I Juli Zehs framtidskildring Corpus Delicti beskrivs romansamhällets förflutna, tiden efter millenniumskiftet – vår tid – som en period av kris. Då hade man, som Zeh framställer det, avskaffat det mesta – religion, ideologi, nation, familj – men glömt att ge människor något annat att tro på istället. 1940, när Karin Boyes Kallocain gavs ut […][...]

Självmordet vilar som en skugga över Snäckors sorl. En ganska klädsam skugga, om man ska vara krass, en skugga som ger färgmättnad och tyngd åt en samling annars ganska svala noveller. Med svala menar jag faktiskt inget entydligt negativt. Karin Boye skriver noveller med lätt hand och intellektuell skärpa, men det finns inte mycket hos […][...]

Gustav Stålhammar rör sig i ett språkligt land som påminner om uppsatsskrivning i sitt ansträngda krumbuktande. Romanen är berättad ur perspektivet från en äldre man, och jag antar att språkdräkten ska bidra till att förstärka denna röst från förr. Och meningen är väl också att förstärka det faktum att Herman Bylle inte var språkligt skolad, […][...]

I Italo Calvinos Om en vinternatt en resande stöter huvudpersonen i sin jakt på berättelsens fortsättning på personer och myndigheter som med olika metoder sysslar med censur av böcker. I en scen ställer en generaldirektör för censurmyndigheten den retoriska frågan Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, […][...]

På min läshylla just nu ligger ett par osedvanliga avhandlingar. Den ena, litteraturvetaren Magnus Ulléns Bara för dig, handlar om pornografi och den andra, idéhistorikern Susanne Dodillets Är sex arbete?, jämför svensk och tysk prostitutionspolitik. Låter det smalt och obskyrt? Det är det egentligen inte. Ullén vaskar ur pornografin fram någon sorts aktiv ingrediens som […][...]

Vad läser du då? Den svåraste frågan av dem alla. Nästan lika svår att svara på som ”vem är du?”. Och jag svarar uhm, allt möjligt? Nej, i och för sig. Jag läser inte deckare så ofta. Inte science fiction heller, om man inte räknar med Karin Boyes Kallocain i den genren förstås. Men så […][...]

I Stefan Lindbergs nya novellsamling I Gorans ögon finns tolv noveller. Av dessa har fyra stycken tidigare varit publicerade i tidskrifter och i antologier. Jag tycker bäst om de två sista novellerna i samlingen. Den näst sista novellen, som heter Den sista berättelsen, beskriver en tillvaro och ett samhälle, där skrivandet och författandet blivit det […][...]

Nu vill sjunga dig milda sånger svämmar över av Sverige-romantik. Det är Dalarna, skog, färskpotatis, pannkakor, matsup, gravad lax och citat från alla från Karlfeldt till Boye via Bo Bergman. Från nyzeeländsk synpunkt ter det sig nog väldigt exotiskt, från svensk synpunkt kan det bli lite överdos av allt vältrande i det ”ursvenska”. Fast ska […][...]

Det är en sympatisk vänskap som uppstår mellan snart 80-åriga Astrid och 30-åriga Veronika i Dalarna. Astrid har bott där hela sitt liv, men den unga kvinnan är nyinflyttad från Nya Zeeland. De dras in i varandras liv trots sina minst sagt skilda erfarenheter. Veronika har kommit för att skriva en roman, men det blir […][...]

Sök dig till kanalerna. Det gäller i Venedig och även i Åsa Grennvalls självbiografiska serieroman Cynisk romantiker. För det är främst där – kanalerna, utrymmet mellan serierutorna – som själva vardagsdramatiken äger rum. Grennvall berättar effektivt i enkla svartvita rutor om det eviga sökandet efter kärlek och bekräftelse – men begär samtidigt mycket av läsaren […][...]