Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Enäggstrillingarna Mia, Elin och Klara känns som klippta ur en äventyrsbok för pojkar från femtiotalet. De är ystra, vilda och gillar inte att ha på sig klänningar. Trillingarna sover i våningssäng i ett gemensamt sovrum, vilket ger berättelsen en känsla av internat. Men de lever ändå i vår moderna tid, eftersom de har datorer. Föräldrarna har åtminstone delvis lämnat femtiotalet, även om det är mamma som lagar mat och pappa som rensar rabatter, eftersom de båda jobbar på samma kontor.

Trillingarna ägnar sig åt att att förvilla sin omgivning eftersom ingen kan skilja dem åt men är också intresserade av äventyr så när Mia en tidig lördagsmorgon på sommarlovet ser en helikopter landa vid en öde bondgård, vill de förstås ta reda på vad den har där att göra.

Själva mysteriet har jag inte särskilt mycket att invända mot, det känns som en solid korsning mellan Enid Blytons Fem-böcker och Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist: det är lite lagom spännande, hjältarna är modiga och lite, lite dumdristiga men råkar aldrig ut för något riktigt farligt. Bovarna är otrevliga och mörkhåriga medan de hederliga känns igen på det ljusa håret och att de eventuellt bjuder på saft.

Förmodligen är 9-12-åringar i största allmänhet inte är lika kritiska läsare som jag, men när en av bokens 12-åringar glömt sin mobil hemma, i stället fiskar upp ett anteckningsblock och en penna ur shortsfickan, tycker jag att det känns ganska osannolikt. Och när de pratar om sina ”skolkamrater”, använder kraftuttrycket ”fanken” och refererar till bovarna som ”fula fiskar” vet jag inte riktigt i vilken tid vi befinner oss. Jag tvivlar dessutom på att trillingarna som berättelsen igenom beskrivs som extremt smarta, fiffiga och företagsamma, skulle somna och sova ett par timmar när de blivit tillfångatagna och fastbundna vid en stolpe, innan de kollar om någon av knutarna är lösa. Men vad vet jag, jag har aldrig blivit fastbunden av tre mörkhåriga kriminella i en lada, så det kanske är en naturlig chockreaktion?

När de äntligen kommer hem efter avslutat äventyr, frågar deras oroliga mamma vad de har haft för sig, får hon veta att de ”sprängt en falskmyntarliga”. Jag förstår verkligen att hon blir förvånad! I de elektroniska betalningarnas tidevarv hör man sällan talas om sådana ligor.

Men jag kan tacka Björn Karlsson för att ha blivit lite klokare av den bredvid-googling jag ägnade mig under läsningen:

- Enäggstrillingar finns, men de är extremt sällsynta. Enligt Aftonbladet är chansen (eller risken..?) en på 200 miljoner.

- Det finns faktiskt fortfarande falskmyntare, ett yrke som jag trodde var utdött. Så sent som i maj i år rapporterade SVT att falska sedlar säljs på sociala plattformar.

Similar Posts:

• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• and your little dog too
• För den som söker spänning
• Blodig vänskap
• På jakt efter en familj

I det ögonblicket insåg Rick exakt hur mycket han älskade Oliver, och Oliver insåg exakt hur mycket han älskade Rick, och insikten i detta ögonblick skulle leda dem vidare till mycket av den glädje och de äventyr som de skulle få uppleva i framtiden.

Hon kontaktar rektorn för att hon finner boken olämplig för barn och så är det igång.* Böckerna samlas in i väntan på att en kommitté ska läsa dem och ett öppet möte ska hållas men för första gången har alla eleverna tagit med sig sina böcker hem. Donovan har bara hunnit läsa några sidor men lånar boken på biblioteket och läser i smyg för att få veta vad det är som är så upprörande.

Som tur är, förstår klasskamraterna att det inte är Donovan som på något sätt varit drivande och att han hamnar i kläm i det här. Han tar dock på sig att kontakta författaren och fråga om hur den där meningen egentligen ska tolkas och väntar spänt på svar.

En förbjuden bok innehåller ytterligare två historier; ”Äventyrarna”, som är boken allt kretsar kring, och berättelsen om Gideon, som har ett speciellt förhållande till ord och sköldpaddor. Han får en ny klasskamrat och en ny värld av samhörighet öppnar sig. Han har visserligen haft andra vänner tidigare men inte alls på samma sätt.

