Att läsa boken K, ett försvarstal på över 260 sidor, satt långt inne för mig, då jag blev mycket illa berörd av händelserna i och omkring Svenska akademien.

Efter att ha läst Klubben av Matilda Gustavsson kände jag dock att båda sidor bör få komma till tals. Som ett försök att agera domare över mina tankar och förutfattade meningar tog jag mig an boken K. Övertygad om att den måste läsas trots den upplevda nonchalansen och naiviteten från Frostenson ifråga om delaktighet och skuld.

Flykten från Sverige tar Katarina till Paris. Med sig har hon sin ofelbara man. Han som, enligt Frostenson, inte har några brister eller något i sin aura som skulle kunna förinta och förstöra. Han som aldrig skulle lägga sin hand på någon med våld, han har det helt enkelt inte i sig. Han är inte den typen av människa, djur eller varelse.

Frostenson levererar underbara och detaljerade skildringar av Paris. Hon går runt i stadens parker och insuper kraften de bekanta miljöerna ger henne. Sverige är långt borta i antalet kilometer men ändå väldigt närvarande. Frostenson refererar ofta till landet S med underton av ångest, besvikelse och ilska.

Frostenson bjuder på detaljerade och djupa analyser av ord – ursprung, betydelse och bakgrund – som ger mig stor inspiration. Hon är utan tvekan en mycket skicklig skribent och jag blir imponerad av hennes gedigna kunskaper om diktare och författare. Hon har också flera parallella spår som hon skickligt håller ihop genom hela boken.

Däremot blir jag häpen över att hon är oerhört pretentiös och trångsynt i sitt sätt att se på världen. Jag får känslan av att Frostenson har haft en mycket begränsad konformistisk umgängeskrets.

Det genomgående budskapet i boken är att Katarina och Jean-Claude, hon och han, ska ”tas ner”. Det är en orimlig självömkan och oförmåga att ta in de faktiska händelserna. Har Katarina Frostenson levt i ett parallellt universum?

Frostenssons vindlande tankar – som en mardrömmens labyrint eller en feberyra. Självklara referenser till Kafka finns förstås i boken. En annan återkommande person Frostenson ofta refererar till är Simone Weil.

Jag måste läsa på om Weil då jag vill veta mer om hennes bakgrund och kan snabbt konstatera att Weil var känd för att strida för kvinnliga rättigheter, klokskap och att vara en rättskaffens person. Jag tror knappast Weil hade uppskattat att vara den som får står för de rättrådiga orden och försvaret i Katarina Frostensons bok.

Jag förundras över hur någon så beläst även kan vara så inskränkt och regelstyrd. Frostenson tycker att det är avskyvärt att vissa ledamöter i Svenska akademien inte följde ett majoritetsbeslut utan istället avgick. Hon verkar ha problem med att förstås att människor inte är livegna. De flesta normala individer har moraliska kompasser som det inte går att kompromissa med.

Similar Posts:

• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund

Tilltalet är klart. Katarina Frostenson skriver fram samtiden, innan den ens har inträffat.

Ett ord, inte mer, natten är här
Syrien, uppfyller, är natten

kolsvart doket över allt
Kobane

härdarna

I detta nya finns det saker att känna igen, ord har återvunnits och återvinns. Ändlöst. Frostenson utgår från den ryska poeten Marina Tsvetajeva, lånar hennes fras och gör om den till sin egen titel Sånger och formler. Liksom i förra boken Tre vägar återvänder diktjaget till uppväxt(för-)orten Hägersten. Platsen där vittnar både om språkets begränsningar och förmåga att vidga och sträcka sig ända in i framtiden: ”en första känsla av framtid som består av språket som går/ och inte förstås men ljuder ännu den sjunde januari långt/fram i tiden”.

Frostenson är här mer konkret än annars. Dikter rör sig mot det återvinningsbara från flera håll. I början av boken tar det sig form i något som skulle kunna benämnas ekopoesi:

en uråldrig mobil fann vägen ner i påsen
jag vill inte se
ditt sorgsna skal, å du har tjänat, krake

bland morotsblast och plast, ostsås
och kuvert och möteshandlingarna, elskrot

om du skulle följa med oss
sköljas genom rören, kastas om i gångar
krossas, upplösas, förbrännas
föras bort med floder

Ljudandet känns igen, här finns assonans och alliteration, ett och annat rim, men i Sånger och formler är det ett nytt allvar mellan bokpärmarna. Dikterna är mindre fnittriga än tidigare.

