Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.

Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.

Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.

Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.

Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.

Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• ”Fru Kata” bjuder in
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Palme, aktören

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Similar Posts:

• På ny vandring genom Helsingfors
• Vad nöden kräver
• Och det som började så bra
• En nationalsocialists minnesfragment
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Det är genom den unga Annas ögon vi följer handlingen; det är hon som ung, skyddslös flicka som sitter bredvid ångbåtens skorsten med sitt knyte, på väg mot framtiden. ”Hon hade ju ett par skor, en kjol och två skjortor, mynt i börsen och en sedel i handen.” Skorna som hon oftast tar av sig för att inte slita på dem. Skorna som systern väl framme i Kuopio genast kastar bort.

Anna tycker sig komma till en storstad och både njuter och blir bedövad av alla nya intryck. Snart lär hon sig arbetet hos doktor Pettersson och hon strövar gärna längs stränderna i staden, går på marknad och köper Viborgskringlor. Låter fotografera sig och sänder hem en bild till far. Hon känner sig inte fattig men blir snart medveten om de sociala skikten som sitter hårt.

Hon träffar sjömannen och politiskt aktive Lassi som hon förälskar sig i. De gifter sig men deras första barn dör. Lassi är kommunist och arresteras och döms till arbetsläger i 7 år. De åren tillbringar han på fånglägret i Dragsvik. Anna verkar lida av depression och situationen är mycket invecklad och isolerad. Hennes ensamhet är skriande – det är tider när det är svårt att lita på någon och misstankar kan väckas av minsta lilla handling. Hon arbetar på en fanerfabrik och får svåra eksem. På en tågresa till fånglägret lär hon känna en annan kvinna, gift med en politisk fånge och den vänskapen blir mycket viktig för den drömska Anna. Överhuvudtaget handlar boken om kvinnoliv och -solidaritet.

I slutet av boken återvänder Lassi – mycket förändrad – till Kuopio. De får tvillingar. Äktenskapet knakar i fogarna. I slutet av boken mobiliserar Finland sig för krig.

Romanen är den första av Kähkönens tre verk som kallas Kuopiosviten. Händelserna är inspirerade av författarens egna släkthistorier och släktingar som kämpat för att få göra sin röst hörd. Allt förstår jag inte – är inte helt insatt i 1930-talets kommunistskräck och -förbud i Finland – men just därför tycker jag att jag lär mig något nytt.

Språket är ställvis mycket enkelt, vardagligt – andra gånger allvarligt, poetiskt. Flera gånger påminns jag om Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd – den boken är en systerbok till Brudar i svart. Lite av samma utsatthet, politiska uppvaknande och även en skildring av tiden, naturen och miljöerna.

Similar Posts:

• Drömmen om Utopia
• Kålroten i bouppteckningen
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Gråt i gränstrakterna
• Lågmält dramatiskt

I den här boken försöker han, enligt egen utsaga, att presentera Marx för en ung publik. Men det här är inte bara en allmän introduktion till Marx för okunniga läsare. Redan i titeln görs det ju klart att här också finns en central tes: att Marx var en i grunden humanistisk tänkare, med en emancipatorisk agenda. Målsättningen för Marx, menar Schmidt, var alltså att uppnå frihet för envar i samhället. För att göra det behöver man kasta av sig det kapitalistiska oket, som håller de arbetande massorna i en reell ofrihet genom det ekonomiska tvång de lever under. I det kommunistiska samhället skulle alla människor bli reellt fria.

Men om nu Marx’ mål var frihet för alla, hur kunde det i så fall gå så fel – hur kunde de som kom att kalla sig marxister förespråka och verka för upprättandet av kommunistiska diktaturer, med alla de fasor de förde med sig av förtryck och ofrihet? Svaret, menar Schmidt, är att många i Marx’ efterföljd kom att vantolka vad han egentligen menade. Såväl statsvurmande socialdemokrater (på den tiden då de fortfarande hämtade inspiration från Marx) som Lenin och hans efterföljare missförstod alltså sin läromästare på helt avgörande punkter.

Den centrala tesen att Marx faktiskt var en humanist är dock inte särskilt övertygande här. Kanske handlar det om att utopin och de mer konkreta åtgärderna han förespråkade rimmade ganska illa i Marx teori-bygge. Flera av de mer problematiska aspekterna av Marx’ teorier, inte minst tankegångarna om ”proletariatets diktatur” – ett begrepp som ska ha lanserats av andra, men som Marx kom att plocka upp och använda sig av – som något positivt steg på vägen mot utopin diskuteras dock knappt alls, eller utelämnas helt i den här boken. Det är ju också så att Marx redan under sin livstid fick mycket kritik, exempelvis av anarkister som Mikhail Bakunin, för att den politik som han förespråkade riskerade att leda just till ett diktatoriskt samhälle, och för att han som person ska ha varit tämligen auktoritär till sin läggning. Men hela denna kritik och de konflikter som den ledde till inom den Första Internationalen (den första internationella arbetarrörelsen, med medlemsorganisationer i en lång rad länder) utelämnas också ur boken. Att bara bortse från detta gör att boken i hög grad förefaller mig göra en rejäl skönmålning av Marx.

