Och så vecklar historien ut sig under en enda försvinnande kort men samtidigt oändlig morgon och förmiddag, från den allra första början av relationen till det som måste bli slutet. Berättandet växlar mellan nuet och minnena på ett självklart och liksom sömlöst sätt och tar även in ett sedan, för den där förmiddagen ägde rum 2002.

Jag ser dem som bilder som exponerats över varandra. De är tre – artonåringen som kom dit med stora drömmar, den fem år äldre men fortfarande mycket unga kvinnan den här förmiddagen och så den ytterligare tjugo år äldre i en avlägsen framtid.

Jag är där med henne, med dem, i nuet och det som varit. Jag känner värmen och fukten, vinden, dofterna. Jag ser mörkret och känner trä och sand mot huden. Beskrivningarna går rakt in i mig. Jag förundras över hur det sinnliga och det intellektuella hela tiden finns med utan att någotdera tar över. Jag vill stanna i boken på samma sätt som berättarjaget vill stoppa tiden och stanna i den där förmiddagen.

Deras relation mot alla odds. Hon som kom från ett kallt land i norr och hade pojkvän när de möttes, hon som rest iväg och lämnat honom så många gånger. Han som skulle följa henne men inte gjorde det. Relationen som en protest mot men samtidigt spegling av olika aspekter på kön, klass och makt. Allt sipprar in; Jamaicas våldsamma förflutna, kolonialtiden, de rika och de fattiga. Hur det fortsätter, med vita kvinnor som kommer dit och överöser unga svarta älskare med pengar och presenter.

Hon vill vara en av dem som hör dit men hennes bleka hudfärg och avlägsna hemland gör henne hela tiden till en av de andra, liksom den ekonomiska ojämlikheten. Språket har också stor betydelse, eller språken. Svenskan, engelskan och vad jag tror är jamaicansk patois som hon lär sig tala med den lokala dialekten. Hon ser likheter mellan svenskan och patoisen och njuter av att lära sig den, njuter av nyanserna mellan den och engelskan. Det är också ett sätt att höra till men när vissa av orden vänds mot henne innebär det också ett förfrämligande.

Släktskapet med Karin i Flickvännen och Den vita staden i förhållningssättet till vad pojkvännen ägnar sig åt är nära men här handlar det om en helt annan reflektion kring våldet och hoten som finns alldeles i närheten men ofta under ytan.

Att mycket följer Karolina Ramqvists eget liv vet jag men jag söker inte mer kunskap om det. Hon är den av dem som kan göra något eget och nytt av sina upplevelser och erfarenheter utan att det känns särskilt intressant att fundera så mycket över vad som är helt självupplevt, att undra ”var det verkligen så?” Hon höjer sig över det med den där märkliga integriteten hon har. Det kan vara personligt och nära men ändå med en distans och det är en fantastisk känsla att få uppslukas av det hon skriver.

Similar Posts:

• Om att hålla ögonen öppna
• Inför galgen
• Sånger för Ras Tafari
• Före, under, efter skrivandet
• Kärlek Då och Efteråt

När mormor sa ordet risgrynspudding lät det som om hon talade om en hemlighet som bara hon och jag och morfar kände till. Det var kort efter att jag ätit det för första gången och upptäckt hur gott det var och jag kunde också höra ett litet skratt i hennes röst, som om det gladde henne så att jag hade börjat tycka om risgrynspudding lika mycket som hon och morfar gjorde. Att jag lärt mig älska en rätt som var deras.

Jag tror inte att jag skulle tycka om risgrynspuddingen som är en återkommande maträtt i Karolina Ramqvists Bröd och mjölk. Det är inte en söt efterrätt, utan en fastare variant som serveras med smör, som huvudrätt.

Huvudpersonen har till en början själv svårt för sin mormors paradrätt, men så är hon en flicka som är kräsen när det gäller mat. Mormor och morfar fortsätter att erbjuda risgrynspuddingen, tills flickan en dag bestämmer sig för att prova – och upptäcker, till mormors belåtenhet, att hon tycker om den!

Flickans alla relationer kretsar kring mat, eller i alla fall hennes egen upplevelse av relationerna. Mammas omsorgsfullt utvalda råvaror, mormors kärleksfullt bakade bullar, pappas perfekt tillagade pasta (de få gånger de möts). Och i centrum av allt, flickans relation till sig själv, genom det gränslösa ätandet när ingen annan ser.