Samtidigt går Sånger och formler att härleda till en mer abstrakt, känslomässig återanvändning, eller kanske snarare återkomst. Människor dör och återuppstår som minnen, de sköljs upp på stränder i bilder som brukas och brukas igen, förs vidare, fäster sig i tid, jord och röster. Frostenson synliggör och låter nya syner uppstå. Det är vackert och direkt och rymmer allt du kan begära av en diktsamling. Poeten visar ett språkets kretslopp, där sången möjligen är det som håller allt samman.

Similar Posts:

• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• ”det / är / före”
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Från platsen och vidare

Rosariet, det marina rör sig mellan en tid före du, han, hon, vi, dem och en tid då benämnandet är allt.

släpps
”du”
in
förlorar
jag
mig
i
underordning och blir själv ”du” på reducerande villkor
[…] vi har inte kommit längre det finns inget dialogiskt
”vi”

Küchens dikter ifrågasätter benämnandet och dess makt, hon ingår en allians med bland andra Katarina Frostenson: ”Det är språket som tvingar samman namn med egenskaper, som gör konstant våld på individen genom sin mani att benämna” (Frostenson, Språket och den andra). Küchen skriver om språkets maktstruktur:

”du”
måste
vara
en
lydplats,
något
som
skrivs
fram
av ”jag”

Rosariet,
det
marina
rör
sig
i
havens
djup,
i
språkets
djup.
Uppställningen
av
text
på
sidorna
är
nog
tänkt
att
visa
detta djup.
Och kanske också det som existerar samtidigt men som inte syns: ”text som rör sig strax utanför ditt synfält”. Ibland känns det dock lite för enkelt, inte som djup utan som tomhet.

Küchen drar i flera trådar i diktsamlingen: skapelseberättelsen, rovfiske, språkets makt, benämnandets våld… Det blir så många ingångar att jag tillslut splittras i min läsning. Samtidigt är Rosariet, det marina en uppmaning efter ”SANNING, DIN JÄVEL”, efter sidolinjen. Den är ett konstaterande: ”total frihet är totalt ansvar”. Den är en stilla fråga: får man finnas utan namn, finns man utan att bli benämnd? En viskning ur urhavet, från urdjuret, fisken: ”jag får inte plats”.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Från platsen och vidare
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

atombomben finns

Hiroshima, Nagasaki

Hiroshima den 6
augusti 1945

Nagasaki den 9
augusti 1945

140. 000 döda och
sårade i Hiroshima

ca 60. 000 döda och
sårade i Nagasaki

siffror som står stilla
någonstans i en avlägsen
vardaglig sommar

sedan dess är de sårade
döda, först många, de
flesta, sedan färre, men
alla; till sist
de sårades barn,
döfödda, döende,

många, ständigt
några, slutligen de
sista; jag står i

mitt kök och skalar
potatis; kranvattnet
rinner och överröstar
nästan barnen
ute på gården

barnen ropar och
överröstar nästan
fåglarna
sjunger och överröstar

nästan lövens
viskan i vinden;
löven viskar
och överröstar nästan
med sin stillhet himlen,

himlen som lyser,
och ljuset som nästan
sen dess lite har liknat
atombombens
eld

För någon månad sedan utkom den tredje svenska översättningen av danska Inger Christensens evigt hyllade diktsamling Alfabet. Christensens texter har kallats både tidlösa och mästerliga och många är vi som sörjer att hon tyvärr aldrig hann få Nobelpriset innan hon dog 2009. Men hennes dikt dröjer sig också kvar som influens hos andra nordiska poeter. Ett exempel är Katarina Frostenson, vars samling Flodtid, har en dikt med inledningsraden ”Kanalen i Gävle är blank som metall”, som är hämtad just från Christensens Alfabet.

