…plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva. En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen -.

Hans älskade väna vän står där bredvid honom och vad har funnits att vara olycklig för? Alla tunga och bittra tankar han tänkt var bara halvglömda dårskaper.

Strax efteråt händer något som ska ge Simon stora bekymmer och kasta honom tillbaka i ångest och vånda men det stora var att för några minuter var han helt och totalt lycklig. Jag kunde inte läsa detta utan att tänka på D, en äldre man som en gång sa åt mig att livet består av några korta ögonblick av fullständig lycka, resten är kamp, oro och möda.

Det som är det särskilda med det magnifika verket Kristin Lavransdotter som Sigrid Undset 1928 fick nobelpriset för, är skildringen av dessa våra mänskliga villkor. När det gäller kärlek, hat, längtan, tro, hopp och andra mänskliga känslor, så är sjuhundra år ovidkommande, dessa känslor är sig lika genom tiderna.

Vem var Sigrid Undset? Är Kristin i själva verket författaren själv? Är det som händer i boken sådant Undset själv upplevt och har karaktärerna förebilder i verkliga livet? Det är frågor som ställs om många författare och deras verk och min känsla för det är dubbel. Verket bör tala för sig själv och vad som rör sig i huvudet på en författare är en blandning av egna och andras erfarenheter samt fantasier om hur saker och ting kunde ha varit. Samtidigt kommer frågan – vad var det för en författare och människa som kunde skriva denna märkvärdiga bok om Kristin Lavransdotter?

Svaren är undanglidande och mångfacetterade för lärdomsgiganten Undset, detta intellektuella och mänskliga Dovrefjäll, en och åttio lång och statuarisk, var sluten och stridbar på samma gång. Det har skrivits ett antal biografier om henne, en av de senare är Diktardrottningen av Sigrun Slapgard. Metodiskt och målmedvetet har Slapgard rotat upp vartenda litet bevarat brev och vykort som den flitiga brevskriverskan Undset sände. Slapgard beskriver hennes liv i detalj och i och med att Undset var så erkänt mån om sitt privatliv känns biografin nästan kränkande. Har målet att fånga litteraturen genom författaren gjort våld på hennes integritet? Trots att Slapgard är noga med att inte hemfalla åt spekulationer och behandlar Undset med stor respekt, tycker jag det. Ändå läser jag fascinerat. Om en mycket stolt människa med stora ambitioner och stora krav på sig själv. Godhjärtad, konservativ – hon var till exempel emot kvinnlig rösträtt, konverterad till katolicismen, vänsäll, drag av arrogans och dominans, provocerande trots sin blyghet och sociala tafatthet, frispråkig inte minst när det gällde sexualitet och oerhört engagerad i det hon ansåg rätt eller fel. Hon var en av de första och mest högröstade nazistmotståndarna. Hon gav sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen när Knut Hamsun gav sin till Goebbels och nazisterna brände också hennes böcker.

Tidigt påverkad av bland annat de isländska sagorna, letade hon efter livsvillkoren i deras mest avskalade form. Begär, starka känslor och livet som ödesbestämd katastrof som följd av det. Som nydebuterad författare reste hon vid tjugosju års ålder ut i Europa med drömmen om den allt uppslukande kärleken som inte gick att fly från. Redan tidigt i sina författarförsök hade hon skrivit om denna kärlek och då gjort den till en omöjlighet, något som ödelade människan. Det var inget ljumt och tamt hon sökte utan istället hetta och åtrå, allt eller intet.

Hon fick det hon sökte. I Rom träffade hon den tretton år äldre norske målaren Anders Castus Svarstad som var gift och hade tre barn. Rus och passion. Han skilde sig och gifte sig 1912 med Undset. Något som resulterade i att hans barn tidvis kom på barnhem på grund av att hans tidigare hustru inte kunde ta hand om dem. Sedan följde ett antal år när Undset tog hand om både dessa barn och de två barn hon och Svarstad fått; Svarstad reste genast efter första barnets födelse ut i världen igen på konststipendier. 1919 var Undset gravid med det tredje barnet och flyttade då med enbart sina egna barn till gården Bjerkebaek i Lillehammer där hon skulle komma att leva fram till sin död. Några år senare blev Undset katolik och måste då skilja sig från Svarstad eftersom äktenskapet räknades som ogiltigt i och med att han var skild.

Undset valde konsten, sitt skrivande, framför heltidsarbetet som mor till sex barn. Det val mellan konst och föräldraskap som män aldrig måst göra men som kvinnor än i våra dagar sliter med. Men förutom husmorrollen – var det också kärleken som Undset valde bort? Svårt att säga. Kanske hade kärleken redan förkrympt till bitter besvikelse. Den Undset som överjordiskt lycklig avslutade sin bröllopsresa i Rom och där födde sitt första barn, hade fått se de livsdrömmar och den kärlek hon trott på, smuldra till svek och omöjlighet. På Bjerkebaek började Undset skriva Kristin Lavransdotter och första delen Brudkronan kom ut året efter hon kom dit, sedan del två och tre, Husfrun och Korset, de följande två åren. Det är som om Undset skrivit i en slags feber. Så mycket skulle ut.

Kristin och hennes Erlend fick kämpa och vänta för att få varandra men när de väl blev gifta fick passion och lust vika för vardag, arbete och barnafödande. De får sju söner i rask takt. Erlend säger på ett ställe att han trodde att det att bli gift med Kristin skulle bli att dricka jul varje dag men att det mest verkade bli långfasta. Kärleken är en längtan och en dröm i människan, den finns men förverkligad blir den svår, den har alltid ett pris att betala.

Kristins livs konflikt är inte att hon och Erlend hade sex före äktenskapet utan att hon svek sin far, han gifte bort henne som oskuld när hon redan var gravid. Och så är det Eline Ormsdotter, Erlends tidigare kvinna som han hade två barn med. Eline sticker kniven i hjärtat när Erlend lämnar henne. Inte bara Undset utan också Kristin gick emellan i ett äktenskap och båda fick bära skuldkänslorna för det genom livet, att andra fick lida för deras kärlek.