Karolina Ramqvists senaste bok handlar väldigt mycket om mat, ännu mer om relationen till maten och ätandet – men i centrum av allt finns ändå relationerna. När flickan vuxit upp och själv blivit mamma bestämmer hon sig en dag för att laga mormors risgrynspudding till sin egen dotter.

Läsaren tas med hela vägen från planeringen med sökandet efter liknande recept som justeras, tillagningen som får tränga undan arbetsdagen, och mammans (den nu vuxna flickans) förväntan när hon hämtar sin dotter på förskolan och de åker hem igen för att äta middag. Som vilket annat barn som helst (och som mamman själv, till en början, när hon var en flicka) är dottern inte särskilt intresserad av den här – för henne – märkliga, helt nya maträtten. Inte heller för mamman smakar risgrynspuddingen som i barndomsminnet. Att återvända till sin barndoms matminnen är väl ungefär lika riskfyllt som att läsa om gamla favoritböcker.

Det borde kunna bli tradigt att läsa sida upp och sida ner om enskilda maträtter och matupplevelser (liksom om frånvarande föräldrar och självutplånande flickor) men Karolina Ramqvist gör det så väl att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Till och med när jag är säker på att jag skulle ha svårt för risgrynspuddingen, förstår jag ändå fullt ut känslan hos flickan och hennes morföräldrar när de äter sin gemensamma älsklingsrätt och det blir aldrig någonsin varken långrandigt eller småttigt.

Similar Posts:

• Ett obehag som känns
• Liv, dikt och integritet
• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Betydelsen av en familj
• Finstämt om möten över mat

Över en fika berättar en väninna om något hon hört, en fransk kvinna som på 1500-talet följer med sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika och efter en skandal sätts av på en öde ö, där hon överlever. Historien fångar författarens intresse och blir till en besatthet.

Det hon höll på att skriva går i stå och försvinner, undanträngt av denna historia som måste berättas. Hon vill veta allt om denna kvinna för fyrahundra år sedan, mer myt än människa, glömd men omskriven, men vill vara ensam om sin kunskap till dess att hon fått ur sig sin version. Hon lär sig om 1500-talet och hon lär läsaren. Hon får sina idéer och förutfattade meningar omkullkastade och tvingas skriva om och om igen.

Samtidigt inträffar händelser i författarens liv, som gör tillvaron svår och mörk och påverkar hennes skrivande. Hon funderar och ifrågasätter, landar i något men letar ändå vidare.

Det blir en snirklande berättelse om att skriva, om att vara författare, om att göra litteratur av livet. Det finns en stor elefant i det litterära rummet, något stort som lämnas osagt, men snart inser jag att det är ytterst medvetet, att det som sägs och inte sägs tecknar samma sorts bild som berättelsen om Björnkvinnan. De går i varandra och förhöjer varandra.

Det går att spekulera i det personliga (Karolina Ramqvists make utpekas under #metoo som en våldtäktsman men förundersökningen har lagts ned och hösten 2019 är det i stället kvinnan som står åtalad för förtal) men det blir så småningom ointressant. Mörkret finns där, behovet av att skydda sina nära och sig själv och det är allmängiltigt.

Det måste ha kostat på att skriva den här boken. Varje ord är vägt på guldvåg, laddat av insikten om hur texten kommer att läsas, granskas, skärskådas. Och hon består provet med glans, om det var ett prov. Hon lyckas.

Det är drabbande men hela tiden balanserat, det är estetiskt och rent med ett språk som lyckas höra hemma i båda tiderna. Det är vardagens petitesser som blir intressanta på ett sätt som få lyckas med, parallellt med intellektuella resonemang som kräver sitt av läsaren.

Det är författaren från Det är natten fast upphöjt ytterligare en nivå. Där kändes det som om hon var på väg att släppa in världen, att slappna av en aning och bli sårbar. Sedan inträffade alltså något och hon har slutit sig igen. Hon berättar mycket men avslöjar litet.

Integritet. Det är nog det ord som bäst beskriver Karolina Ramqvists skrivande.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Mat som kärlek
• Före, under, efter skrivandet
• Att välja och skriva sitt liv
• Att bli knullad eller älskad

Hon skärskådar det egna jagets uppdelning i två: författaren kontra hon som skriver. Författaren är den som finns efteråt, den som är en roll, den som måste möta världen och stå till svars för vad hon som skrivit åstadkommit. En rustning men hela tiden med sprickor och hela tiden i ett vacklande mellan de båda.