Tidigare i år släpptes Ida Börjels Ma, som har tydlig utgångspunkt i Christensens bok. Hos Börjel har nutid blivit till dåtid. Christensens ”finns” (findes) har blivit ”fanns”. En obetydlig förskjutning, kan tyckas, men genom tempusbytet blir Börjels bok en påminnelse om diktens presens; dess förmåga att genom små ändringar ständigt hålla sig levande.

Är det något läsaren lägger märke till hos Christensen så är det hur föremål och händelser – aprikosträden, atombomben, kaprisbusken, kärleken, hungersnöden, himlavalvet – hela tiden ter sig nya. Därför känns Alfabet lika ny i Silkebergs och Lindes översättning 2014 som någonsin tidigare.

Skillnaderna från tidigare översättningar är inte alltid stora. Silkebergs och Lindes har dock den fördelen att de har behållit mycket av substantivens bestämda form som är vanlig i originalet. Den bestämda formen ger en särskild närhet till tingen – som om diktjaget redan hade känt dem alla och därmed bär dem med sig, är närvarande i dem. Som om varje enskild växt, varje doft, död och rörelse vore allas vårt gemensamma att uppleva och genomlida. I Alfabet är jaget lika nära sin egen vardaglighet, hemma i sitt eget kök, som barnens lekande ute på gården och kuster på andra sidan jorden: ”…här går/jag ner till det stilla,/ det i kvällen blanka/Öresunds blå, kastar/en sten ut i vattnet,/ ser hur ringarna/ sprider sig, når även/ de mest avlägsna kuster”. Ett stillsamt ljus faller på varje partikel. Det går att känna jagets medvetenhet kring allt som pågår och växer. Dikten i Alfabet gör däremot aldrig anspråk på att vara allsmäktig. Här finns bara en människas vilja att återupptäcka och stå ut med världen, med all den sorg och vördnad som det kräver.

Alfabet är, liksom flera av Christensens senare böcker, spända efter ett särskilt system. I det här fallet är det två; dels det alfabetiska, dels Fibonaccis talföljd. Vid första tanken är det lätt att se systemdiktningen som något som riskerar begränsa och göra diktens uttryck mekaniskt och kyligt. Men den som läser Alfabet, oavsett version och oavsett om det är första, andra eller femtioelfte gången, blir varse att systematiserandet möjliggör ett blottläggande av tillvarons alla sköraste nyanser. Tingens kärna och beståndsdelar blir synliga på ett sätt som i en mer fri dikt bara riskerar att beröras på ytan. Samtidigt är språkliga och talbaserade system, sätt att spjärna mot det redan invanda. Christensen bryter mot sina system, låter dikten flyta iväg, och ordningen bli en annan. Det från början tänkta behöver – och kommer – alltid att brytas. Språket är rörligt. Och är inte dikten alltid fri, oavsett form?

Jag har burit med mig den nyöversatta Alfabet i min väska hela sommaren. Till klipporna på Möja, en blåsig strand vid Atlanten och de västgötska vindkraftverken har jag burit den. Nu är det september; ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken/finns”, med Christensens ord. Jag tror att Alfabet får följa med ett tag till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Förlusternas alfabet
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

det gör inget, det gör inget

/Katarina Frostenson

Men jo, det gör. Jag tänker på Frostenson när augusti brinner. Det är torrt, men fuktigt. Luften knappt andningsbar. Medan jag skriver detta går Stockholm in i ännu en tropisk natt. Åskmorgnarna är aldrig mer än tillfälliga. När jag går ut på kvällen och sätter fötterna i gräset krasar det under mig. På dagarna ångar asfalten i innerstan. Och precis nu fylls mina flöden av bilder på svavelhimlar och nattrök. Bombdåd som hindrar barn att leva och springa i Gaza. Röda skogsbränder som aldrig tycks slockna i Västmanland.

Jag vet inte exakt vilken sorts flod jag hoppas på framöver, men jag vet att den måste komma.

**

Denna vecka börjar med att Cecilia recenserar Klara Zimmergrens självbiografi Längtan bor i mina steg, en välskriven och drabbande bok om längtan efter barn.

Alice skriver om Joanna Hellgrens Min nattbror. En fin seriebok om snart tioårige Jakob som lever i skuggan av sin döda bror och inte riktigt vet hur mycket av honom som är hans eget och hur mycket han ärvt av sin bror. Stämningsfullt och sökande.

