En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

Som tur är för förlaget så är väl alla presumtiva läsare inte lika finkänsliga. Och bokens idé är charmig så det förslår. Tänk om den där framtiden som man kunde läsa om i femtio- och sextiotalets sf-magasin och sf-filmer var den sanna verkligheten 2017? Ni vet; flygande bilar, silveroveraller, semestrar på Mars och en Världsfederation som altruistiskt styr över världen. Allt vi sf-fans läste om när vi var små har blivit verklighet. Ja, allt utom de glosögda monstren, dem kan vi förvisso klara oss utan. Retrofuturism brukar man ibland kalla den här vurmen för det förflutnas visioner av framtiden. Och tänk om den verklighet som vi lever i här och nu bara är ett olyckligt stickspår som orsakats av en beklaglig olycka, låt oss säga den 11 juli 1965?

Har ni sett Tillbaka till Framtiden-filmerna vet ni ungefär hur det fungerar. Det krävs en tidsmaskin och att någon från framtiden gör bort sig på ett avgörande sätt i det förflutna och vips så rusar händelserna fram längs med ett helt annat spår.

Mastai måste ha funderat på vad som krävs för att en sf-värld ska vara åtminstone skenbart möjlig och trovärdig nog för en publik som förmodligen är lite mer sofistikerad och luttrad än femtiotalets. Svaret han kom fram till var obegränsad tillgång till energi. Alltså introduceras vi för Gottreider-maskinen som ända sedan den 11 juli 1965 har utvunnit energi ur Jordens rotation.

Det är denna evighetsmaskin som så att säga smörjer hjulen i den verklighet som vår huvudperson Tom Barren lever i. Toms geni till far, som hyser ett minst sagt begränsat intresse för sin son, har konstruerat den första tidsmaskinen. När Tom gör den första tilltänkta krononauten, den självupptagna Penelope, med barn under ett engångsligg natten innan premiärresan, skjuter Toms far upp hela projektet på obestämd tid. För att hämnas på sin far tar Tom själv olovandes resan till det förflutna, till just det ögonblick när Gottreider-maskinen startas vilket leder till att maskinen förstörs och Toms och den alternativa världens framtid raderas lika effektivt som om den aldrig funnits.

Istället befinner sig Tom i vår värld. Inga flygande bilar. Däremot är han här en framgångsrik arkitekt vid namn John Barren istället för en oönskad förlorare. Det visar sig också att till skillnad från i den andra världen så lever hans mamma, och han upptäcker att han har en karismatisk syster – i sin egen värld var han ensambarn. Fadern är inte längre ett självupptaget geni utan snarare en ganska trevlig prick. Och som kronan på verket: det finns en annan version av Penelope här, Penny, som också är betydligt trevligare. De inte bara finner varandra, de blir dessutom kära i varandra på riktigt.

Då är väl allt som det ska? Vad är väl flygande bilar mot personlig lycka? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Tom plågas av samvetskval över de miljarder människor som nu blivit ofödda på grund av att han hindrade Gottreider-maskinen från att startas och dessutom börjar Johns karaktär att ta allt för stor plats i hans sinne.

Kanske är det i själva verket så att han verkligen är John Barren, drabbad av en kollaps kort tid innan Tom Barren dök upp, som har fått för sig att han i själva verket levt i en realisation av sin barndoms fantasivärldar?

Mer ska inte avslöjas om handlingen. Det blir snabbt en smula rörigt och Tom ställs inför ett antal svåra val. Och det ska sägas; trots att jag i grunden gillar Mastais debutroman så har jag en del problem med den. Rörigheten är just en av dem. Okej, det är inte värre än att man kan hänga med om man anstränger sig lite, men det förtar ändå en del av den emotionella investeringen man som läsare gör i karaktärerna. Det blir med andra ord snabbt ganska plot-drivet på bekostnad av karaktärsutvecklingen.