Som så ofta är det barnen som är mer förståndiga än många av de vuxna men även om polariseringen finns där blir det inte så hårt och hätskt. Det nedtonade läget gör i stället att argumenten framstår än tydligare. För egentligen är det väl inte väsentligt om den kärlek Rick och Oliver känner är vänskaplig eller mer än så, och oavsett om de hindras från att läsa vissa böcker finns det en verklighet som barnen lever i.

Det är fint att läsa om hur klasskamraterna stöttar sin lärare – och varandra – när den valda boken skapar kaos i det lilla samhället och skönt att de flesta behåller lugn och sans och i slutänden faktiskt är beredda att lyssna på varandra.

* En förbjuden bok är naturligtvis ett inlägg i debatten kring förbjudna böcker, banned books, i framför allt U.S.A., där allt fler skolor förbjuder vissa böcker utifrån resonemang om att innehållet är stötande eller på andra sätt olämpligt på grund av tematik kring sexualitet, rasism och våld – eller bara barn som inte beter sig som föräldrar vill (man kan jämföra med debatten kring Pippi Långstrump på 1940-talet). ”Äventyrarna” är ett fiktivt verk men Gideons klass läser Harriet, spion, en bok jag själv läste och älskade på 1980-talet, och som hamnar i kategorin barn som inte beter sig önskvärt.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Medan de kysstes
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Världens bästa mamma (nykter)

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

Om jag inte får dansa är det inte min revolution.
Guldtråden får bokstäverna att gnistra. Nu ska jag bara göra rosa hjärtan så är broderiet klart. Det är till Emy.
Emy är min kusin, och världens bästa. Hon fyller tjugo om två veckor och då ska hon få mitt broderi. Emy är ärligt den viktigaste som finns i mitt liv. Utan henne skulle min kropp gå sönder och jag skulle falla ut som spilld mjölk, som nån jag-vill-bara-ditt-bästa-lärare skulle torka upp med torrt hushållspapper.

Dessvärre har Emy flyttat till Göteborg så Maddi kan inte träffa henne lika ofta. I Göteborg bor hon i kollektiv med några vänner och ett par katter. Emy har sagt att Maddi är välkommen att hälsa på, men mamma tycker att hon är för liten för att åka själv dit ifrån Åmål, där de bor.

Samtidigt är det rätt outhärdligt i skolan. Två vidriga killar i klassen tar sig friheten att gång på gång kommentera Maddis kropp. Det får i sin tur henne att känna sig äcklig och fel. För visst måste det vara något fel på henne? Annars skulle de väl inte hålla på sådär?

Men när allt känns mörkt, deppigt och trist dyker en ny klasskompis upp. Elli ser ut som en ängel och är ickebinär. Det betyder att hen inte vill identifiera sig som tjej eller kille. Äntligen kommer det någon som också har drömmar som tar sig utanför Åmål. Dessutom gillar hen också att dansa.

Maddis älskade kusin Emy är med i en dansgrupp borta i Göteborg. De kallar sig Fat Dance och ägnar sig åt kroppsaktivism. På sista tiden har de blivit rätt uppmärksammade och till och med fått vara med i morgon-tv. När det är dags för grupparbete i klassen kommer Maddi och Elli på att de kan göra ett arbete om Fat Dance. Intervjua dem och kanske till och med få dansa tillsammans med gruppen? Fat Dance är kroppsaktivister och slåss för alla som inte är normsmala. De krigar för förändring, för de menar att kroppsidealen är livsfarliga och får folk att bli rädda och skämmas. Vilken revansch det skulle bli, tänker Maddi. Att få visa mobbarna att hon är någon att räkna med. Tillsammans med Elli blir hon modigare. Då vågar hon sådant som hon annars inte skulle.

Men vänskapen med Elli är inte alltid enkel. Maddi är livrädd för att förlora hen. Tänk om Elli inte tycker om henne längre? Om hen tröttnat? Att vara tolv år kan vara en berg- och dalbana. Det kan vända när som helst. I alla fall i ens tankar och känslor. Allt är så viktigt, stort och betydelsefullt i den åldern.