På onsdag skriver Lina om japansktyska Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Lina tycker om det poetiskt tilltalande språket och sugs med i berättelsen om en vietnamesisk student som genom olika omständigheter helt enkelt hamnar än här och än där i världen. Tawadas specialitet är även att beskriva Europa och den kultur vi är vana vid, som om vi såg den för första gången. En mycket intressant upplevelse, även om Lina inte är odelat positiv.

På fredag skriver Ella om Åsa Mobergs kärnkraftsbok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Moberg var aktiv i kärnkraftsfrågan redan på 1970-talet och har möjligt läst att som finns att läsa om den. Det är en faktatung men också väldigt läsvärd och förstås ohyggligt viktig bok om kärnkraftens historia och problem.

På torsdag blir det lyrik. Jag skriver om David Vikgrens nya diktsamling Nåden, som är både irriterande och intressant poesi.

Och till sist skriver Marie om Annika Lantz debutroman Det elfte budet – en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Lantz skarpa kvickhet i tal fungerar alldeles utmärkt även i skrift, och hon bygger karaktärer vi alla kan känna igen (även om alla likheter med verkliga personer enligt författaren självklart är helt slumpmässiga); jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Skratt och frustration i en mycket helig kombination.

Similar Posts:

• En diktsamling bestående av fem linjer
• Ur isbjörnars perspektiv
• En lektion i att inte fråga
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Alltings återvinning

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

mamma ska komma genom
den döda vinkeln
kväll efter kväll

Börjel skriver fram ett alfabet som inte liknar något annat. Ett alfabet fyllt av patos, ett alfabet som gör att ”universum utvidgar sig”, ett dödens och ett livets alfabet. Tid och rum är påtagligt och samtidigt något som försvinner. Diktsamlingen rör sig från Pangea till en tågkrasch 2004 i Nordkorea. Från flyktingläger i Palestina till Estoniakatastrofen. Från antikens myter till Sala silvergruva. Från Somalias minor till Treblinkas rosa trianglar. Dikterna inger mig en känsla av evighet och universalitet. Börjel sätter den stämningen redan på första sidan då hon citerar Trotzig: ”det som hände, det hände och hände”.

de stulna hjälpsändningarna
åter var till salu
på den lokala somaliska marknaden
där i solnedgången tvingas räkna
de gröna roterande fjärilsminorna
de röda och de blå
de gula stjärnorna, de röda
stjärnorna, de svarta
banden och de rosa
trianglarna
de svarta Treblinka

Diktsamlingen flödar av allusioner; till Trotzig, Frostenson, Christensen, Mayröcker … Ma är krävande läsning; hela tiden får jag slå upp ord och platser som jag inte visste fanns: Jabaliya, Saipan, Ilinx, Quercusia. Hela tiden vidgas mitt universum. Ordet memorandum återkommer; en skriftlig sammanfattning. Ma som memorandum; ett dokument som påminner, en sammanställning av universums katastrofer, förluster. Ett kanske ofrivilligt sammanställt dokument. Ett nödtvunget memorandum:

jag vill inte skriva det här
vill inte förmå mig att skriva
jag äcklas inför ordandet
en våldshandling ordnandet
av döden till ro

Ma är en fantastisk diktsamling. Läs den.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Poesin i poesin vänd ut och in

”[…] det går ränder av klart återgiven verklighet genom det hela, men dikten skriver framförallt fram bilder; ord ger ord, bilderna föder nya bilder ur sig. De väcks av ljuden, ur dem växer en värld som är sin egen”, skriver Frostenson och inleder en vindlande vandring mellan prosalyrik, memoarer, poetik och lyrik. Med hjälp av egna tidigare poetiska verk och andras (Ajgi, Szymborska, Björling m.fl.) leder texten ut och runt förorten som karta, med dess ljud och ickeljud, rum och ickerum.

Nu hörs ledtonen över förortsjorden. Ordlös ensartad rytm- och tonlinje. Dunket och gnisslet från skenorna går på var sin sida om t-baneperrongen, in och ut, till och från stan. De löper likt en svart stelnad blodbana genom kroppen. Som en kartlinje som man orienterar sig efter och i förhållande till, en meridian.
Linjerna som dragits över platsen är grundläggande för marken här, de bestämmer via rörelse, genom stillastående. Vetskapen om att de låg där ute, vad betydde den?