Boken känns alltså inte så övertygande. Och om nu målet är att nå en ung publik så är ett ytterligare problem att den inte är särskilt lättillgänglig, utan många gånger har en ganska tungrodd jargong – inspirerad av såväl läromästaren själv som av mycket annan litteratur på samma tema. Risken känns väl därför ganska överhängande att den bara kommer locka de allra mest hängivna läsarna.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Nord och syd
• Dali och Marx i ett
• Socialism i en stad
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Här berättar en gammal kvinna i ett rasande tempo om hela sitt liv. Från barndom i en nordfinländsk bonde- och köpmannafamilj med starka nazi- och fascistsympatier till ett våldsamt och stormigt äktenskap med en trettio år äldre överste med samma ideologi. Att vara gammal och trött efter ett liv fyllt av nästan otrolig dramatik. Det är något kortfattat om romanen som är realtivt kort till omfånget.

Miljöerna som tecknas är norra Finland, Helsingfors men även tyska och polska städer dit paret reser för förhandlingar med nazistiska militärer (till och med Hitler figurerar) under vinter- och fortsättningskriget. Även tyska och Röda armens härjningar i Lappland skildras.

Samtidigt följer man överstinnans äktenskap med den åldrande översten: en suput och sadist. Hans smak för sexuella perversiteter och hennes egen blinda ståndshögfärd är hårresande. På något vis dras man som läsare in i det motsägelsefulla: huvudpersonen kan ha vidriga tankar om politik, länder och folk men samtidigt känner man med henne och önskar att hon ska bryta upp från sin varulv till make. Börja tänka klart – för tänka kan hon. Senare lever hon med en yngre man av helt annan kaliber som hon på äldre dagar låter leva med en yngre kvinna för att hon helt enkelt själv, hennes kropp (och framför allt underliv uttryckt med det finska v-ordet) börjar vara allför gammal för sex och sånt.

Språket är rakt och rått med en grotesk humor. Naturen, kroppen och årens skiftningar beskrivs mycket tilltalande och på ett direkt vis. Janina Orlov har verkligen fått fram Liksoms speciella stil i översättningen.

En kort roman om bortg(l)ömda nazisympatier (också) i Finland. Om hur historien och historieskrivningen ändras över tid. En bok som även hyllar den lappländska naturen med myrar, mossar och ödslig storslagenhet. En berättelse om svåra ämnen, men allt beskrivet med en mycket rask och rasande fart. Som läsare både avskräcks man och dras med i den ibland rätt naiva överstinnans historia. Tacksam är man också i slutet över hennes slutliga mognad och mättnad.

Similar Posts:

• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Lågmält dramatiskt
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• En pappas historia
• Drömmen om Utopia

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Därefter har den fört en ganska tynande tillvaro tills den för några decennier sedan började lyftas fram som just det första Tintin-albumet, och det är uppriktigt sagt inte jättesvårt att förstå varför.

Tintin i Sovjet lider rätt gravt av följetongssyndromet. Den publicerades två sidor i taget, och jo, på varannan sida mest händer det något ytterst dramatiskt, en bil- eller flygkrasch, en explosion eller annat. Tintin överlever högst osannolikt, och lästa i ett svep blir de här actionspäckade anekdoterna fullständigt absurda.

Om Hergé senare gjorde sig känd för sin noggranna, inte minst bildmässiga, research, så har hans 22-åriga jag nöjt sig med den information hans mycket konservative tidningschef matat honom med. Idén att skicka Tintin på reportageresa (och, hör och häpna, här skriver han faktiskt sitt möjligen enda reportage någonsin i ett par rutor!) till det förhatliga Sovjetunionen är rakt av dennes idé, och Hergé har uppenbarligen inte förmått att göra särskilt mycket eget av den idén.

Här består Sovjetunionens befolkning uteslutande av lömska, giriga och konspiratoriska kommunister som fejkar framgångsrika industrier, tvingar fram folkligt stöd genom pistolhot och ända från ruta ett vill mörda den unge belgiske journalisten. Belgare är goda och ryssar/kommunister supersuperonda. Punkt. Det är inte bara tendensiöst så det skriker om det, det är dessutom dramaturgiskt uselt. Hur får man till en spännande historia om ingen utvecklas det minsta?

Bör man alltså lägga denna ”Ur-Tintin” åt sidan? Nja, det är ju ändå Tintin. Jag skulle kanske inte i första hand sätta det här albumet i händerna på ett barn med Tintin som stora idol (om de nu fortfarande finns?), men litteraturhistoriskt sett är det ju spännande att se och lära sig mer om var den populära figuren har sina rötter. Det här är ju seriehistoria.

Tydligen var Tintin med europiska mått mätt tidig med att prata i pratbubblor – bara en sådan sak! Och parallellerna till snubbliga stumfilmer är lätta att dra; det är inte diskbänksrealism vi har att göra med här. I en scen exploderar till exempel en bomb i Tintins tågkupé, där han, Milou och tåggolvet är i stort sett det enda som blir kvar av hela tåget (varpå han anklagas av tysk polis för att ha stulit 10 tågvagnar och 218 passagerare). Den här Tintin drar sig inte heller för att vare sig spöa upp folk till höger och vänster eller att dricka sig full när tillfälle bjuds. Det är helt enkelt lite ovant och ganska knasigt.

Och det är ju intressant att se figurens och serieskaparens första stapplande steg. Även om de rent objektivt vinglar betänkligt.

Similar Posts:

• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Obegriplig och fängslande
• Bilderna av världen
• Drömmen om Utopia