Till det bidrar de korta kapitlen och det stundtals snabba tempot. Jag får känslan av att det här är en science fiction-roman skriven för en mainstreampublik. Till det bidrar en del klumpigt infogade förklaringar och sammanfattningar – det är som om författaren inser att det här kan bli lite för rörigt för en publik som inte är riktigt van vid tidsresor och parallella verkligheter.

Men om man bortser från detta så är det en lovande och läsvärd debut. Nu är Mastai ändå inte någon nybörjare i sammanhanget, han han skrivit flera filmmanus, så han vet hur dramaturgi fungerar och han skriver med en driven och effektiv stil. Det finns en referens till Kurt Vonnegut i boken och det är väl närmast där man kan hitta Mastais litterära influenser. Men där Vonnegut är vass i sin satir och nattsvart i sin humor är Mastai snarare sentimental och kanske lite väl optimistisk över människans förmåga att ställa allt till rätta. Läsvärd är boken hur som helst, särskilt om du har en svaghet för klassisk science fiction och inte har något emot att låta den dekonstrueras på ett lekfullt sätt.

Som tur är finns det också versioner av boken med ett alternativt omslag.

Similar Posts:

• Lugna kvinnor ger sig av
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Klaga på mörkret
• Kärleken är mänsklig
• Kulturhistoriskt småintressant

Nej, det var inga besynnerliga konstgrepp eller invecklade procedurer eller bedrägerier han hade utfört, det var bara något så enkelt och naturligt som en förvandling.

”Autencitet är bara ett litterärt grepp.” Det var Mircea Cartarescu som sade det, men jag tror Lindgren skulle hålla med, eller åtminstone nicka eftertänksamt medan han suger på pipan och hittar ett sätt att kvalificera det på en mening som är mer kärnfull och mer mångtydig än något jag kunde få ihop på en A4. Efter att motvilligt och egensinnigt skrivit ihop sina påstådda memoarer häromåret är han nu i Klingsor tillbaka på skrönehumör – tänk Dorés bibel så är ni inte miltals därifrån. Och återigen, det där till synes så enkla: romanen är nästan helt utan de där små stänken av magisk realism han tar till ibland, bara en enkel historia om en egentligen rätt medelmåttig konstnär från Västerbotten som med alltmer förfinad teknik målar exakt samma sak om och om och om igen. (Självbiografi, schmälvbiografi.) Klingsor, ty så heter han, hittar som ung ett snapsglas som blivit stående i skogen i decennier, lämnat där av en av de där tysta, halvt mytiska nybyggarna han har till förfader att påverkas av väder och vind, och börjar måla stilleben med glaset i. På tvärs mot alla 1900-talsskolor – och med fullständig brist på kommersiell framgång – envisas han med detta, förfinar sin upprepning till vad han tror vara teknisk fulländning. Han målar döda ting för att hitta livet i dem, återger dem så som de är som om det vore sanning. För är ett glas ett dött föremål, mer än en roman är det? Glasföremål ser konstanta ut, men har ni någon gång mätt en gammal fönsterruta med skjutmått och upptäckt att överkanten är tunnare än nederkanten? Glas är en trögflytande vätska, så trögflytande att den tar generationer på sig att nå sin egen form.

Klingsor är en fantastiskt lekfull roman, där Lindgren smyger runt bland begreppen – konst som livgivare, konst som mord, konst som begrepp – medan Klingsor målar, ritar, ljuger, mördar och allmänt bär sig åt som en psykopat (det förväntar man sig ju av stora konstnärer) och berättarrösten entusiastiskt kräver av läsaren att försöka leta upp några av hans konstverk, som ju nästan alla gått förlorade. (Det är lite av Vonneguts Bluebeard i detta, ni vet avantgardekonstnären som efter en hyfsad karriär upptäcker att färgen han målade alla sina tavlor med bryts ner av sig själv och alla hans tavlor blir tomma dukar igen, men också nästan inget.) Boken berättas av ett vagt definierat ”vi”, som vore den en seriös konstnärsbiografi skriven av ett författarteam, inklusive primärkällor och intervjuer. ”Vi” köper konstnärsmyten rakt av, förlåter honom allt, och är kanske berättelsens huvudperson – försöker frysa en människa som i bärnsten, försöker berätta vad han är och tillskriva honom allt det han själv gör anspråk på.

…Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga i den här recensionen. Det är en så enkel, direkt, underhållande roman, och samtidigt så mycket som skymtar strax under ytan som dör om jag halar upp det i ljuset. Inte för inte är Lindgren en av våra få öppet katolska författare; han behandlar både romanen och sin huvudperson som om den vore liturgi – att genom upprepade handlingar nå djupare in i ett mysterium, utan anspråk på att avslöja det. Precis som den allestädes närvarande Norrlandspölsan kokar han sin berättelse tills den blir jämn klar och smaskig och går ner så fort att man knappt inser hur mättande och god den var förrän efteråt.

Samtidigt, visst, vi kan det nu. Har ni läst Pölsan eller Norrlands Akvavit känner ni absolut igen er. Men än sen? Torgny Lindgren gör Torgny Lindgren bättre än någon annan. Vårt naturliga tillstånd är förvandlingen. Konstens naturliga tillstånd är frysningen av ett ögonblick. I konflikten mellan de två uppstår något som får det att svindla. Kalla det mirakel.

Similar Posts:

• Torgny Lindgren död
• Torgny Lindgren får De Nios stora pris
• Fast i Västerbottens mylla
• Pölsa som ultimat metafor
• Allt skrivet är lögn. Sanningen låter sig inte skrivas.

(Jag köpte den här boken på The Strand i New York, efter att ha frågat en av de anställda om tips på aktuella amerikanska författare som förtjänade mer uppmärksamhet. Han sålde mig boken tillsammans med känslan av att ha hittat något nytt, det goda samvetet av att ha stöttat en riktig bokhandel, åh gud så pittoreskt…)

Novellerna i CivilWarLand In Bad Decline utspelar sig i ett USA som antingen precis ska kollapsa eller precis har gjort det; inte riktigt The Road men på en obönhörlig rutschkana ditåt, sci-fi och dystopi så lågmäld och småskalig att den knappt ens märks. De som ännu sitter på makt i form av pengar, vapen eller bara förmågan att intala sig själva att de har rätt att göra det de gör … tja, de gör det. Alla andra spelar med, eftersom alternativet är att medge för sig själva att drömmen är en lögn, och det är värre. Så man slickar uppåt och sparkar neråt, fokuserar på sina närmaste och suger ut dem man kan. Säg åt dem att sluta gnälla och klara sig själva samtidigt som du tar ifrån dem allt de behöver för att göra det.

”The time has come for me to look out for me and mine.”
”I am you and yours,” Joel said. ”We were schoolfriends. Remember the caroling parties? Remember when Oscar called sister Nan a tub? Remember?”
”No.”

Jo, Saunders är en satiriker som inte är helt glad i vart USA är på väg, och allt det här vore naturligtvis enormt deprimerande och predikande om det inte vore för hans humor och medkänsla, som båda är så svarta och knastertorra att salig Vonnegut skulle nickat uppskattande. Hur galna historierna än blir – titelnovellen handlar om en temapark som anlitar en psykotisk Vietnamveteran för att ”hantera” ungdomsgäng som bryter sig in, och snart måste begrava lik till både höger och vänster hellre än ta ansvar för det de gör – finns där hela tiden ett enormt bultande hjärta under alltihop. Hans hjältar är inte de som äger parkerna eller har råd att köpa sina fantasier, utan de som håller igång dem, som arbetar till minimilön för att andra ska ha råd att drömma, som vi tänker oss måste triumfera i slutet men som alltför ofta får nöja sig med insikten att de är körda.

I have a sense that God is unfair and preferentially punishes his weak, his dumb, his fat, his lazy. I believe he takes more pleasure in his perfect creatures and cheers them on like a brainless dad as they run roughshod over the rest of us.