Trots huvudpersonen Kristin går det också att säga att Kristin Lavransdotter handlar om tre män. Fadern Lavrans, Simon Andresson och Erlend. Lavrans är idealmannen, rättskaffens och ädel och bär säkerligen drag av Undsets egen far som dog när hon var elva år. Både Undset och Kristin är pappas flicka. Simon var en gång trolovad med Kristin men han bröt frivilligt fästningsavtalet med hennes far för att hon ville ha Erlend som redan förfört henne. Simon är en god man som istället för att hålla på sin rätt skyddar Kristins heder.

För det är så att Simon älskar Kristin. Alltid står han vid hennes sida men lider något fruktansvärt av sin obesvarade kärlek, hans dagar går, han rör sig och andas men i bakgrunden finns alltid sorgen och längtan efter Kristin. Det är möjligt att Undset hade en förebild i verkliga livet även till Simon men han är också en idealman, lika rättskaffens som Lavrans. Men när Kristin först efter Simons död får veta hur kär han haft henne inser hon hur mycket hon tyckt om honom men säger samtidigt att hon aldrig kunde älskat honom om de blivit gifta. Den trygge tråkmånsen väljs bort för den farliga passionen och Kristin får betala för det hela livet med olycka och ångest.

Var Erlend en Svarstad? Vem vet? Om Svarstad vet jag inte så mycket mer än torra fakta. Men om Erlend vet jag desto mer, trots att han i boken är på sitt sätt undflyende. Kristin trotsar sig till att få gifta sig med honom och får stå för följderna av sitt val. Hon när en stor besvikelse på Erlend, både för att han förförde henne i ett rus av köttslig älskog och för att han inte håller måttet som make och far. Ändå erkänner hon att Erlend är en bra människa som inte har försökt framstå som någon annan än den han är. Sorglös, lättsinnig och trots det hövdingalikt ädel som tar motgång med högburet huvud. Den stora missräkningen för Kristin är att Erlend är den han är och inte den hon vill att han ska vara.

Det går inte att skriva en bok om medeltiden utan att religionen måste bli så central som den var för människor på den tiden. Kanske var det lättare för Undset att göra det i och med att hon själv var troende. Hennes konvertering till katolicismen var ett beslut sprunget ur insikten att det inte går att leva utan Gud. Jag tror hon formulerade det bäst själv när hon i boken låter munken Edvin säga att man måste klamra sig fast vid korset. Hon är religiös men inte from, sa en gång en god vän om Undset. Hon svor, drack och biktade för sin präst om sitt dåliga tålamod med människor och sin ”kolsvarta själ” men hon ville tro, hon måste tro. Det fanns inget alternativ. Det är också det hon låter Kristin erfara, att ju mer hon kämpar emot Gud, desto olyckligare blir hon.

Så är Kristin Sigrid Undset själv? Nu efter att ha omläst Kristin Lavransdotter parallellt med Slapgards biografi så finner jag plötsligt svaret oväsentligt. Jag måste istället formulera om frågan och då har jag ett svar som är: Jag är Kristin!

Att som läsare stiga in i berättelsen Kristin Lavransdotter är trots att den utspelar sig på medeltiden, att komma till en tidlös värld. Mer än en gång under läsningen tänker jag att det här är ju jag, precis så har jag känt. Boken har en slutmening som avrundar alla de existentiella frågorna som finns med, alla känslor och all längtan. Här finns det enda möjliga slutet på allt – försoningen och att livet går vidare i nya människor.

Ulv och prästen Eiliv går ut ur huset där Kristin ligger död. Det är nysnö och snön är så ren och vacker att de två inte nänns gå på den.

Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.

Sigrid Undset levde 1882-1949.

Similar Posts:

• Bortom de lyckliga sluten
• Djupt gripande om livsval
• Autodidakt och individualist
• En bok för alla väder
• Minnets språk

Sådan är inte Marcus alls. Han ser snarare det unika i det dyra och exklusiva. Han törstar efter saker som Dolce & Gabbanas Batman-t-shirtar och linjaler i mässing, eller vad det nu kan vara. En vana som hur som helst, med all önskvärd tydlighet, väcker ett växande, aldrig sinande habegär. Det begäret stjälper i sin tur tanken om att pengar faktiskt har ett värde in i en rosaskimrande dimma, som snart leder till svår ångest och enormt stora ekonomiska skulder.

Stenberg bestämmer sig efter att ha läst Gunilla Brodejs bok Shopstop om ett års köpstopp. Och det är det den är boken – skriven i dagboksform – handlar. Jag måste ta ett djupt andetag innan jag kastar mig in i handlingen, för det har sin sidor att skriva på det här sättet. Det kan både bli förtätat men också rätt distanslöst. Sedan skriver han ju om ett ämne som bär mig så emot. Var tusan kommer den här fullständiga tsunamin av slit-och-släng-åtrå ifrån? flämtar jag efter ett tag och måste upp ovanför ytan och ta en nypa luft igen.

Men även jag som är uppväxt på det konsumentkritiska 1970-talet hittar små guldkorn. Det är väl också de som är den här bokens styrka. Som när författaren dyker ner i aktuell forskning kring hur ett företag bäst kränger sin vara och på ett mycket genomtänkt (och i mitt tycke cyniskt) sätt får kunden att stanna kvar. Försök att gå till teleoperatörs butik och säga upp ditt mobiltelefonabonnemang till exempel. Det går inte. Nej, då måste man göra sig omaket att själv ringa operatörens särskilda uppsägningsavdelning.

Och när de väl svarar på den uppsägningsavdelningen är inte mindre än en lätt förtäckt säljavdelning du talar med. Den är specialiserad på att ta reda på vad du som kund är missnöjd med och locka med erbjudanden som avstyr din uppsägning. Stenberg påstår till och med att de som jobbar på en sådan avdelning får bonus på sin lön baserat på hur många uppsägningar de lyckas förhindra. Alltså får du som konsument gå in med störtkruka och verkligen ha bestämt dig, när du ringer upp.

Men inte nog med det. Väl uppsagt och klart fortsätter företaget ifråga terrorisera dig via din mejladress med känslomässiga vädjanden. I inkorgen undrar de saker som varför. De erbjuder lösningar, de försäkrar dig om att du kan komma tillbaka när som helst. De vill ha dig tillbaka. De vill fortsätta vara vänner. De säger farväl. Som om det var din första tonårsförälskelse du just lämnat och bara var 15. Det är nästan så jag får lust att bli generaldirektör på Konsumentverket.