Det är också en skildring av tillkomsten av en roman, den sista som skulle skrivas men som ändå blev till, som något nästan förbjudet, den roman hon nu ska tala om men inte kan, inte vill.

De litterära förebilderna tas fram och citeras. Man kan inte skriva om en bok, man kan inte tala om en bok. Mötet med läsaren bör ske i boken, inte någon annanstans. ”Vad vill du säga med den här boken?” Helt enkelt det som står i den. Helt enkelt, när det känns så förtvivlat svårt. Samtidigt kan jag tänka att det nästan är löjeväckande självupptaget, som om alla som inte är författare inte skulle växla mellan roller såväl inom sin profession som privat. Visserligen sker ju själva skrivandet skilt från den övriga författarverksamheten, den som blivit till en industri i sig, men ändå.

Hon sällar sig till de skrivande kvinnorna, de som måste gå emot sin tid och sin världs uppfattning om hur de skulle vara – i dået och i nuet. Speglar sig i Virginia Woolf och Marguerite Duras. Upprepar de nästan eviga frågorna om man kan underkasta sig både en familj och en text? Texten måste gå före, med sårade närstående som följd, primärt sårade män för dessa skrivande kvinnor. Författandet som feministisk aktion men ständigt tolkad till hennes nackdel. Allt blir läst som självbiografi, oavsett vad hon säger, så pass att människor blir förorättade när de inser att hon menar vad hon säger, att det är fiktion, att hon har hittat på. Detta märkliga sanningskrav, denna tro på att den bästa litteraturen skildrar något självupplevt. (Hon skriver inte om just det, men jag minns hur någon recensent eller krönikör tog fasta på hennes författarporträtt och skrev något om att hennes utseende motsade det hon skrev. Damned if you do, damned if you don’t.)

Och läsarna, de som ständigt vill ha lite mer, som inte nöjer sig med att bara läsa. Som vill möta författaren, lyssna och ställa frågor. En förutsättning men en frustrerande sådan, så långt ifrån det ideala men en ekonomisk nödvändighet. Det växlar snabbt mellan det esoteriska och det pragmatiska, där den faktiskt ganska privilegierade författaren känner ett reellt tvång och en plåga, som under de smått förnedrande stunderna då hon suttit ensam vid ett signeringsbord, väntande.

Det är en tunn, grå volym som rymmer mycket. En poetik i mellanrummet mellan liv och dikt, där den slutliga segraren tycks vara författaren, den som tar äran för det den skrivande lagt ned sin själ i, om man så vill.

Similar Posts:

• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• Liv, dikt och integritet
• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor
• Mitt liv som roman
• Hélène Cixous och skrivandet

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Ingenting var en klyscha för jag levde mitt i den”
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin

Karins liv som i Flickvännen bestod av att vara lyxhustru åt maffiabossen John och ett överflöd av all tänkbar konsumtion. I Den vita staden är John borta, kanske har han flytt, kanske är han död. Kvar hos Karin är räkningarna som hela tiden fortsätter att komma, skulderna och ett litet barn. Dream är strax över ett halvår och gör knappt något anspråk på Karins liv, samtidigt som allt kretsar kring henne. Karin har ingenting kvar, kronofogden kommer att ta huset och hon har verkligen inga pengar på väg in. Och hon är helt oförmögen att göra någonting åt det.

Det är samma stillestånd, samma passivitet i Den vita staden som i Flickvännen. Och Karin väntar nu liksom då på att någon ska komma och rädda henne, men denna någon kommer inte. Timmarna som passerar förbi i det stora kalla huset fylls av amning, blöjbyten och sömn. Karolina Ramqvist backar inte för sur bröstmjölk eller kladdigt barnbajs, och det förvånar mig att Karin inte gör det heller. Jag förväntar mig att hon ska tycka att det är äckligt, att det förstör hennes märkeskläder eller den svindyra soffan. På något sätt kan jag tycka att det är ännu värre att hon inte bryr sig mer om värdet på de materiella egendomen som hon faktiskt har kvar än att hon inte gör det. Att hon inte förstår att grejerna i hennes hus skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död. Visst försöker hon sälja grejer, kimonos och märkesväskor, men ändå är min känsla att det egentligen kvittar mellan liv och död för Karin och Dream. Det har ändå inget att leva för.