Och som sagt, ändå, humorn. Humorn som till slut är det enda som erbjuder en väg ut. Saunders erbjuder fler gapskratt än en så här mörk samling berättelser borde klara av, även om nöjesfältsmetaforen blir lite uttjatad, och när han till slut hittar små vardagstriumfer för sina trasiga hjältar är det svårt att inte heja på dem. Han slutar med ett stilla beslut att göra motstånd, att inte acceptera det här som den bästa av alla tänkbara världar, att åtminstone öppna ögonen och se vart det barkar; det känns förtjänt, på något vis.

Similar Posts:

• It ain’t over ’til it’s over
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Sista boken ingen bladvändare
• Mer humor än samhällskritik
• Klaga på mörkret

Tre timmar senare vaknar en av ekonomerna i det brinnande vraket. Han blöder, benen är brutna, det är som första avsnittet av Lost. ”Vad hände… vem är jag… var är jag…?” Sen ser han sig om och konstaterar ”Åhå, bara 200 meter från stället där vi kraschade förra året.”

Ungefär som omvänd darwinism, eller survival of the dumkaxigaste.

Nationalekonomi är en sån där sak som alla påverkas av, som alla har en åsikt om, men när man inte ens gitter öppna sitt orangea pensionskuvert, vem orkar då egentligen sätta in sig i exakt vad alla skuldkriser beror på? Vore det inte läge med en kortfattad, lättläst sammanfattning som förklarar vad fan det är som gått fel?

Plats på scen för Andreas Cervenkas samlade krönikor. Titeln är Vad är pengar?, och där börjar han också: vad är egentligen pengar för något, nu när vi för länge sedan slutat låtsas att det fungerar som i Kalle Anka där pengar är en viss mängd guld i ett kassavalv, eller en viss mängd pappersbitar med en viss mängd nollor på. I skolan fick vi lära oss att hyperinflationen i Tyskland på 20-talet (eller den i Zimbabwe på 00-talet) berodde på att man tryckte för mycket pengar; vad säger det om en värld där pengar inte ens behöver tryckas längre, där en centralbank kan skapa virtuella miljarder på en sekund – och regelbundet gör det också? Vad skulle hända om folk började inse att alla de där pengarna vi bekymrar oss så mycket om i själva verket bara är värda någonting därför att vi kommit överens om att de är det? I Kurt Vonneguts Galapagos rasar hela civilisationen över en natt när den insikten slår till; riktigt så illa däran är vi kanske inte än, men…

”Så därför genomför vi en massiv skattesäkning. Den kostar 6 000 miljarder. Lånade pengar. Vad tror du om det?” ”Vad jag tror? Sluta. Med. Rökheroin. Nu.”

Därifrån går han sedan vidare till att diskutera skenande VD-löner, banksystem, skuldkriser, pensionssystem och finansbubblor, allt med en ton som är både påläst, klarspråkig och inte lite förbannad. Hans attityd till storfinansen är kanske inte vad man förväntar sig av en SvD-skribent, men som han påpekar, det nuvarande finanskaoset kan få till och med en centralbankschef att låta som en occupyaktivist. I sina bästa stunder är det här inte bara informativt, utan också rejält underhållande… när han inte får marken att vackla under fötterna på en med känslan av att hela det finanssystem vårt samhälle är beroende av är ungefär lika stabilt som ett höghus byggt på hypnos.

En påse döda råttor kan aldrig bli ett bra köp, hur tungt den än väger i index.

Så långt allt väl, alltså. Sen kan man säkert ha åsikter om Cervenkas förtjusning i klatschiga oneliners, som duggar så tätt att man nästan kunde tro att han funderar på att ta jobb på Norra Brunn efter kraschen. Fan vet om han inte skulle få det också. Då är det lite tristare att förlaget inte lagt ner lite mer tid på redaktionsarbete här. Att varje kapitel är kort – ibland i kortaste laget – och att det blir lite småspretigt ibland hör ju till i en krönikesamling (att det är en sådan talas dock inte högt om i marknadsföringen). Men att var och varannan artikel har inledningar av typen ”Som vi såg i veckan…” och ”I tisdags meddelades…” utan att kapitlen ens är daterade känns bara slarvigt; vitsen med en grundkurs är väl att det ska vara möjligt att läsa vidare?