Det utmanar dock mina uppfattningar ordentligt när Marcus Stenberg i en passage erkänner hur han tidigare utan problem kunde ta ett sms-lån på 8000 kronor, för att betala av ett på 5000 och sedan handla på E-bay för mellanskillnaden. Vad är problemet?

Jag vet inte om det är den provokationen eller om att det är att boken är skriven just i dagboksform som ibland tröttar ut mig. Boken blir en aning pratig. Jag blir nästan sugen på att läsa Hamsuns Svält för att vidga mina perspektiv och få syre.

Men trots att jag har svårt att identifiera mig med hans köphets, måste jag ändå erkänna att det är rörande att läsa om hans kamp om att bli skuldfri i denna bok. Bara hur svårt det ta orden ”jag har inte råd” i sin mun. Som om en skalad morot i truten skulle vara fullgod ersättning för ett cigarettsug som känns ända ifrån fötterna. Testa får du se.

Similar Posts:

• Shopstop
• Finanskrisen förklarad
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte

And I’ve been putting out fire with gasoline
Putting out fire
With gasoline

Jo, Knausgård kan konsten att rivstarta en sista akt, men som alla balansakter är det ju på landningen man sätter betyg. Nu ska han avsluta en 3739 sidor lång roman också, och författaren Knausgård måste göra det medan mannen Knausgård måste fortsätta leva i det. Mitt uppe i allt det kändisskap och ökändisskap som de första delarna gett honom, mitt uppe i alla hot om stämningar, mitt uppe i journalistdrevet, mitt uppe i hans frus betydligt värre kamp mot bipolär sjukdom … I ett år har han suttit och skrivit för sig själv, och nu måste han plötsligt ta ansvar för det också. Han måste låta de som står omnämnda med namn i romanen – allt från barndomskompisar han inte träffat på 30 år till nära familjemedlemmar och exfruar – läsa igenom och godkänna att deras minnen stämmer med hans, vilket de ju aldrig kan göra, det är ju hans minnen, hans roman … Ja, det är ju en roman, även om den är sann. Vad nu ”sann” betyder.

Hur skulle jag göra då? Stryka det? Eller låta det stå och förlora en bror?
Jag skulle låta det stå och förlora en bror.
Utan tvekan.
Varför?
Var jag helt förryckt?

Och där någonstans går romanen också vilse, eller rentav sönder. För där hamnar han i frågan runt vem detta ”jag” är som berättar alltihop, för vem han gör det, vem som har rätt till hans och hans familjs historia, vad språket egentligen kan säga om verkligheten, vad det är som är så provocerande med titeln han satt på sin bok … Och det mynnar (ungefär som i Inglourious Basterds) till slut ut i ett namn: Adolf Hitler. Närmare bestämt, en nästan 450 sidor lång essä om fascismens och språkets mekanismer, om samhällets utveckling bort från en värld där alla visste var gränserna gick, hur en ung asocial man med konstnärsdrömmar kunde bli symbolen för mänsklig ondska, hur den traditionella historieskrivningen tar mänskligheten av både Hitler och hans offer, förvandlar dem alla till siffror och chockrubriker … Namnet ”Breivik” nämns aldrig (säkert väldigt medvetet) och större delen av essän skrevs innan juli 2011, men bara det att han tar med den här påminner som Knausgård nämnt i flera intervjuer: Att det faktum att en ung man kan växa upp i ”hans” Norge och komma så fel verkligen stör honom. Både Hitler och Breivik skrev tjocka, manipulativa manifest om sig själva, om ett – som Knausgård upprepade gånger slår fast – ett ”jag” som gjorde anspråk på att tala om ett ”vi” men aldrig hittade ett ”du” att föra samtal med. Fascismens kärna: Vi är likadana, dem kan man inte ens tala med annat än via gevärspipan. Sociopati upphöjd till kollektivism. Vad säger det om honom som skrivit en tjock roman om sig själv? Vad är det för språk han försöker skapa här?

Vi har gjort verkligheten till myt, men till skillnad från människorna som levde i en mytologisk världsbild vet vi inte om det, utan tror att det är verkligheten själv, världen som den faktiskt är, vi ser och förhåller oss till.

Och det är inte det att ”Namnet och siffran” är en dålig essä; tjatig, ja, lite för förtjust i att bara återberätta Hitlers liv i detalj (tack, jag har också Wikipedia) och inte fullt så radikalt genomskådande som den tror att den är, men den gör en del intressanta poänger. Så vad är problemet? Man kan invända att Knausgård är en smygkonservativ hycklare, men visste ni inte redan det har ni missat de fem första delarna och lär inte läsa det här heller. Man kan ha gott om invändningar mot hans analyser (och att skriva ner dem skulle, tack vare hans ordbajsande och vetskap att ingen kan säga emot honom i hans egen bok ta lika mycket plats det) och att det att han använder Hitler och Breivik som referenspunkter i en bok om sig själv är smått osmakligt. Men det här är ju en roman, säger han själv upprepade gånger, och då är det som det jag tänker bedöma den och säga att det är där den misslyckas. Efter att ha tillbringat fem band med att skriva om känslor, om sitt liv, om sin värld, kliver han plötsligt ut och börjar analysera, skriva om andra, rabbla fakta, gräva ner sig i Celan, Dostojevskij, Joyce, Shakespeare, Hamsun … Det är ofta intressant, men det är inte – ens när han citerar Mein Kampf sida upp och sida ner – Min kamp. Det är en helt annan bok. Och hur mycket jag än kan förstå varför han gör det så funkar det inte. Paradoxen: han säger mer när han skriver om sig själv än när han försöker skriva om allt.

