Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Så här kan tankarna fly i väg under en promenad i Stockholms innerstad. Konstverk i form av statyer har ofta gett mig perspektiv när jag en stressig dag på jobbet tagit mig ut på lunchrasten.

Till skillnad från katterna i ring väcker statyer från tidigare århundraden en annan sorts associationer. Att stå och betrakta en staty av en man med peruk gör att tankarna går till en samhällsordning då de lägre ståndens folk skulle inta en vördsam hållning inför de högre ståndens representanter. Statyer som avbildar kungar till häst eller med värja i handen påminner mig om människor som fått betala ett högt pris för en nations ”stolthet” och ”ära”.

Den offentliga konsten i Stockholm har en historia på ungefär fyrahundra år. I boken Vardagskonst som kulturarv läser jag om 1600-talet när begravningen av Gustav II Adolf planeras. Stockholm är en plats som adelsfamiljerna skäms för när de inser att utländska gäster ska delta i ceremonin. Varpå de anlitar hantverkare för att göra ornament och utsmyckningar på husfasader. Skulptörer får beställningar på statyer som ska försköna den kungliga huvudstaden.

De följande århundradena växer borgarklassens ekonomi, vilket också börjar synas i Stockholms arkitektur och gatuplanering. I många fall inspireras man från utlandet. Under 1700-talet influeras arkitekter av rokokon som dominerade i Frankrike. Vid 1800-talets slut kommer trendsättande idéer från konströrelser i Storbritannien, där man pläderar för att konst är till för allmänheten.

I Sverige stadgas år 1937 en lag som innebär att 1 % av kostnaderna för offentligt finansierad nybyggnation ska avsättas till ett konstverk som ansluter till bygget. Lagen har inte alltid följts av staten men större efterlevnad har däremot funnits bland regioner (tidigare landsting) och kommuner.

Bokens olika skribenter bidrar med skiftande perspektiv på Stockholms offentliga konst. På det hela taget uppskattar jag alla skribenters bidrag. Att få en historisk tillbakablick är välkommet och jag läser intresserat om hur renoveringar gjorts för att bevara arkitekturen och konsten i Garnisonen och i Kulturhuset. Glatt läser jag också om konstverken i biltunnlarna och tunnelbanan. Det är väggar som behållits fria från reklam, vilket i mitt tycke gör färden behagligare.

Under läsningen förstår jag också att samarbetet mellan arkitekter, byggentreprenörer och konstnärer lyckas bäst om alla involveras redan i planeringsfasen. Därför tror jag att bokens texter kan ge viktiga kunskaper till flera aktörer inom stadsplanering och stadsbyggnad. Som bonus får läsare inom dessa branscher en vacker bok där fotografierna är av hög kvalitet.

I mina personliga reflektioner fylls jag av tacksamhet över att Stockholms offentliga konst är tillgänglig för vem som helst. Den riktar sig till innerstadsbon lika mycket som till den pendlande tjänstemannen. Såväl kusinen från landet som turisten från Spanien kan stanna upp under en promenad på Stockholms gator. Att möta konst kan vara väldigt överraskande. Kanske hamnar en utlandsbesökare liksom jag inför katterna i ring, och tankarna börjar vandra i en oväntad riktning som ger ett minne för livet.

Uppdatering den 8 januari 2024:
Boken är Samfundet S:t Eriks årsbok 2023.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• En feministisk konsthistoria
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Similar Posts:

• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Han är en hon
• Kampen mot järnklon

Rent praktiskt är förstås Urmodern den första bok som ges ut under namnet Åsa Schagerström. Hennes tidigare, Åsa Grennvall, är betydligt mer väletablerat.

På ett mindre bokstavligt plan handlar Urmodern om att iscensätta sig själv just som ny, som den första i ett släktled avskuret från det förflutna. Den handlar om friheten och lugnet i det historielösa, men samtidigt om förlusten av rötter och förankring. Kanske inte så mycket om förlusten av det där förflutna som man faktiskt vill avskärma sig ifrån, som om saknaden av det som aldrig har funnits. Det som borde funnits där.

