materiellt allt hon behöver, men känslomässigt är hon en avgrund av längtan, beredd att slänga den ordnade tillvaron över ända för minsta vink från sin gamla tonårskärlek.

Sloane, slutligen, har en urban överklassbakgrund. Hon och hennes man driver en restaurang tillsammans. Han gillar att se henne ha sex med andra, så det har hon, men vad gillar egentligen hon? Mötet med en bedragen hustru verkar skaka henne i grunden.

Ska jag vara ärlig läser jag nog med lika delar empati och sensationslystnad. Hur ska det gå? Har folk det verkligen så här? Den senare frågan är möjligen farlig att ställa. De här berättelserna är dessa tre kvinnors, inga andras (jo, Lisa Taddeos också, förstås). Deras.

Similar Posts:

• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Överskattad undergång
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Jag är din man, Geir

Det är en alla gånger allmänmänsklig roman om livet i allmänhet och vår oförmåga att förmedla och förstå. Den får oss att fundera kring valfrihetens inte sällan helt vedervärdiga regim, för det är till syvende och sist en valfrihet som dikteras av vad vi varit med om och som kringgärdas av de möjligheter vi tror oss ha. Antonia tänker vid ett tillfälle att vi som unga ”bara fattar beslut om oväsentligheter, aldrig det väsentliga.” Tja, det behöver ju nödvändigtvis inte ändras med tiden. Ålder och mognad är inte synonymer. Och vad som var oväsentligt i livet vet vi väl hur som helst först på dödsbädden – om vi inte drabbats av demens eller en helt vanlig svårbotad förmåga att föra oss själva bakom ljuset.

Slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet var en omvälvande tid i Spanien. Franco hade gudskelov givit upp andan, men det skulle ta några år och ett misslyckat kuppförsök innan en typ av politisk stabilitet kom att råda. De samhälleliga förhållandena i Spanien är ofrånkomligen en vital del av boken, men framträder sällan öppet, eller på pränt om man så vill. Du som läsare kommer förstå vad som sker i samhället bakom Antonias liv utan att få det skrivet på näsan.

Antonia upplever den rotlöshet många i varierande grand själva gör. Man behöver inte ha maxat sina studielån för att förstå att hennes känsla av förlust kommer sig av att hon i tidig ålder förlorade sin mor. Hon och hennes syskon fick ta ett stort ansvar för att hålla familjen flytande. I vuxen ålder kapsejsar hennes äktenskap och varken boplats eller arbete förblir stabila grunder att vila uppå. Även det vi tror är fast förflyktigas i sinom tid; varken traditioner eller politiska system – oaktat hur allenarådande de är – består in i evigheten. Det finns passager i boken där det gamla, alltså icke-staden, möter det nya, alltså Madrid. Dessa stycken är ibland rörande, några gånger lite lustiga. Hur exempelvis ett bröllop ska firas finns det uppenbarligen väldigt olika syn på.

Det är en klok bok. Det är en bok om en ensamstående mors kamp och utsatthet; om instabila kärleksrelationer och tafatta närmanden; om det svåra i att leva upp till både sina egna och andras förväntningar och hur dessa ofta går stick i stäv med varandra. Inte heller avslöjar förväntningarna varifrån de stammar, och man kan undra hur ofta dessa ens strömmar ut från vårt eget hjärta. Antonia förebrår sig i tid och otid och tänker att hon inte är den mor hon borde vara. Hon har sedan barnsben fått hört att hon är så och så och kommer göra det och det för att klara sig igenom livet. Auktoriteter, vilket vuxna inte sällan framstår som i barns ögon, och deras ord kan verka högst menligt på barns möjligheter att utvecklas. Det här får inte misstas för ett vurmande för tanken om att vi ska uppnå ett självförverkligande befriade från allt vad förmaningar heter. Det jag menar är att även välmenade ord kan borra sig djupt in själen och förbli där tills den upplöses och blir utmärkt maskmat.

Det är en bok om unga barns utsatthet och jag frågar mig hur mycket ansvar som bör eller kan läggas på ett barn. Ni får här ursäkta att jag åsyftar barn generellt, som en homogen grupp. Antonias son, Gabi, på fyra år framstår som en mogen och tämligen stabil ung människa. Hon försakar honom inte, tvärtom, men lever under stor press och frågar ständigt sig själv hur hon borde vara, hur hon ska bete sig eller vad hon förväntas göra. Det är, som ni ser, det självtvivel vi alla ställer oss – förälder eller inte. Gabi är djupt fäst vid henne och är orolig för att hon skall blåsa bort när en stark vindil lyfter hennes kjol uppåt. Han kan inte vara säker på att hon inte lyfter från marken och försvinner iväg likt ett paraply. Gabi är inkännande och finkänslig och han anar hur mycket han betyder för Antonia. Det är en vacker relation de har.

Det är en bok som sedan den kom i slutet av förra året fått oförskämt lite uppmärksamhet på kultursidorna. Allt jag har kvar av livet borde inte gå er förbi.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• Att välja och skriva sitt liv
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Om dur i moll
• Frauenliebe und -leben 2.0