Och det är väldigt synd, för den berättelse han stoppar in den där bromsklossen mitt i är bland det bästa han skrivit. De där två åren när han går från lovande författare med huvudet fullt med höga tankar om Skapandet och Idéerna till megakändis utan möjlighet att klaga när tidningarna hänger ut hans privatliv (inte för att det hindrar honom), som måste resa land och rike runt för att prata om saker han trodde han var klar med när han skrivit ner dem, samtidigt som han måste lämna barnen på dagis, gå och handla, städa upp sommarstugan (och gräva ner skiten där ingen ser, hej metafor) och inte minst då hålla ihop sitt förhållande till Linda Boström Knausgård genom allt hon går igenom och som möjligen bara blir värre av hans narcissistiska insatser bakom tangentbordet, där han sitter och berättar för hela landet om alla detaljer i deras förhållande, alla småsaker han stör sig på med henne … Jag skrev ovan att han skriver om sitt liv, men det gör han ju inte: han skriver det. Det är där, i alla de detaljerade beskrivningarna av vardagens icke-mirakel, när han skriver sönder alla de där bitarna som större författare sammanfattar i en elegant mening, tvingar sig själv att se allt, där analysen mynnar ut i varandet här och nu med konsekvenser och allt, som han blir något mer än bara ytterligare en 42-årig dagispappa som gnäller om Saker Man Inte Får Säga I Det Här Skitlandet. Det är där, i det där återerövrandet av språket som skapelseformel, som Min kamp blir ett stort – om än väldigt ojämnt – verk, ett försök att avmagnetisera och boota om hela berättarkonsten. Och även om moralen blir att det inte går, är det i sig väl värt att göra.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• Cirkeln sluts?
• Och väntandet, det var livet
• Den store Knausgård

För på ytan är ju Nere för räkning i Paris och London precis så enkel. Den unge George hamnar i slutet av 20-talet i Gay Paree, inte bland jazzande societetsfolk, utan i ett snorbilligt rum för resande där han behöver slåss mot vägglössen för varenda centimeter. Han försöker skriva, han försöker sälja några artiklar, han försöker hålla engelskakurser, men ju fattigare han blir och ju hungrigare han blir och ju fler kläder han pantsätter desto svårare blir det ju. Bitvis går han utan mat i dagar och måste livnära sig på kokt mjölk och cigaretter (cigaretter kan man ju inte vara utan, det är ju 20-tal). Tillslut får han via en rysk bekant jobb längst ner i köket på ett hotell, där han tillbringar 18 timmar om dagen sex dagar i veckan med att diska, bränna rostat bröd och bussa fram maträtter under konstant tidspress – där tjänar han visserligen några sous om dagen, men när ska han få tid att spendera dem? Efter ett par månader står han inte ut längre; han utlovas ett jobb hemma i England, reser för sina sista ören hem, skrytandes om sitt civiliserade hemland, för att få veta att ja, jobbet börjar om ett par månader, du klarar dig väl tills dess? Tja, på den här tiden fanns det ju fortfarande luffare på vägarna, så vad gör man… Spare a penny, guv?

Det har påpekats, och tas även upp (mellan glåpord mot Edward Said) i Peter Lutherssons förord, att Orwells skildring av sin egen situation kanske inte är alldeles ärlig. Inte att han nödvändigtvis ljuger, men han var inte av nöd tvingad att leva på gatorna och sova i luffarceller. Även om hans familj inte nödvändigtvis var rika så hade han utvägar, och kunde för att tala med Pulp ha ringt pappa och satt stopp för allt. Det är dock inte enbart till bokens nackdel; om Orwell någon gång framstår lite som en upptäcktsresande i en koloni där infödingarna känns igen på årsinkomst snarare än hudfärg beror det minst lika mycket på att han skriver för en publik som aldrig behövt känna särskild oro att sluta där nere. Och även om just själva prosan kanske inte alltid var Orwells främsta styrka – någon Hamsun var han ju inte – ligger det något oerhört levande i hans skildring av de människor han träffar. Benlösa krigsveteraner som super upp pensionen på lönnkrogar; kokerskor som faller i gråt, säkert som urverk, 10 timmar in i sitt pass; irländska luffare som byter religion stup i kvarten för att få en kopp te i olika kyrkor i utbyte mot att låta frälsisarna tro att en kopp vattnigt te mot flera timmars tacksägelsebön är ett rättvist och barmhärtigt byte.

Och någonstans där hittar vi ju också den Orwell som vi känner igen, för självklart finns det någonstans där en koppling mellan, säg, den snorkige servitören på en Pariskrog som gladeligen tar skit av hovmästaren eftersom han i alla fall har det bättre än kökspersonalen, och grisen Napoleons förtjusta ”TWO LEGS GOOD FOUR LEGS BAD”. Eller för den delen mellan det organiserade tvåminutershatet i 1984 och Orwells konstaterande att skälet till att vi föraktar tiggare och inte ger dem några pengar är just det faktum att de sliter ut sig utan att tjäna pengar, och vi har ju lärt oss att arbete som inte lönar sig per definition är värdelöst och därmed värt förakt. Orwell var och förblev övertygad socialist, och han kunde inte låta bli att peka på (om än ibland väl övertydligt, men återigen, detta är skrivet för en publik) de strukturer han ser blottlagda när han ser allt från ett nytt perspektiv. Cirkelmekanismen som gör att låglöneyrken föraktas och betraktas som mindre värda just för att de är låglöneyrken. Sättet samhället hela tiden anpassar levnadsstandarden så att de som gör skitjobbet inte svälter ihjäl, men har varken tid eller råd att leta efter något bättre, någon måste ju diska. Sättet lyxen i samhället utökas i takt med den tillgängliga billiga arbetskraften – nästan så att man kunde tro att syftet var att hålla folk upptagna. Och de som till slut ramlar igenom alla lager och landar längst ner hålls kvar där de är genom att tiggeri helt enkelt förbjuds, så att de alltid måste hålla sig i rörelse och aldrig finna fotfäste igen.

Fast detta var ju på tjugotalet, förstås. Innan alla blev jämlika, men vissa … Hur var det citatet gick nu igen?

Similar Posts:

• 1949-1984-2001…?
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Dokusåpan det nya Ryssland
• Förtrycket i välfärd och lycka

Det var ett samtal om 80-talet, barndom, Malmös gator, människor, fascism och litteratur.