Den som följt Åsa Grennvalls serieberättande har ett sammanhang till den här mer abstrakta berättelsen, en historia av uppväxt i en dysfunktionell familj och dysfunktionella relationer. Urmodern är inte en sådan konkret berättelse. Kanske ska man inte kalla den en berättelse alls? Jag vacklar lite. Orden och bilderna finns ju ändå i ett flöde som går att läsa som en utveckling, eller helt enkelt som variationer på ett tema.

Urmodern kan stå på egna ben, men också läsas som en tydlig fortsättning på ett författarskap, eller kanske mer korrekt konstnärskap. Grennvall/Schagerström har flera gånger tidigare broderat omslagen till sina serieromaner, och med Urmodern tar hon steget fullt ut och gör en helt igenom broderad bok. Jag tycker att den är fullkomligt ljuvlig.

”Hörs orden bättre om de broderas?” är en fråga som ställs såväl inne i boken som i baksidestexten. Svaret måste bli ja. Långsamhet, omständigheten i att brodera ger orden en annan tyngd, på något sätt även ett lite lugnare lästempo. Ofta är några ord infogade, liksom ändrade eller rättade, på en egen liten lapp. På något uppslag är tyger och sömmar helt sönderklippa och sammanfogade på nytt. Fogar och överlappningar får finnas med. Arbetet är synliggjort.

På så sätt hänger form och innehåll samman fullständigt sömlöst (fast just inte sömlöst). Det går att skapa nytt liv, att bestämma sig för att föda sig själv ny. Men det är ett tungt jävla arbete.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Jag, mig själv och alla ni andra

I den här boken skildras nämligen Ståhl-Nybergs hela konstnärskap ingående – för första gången får man konstatera (med undantag för en kortare katalog utgiven på 1990-talet). Konstverken ackompanjeras också av två personliga texter om konstnären, dels av vännen Sara Lidman och dels av sonen Mikael Nyberg, samt av två texter om konst som Birgit Ståhl-Nyberg själv skrev på 1970-talet.

Det är en konst mycket nära vardagen för vanliga människor: tunnelbanor, arbetsplatser och det offentliga rummet. Det är också en mycket politiskt medveten konst i gränslandet mellan abstraktion och socialrealism, som inte sällan tar upp frågor som diskriminering av kvinnor, arbetarklassens situation eller arbetarkamp – ibland subtilt, ibland skrivet med riktigt stora bokstäver. Men här finns också många skildringar av vanliga människor, av städer i omvandling, liksom av den landsbygd Ståhl-Nyberg själv härstammade från. Konsten speglar därmed i hög grad den tid då de målades, fram till konstnärens död 1982 – men lyckas samtidigt vara tämligen tidlösa skildringar av flera viktiga samhällsfrågor.

Det är en mycket vacker bok, där man försöker ge målningarna ordentligt utrymme. Men med tanke på att flera av dem är så stora, så är det svårt att göra dem rättvisa i en vanlig bok. Den särskilt intresserade kan därför försöka besöka den utställning som den här boken är kopplad till (när detta skrivs på på Norrköpings följt av Mjellby konstmuseum). För oss som inte har möjlighet att se den utställningen är det en välgärning att den här konstskatten nu görs lätt tillgänglig på det här sättet.

Similar Posts:

• Konst eller konstigt?
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Stockholmskonst för dig och mig
• En feministisk konsthistoria
• En sommar i Grez-Sur-Loing

En bok som kom i nyutgåva härom året, Brian Branstons Gudar och hjältar i nordisk mytologi, fanns även i mitt barndomshem och jag minns den som så pass fascinerande att jag inte riktigt vågat återse den som vuxen av rädsla för att den nog inte skulle vara så där magisk som jag minns den (i synnerhet bilderna, där särskilt Loke fjättrad vid klippan och Hel på sin tron i dödsriket fastnat på näthinnan). Dessutom har jag svårt att tänka mig att de där bilderna riktigt kan mäta sig med dem de handlar om här, Johan Egerkrans i Nordiska gudar.