Det ständiga intresset för ljud och ljudande återkommer här i en mer vemodig sinnesstämning än i de senaste samlingarna. Den som vant sig vid ett lättsamt ljudlekande hos Frostenson tidigare får nu i stället jämmer, ett åkallande av den barndom som ärrat sig fast i människan:

E ÄÄÄ E
Nä Nä
Ä!

Frostenson är beroende av ljud, liksom av rytm, på ett sätt som i texten liknas vid ett tvång. Detta tvång som blir så plågsamt att hon vill flå dikten tills den bara är materia och inte längre rörlig. Ljuden som ekar genom levnadsåren, genom orten och ut till andra orter, andra återvändare. Här finns modern som ett omkringliggande fält som befäster platsen och dess betydelse. Frostenson tecknar en ömhet inför platsen, den sortens ömhet som bara uppstår hos den som varit borta och återvänt. Som haft sina sår på platsen. I denna ömhet vibrerar texten som handens tyngd mot en hud. Det är diktens absoluta omedelbarhet.

I bokens tredje text, Konstvandringen, är det i stället den nya platsen som träder fram. Det är resan, pågåendet, turisten och betraktaren som kommer till den plats som har färgats av andra.

I mötet med det nya konfronteras textjaget med ett våld som bara kan komma ur det okända, som går att läsa som lika delar rädsla och skuld över att vara den som kommer och intar:

Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp. Den står ut från väggen i rummet som tycks gjutet i brunt, likt ett block.
Bänkar och bord av massivt trä. De gula lamporna med fötter av vinstockar går inte sönder i första taget, nävar kan slås i bord, dukar rivas av, glas och fat svepas ner. Ljuset består.
Griffeltavlan med klotter av tecken på ett språk jag inte förstår.
[…]
Hela rummet böljar av en tyst våldsam våg, ett våld utan ord. Å värdshuset –
En slaktkrok hänger i ett hörd.
Jag är hungrig.

Den mittersta texten, Strandränderna, är den av dessa tre texter som är mest diktlik. Det är också den som ytterst binder dem samman. I sin öppenhet och sitt lugn där havet och strandens ljus, varandet i denna plats, får den vara ett slags fäste mellan de två ytterligheterna: återkomst och färd bort. Den sista textens resa drar mot samma återkomst som den första. Det är moderssorgen och ett slags framkallande av saknadens närvaro. Texten tunnas åt och blir allt mer fåordig och sällan har det varit såhär självklart att läsa Katarina Frostenson.

Tre vägar är en bok som på en gång är ljudande från det tidigare författarskapet, samtidigt som den leder fram till ett nytt, ömsint vackert och ärrigt tonläge. Det är platsen och hur den skapar sår och skjuter ut, i andra platser och resor. Och vidare.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

Precis som många andra samtida poeter, verkar Petra Mölstad vilja samla kommunikativt slagg och gestalta vad det gör och hur det kommer till människor, hur det syns i våra ansikten och på våra kroppar – detta överflöd av ord som i bästa fall landar på utsidan. För att lämnas opåverkad krävs motstånd, integritet. På ett ställe skriver Mölstad:

de vet att de måste viska och inte svälja krita
för att gömma saker under tröjan är det viktigaste vi gjort

Återkommande teman förutom normer är biologin, kroppen, sexualitet och performativitet. Formen växlar från korta, fragmentariska rader med enstaka ord till dikter där orden sprids över sidorna för att övergå till längre prosaliknande (dock fortfarande fragmentariska) strofer mot slutet av samlingen. Petra Mölstad skriver kantigt i den meningen att hon sällan mjukar upp lyriken med rytm och musikalitet. I stället förs ord och uttryck in från alla möjliga håll, bilder byts av bilder, tappar snabbt sina sammanhang. När hon väl stannar på en plats, upprepar sig och låter mig vara kvar där blir jag sorgset lycklig och tycker mig se ett självlysande motstånd:

renar vätskeomlopp med mer vätska

i handen en spetälsk vän

i handen

i handen en tyst yxa

Mölstads lyrik för ibland tankarna till poeter som Anna Hallberg och Katarina Frostenson, men också bitvis till Magnus Carlbrings samling Hord som kom i slutet av förra året. Här finns samma pluralism, samma vilja att förvrida den mumlande omvärlden för att plötsligt skifta till svartaste allvar. Ett sätt att sammanföra svammel till sin egen ljudande snäcka. I INFÖRSEL är det är dock inte helt lätt att upptäcka vad som håller ihop allt. Gränsen är fin mellan att bara göra språkligt våld och att hitta något att fästa våldet mot. Mölstad verkar inte helt ha gjort det, eller så är det just där hennes motstånd ligger. I att inte låta sig inordnas.

Similar Posts:

• Intet nytt från lyrikfronten
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Spretigt och okoncentrerat
• Hord av röster som pågår
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap

Den här gången ett tonårens ångestskri, långt och förbannat, som sträcker sig över cirka trehundra sidor. Här finns en ganska löst sammanhållen berättelse, som svänger fram och tillbaka, men någon slags röd tråd har läsaren ändå att hålla sig till. Historien om en destruktiv kvinna i de övre tonåren, med en pojkvän som mer och mer blir en hallick, har tydliga episka drag. Omfånget på den gör den också till en blandning av prosa och lyrik – Kyss mej lycklig är därför något av en lyrikroman.

Det prosalyriska varvas med utdrag ur den unga kvinnans – patientens – journal. Ett stilgrepp som känns igen från Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Anna Odells Okänd, kvinna 2009 349701. Visserligen blir det en viss effekt av detta, men det fungerar bara ibland. Även om det medför ett återkommande illusionsbrott, liksom konfrontationer av olika verkligheter, känns det ofta helt överflödigt.

Det brinner en kall eld i och mellan dessa rader. Jaget-Duet-Viet-Osset blir på så sätt en slags enhet som då och då splittras för att åter byggas upp och sammansmälta till en ny, mer och mer skamfilad, kondensationskärna. Dessa olika positioner går – tillsammans med läsaren – vilse i infernot. Och kanske vill delar av dessa fragmenterade existenser stanna kvar där, just där, där på gränsen mellan beroende och oberoende; rus och avtändning; tvång och egen fri vilja. Men jag som läsare vill helst slå igen boken och återvända till hemmets lugna vrå. Inte för att jag har något emot den totala misären. För här är den, mina vänner, straight in your face: knark, blod, sex och anorexi. Övergrepp, våld och poliseskort. Psyket. Det är ungt. Det är tungt. Det är rastlöst.

Nej, anledningen till att jag faktiskt tröttnar lite på denna utkant av världen (som nog är mer central än något annat) är för att den inte skildras och gestaltas särskilt bra. För det första är det alldeles för långt. Intresset svalnar och det blir dessutom ganska svårt att hänga med i svängarna. In och ut på psyket, knark hit och skit dit. Visst är det tragiskt. Men för att jag ska se och uppleva effekten av denna tragik måste texten sållas, bearbetas och redigeras. Nu känns det som om den skrivits på måfå och stundtals är det direkt dåligt. Insprängda barnvisor och ramsor (en tydlig blinkning till Katarina Frostensons Flodtid) hade kunnat tillföra texten ytterligare en dimension, men gör den tyvärr bara patetisk och ganska ointressant. Överlag är jag faktiskt totalt likgiltig och struntar faktiskt i hur det går för ”jaget”. Istället börjar jag fråga vad texten faktiskt vill och vart den är på väg. Den ständiga omtuggningen och det eviga cirkulerandet i helvetets nionde krets är på sätt och vis ett fenomenalt textligt rum – men återigen: här behövs det både mord på några kärleksbarn och en rejäl åtstramning.

Sofia Rapp Johansson har en stark röst och ett driv i sitt språk. Hon har med andra ord något att säga oss. Jag hoppas och tror att hon har potential att visa det i kommande publikationer. Pennan behöver vässas, tanken slipas och orden vägas på guldvåg. Då kommer de där små, små stänken som skimrar till här och där i texten att bli riktiga pärlor.

Similar Posts:

• När socialen leker fia med knuff
• Glipor
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap
• Från platsen och vidare
• Dialog i dödens skugga