På Kulturhusets hemsida har man i presentationen skrivit Karl Ove Knausgård, Norge. Lite överflödig information kanske, han är nog Sveriges mest kända norrman vid det här laget och numera bosatt på Österlen i Skåne. En del av samtalet kom att kretsa kring gatorna i Malmö där Per Svensson bor och arbetar och Karl Ove tidigare bodde med sin familj. Det numera berömda men anonymiserade dagis-kooperativet som Karl Ove skrev (rätt ogillande) om i nummer tre i sviten Min kamp har de båda haft barn på. Det utlägget är enligt Karl Ove troligtvis orsaken till att Åsa Linderborg en gång kallade honom för en fascistisk författare. Detta sa han smått skämtsamt efter en fråga om varför han i den sjätte boken som kommer på svenska i vår har skrivit flera hundra sidor om Adolf Hitler.

Samtidigt sa han att den tredje boken nog är den enda av hans böcker som skulle klara sig undan en politiskt korrekt rensning av litteraturen. Politiskt korrekt och tillrättalagd litteratur finner han totalt ointressant. Det han intresserar sig för är den litteratur som lyckas komma nära inpå livet och så nära sanningen om människan som möjligt. En favorit han nämner är Knut Hamsun, en allt annat än tillrättalagd författare.

Karl Ove berättar att han alltid har flytt in i litteraturen. Att skriva Min kamp var ett sätt för honom att hitta tillbaka till sig själv och till livet. Det var också ett sätt att hitta tillbaka till skrivandet efter en lång period av skrivkramp. Han insåg att det han behövde göra var att ösa ur sig allt, alla ord. Ta sig bort från den minimalistiska prosan där varje ord läggs på guldvåg.

När Anders Behring Breivik hade sprängt bomberna i regeringskvarteren i Oslo och skjutit ungdomarna på AUF:s läger på Utöya skrev Karl Ove mycket om händelserna och om Behring Breivik. Han har försökt förstå hur någon människa kan göra så och han har försökt förstå Norge innan och efter traumat. När han skrev upptäckte han också att det finns likheter mellan honom och Behring Breivik. Båda har valt att vända sig bort från människorna, det sociala livet. För Behring Breiviks del slutade det i en tragedi, för Karl Ove Knausgårds del har det lett till en litterär succé.

Det var fullsatt i hörsalen på Kulturhuset, det märks att intresset för Karl Ove Knausgård är stort. Han har en speciell dragningskraft. Damerna bredvid mig bättrade på sminket innan samtalet började, medan lamporna i taket fortfarande var tända. Vi visste ju att det skulle bli signering efter samtalet.

Ni vet väl att ni kan gå in på Kulturhuset Play och lyssna på samtalet? Gör det! Det är en timme, 46 minuter och 17 sekunder med världens mest charmanta norrman. Och luras inte av bilden på hemsidan. Den fåfänge Karl Ove har låtit håret växa ut igen till litteratursveriges stora förtjusning.

Similar Posts:

• En ärelös jävel
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Troll, vær deg selv – nok!
• The proof is in the padding
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- eller barnmetafor på något sätt aktuell i sammanhanget. Jaha.

Berättelser ur anhörigperspektiv pekar på att närstående till psykiskt sjuka också brukar få det svårt på ett eller annat sätt. Alltså är psykisk sjukdom också ”ett socialt tillstånd som drabbar alla i dess närhet”. Jaså.

En huvudperson med borgerlig bakgrund vantrivs med närheten till underklassen på hospitalet. Ett alltför avvikande beteende leder till cellen oavsett vilken ställning man haft på utsidan. Alltså verkar risken att göra en klassresa nedåt större inne på anstalten än utanför. Åh fan.

…och så vidare, från uppenbarhet till uppenbarhet. Författare som Agnes von Krusenstjerna, Marianne Ahrne, Astrid Väring, Amelie Skram, Knut Hamsun, Kerstin Thorvall, Åsa Moberg och Karin Fossum är underlag. Jönsson lyfter fram fragment och tolkar och ”får intryck” av hur det kunde förhålla sig på anstalt och hospital.

Författarnas lämplighet för ämnet är självklar och Jönsson utvärderar själv litteraturens inflytande på dåtida debatter på några av bokens mer läsvärda sidor. Men överlag genomgås boken av en resultatmässig gleshet och blir en svävande, mumlande spökhelikopter som inte vill landa för att komma till sak. Sällan framgår någon särskild förtrogenhet med psykiatrin som skulle göra Jönsson mer kvalificerad än någon annan att verkställa boken.

Bara något så enkelt som en kortare kommentar till psykiatrirelaterade verk från andra uttrycksformer än litteratur, som Anna Odells eller Erland Cullbergs, hade gett en befriande bredd. Och om man nu tvunget ska hårdbegränsa till det skrivna ordet är det anmärkningsvärt att förbise alla de biografier som skrivs dagligen i bloggvärlden.

Värd att framhålla är i alla fall reflektionen att svensk psykiatridebatt endast väcks i samband med vansinnesdåd, till exempel mordet på Anna Lindh. Utöver sådana sensationella uppblossanden ryms inte frågor som resurs- och ansvarsfördelning eller hopbuntandet av olika diagnoser i de uppmärksammade debatterna. Det är en kvalitet att detta tas upp i boken, även om Ann Heberlein redan skrivit om det.

Förstås kan man inte argumentera mot det värdefulla i Jönssons idé: att lyssna på den som sällan får komma till tals, den drabbade. Med Heberlein som regelbekräftande undantag är det uppenbart att psykiskt sjuka som grupp saknar röst i offentligheten. Det finns kändisar och opinionsbildare som representerar och kämpar för allehanda minoriteter och samhällsgrupper, men de psyksjuka står stumma. Ungefär lika mycket innan som efter utgivningen av Jönssons bok.

Similar Posts:

• Skämt som inte är skämt
• Bakom kulisserna
• Veckan på dagensbok.com
• Frihet och ansvar
• Knappast klädsam ångest

Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, än de summor som anslagits för att kontrollera den och undertrycka den? Där litteraturen är föremål för en sådan uppmärksamhet, vinner den en utomordentlig auktoritet, otänkbar i länder där den tillåts vegetera som ett oskyldigt tidfördriv utan risker.

På generaldirektörens kontor studerar huvudpersonen en karta över olika länders förhållande till censur, där censuren också framhålls som närmast konstruktiv. I kartans indelning är den enda beskrivningen av en bokmarknad präglad av yttrandefrihet den här:

de länder, slutligen, där man varje dag spottar fram böcker för alla smaker och idéer, omgivna av total likgiltighet

Ett annat av Calvinos censurtillstånd leder tankarna till Tony Samuelssons nyligen utkomna alternativa historia, Jag var en arier. Calvino talar om ”de länder där det finns två spridningsnät: ett lagligt och ett hemligt”. Sådant är uppenbarligen Samuelssons Sverige som när romanen utspelar sig i mitten på 1970-talet utgör en delstat i det nazistiska Riket, efter Tysklands seger i andra världskriget.