Egerkrans gjorde succé med Nordiska väsen för några år sedan, och det är svårt att tänka sig en bildvärld som passar hans penna bättre den. Frågan är ändå om han inte faktiskt överträffat sig själv med gudarna. Det vilar en så storartad makt och magi över deras porträtt, ett mörker och en ödesmättad prakt fångad inte minst i färgerna, i svärtan, guldet, elden, djupet och dunklet.

I ett bildverk som Nordiska gudar räcker det förstås till ett högt betyg. Bildmässigt vågar jag svära på att Egerkrans är överlägsen det mesta.

Textmässigt är jag mindre imponerad. Precis som föregångaren Nordiska väsen vilar Nordiska gudar på gränsen till uppslagsverk, med avsnitt för var och en av gudarna och om deras fiender och allsköns monster, men känns mindre genomarbetad än föregångaren. Jag blir inte klokare på den nordiska mytologin – snarare tvärtom. Mytologi är för all del sällan helt logisk och sammanhängande, men här finns upprepningar och luckor som irriterar. Betydligt hellre än faktiskt läser Nordiska gudar håller jag mig till att bläddra och titta på de fantastiska bilderna.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Nordiska myter i brittisk tappning
• Han är en hon
• Mytologi på allvar

Franklins teckningar präglas av en exakthet och detaljrikedom. I det icke daterade bildmaterialet återfinns teman och personer som tycks vara desamma i teckning efter teckning. Ett flertal av dem gränsar också till seriebilder där texterna, som för det uppmärksamma ögat skymtas på ibland oväntade platser, är gripande, läs till exempel: ”Till att få leva ett liv med de ogudaktiga…” Vad som rörde sig genom Franklins huvud vid framställandet av bilderna är onekligen något jag genom teckningarna tvingas att tänka på.

I den kortfattade beskrivning av Kaj Franklins liv som Hästö och Edvall presenterar i slutet av boken framgår det att han föddes 1955 i Fagersta och att han växte upp i ett hem med betydande problematik kring missbruk och psykisk sjukdom. Franklin själv började missbruka droger redan vid tolv års ålder och kom sedan att under stora delar av sitt liv vistas på behandlingshem, vårdboenden, familjehem och mentalsjukhus. Under en period var Franklin intagen på Säters mentalsjukhus och det var också där, i arkivet och på museet, som Hästö och Edvall kom i kontakt med Kaj Franklins teckningar. Några av dem, närmare 4000 för att vara mer exakt, hade nämligen donerats till mentalvårdsmuseet i Säter efter Kajs död.

Johanna Hästö arbetade i flera år som guide på mentalvårdsmuseet i Säter där ett litet urval av Kajs teckningar visades. När Karin Edvall kom dit upptäckte de sitt gemensamma intensiva intresse för bilderna och hans sätt att teckna och det blev inledningen till ett mångårigt samarbete som nyligen utmynnade i en större samlingsutställning på BoMo i Borlänge samt den här boken.

I bokens text betonar Hästö och Edvall betydelsen av att hantera materialet med hänsynsfullhet och noggrannhet eftersom Kaj Franklin inte längre är vid liv och eftersom ingen av dem känt eller träffat honom personligen. I det omfattande förarbetet till boken har de däremot varit i kontakt med flera personer som kände Kaj, hans syster Carita Franklin och några av de vårdare som under åren arbetat med Kaj. Flertalet av dem berättade att de trodde att Kaj skulle varit mycket glad åt att bli publicerad och att det skapades utställningar med hans bilder.

Edvall och Hästö betonar vikten av att de närmar sig teckningarna som kollegor och de vänder sig mot det starkt kategoriserande begreppet ”särlingskonst” som fortfarande förekommer i konstvärlden. Att jämföra Kaj Franklins bilder med till exempel Sigrid Hjertén utifrån det faktum att de båda led av psykiatriska diagnoser leder lätt fel. Snarare menar Hästö och Edvall att Franklins särpräglade sätt att teckna skulle kunna liknas vid några av vår tids serietecknare.

