Lise Tremblay skildrar ett till synes sömnigt 60-tal i Chicoutimi, en liten stad i norra Québec, ur ett perspektiv som känns så intimt och realistiskt att det nästan är som att läsa en dagbok. Här finns många likheter med flera av Annie Ernauxs böcker; flickan på gränsen mellan barn och vuxen står i centrum, perspektivet är nära, språket enkelt men inte simpelt – med små detaljer lyckas Tremblay, liksom Ernaux, fånga det stora i det lilla livet: tillvaron som pågår, i all sin tristess och detaljrikedom, medan samhällsförändringar gradvis förskjuter premisserna för den.

Judiths syster handlar på en övergripande nivå om kvinnor och deras levnadsvillkor i en särskild tid och på en särskild plats, men kärnan i berättelsen är oberoende av både tid och plats. Tremblay skildrar det evighetslånga sommarlovet före högstadiet med allt vad det innebär – tristess, väntan, drömmar, att ligga och läsa i timmar bara för att det inte finns något annat att göra, att umgås all vaken tid med en nära vän, att söka spänning på de få platser där spänning finns: i berättelserna om en storasyster som är kvarterets skönhet, i publiken till softbollmatcher där en snygg kille står på planen, i skvallret om grannfruarna. Som kontrast till sommarlovets frihet finns den ständiga plikten som kommer av att vara en ung flicka: att ta hand om hemmet och sina syskon, arbeta för att få extrapengar, ställa upp när modern eller någon av grannfruarna behöver hjälp. Mitt i allt ska man dessutom försöka få fatt i vem man själv är och vill vara. Tremblay skriver med varsam och precis hand fram denna särskilda tid i livet och lyckas sömlöst väva in ett helt kvarter av kvinnoöden, där Claire är den röda tråden, den starkast lysande stjärnan. Och så falnar hon.

Mest av allt handlar Judiths syster kanske om att växa ur sin idol under loppet av en sommar och slå in på en annan väg i livet, inte för att man själv nödvändigtvis har fått en omvälvande insikt, utan för att ens mamma har varit klok nog att inse att världen håller på att förändras – och envis nog att bädda rätt för sin dotter som ska leva som kvinna i denna nya värld.

Similar Posts:

• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Lugna kvinnor ger sig av
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Med ömhet inför varandet

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

Vidare får vi veta om Raphaëlle att hon lever ensam i en husvagn belägen vid vägens slut. Hon duschar i vattenstrålen som kommer ur en utomhustank. Hon väljer jeansen som är minst smutsiga när hon tar av sig arbetsuniformen. Hennes arbetsuppgifter handlar om att bevaka att jägarna inte överskrider jaktkvoterna. Om dessa har hon en och annan åsikt. De är för stora. Och tjuvjägare väcker hennes våldsamma sidor.

Berättelsen utvecklas alltmer till en thriller, som startar efter upptäckten av en okänds besök i husvagnen. Hon hittar också en kamera upphängd i trädet som har filmat henne när hon duschat naken. Parallellt med spänningshistorien finns den omtumlande kärleken. I huvudpersonens händer kommer nämligen en dagbok och där läser hon om en kvinna som också vill leva fritt i naturen.

Nå. Händelser inträffar och Raphaëlle agerar (med hjälp av diverse andra). Mellan varven formas tankar om nutidens slit-och-släng och dess inverkan på Moder Jord.

Och nu måste jag dra i handbromsen, det är lätt att avslöja för mycket av handlingen.

Temat naturvård kontrasteras effektfullt mot överdrivet jaktutövande, som stundtals har sadistiska inslag. Och kärlekstemat ges en fin laddning med antydningar om hur den ena parten kan känna rädsla mitt i allt det underbara.

However, som jag skulle inleda inför en engelsktalande … Tesen om människans exploatering av markerna där djur lever är presenterad. Argumentationen är glasklar. Tout est clair com de l’eau roche. Hallå. Argument urvattnas när de upprepas.

Jag vill också kommentera personteckningen. I inledningen av romanen var jag nyfiken på huvudpersonen men det blir pyspunka halvvägs in i skogen. Raphaëlle har ett fotografi av sin gammelfarmor under solskyddet på bilen och tar fram det då och då. Ingen i hennes familj har velat prata om henne. Föräldrarna är enkelspåriga, men ingenstans förklaras vad som gör dem sådana. Som läsare får jag helt enkelt bara köpa faktumet att de inte är några personer värda att ha kontakt med. Sen tycker jag också Raphaëlles sexuella preferenser för kvinnor iscensätts på ett sätt som liknar femtiotalets idealisering av hemmafrun som lyckligt väntar på den arbetande husbonden. Suck!

Jag tycker inte heller att intrigen är trovärdig. Hur någon bestämmer sig för en plan, och att allt faller på plats. Finns det ens sådana människoöden?

Det jag ändå fick ut av läsningen, är att handlingen utspelar sig i en del av Kanada, som sällan förekommer i litteraturen. Jag tyckte också om de teckningar som flikats in och som enligt uppgift är av författarens hand. Förmodligen lider romanen av att författaren vill få med så mycket som möjligt och det må väl vara hänt. Därför hoppas jag att någon kan påpeka lite vänligt att hennes romankonst har utvecklingspotential.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Vägen till krypen
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Naturen kallar på oss
• Personlig och lärd fågelbiografi

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

I bilderboken Djur som uppfinnare får vi möta ett stort antal djur, vars egenskaper bidragit med inspiration till olika uppfinningar. Hajens skinn, termiternas byggteknik, geckoödlans och lövgrodans fötter och delfinernas och fladdermössens ekolodsteknik är några få exempel.