I den officiella litteraturen är huvudpersonen Thomas Robladh infödd. Hans far är statstjänsteman och vice ordförande i valberedningen till ”de 444″, Führerns rådgivande parlament, och hemma hos familjen Robladh minglar ständigt diverse äregiriga kulturpersonligheter.

I Samuelssons Nazisverige finns mycket lite av det som präglat vår egen efterkrigstid. Här finns ingen jämställdhetsdebatt, ingen sexuell revolution, ingen postmodernism eller över huvud taget något ifrågasättande av de resonemang som ledde fram till andra världskriget. Här heter det ju ”befrielsekriget” i den officiella retoriken. Och Rikets litteraturkanon har Thomas ganska lite till övers för:

Något medryckande bondeepos hade jag nog sträckläst, särskilt Hamsuns Markens gröda. Jag läste spännande spionskildringar från den tiden då hotet från bolsjevismen eller de angloamerikanska imperiedrömmarna var som värst eller en komisk romans i krigets skugga som inte tråkade ut mig. Men romaner var i allmänhet för tjocka och alldeles för våldsamma för min smak. Jag somnade snabbt och ofelbart med ett överlastat krigsepos av Lindgren, Björnstrand eller den mångordige Grass i handen.

Sådan är litteraturen i delstaten Sverige på 1970-talet. Nationalistisk våldsromantik och menlös underhållning, sportfilmer, gamla örhängen och, bland de mest populära filmerna genom tiderna, ett ”folklustspel i badhusmiljö”. En underhållande och träffsäker detalj är att kvällstidningarna däremot tycks mer eller mindre identiska med våra.

Men det finns som sagt en annan sida. En hemlig, underjordisk. Bakom en spegel hemma hos den i prologen försvunne Thomas hittas ett collage av förbjudna bilder, bland annat av en ung Stig Dagerman. Och när flickvännen Karin kommer i kontakt med en hemlig moståndsgrupp är det ”Josef K” de kallar sig. Känner hon till Kafka? Karin Boye? Dagerman? Förbjudna böcker som kännetecknar radikala motståndsmänniskor. I underjordiska bibliotek och bokcirklar läses undansmugglade ”bålböcker” av Dagerman, spårlöst försvunnen och jagad av säkerhetstjänsten som bolsjevik och sabotör, och Helga Johansson, det vill säga Moa Martinson, ”hängd av Hitler som landsförrädare, tillsammans med sin make, en mindre känd men bildskön ung poet.”

Att orientera sig i Samuelssons Nazisverige är spännande, underhållande och tänkvärt. Säkert ligger det också en hel del sanning om litteraturens och läsarnas roll i de här skildringarna. Säkert tar vi i länder som Sverige yttrandefriheten och den kritiskt tänkande litteraturen som alltför självklara och skulle förstå hur väsentliga de är först om de hotades.

Otroligt mycket bra litteratur har ju också producerats under förtryck och i kölvattnet av de mest bestialiska händelser. Faktiskt så mycket att vi lätt glömmer att vi inte vet hur det skulle se ut utan dem. Förintelsen har till exempel genererat en massa stark litteratur – men hur mycket har gått förlorat? Mer vardagligt har det svenska välfärdssamhället lyft fram en närmast världsunik arbetarlitteratur. Författare ur grupper med andra materiella villkor kunde resa sig och skildra en tillvaro som tidigare varit osynlig i litteraturen. Men hur många reste sig inte? Hur många fantastiska författare över världen och genom historien har gått förlorade därför att de tillhört grupper som aldrig getts tillfälle att skriva eller sprida och bevara det de skrivit?

Så censur kan säkert vara konstruktiv. Motstånd är ju ofta det. Men ibland är också gränsen helt enkelt fin mellan ett ganska drygt och verklighetsfrämmande romantiserande och ett hälsosamt sökande efter alternativ.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Bränt barn brinner

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.” Så börjar romanen. Den medellöse berättaren ligger i en kal vindskupa en klar höstdag. På fältet nedanför röjer några arbetare upp kring en nedbrunnen smedja. Huvudpersonen har inget namn. Ingen mat. Det enda han kan och vill är att skriva. Svältande börjar han driva runt i staden.

Hamsuns mål med Svält var att skriva sig fram till ”det som ingen ännu känner”. Följaktligen blev det en studie i svältandets psykologi. Och Hamsun fångar dubbelheten: hatet mot hungern och hungern som tröst. Därtill hatet mot Gud och densamme som tröst. Svält kan läsas som en enkel berättelse om den oetablerade författarens ekonomiska vedermödor och psyket bakom hungern/självsvälten. Hamsun målar utan tvivel upp detta med imponerande precision. Men mest intressant är trots allt huvudpersonens identitetskris.

Han har ingen aning om vem han är. Ingen aning om vart han är på väg. En ung kvinna som han börjar förfölja kallar han Ylajali. Namnet poppar plötsligt fram ur medvetandet. Under läsningen tänker jag oupphörligen på New York-triologin. Och då ska man veta att Paul Auster faktiskt har analyserat Hamsuns Svält i essäsamlingen Hungerns konst.

Intressant med den här utgåvan är det kompetenta efterordet av Henrik Petersen, där man bland annat får lära sig att Georg Brandes avfärdade Svält som monoton.

Men varför en nyöversättning? För att gubben Hamsun var inne och pillade en hel del i verket. Översättningarna har hittills följt hans senare, urvattnade utgåvor. Framförallt tonades upproret mot Gud ner. Och han klippte en sexscen. Gubben Hamsun var av allt att döma en pryd högerman.