I bilderna finns, som jag tidigare nämnt, en detaljrikedom som stundtals blir direkt smärtsam. Allt är viktigt … ”Vitkål, meloner, lupiner, hyacinter” … det finns inget filter utan allt tycks strömma rakt genom Kaj ut i teckningen. Att möta bilderna med långsamhet, kanske också det förstoringsglas som Hästö och Edvall rekommenderar, och att tillåta sig att vila i mellanrummen, är troligen nödvändigt för att på riktigt kunna röra sig in i bildvärlden. Väl där möts vi av fascinerande, skrämmande, humoristiska och intressanta perspektiv.

Similar Posts:

• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Att ha en längtan i sig
• Tjena, alla monsterdiggare!
• Bilder att leva med
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa

Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.

Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.

Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.

Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.

Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?

Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Kampen mot järnklon
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Nyklassiska troll

Den som har en matning uppmanas av Sveriges ornitologiska förening att under den sista helgen i januari notera och räkna vilka fåglar man ser vid sitt fågelbord. Listorna samlas in och sammanställs och ger statistik till Vinterfåglar inpå knuten. Talgoxen är en ständig vinnare. Vinterfåglar samlar 60 av de vanligaste vinterfåglarna baserade på dessa listor och Jonssons egna iakttagelser vid den egna fågelmatningen utanför ateljén på Gotland. De fågelporträtt som ges i Vinterfåglar är alltså av hyggligt vanliga fåglar, och många har nog en egen erfarenhet av dem. Jag uppskattar hur Jonsson ger stort utrymme åt också de väldigt vanlig fåglarna, de som ibland kan upplevas som trista även av oss som uppskattar fåglar:

När jag nu rådbråkar mitt förhållande till tamduvan får jag nästan dåligt samvete. De är trots allt levande fåglar och en del av det urbana och agrara ekosystem där nästan alla av oss ingår. Med lite eftertanke är kanske klippduvan i alla dess framavlade former en av de mest spännande fågelarter som finns, ur ett kulturhistoriskt perspektiv vill säga. Duvor har tillsammans med hönsfåglar och andfåglar funnits i människans närhet under mycket lång tid.

Kanske till följd av det dåliga samvetet får duvorna extra långa genomgångar och ett extra kapitel om den speciella duvgrå färgen. Den så vanliga talgoxen får också ett helt uppslag med olika talgoxindivder från grågula honor till bjärt gula hanar. På så vis gör Vinterfåglar alla fåglar lite mer spännande och jag blir inspirerad att gå ut och titta närmare på talgoxarna i min närhet. För att verkligen SE dem, inte bara notera att de finns där. Men Jonsson sticker inte under stol med att vi trots allt rangordnar de små liven:

För oss som matar regelbundet och skådar ut genom fönstret med stor entusiasm finns det en informell rangordning bland besökarna. Enkelt beskrivet, ju ovanligare desto högra rankade. /…/ Några definitiva rankinglistor finns naturligtvis inte, det ska mer ses som en personlig upplevelse beroende på i vilken landsända och biotop man har sin utfordring. De vanligaste, mest triviala arterna får inga ögonbryn att höjas, de bara finns där. Men varje gång blicken går ut mot matplatsen finns en liten förhoppning om att någon mer ovanlig art ska dyka upp, kanske en gråsiska bland grönsiskorna, eller en steglits. Det behöver inte vara något mycket märkligt, men omväxling förnöjer.

Vinterfåglar är en fröjd för ögat med Jonssons vackra fågelakvareller och en alldeles utsökt formgivning som författaren gjort tillsammans med Annika Lyth. Varje fågel har fått åtminstone ett gediget akvarellporträtt, men här finns också skisser och färgklotter. Här och var dyker en fjäder eller klo upp i marginalen. Det känns kreativt och inspirerande.