Trots att situationen borde vara ångestdriven ligger det ett förrädiskt lugn över deras tillvaro. Kanske för att det inte går att förstå vidden av. Därför blir Den vita staden inte heller så drabbande som den skulle kunna bli genom någon annans blick. Karin är rädd om sitt barn, inser att det skulle vara svårt för henne att hjälpa Dream om hon t ex skulle råka hälla kokande vatten över henne. Karin funderar över hur man går till väga med att duscha barnet i kallt vatten och samtidigt ringa larmcentralen när man är själv. Hon tänker också på hur länge hennes egen kropp skulle fortsätta att producera bröstmjölk om hon dog – hur länge det är teoretiskt möjligt för barnet att överleva. Det känns som några av de få ”normala” tankar som Karin faktiskt tänker, som får mig att trots allt tro att hon inte är helt avskärmad.

Dream blir tillslut Karins räddning eftersom barnet tvingar henne att agera och be om hjälp. En situation som Karin är ovan att befinna sig i och det är här Karolina Ramqvist briljerar som mest. Karin vänder sig till Johns kriminella nätverk, men alla löften om att hjälpa varandra inom kretsen när något går fel är ogiltigförklarade och Karin har inget kvar att hämta. Inte ens Karins gamla bästis Therese, som är tillsammans med en av killarna i gänget, kan eller vill hjälpa.

Det finns mycket att bli ledsen av i Den vita staden, men mest påverkas jag av hur lättvindigt Therese skickar iväg Karin. Att år av vänskap inte betyder något när det verkligen gäller. Jag vill verkligen tro på vänskap, att ens närmsta vänner är del i ens familj, att de också är några att luta sig mot när allt annat faller. Men ofta tycker jag att kvinnors vänskap sviker i litteraturen. Därför hade jag gärna läst mer om när Thereses sympatier börjar vackla.

Slutet skiljer sig mycket från den övriga boken, istället för att vara stillastående och passivt blir det rafflande och spännande. Tyvärr är slutet alldeles för kort och kommer utan förvarning. Det passerar förbi utan att jag hinner reflektera över vad det är som händer och vad allt detta innebär för Karin, det lilla barnet och Therese. Efter att ha läst Flickvännen var jag övertygad om att det aldrig skulle komma en uppföljare, men efter att ha läst Den vita staden är jag beredd att gå långt för att kräva Karolina Ramqvist på ytterligare en bok om Karin.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Förbjudna fantasier
• Lyxliv?
• En oändlig förmiddag
• Liv, dikt och integritet

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Hästarna är visserligen det som länkar samman huvudkaraktärerna i Du och jag och vi, men de står inte i centrum utan det gör deras ägare. Det är Annika som äger gården där tjejerna stallar upp sina hästar och hennes Pontiac, en gammal travare som passar bra ihop med alla bilar, som hennes man och söner meckar med. Linn som är mamma och lärare och ägare till Zoda, det lilla nervösa arabstoet. Vackra, unga Ellen som varken har barn eller jobb och en man som försörjer henne, så att hon har all tid i världen att lägga på sin ännu vackrare Migon. Och Lisbeth, skilt butiksbiträde med sin Castor som egentligen är för fin för Annikas gamla fallfärdiga stall, där renoveringen hela tiden skjuts upp. De känner varandra som ryttare, och de känner varandras hästar, men egentligen inte varandra.

Stora delar av romanen utspelar sig utanför stallet. Du och jag och vi handlar om tjejernas vardagsliv, om hur de lyckas eller misslyckas med att hålla ihop jobb, familj och häst. För det krävs väldigt mycket för att kunna ha häst, det är dyrt, tidskrävande och det behövs mycket kunskap. Det finns alltid någon form av hierarkisk ordning i ett stall, vem som kan mest, vem som spenderar mest tid med sin häst, vem som har den mest utbildade hästen. Att det nästan alltid utvecklas konkurrens i samband med hästar är just för att det är så viktigt att sköta dem rätt. Och har man hästar i samma stall är det nästan oundvikligt att lägga sig i vad de andra gör och åsikterna går ofta isär.

Pia Hagmars bok är en bok som dryper av dåligt samvete, för trots att tjejerna vill så gärna, så går det inte alltid ihop. Det är inga smickrande porträtt av män som målas upp i den här romanen. De super, slåss och hotar, men framförallt så är de bara tysta, lata och oförstående. Tjejernas kärlek till sina hästar är så stor att de offrar mycket annat. Det spelar ingen roll hur många fotbollsträningar de måste skjutsa till, hur många middagar som ska lagas, hur många tidiga morgnar och sena kvällar och värkande ryggar. Kvinnofällorna är många men kärleken och passionen till hästarna är alltid större.