Similar Posts:

• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Autodidakt och individualist
• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• En ärelös jävel

Jag får erkänna att jag inte läst några av Hamsuns böcker och ändå (eller kanske just därför) har jag valt att läsa Sigrid Combüchens biografi Livsklättraren. Det är en mycket innehållsrik, mättad och personligt skriven biografi, fullmatad med namn (men ett namnregister saknas!) årtal, detaljerade händelser i barndom, ungdom, medelålder, ålderdom; späckad med detaljer om vistelserna i bland annat Amerika, Paris (lite roligt att läsa om hur det gick när Hamsun och August Strindberg skulle försöka umgås där), Köpenhamn, Kristiania och Konstantinopel. Den omfattar hela hans liv men ändå med en betoning på hans liv före berömmelsen. Hamsuns egna verk och brev har varit Combüchens mest väsentliga källa. Men naturligvis också mängder av andra biografier. Hon kommenterar Hamsuns verk och plockar fram författarskapets olika teman och motiv. Och i hennes försök att förstå Hamsun upptäcker jag att hon säkert kan hämta vissa gemensamma upplevelser ur detta: de debuterade båda som romanförfattare redan vid arton års ålder. Knud Pedersen (som han hette då) debuterade 1877 med Den Gaadefulde, som 2004 för första gången utkom i en ny upplaga, och Sigrid Combüchen debuterade 1960 med Ett rumsrent sällskap. Detta faktum känns betydelsefullt eftersom man i biografin hittar hennes funderingar kring tidig författardebut.

Livsklättraren är inte en helt traditionell biografi, det vill säga, den innehåller inte ett enda fotografi, inte en enda bild, förutom omslagsbilden. Foton och bilder antas man kunna hitta i tidigare biografier (eller på nätet), för flera fotografier beskrivs mycket ingående. Biografin är heller inte helt kronologiskt skriven. Combüchen hoppar ofta fram och tillbaka i tiden. Det gör berättelsen levande, men ibland kan det kännas lite onödigt förvirrande och det försvårar läsandet. Hon skriver ganska korthugget och kärvt och det kan man ju enligt schablonen tycka passar berättelsen om den viljestarke, målinriktade, ganska stränge och hänsynslöse (mot till exempel hustru och döttrar) både skrivande och kroppsarbetande mannen.

Hamsun var gift två gånger. Han drogs till kvinnor som redan var upptagna, och de drogs till honom. Hans första fru, Bergljot Göpfert, var gift när de träffades. Hans andra, Marie Andersen, som var nästan hälften så gammal som han, bröt upp från ett flerårigt förhållande. Hon övergav sitt skådespelaryrke för att gifta sig med Hamsun, underkasta sig hans vilja och flytta långt, långt norrut till hans barndomstrakter och bli bondmora och på så sätt bli den kvinna som var hans ideal. Combüchen fördjupar sig mycket i Hamsuns relationer till sina fruar. Komplicerade förhållanden, minst sagt.

En stor del av biografin handlar alltså om författaren innan han blev etablerad och gripande är episoden om hur han i Köpenhamn i oktober 1888 går med sitt manuskript Svält till Edvard Brandes, redaktör för tidningen Politiken, för att få det publicerat. Brandes såg att manuskriptet var för stort för de få tidningssidorna och tänkte först vifta bort trashanken. Senare berättade han för sin vän författaren Axel Lundegård vad som hände:

‘En mer förkommen människa har jag sällan sett. Inte bara att hans kläder var trasiga. Men det ansiktet! Som ni vet är jag inte sentimental. Men den mannens ansikte grep mig.’ En ny blick på manuskriptet övertygade honom att det verkligen var omöjligt att klämma in i tidningen och han försökte säga det. ‘Men i detsamma såg jag uttrycket i ögonen bakom lornjetten [...] och jag kunde inte bringa något avslag över mina läppar.’ Så han tog emot pappren och gav författaren några kronor på vägen. När han kom hem samma kväll läste han detta stycke, som till sitt innehåll hör hemma i senare delen av Svält och förklarade för Lundegård: ‘Det var inte bara talangfullt. Det var mer. Det var något av en Dostojevskij [...]‘

Combüchen skönmålar på intet sätt Hamsun och hans liv, tvärtom drar hon fram alla hans dåliga sidor: hur slösaktig han kunde vara, hur han under en period var spelberoende, hur han omåttligt söp bort pengar på krogen, hans stora svartsjuka, hur egocentrisk, hänsynslös och dominerande han var. Och hans obegripliga sympatier med Tyskland och nazismen under kriget. Hon frågar sig liksom så många före henne hur han kunde ställa sig på tyskarnas och nazisternas sida. Detta handlande som är så gåtfullt eftersom det inte passar ihop med det han skrivit. Combüchen hittar några tänkbara svar, i sin helhet förblir dock det hela olöst. Men trots sin kritiska inställning till Hamsun som person hyser hon naturligtvis en mycket stor beundran för hans författarskap: ”Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare.”, skriver hon.

Det man förstår av att läsa denna biografi är att Hamsun verkligen kämpade sig fram till att bli den stora författare han blev. En av hans bekanta i Amerika berättade att hans skrivande påminde om skalövningar: ”han var outtröttlig på att skriva om, göra upprepningar, omtagningar.” Och förutom den talang han hade, verkar det som att hans stora företagsamhet, hans oräddhet och hans charm hjälpte honom. Människor stöttade honom på olika sätt, lånade honom pengar och lät honom bo hos dem. Med stark vilja och mycket målinriktad rodde han ”Hamsunprojektet” iland. I slutet av hans liv kom det stora bakslaget med åtal för landsförräderi och han dömdes att betala ett så stort skadestånd att han återigen blev fattig. Men även under dessa förhållanden hade han kraft att nära nittio år gammal skriva På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier, 1949), en av sina bästa böcker.

Similar Posts:

• Svältandet som konst
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• En värdig Augustvinnare
• Tarrka betyder nogrann och det är han!
• Augustprisvinnare

Den handlar om utanförskap och att ofrivilligt bli tillskriven något som man inte är. Men att inge oss den rätta känslan är inget som Coetzee självklart hyser förhoppningar om. Michael K som person är nämligen svår att förstå sig på, bara hans historia är möjlig att begripa.

Michael K föds av en ensamstående mor som lever i slummen i Kapstaden. Tillsammans skrapar de ihop mat för dagen och när kriget kommer lever de i ett litet rum under en trapp, som parasiter. Moderns sista önskan är att få återuppleva sitt barndomshem som var en gård vid havet långt ute på velden.

