Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra speciell då den tvingar berättaren att utifrån en viss […][...]

Är det en typ av böcker som jag är riktigt trött på så är det de där lagom självbiografiska böckerna där författarens alter ego befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn och vuxen och man serveras ett lagom ordinärt liv med alkohol och ungdomskärlek som fundamentala ingredienser. För mig känns det som den boken alla […][...]

Det är inte det enklaste att skriva en opartisk och förutsättningslös recension av Per Olov Enquists Livläkarens besök. Romanen om den galne kung Christian av Danmark och dennes upplysningsvisionär Struensee har överösts med såväl nationella som internationella priser sedan publiceringen 1999. Saken förenklas inte heller av att hans nästa bok, Lewis resa från 2001, mött […][...]

Klas Östergren är en författare med många stilistiska kursändringar på samvetet. I sitt senaste prosa-alster gör han det han redan gjort som manusförfattare till de framgångsrika TV-serierna Offer och gärningsmän samt framförallt Soldater i månsken; vänder åter till Staden efter sin mångåriga exil på Österlen. Men, det är snarare i skepnad av betraktare än som […][...]

Det klagas nu och då i recensentkåren över att nya och unga svenska prosaister är alltför kortfattade, för att inte säga minimalistiska. Noveller, kortromaner och skönlitterära experiment verkar vara melodin; den där riktigt mastiga debuten med en omfattande och genomarbetad roman låter sig vänta på sig. Det är inte utan att det känns långt till […][...]

Nu när höstmörkret sakta men säkert börjar sänka sin nattsvarta mantel över våra huvuden tänkte jag rekommendera en riktig ljusglimt i senare svensk litteraturhistoria. Boken "Gentlemen" gavs ut första gången 1980 och är skriven av en då ung men redan väletablerad författare vid namn Klas Östergren: En i dag, enligt mig, nutida virtuos, sanna mina […][...]

I början av sommaren 2001 gav Bonniers ut Klas Östergrens Österlentrilogi, nu för första gången inom samma pärmar. Det var mycket välmotiverat, för vid en återläsning befäster trilogin sin homogena karaktär som en stark östergrensk idélinje. I mitt stilla läsarsinne inställer sig frågan gång på gång: kan karln bli bättre än så här? Det blir […][...]