Det är fint beskrivet och jag tror att många kan känna igen sig i boken. Vi är alltför många som varit utsatta på olika sätt under skoltiden. Det gör ont att läsa hur barn kan bete sig. Men det är hoppfullt att läsa att det går att vända.

Fat Dance är en stark historia om vänskap, kärlek och inte minst om rätten att få vara den en är. Det är en berättelse som står upp för alla kroppars lika värde. En tjock kropp är lika mycket värd som en smal. Den kan dansa och får synas precis lika mycket som någon annan kropp.

Similar Posts:

• Om kött och pixlar
• Kroppspositivt med (eller utan) begränsningar
• Ge igen
• Häxkraft och mod
• Dans och smärta

Fast även om bostadsområdet är nytt, så har såklart omgivningarna funnits länge – och när man bygger kan man också råka gräva upp gamla saker. Kring Idyllen finns en gammal herrgård som nu ska bli restaurang, och ett glasbruk som en gång i tiden stängde plötsligt. På väg hem från lillasysters förskola finns också en avstannad grävmaskin och en nygrävd grop, där Tyra en dag får syn på något rött som glimmar.

Det röda, som Tyra dras till, visar sig vara en liten fågel i glas. Hon kan inte låta bli att plocka upp den, men sedan hon gjort det börjar hon se och höra konstiga saker som ingen annan kan se och höra. En liten pojke som sjunger en egenkomponerad liten visa. En sorgklädd kvinna med tårar i ögonen vid grinden till herrgården. Vad är det som händer?

I skolan får Tyra och hennes klasskamrater i uppgift att intervjua en gammal människa om hur det var förr i tiden. Tyra känner ingen gammal, men hon får en impuls och går till äldreboendet i närheten. Där möter hon Hulda, som börjar berätta om det som en gång hände hennes lillebror, Lill-Knut, en gång för länge sedan, när glasbruket fortfarande var igång.

Den vane Genar-läsaren känner igen stämningen, när det mystiska blandas med igenkännbar vardag. Tyra kämpar med sin vardag, med en bästis som verkar vara på väg ifrån henne och en ny, spännande bekantskap i form av Eddie, den söte killen som bor i samma nybyggda område. Samtidigt pockar den bleke lille pojken hon skymtar i spegeln på hennes uppmärksamhet.

Glasfågelns grav är en välkomponerad berättelse, som kontrasterar det nutida barnet med det historiska; den moderna, nyfikna Tyra med den fattige, lite hunsade men skönhetslängtande Knut. Det är på en gång en klassisk spökhistoria, där den orättvist illa behandlade behöver få upprättelse, och ett lättläst, lagom spännande möte mellan då och nu. Kanske kan den också skapa nyfikenhet på det där förflutna, på hur barn har haft det genom tiderna och på spåren det lämnat efter sig.

Similar Posts:

• Högstämd spökhistoria
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn
• Ett sommarmysterium
• Vintermysterium i 24 kapitel
• Flicklek på liv och död

”Det enda mamma och jag har ihop är musiken. Hur mycket hon än har haft att göra så har hon alltid velat höra mig spela. Jag märkte rätt fort att jag kunde få henne att gråta eller skratta beroende på vilka stycken jag spelade, lärde mig att om jag ville ha henne nära skulle jag sätta mig vid pianot och låta tonerna klinga ut i rummet. Då kom hon, då satte hon sig intill mig eller på en stol bredvid, då slöt hon ögonen och bara njöt. Jag klängde mig fast vid det där, länge gjorde jag det. Men på sistone har det kännts falskt. Som att vi låtsas, och det gör mig arg.”

Det är faktiskt en hel del som Harriet och mamma inte kan prata om och ju äldre Harriet blir, ju svårare är det för henne att acceptera att det. Harriet börjar känna sig alltmer obekväm när mamma berättar om hur det var när Harriet var liten. Det är minnen som Harriet inte alls känner igen och hon börjar undrar varför mamma ljuger. När mamman avskedar Daisy, som varit Harriets trygghet sedan hon var bebis, bestämmer hon sig för att ta reda på vad det är som mamman till varje pris vill dölja.