De skrivna porträtten är av olika längd och de innehåller både hårda fakta om arten, kulturhistoriska inlägg och personliga anekdoter. Som konstnär diskuterar Jonsson också ofta ingående fåglarnas färgnyanser och hur svåra de kan vara att få fram.

Jag målar inte själv, men jag fotograferar gärna fåglar och känner att jag blir väldigt inspirerad av Jonsson sätt att verkligen se alla fåglar. Även de ganska trista duvorna. Och eftersom han beskriver de fåglar som de flesta av oss har möjlighet att se utan allt för stor ansträngning tror jag att den här boken kan fungera perfekt som inspiration för att få fler att bli intresserade av fåglar.

Och om du tillhör den lyckliga skara som har ett fågelbord utanför köksfönstret, glöm inte att räkna dina gäster sista helgen i januari.

Similar Posts:

• Vackert och rogivande
• Tillbaka till skolbänken
• Kanske är det kråkan…
• Matnyttig guide för fågelskådare
• För vems skull matar vi fåglar?

”Sometimes it is a relief to be told what to do”, skriver Fletcher och July i bokens förord.

We are two artists who are trying to come up with new ideas every day. But our most joyful and even profound experiences often come when we are following other people’s instructions. When we are making crepes from a recipe, attempting to do a handstand in yoga class, or singing someone else’s song. Sometimes it seems like the moment we let go of trying to be original, we actually feel something new – which was the whole point of being artists in the first place.

Instruktionerna är alltså ganska specifika och i boken finns de 63 första av dem – på hemsidan finns ytterligare sju – så känner man sig inspirerad är det bara att sätta igång. Och man blir ganska inspirerad, i alla fall jag. Det finns något lockande med de där strikta ramarna. Tröskeln blir liksom inte så hög, och kreativiteten slinker igenom nästan omärkligt.

Uppdragen varierar. Ibland anknyter de också till ett tidigare uppdrag, som när uppdrag 37 är att skriva ner ett gräl man nyligen haft, medan uppdrag 38 är att spela upp och filma någon annans gräl från sajten. De kan också handla om att få två personer som inte känner varandra att hålla hand och ta ett foto av dem, att odla en trädgård på en oväntad plats, att bygga en pappkopia av sin egen säng, tillbringa tid med någon som är döende eller skriva ner sin livshistoria på mindre än en dag.

Många möten blir det, både mellan människor som deltar på sajten och de som blir involverade i uppdragen, men också självrannsakan, som i detta att skriva ner sitt livs historia, att dokumentera och kommentera konst ur sitt föräldrahem, skriva ner de fem viktigaste händelserna ur sitt 1984, telefonsamtalet man önskar att man kunde ha, eller råd till sig själv i det förflutna.

En av mina favoriter är till exempel belgiska Clara Hermans ”Advice for Clara at 17” (uppdrag 53: ge råd till dig själv i det förflutna):

Have real sex with your boyfriend. Don’t be too careful or too patient. Play the game. Enjoy it. Don’t stop playing before you’re both tired and satisfied. You’ll never be so fully and simply in love again as this first time. By the time you realize how great sex can be, you won’t find this overwhelming feeling of total love anymore. So do it now; jump on him!!! He’s got a great body. He can take more than only kissing!!! It’s gonna be oooo*****%++++++++&&****. You’ll regret it later if you never f***ed this great creature. And it’ll be quite complicated then to knock on his door to ask him for another night.

Fast det är klart, på samma sida trängs “Advice for Jackie at 16” med de centrala råden “Don’t have sex”, “Don’t get pregnant” och “Don’t quit school”. För det är ju på något sätt summan av alla dessa motstridigheter som utgör livet.

Similar Posts:

• Vem säljer en urgammal hårtork?
• Att lära sig leva med kaos
• Det stillsamt absurda mitt ibland oss
• Moln med silverkanter
• Kärlek i coronans tid