Vad är pengar? får ekonomi att låta enkelt, men det är det ju trots allt inte. Om det vore det skulle nyheterna i skrivande stund inte trumpeta ut att Grekland nu är dagar ifrån konkurs, med Italien, Spanien och Irland på god väg åt samma håll. Länder ska inte kunna gå i konkurs, det finns politiska beslut på att de inte kan det, men nu gör de det ändå. Vad händer då? Att läsa Andreas Cervenka säger dig inte vad som kan göras åt det, men du kommer i alla fall att veta varför det händer – och när dina grekiska kompisar frågar dig vad Sverige gjorde rätt som de gjorde fel, kanske du ser lite mindre dumkaxig ut.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det otåliga nollnolltalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”

Jag har läst Vonnegut sedan jag var… 13? Nåt sånt. Och återvänt till honom regelbundet hela mitt liv. Så det känns lite grann i hjärtrötterna när jag får höra att han, fyra år efter sin död, återigen går upp på försäljningslistorna med en nyupptäckt kortroman. Men Basic Training skrevs någon gång på 40-talet, ett helt decennium innan han slog igenom och fann den där rösten i böcker som Sirens of Titan och Cat’s Cradle, och hela 20 år innan mästerverket Slakthus 5, så kan den verkligen hålla måttet?

Svaret är nog ett rungande ”njae”. Visst finns här tydliga frön till den författare han skulle bli. Vår hjälte är en ung bortskämd student som efter sina föräldrars plötsliga död skickas till sina kusiners bondgård – ingen idylliskt lummig landsortsdröm, utan ett ställe där man förväntas arbeta hårt; de där drömmarna om att skickas till konservatorium och bli konsertpianist måste pausas för att kånka tunga höbalar. Hans tre kvinnliga kusiner försöker göra uppror var och en på sitt vis, men deras far är general och världskrigsveteran och styr hela sitt lilla kungadöme på samma sätt som han vann kriget mot tyskarna: med fast hand och orubbliga regler som inte får ifrågasättas. Och det är en så typiskt vonnegutsk handling att det svider när man inser att jo, det är det här som kommer att hända i den: i slutändan kommer någon att göra något hjältemodigt, någon kommer att lära sig en enkel sensmoral, och läsaren förväntas säga ”Ååååh, det var fint.” Det här är en författare som fortfarande försöker låtsas att saker alltid ordnar sig i slutet, och det känns så fel, det känns förljuget, för enkelt. Genom hela berättelsen saknas den där rösten, det där lagret av gravallvarlig galghumor och ironi som ju var Vonnegut. Utan den återstår mest ett par ganska klichémässiga karaktärer, en överraskning i slutet som bygger på att läsaren glömt något som hände ett par sidor tidigare, och en prosa som vid det här laget fortfarande är rejält klumpig – kort sagt, en opublicerad författare bland många.

Både vår hjälte och Generalen skulle dyka upp i många andra Vonneguthistorier under andra namn, och han skulle göra mycket mer intressanta saker med dem. Basic Training är precis vad titeln säger: en övning, något som kanske var nödvändigt att skriva för att kunna lära sig hantverket, men som sedan förblev liggande i en skrivbordslåda i 65 år av goda skäl.