Cecilia Lidbeck har skrivit böcker för barn och unga sedan mitten av nittotalet, så hon vet precis hur mycket hon får avslöja i varje kapitel för att hålla spänningen på topp och läslusten vid liv. Förlaget anger 9 -12 år som målgrupp, men jag tror att även äldre barn kan leva sig in i konflikten mellan Harriet och mamma. Det Cecilia Lidbeck skildrar är en frigörelseprocess, hur Harriet sakta men säkert går från atta var ett barn som inte ifrågasätter, till att vilja ha reda på sanningen om sin bakgrund och som sätter gränser, även mot sin mamma.

Bokens styrka är att Cecilia Lidbeck tar tid på sig att låta Harriet smälta den information som hon till slut lyckas få fram. Det är sorgligt men fint och slutet låter oss hoppas att relationen mellan Harriet och mamman kan repareras.

Similar Posts:

• Familjen framför allt
• Sinnelag: Logisk och arg
• En sommarlovsdröm
• Världens bästa mamma (nykter)
• Är blått en kill-färg?

Floras upptäcktsfärder för henne till både vackra och skrämmande platser på ägorna och det är som om minnen hon inte borde ha väcks till liv. Hon kan och vet saker hon varken kunnat eller vetat tidigare och växer i självsäkerhet, samtidigt som frågorna hopas kring henne. Här finns ett mysterium att lösa och det är hennes uppgift att göra det.

Jag tycker att författaren håller bra balans i mystik och kuslighet men åtminstone för en lite vanare läsare är hon lite väl frikostig med information på ett tidigt stadium. Även om inte detaljerna är helt klara är strax svaret uppenbart på en av de mest brännande frågorna och jag hade gärna sett att det dröjt lite längre – det kan vara ett lyckat grepp att läsaren vet mer än huvudpersonen men här tror jag att det hade varit bättre att hålla sig något närmare vad Flora har kännedom om. Associationerna till Maria Gripe, främst Skuggserien, är tydliga, både till miljö och tematik – här finns t.o.m. en stenbänk – men berättandet är mindre subtilt.

Liksom i Eva Frantz tidigare utgivna Nattens drottning är huvudpersonen mobbad i skolan men här känns det inte som något som tillför så mycket utan det blir mer schablonartat. Det gör det dock lättare att förklara att Flora så snabbt kommer in i Helmersbrukslivet liksom hennes reaktioner vid något tillfälle. På lite samma sätt är det med den avlidne fadern – hans frånfälle behövs för att skapa vissa förutsättningar men det är som om han var en betydligt mer avlägsen släkting eller att det gått betydligt längre tid sedan hans bortgång. Floras känslor för de elaka ponnyflickorna är betydligt mer intensiva än sorgen och saknaden efter fadern.

Det är en adventskalenderbok med tjugofyra kapitel, tänkta att läsas ett om dagen under december och jag funderar på formatet. Det känns mest logiskt i ett skolsammanhang eller kanske högläsning hemma men att ett barn som läser för sig själv ska stoppa efter ett kapitel och vänta till nästa dag när det mest hela tiden slutar med en cliffhanger, om än modell mindre, känns lite mycket begärt. Samtidigt känns det som om författaren håller tillbaka lite just p.g.a. konstruktionen – det får inte bli för spännande, man får inte bli för engagerad – och det blir lite märkligt.

Det är dock inte så att ett kapitel innebär en dag i Floras tillvaro utan vissa dagar får bre ut sig medan andra får ett sammandrag på några rader. Det finns också återblickar på sådant som skett tidigare och allt sammantaget gör det att kalenderkonceptet inte blir alltför dominerande utan boken kan lika gärna läsas även i ett svep eller några kapitel i taget.

Något som irriterar mig en aning är att omslagsbildens herrgård stämmer så dåligt med hur den beskrivs i texten. Den närapå mänskliga byggnaden med sina tydligt skildrade detaljer förminskas även om jag tycker mycket om den på samma gång kusliga och inbjudande stämning som bilden förmedlar och som stämmer väl med känslan i boken.

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Operaspöken
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Brott i bloggvärlden och Blå villan
• En dröm om blad och blommor

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Augustpriset 2021
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sinnelag: Logisk och arg
• Alltid redo att dö för mitt barn?