Språkmässigt finns det en del kvar att önska av Du och jag och vi. Det är alltid svårt att skriva och lyckas variera berättarrösterna när så många som fyra karaktärer ska komma till tals. Delar av romanen som återberättar minnen från det förflutna är skrivna utan att ange vem av kvinnorna som är jagperson. I början av romanen är det svårt att hänga med i vändningarna och det försvårar utkristalliseringen av karaktärerna. Dessutom är dessa kapitel skrivna med kursiv stil, vilket jag alltid tycker försvårar min läsning.

Men framförallt är det en bok om att lyssna på sig själv och det som är viktigt, trots att det är kvinnor som har ansvar för både hem och barn. Och tjejerna i Du och jag och vi visar att de tvärtemot sina män är kapabla och starka. Därför blir den till en av de mest politiska romaner jag har läst den här hösten, mer politisk än Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, Karolina Ramqvists Alltings början och Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Och därmed en bok att läsa även för dem som aldrig har satt sin fot i ett stall.

Similar Posts:

• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• Ett värdigt hästliv
• Föl är ömtåliga
• En frizon från livet

Vi följer Saga från att hon är 15 år, det är 1991 och Stockholm och hon ser Victor Schantz för första gången. Enligt vännen Pauline är han Stockholms vackraste man. När vi lämnar henne har det hunnit bli 1999 och Saga träffar Victor Schantz för vad hon säger är sista gången. Under dessa åtta år har Saga och Victor spenderat ett otal nätter tillsammans, hon har varit kär i honom, mer eller mindre i perioder, men det är först 1996 som de börjar prata med varandra. Saga har dessutom gjort två aborter, fått ett missfall och antecknat varje knull i sin årsalmanacka: ett V för Victor, ett R för regissören, ett A för Anders, ett D för diskaren och så vidare. Sagas 90-tal är konsekvensen av att spendera tid ute på klubbarna och bland de personer som betyder något.

Det är ovanligt för mig att det tar så lång tid att börja gilla en bok som jag sedan kommer att älska. Ofta när jag tycker om en bok sker det omedelbart från första sidan och reaktionen är alltid fysisk, jag blir varm eller kall, får svårt att andas eller får hjärtklappning. Det får jag även med Alltings början, men först efter att mer än halva boken passerat.

Det är först när Saga börjar se konsekvenserna och mönstren i sitt handlande som boken växer för mig. När hennes sexuella erövringar slutar vara en bragd, när det går från att vara en roman om en ung tjej i Stockholm till att vara en roman om strukturer och livsvillkor utifrån det kön individen blivit tilldelad. Sagas mamma är 40-talist, konstnär och feminist. Hon har alltid gjort allt för att Saga ska ta plats och för att hon ska föra kampen vidare.

Det är alltid svårt att skriva ordet kvinna, av både personliga och politiska skäl. Att hävda att det finns något som gäller för alla kvinnor är obekvämt när man samtidigt vill förkasta det biologiska könet som sammanhållande faktor. Men det är också jobbigt att ta plats och kräva att bli lyssnad på, det känns som att det strider mot hela min natur. Man kan ju undra hur jag ska kunna vara en stridbar feminist när jag inte ens har lyckats göra upp med min egen rädsla för att stå på någon form av barrikad.

Men Sagas kamp handlar mest om Victor Schantz, att vara kär eller inte vara kär, att följa med honom hem så fort han ber henne om det, att smyga ut innan han har hunnit vakna, att inte vara i vägen, kräva något, förvänta sig. Att se till att det alltid finns andra att fördriva tiden med. Och det finns så mycket hos Saga som jag kan identifiera mig med.

En av somrarna utser Saga till sin ”slampsommar”, för att hon behöver rättfärdiga för sig själv att hon knullar runt. För att det är så det är att vara kvinna. Det som är normaltillstånd för vilken kille som helst måste för kvinnan vara ett undantagstillstånd, under en väldigt begränsad tid. Och trots att tiden går, och 90-talet blir allt mer avlägset, är det inget i det som har förändrats.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• Symaskin i kinesiska askar
• En brokig väv av vänskap
• Gåtfullt i prästgården
• Stallet – en kvinnofälla?