Similar Posts:

• En omedelbar förälskelse
• Mer humor än samhällskritik
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Don’t Explain The Joke
• Blå är den mest skrämmande färgen

Under denna rådande boktorka tog jag däremot äntligen tillfället i akt med att botanisera bland mina måste läsa-böcker. Sådana har jag nämligen gott om efter alla besök på diverse antikvariat. Många är de som läsas måste och de hittas säkrast och billigast på just antikvariat eller i second hand-affärer. En av dem är Kurt Vonnegut. Nästintill omöjlig att få tag på hos vanliga bokhandlare men finns oftast undangömd i nåt skrymsle – i en Chiquitakartong eller i bästa fall en Billyhylla – bredvid de stentvättade jeansjackorna, malätna sofforna eller knappt fungerande radioapparaterna. Hittade själv tre inbundna böcker för priset av en tredjedels nyutgiven pocket. Och då var halva nöjet att i en timmes tid rota igenom kartonger och hyllor.

Den andra halva av nöjet kom såklart med läsandet. Eftersom jag ännu inte lyckats få tag på ett ex av Slakthus 5 – för många kanske den bok som man främst tänker på när Kurt Vonnegut kommer på tal – så fick det istället bli Moder natt. En alldeles utmärkt introduktion till detta författarskap, kan jag konstarera så här i efterhand. Kände genast att jag hittat en ny husgud som jag kan tillbe en lång tid framöver.

Det börjar med: "Vi är det vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara."

Det kan eventuellt sluta med Bing Crosbys "White Christmas" och ett farväl.

Däremellan ska författaren – och så småningom radiouppläsaren – Howard W. Campbell Jr. göra upp med sig själv och sina moraliska värderingar genom att för amerikanernas räkning spionera på men samtidigt också propagera för tyska nazister. Precis som i bästa spionthrilleranda får han givetvis klara sig på egen hand. Utelämnad åt sitt eget öde blir gränsen för vad som är rätt och fel en oklar föreställning som Howard W. Campbell Jr. får tampas med både under och efter kriget. Till slut hinner dock det förgångna ikapp honom och han beslutar sig för att ta itu med sina diffusa skuldkänslor; han lämnar sig självmant till israeliska myndigheter där en rättegång väntar honom. Det är härifrån, från hans fängelsecell, som historien berättas.

Numera händer det mig väldigt sällan att jag fastnar för en författares berättarstil efter bara några sidors läsning. Samma omdelbara förälskelsekänsla fick jag bland annat när jag upptäckte Kafka och Camus. Två författare som jag för övrigt gärna drar paralleller till även om de tillhör en annan falang i denna skola av kritiskt – och många gånger cyniskt – samhällstänkande. Vonnegut är mer hoppfull men liksom karaktärerna Josef K. och Mersault irrar hans Howard W. Campbell Jr. för det mesta omkring med ganska håglösa steg i sitt eget tankeuniversum. Inga raka svar lämnas åt läsaren och det är upp till var och en att döma den som dömas skall. Det må låta som något existentialistiskt psykoanalyserande men Vonneguts främsta kännetecken är ändå satiren och den svarta humorn, och det är just detta som ingiver lite hopp till alla självtänkande individer i en skruvad värld.

Även om jag skulle vilja gå närmare in på det fantastiskt levande språket och alla skarpa moralfilosofiska iakttagelser (eller snarare avsaknaden av dem!), väljer jag att skruva igen min flummiga analyskran och istället tala klarspråk: Det här en förjävla bra bok så spring iväg till närmaste antikvariat eller second hand-affär och leta upp ett ex du också!

Nu ska jag beta klart Burfågel (Jailbird), på tur står Deadeye Dick, sen ska jag väl förhoppningsvis hitta Slakthus 5 nånstans.

Similar Posts:

• All vår början bliver för lätt
• Mer humor än samhällskritik
• Läs Scepticism Inc. istället
• Charmig historia i gräslig förpackning
• Svältkonstnär och litterär jordmån

Vår första bekantskap med moment 22 får vi genom dr Daneeka. Han förklarar att han måste avskriva alla som är tokiga ur aktiv tjänst, men för att han skall kunna göra det så måste de först be om att bli avskrivna ur aktiv tjänst. Men det finns en hake, moment 22.