Han bygger en kärra för att dra henne dit. Vandringen blir förstås svår. Mamman dör på vägen. Hon kremeras och han fortsätter ensam genom krigets härjningar, med hennes aska i bagaget. När han väl kommer fram visar det sig att gården är övergiven och plundrad. Av rädsla för att bli tillfångatagen bosätter sig Micheal K bokstavligt talat i jorden en bit från huset. Han lever på att fånga småfåglar och äta insekter.

I samma takt som hungern tilltar, tryter också orken. Han börjar odla pumpor och det blir tillslut det enda han lever av. Hungern blir en sporre för honom och är det enda han kan vara säker på är sant, i en värld där han aldrig har varit välkommen. I en värld där han är en idiot.

Inte ens hans mamma behandlade honom som en självständigt tänkande människa. Han var hennes vårdare. När han äntligen får sprida sin mammas aska för vinden lättar därför en tung börda från hans axlar. Äntligen behöver han inte tjäna någon. Han är äntligen fri, åtminstone från sitt biologiska arv.

När han är som djupast i hungerns dvala dyker några soldater upp. Han blir misstänkt för att ha hjälpt rebellerna i bergen och förs till ett lägersjukhus för vård och förhör. Det är här som historien tar fart.

En av läkarna blir helt besatt av honom. Han vill få reda på var han kommer ifrån och varför han svälter sig, allt medan Michael K fortsätter vägra att äta. Hans historia ter sig allt för osannolik för att vara sann. Läkaren försöker få den rätta känslan, men lyckas aldrig att förstå.

Är hungern en protest mot vad samhället har utsatt honom för? Eller är han bara en idiot? Michael K är fåordig och handlar inte rationellt. Desperat vill läkaren veta vad som driver honom att fortsätta sin kamp. Är det en kamp? I så fall mot vad och av vilken anledning? Micheal K är oförmögen att förklara. Det finns nämligen inget att förklara. Hans liv kan inte tolkas eller förstås. Tiden är inte mogen för det och frågan är om den någonsin kommer att bli det.

Precis som svältkonstnären hos Kafka blir Micheal K upprörd när han får hjälp, blir trugad eller matad. Han vägrar vara ett offer. Båda svälter sig och av tillsynes samma anledning: det finns ingen mat som faller dem i smaken. Men den förklaringen är förstås allt för enkel. Vad som väsentligt skiljer dem åt är att hos Kafka är svälten en affärsidé. Hans svältkonstnär måste ha publik. Han kräver dessutom att bli älskad. När ingen längre är intresserad och han inte längre syns så dör han och blir ersatt av en mer eftertraktad attraktion i manegen.

Med Michael K är det tvärt om. Han vill inte synas, utan leva som ett pumpafrö, som när jorden bara är tillräckligt bördig och klimatet tillräckligt gynnsamt, ska kunna växa och blomma ut. Men för tillfället är Sydafrikas jordmån allt för näringsfattig för att han ska kunna slå rot.

Michael K:s namne Josef K är förstås också en tydlig parallell. Båda blir utsatta för en process och dömda för något som för dem är okänt. Skillnaden är bara den att Micheal K inte bryr sig ett dyft om att söka sanningen. Om det är på grund av sin hudfärg, sin harmynthet eller det faktum att han är korkad, skiter han fullständigt i. Är han ett offer så är det för samtiden och miljön.

En bit in i läsningen börjar jag ana att allt som Michael K gör kommer att användas emot honom. Ungefär på samma sätt som Albert Camus byggde upp sin roman Främlingen, där huvudpersonen Mersaults alla uttalanden och handlingar kom att användas emot honom och han blev uppmålad som ett moraliskt monster och straffad till döden just därför. Så lätt slipper dock inte Michael K undan.

Jag tycker också att denna roman har starka kopplingar till Knut Hamsuns Svält. Där irrar en journalist omkring i Kristiania (Oslo) utan mat och till synes utan en mening med sitt liv. Han lever planlöst och det finns inga rationella tankar bakom hans handlingar. Allt är höljt i svältens dunkla dimma. Paul Auster har analyserat Hamsuns estetik i sin essäsamling Hungerns konst. Det är en text som för mig lika gärna hade kunnat handla om Micheal K. Men på en viktig punkt skiljer det sig återigen. Huvudpersonen hos Hamsun löser sin situation genom att fly. Han tar jobb som matros på ett fartyg och seglar iväg. Den möjligheten finns inte heller för Michael K.

Stämningen i boken påminner mig också om Samuel Beckett. Förenklat är det en värld med figurer som blir allt krokigare, eroderas ned, och som doppar näsan allt djupare ned i sina egna gravar. När jag upptäcker att Coetzee själv har skrivit en avhandling om just Beckett blir den kopplingen allt tydligare.

Men trots de litterära referenserna är det här ingen hyllning till döda författarkollegor. Tvärtom blir de talrika referenserna den mylla som får Coetzee att blomma. Helt enkelt hans litterära jordmån. En mycket bördig sådan.

Politisk? Visst, vilken bok är inte det? All problematik finns här. Men för mig är det dock inte en bok som ska visa aparthetregimens grymhet. Svart eller vit, framför eller bakom, förtryckare eller förtryckt? Det är av mindre vikt. Alla är offer för situationen och landets historia, även om Michael K är helt döv för historiens vingslag. Han vägrar det och lever, som ett frö, för dum, för upptagen, för engagerad för att ens ta reda på att Sydafrika upptäcktes 1652. Än mindre av vem, för vem och i vilket syfte. Historieböcker kan inte hjälpa dem som bara vill leva.

Därför blir det en absurd situation som Coetzee gestaltar med Michael K:s livsöde. Det är inte värt mödan att tolka eller försöka begripa. Det är dömt att misslyckas. Michael K är helt enkelt en av de förklädnader som ”framställer utanförskapets överrumplande delaktighet” som Svenska Akademien så fint har uttryckt det i sin nominering.

Motsägelsefullt och pretentiöst? Ja visst! Men för mig är detta varför Historien om Michael K är läsvärd. Läsupplevelsen skulle bli mycket mindre det förutan.

Similar Posts:

• Coetzee och kvinnorna
• Vilse i öknen
• Ett resonemang om ondska
• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex
• Femöresfjösare