Det vill säga, att den som vill avskrivas ur aktiv tjänst inte på allvar är tokig och en person som ber om att bli avskriven ur aktiv tjänst kan alltså inte bli avskriven ur aktiv tjänst. Det är också han som förklarar att även om man enligt Tjugosjunde Flygeskaderstaben bara behöver göra fyrtio stridsflygningar så måste man alltid göra vad ens chef säger till en att göra.

I Moment 22 får man följa många olika karaktärer och det blir rätt svårt att hålla ordning på vem som är vem och eftersom man förflyttas fram och tillbaka i tiden blir det till en början en rätt rörig läsupplevelse. Förvisso lär man sig ju längre man kommer i boken att hålla ordning på fler och fler av karaktärerna, men vid det laget har man redan tagit sig igenom en stor del av boken.

Trots att många av karaktärerna i Moment 22 dör så känns det som att den saknar svärta, den är en anrättning av skruvad karaktärsdriven humor i Vonneguts anda som garnerats snarare än kryddats med Kafka. Det är humorn istället för samhällskritiken som placerats i strålkastarljuset och man kunde kanske önska att balansen mellan de två varit en annan.

Men Moment 22 är ändå en underhållande och välskriven roman som trots allt inte är renodlad humor, den har faktiskt också något att säga sina läsare, den har något mer på sin agenda än att underhålla.

Similar Posts:

• En omedelbar förälskelse
• All vår början bliver för lätt
• En alltigenom fasansfull värld?
• Don’t Explain The Joke
• Läs Scepticism Inc. istället

I Guds dagbok återberättar han sitt liv, hur han kom på att han var Gud, hur han fann astrologin, hur han skapade ett paradis på Jorden och hur det kommer sig att hans testiklar numer befinner sig på två helt vitt skilda platser på klotet.

Sedan jag läste Fowlers debutroman Scepticism Inc. så har The Astrological Diary of God varit en bok jag sett fram emot att läsa. Scepticism Inc. är en briljant drift med den organiserade religionen och Fowler påminner där rätt mycket om Douglas Adams i sitt sätt att skriva. I The Astrological Diary of God så försöker han fortsätta på samma tema, formen och språket hamnar dock i detta fall närmare Kurt Vonneguts, med vilken i och för sig en del likheter kunde skönjas även i Scepticism Inc., inget ont om Vonnegut, jag tycker både Slakthus 5 och Morgonmål för mästare, som är de två böcker jag läst av honom överlag är riktigt underhållande, men i Fowlers fall har det försvunnit någonting på vägen; det är långt mellan de humoristiska poängerna, intelligensen och syrligheten som fanns i Scepticism Inc. saknas här och själva historien lyckas inte väcka något större intresse, man kommer liksom inte in i handlingen och man får inte tillräckligt många skratt för att klara sig på vägen.

I Scepticism Inc. fanns även fler intressanta karaktärer att följa, fler trådar, fler infall, fler små utvik, den var helt enkelt fylligare och mer levande. The Astrological Diary of God är en mer linjär och konventionell bok och det är allt för mycket som gått förlorat för att jag riktigt skall kunna uppskatta den, den saknar den fyllighet och mustighet man bjöds i Scepticism Inc. och ja, Scepticism Inc. är helt enkelt en i alla avseenden bättre bok, därför skulle jag, istället för att avfärda The Astrological Diary of God, varmt vilja rekommendera just Fowlers andra bok, debutromanen Scepticism Inc. som inte bara är en bok avsevärt bättre än denna utan faktiskt en fullkomligt briljant bok, ett humormästerverk i samma klass som Adams Liftarens guide till galaxen och sen kan man ju faktiskt läsa den här boken också, den är nog egentligen inte så dålig, jag hade nog bara alldeles för höga förväntningar, förväntningar den inte kunde svara upp mot.

Alltså: Läs gärna The Astrological Diary of God, men har du inte läst Scepticism Inc. så läs den istället, för den är bättre, så det så!

Similar Posts:

• En avsaknad av nyanser
• Jorden runt för sista gången?
• Klaga på mörkret
• Inte så jävla überseriöst
• Ganska kul men för hoprört