Här är djuren smarta och erfarna och hänvisar till sina hundratusentals – eller miljontals – år på jorden. De ligger långt före oss men de är glada över att få hjälpa till – för på så sätt kanske vi människor kan lära oss att inte förstöra vår gemensamma planet.

Hållbarhets- och miljöperspektivet finns där hela tiden, ibland som huvudsak, som med demonstrerande isbjörnar med plakat, ibland i bisatser. Då och då går hållbarhets- och uppfinnings/teknikperspektiven nästan lite mot varandra, då det är många bilar, flygplan och robotar som också måste ha någon sorts drivmedel. Flera exempel handlar dock om hur man effektiviserar användningen av energi men också om hur vindkraftverk blir bättre på att utvinna energi genom att rotorbladen utformas lite som knölvalens fenor.

I texten finns små frågor till läsaren som får en att fundera vidare och som också gör det lämpligt att man inte har som tanke att läsa särskilt många uppslag i taget. Det finns mycket att tänka på och prata om och i vissa fall är det faktiskt så att det än så länge bara finns inspiration och inte några exempel på faktiska uppfinningar utan läsaren kan vara väldigt fri i sina idéer.

Som vuxen skulle jag gärna ha haft ytterligare små faktarutor med ännu lite mer om hur vissa saker fungerar, eftersom frågorna dyker upp, såväl hos mig som hos ett vetgirigt barn, och det blir en hel del googlande på vägen.

Texten är placerad i rutor och block och bubblor, omgiven av Gosia Herbas illustrationer där djuren är synnerligen förmänskligade – i högklackade skor, halsdukar, byxor, mössor, med handväska, läsandes böcker – jämte funktionsskisser och exempel. Det är färgglatt och lekfullt med mängder av detaljer att upptäcka. Ofta finns det bokryggar med titlar som anknyter till ämnet, såväl verkliga skönlitterära titlar som enstaka ord och associationer.

Det är en bok att bli glad och lite förvånad av men också en bok som manar till funderingar kring sådant som är bra för både människor och djur.

Similar Posts:

• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• ”Så närvarande och så främmande”
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt

Vi får träffa Antonio. När boken börjar är han bebis, en mycket stor sådan. Han föds i forna Jugoslavien och är redan från början otroligt stark. Som tolvåring kan han dra upp träd med rötterna, utan att använda händerna. Det är allt vi vet om hans barndom.

Kanske är hans föräldrar gigantiska skogshuggare? Eller så kommmer han ifrån en annan planet och är uppfostrad av björnar? Vi vet att när han är tjugo år så kommer han med båt till Kanada. Han är ofantligt stor och mycket stark.

Vi får veta att av hans skjorta så kan man tillverka en fallskärm. Hans skor skulle kunna funka som säng åt en vuxen katt och hans byxor är tillräckligt stora för två mini-Antonio.

Med ett glas mjölk kan Stora Antonio äta tjugofem kycklingar. Och tolv bullar till efterrätt om han inte blir riktigt mätt. Då är det inte konstigt att han väger lika mycket som en häst. Stora Antonio älskar att visa hur stark han är. Han drar tunga tåg och bussar fulla med folk. Han slår världsrekord. Han älskar att dra bussar. Han drar dem med håret. Han drar dem med sina långa flätor som är lika tjocka som armar och så långa att de släpar i marken.

Som vuxen läsare anar jag att Stora Antonio är excentrisk. Det tvistas om att hans styrka kanske kommer ifrån utomjordingar som han kommunicerar med via sina antennflätor. Andra grejer som Stora Antonio älskar är att klä sig snyggt i smoking. Han tycker mycket om att sjunga italiensk opera också. Men framför allt brinner han för att kämpa och slåss.

Vi får veta att han reser jorden runt och tampas mot japanska mästare och mot tio stycken brottare. En gång brottas han till och med mot en riktig björn. Det illustreras levande med en bildserie där vi tydligt ser att björnen inte har någon chans mot Stora Antonio. Samtidigt får vi veta att han sover på golvet. Antonio tycker inte om sängar. Oklart varför, men kanske är han rädd för att de inte håller för hans tyngd?

Och plötsligt får vi veta att hans hjärta är krossat. Vi vet inte varför, men efter det är han sällan hemma. Han har sitt kontor på en donuts-servering. Det är där folk får tag på honom. Och när han dör lägger människor ett berg av blommor på hans favoritbänk på serveringen. Vi får återigen veta att Antonio är vår superhjälte. Starkaste av de starkaste. Och väldigt, väldigt omtyckt.

I eftertexten får vi veta att Antonio Barichievich funnits på riktigt. Han föddes 1925 i forna Jugoslavien och kom till Kanada 1946. Han jobbade som hamnarbetare, brottare och ”starke man”. Stora Antonio dog 2003 i Montréal när han var 78 år.

Det här är en hjärtevärmande men också drabbande bok om en stor människa. Mellan raderna läser jag att Stora Antonio inte alltid mådde så bra. Associationerna om att han hade kontakt med utomjordingar och att han med tiden trivdes bättre utomhus än i sin lägenhet. Jag funderar också på vad som fick hans hjärta att krossas. När jag googlar på honom hittar jag inget svar. Det sägs att han var gift två gånger. Jag fastnar lite där i boken. Att Stora Antonios hjärta helt plötsligt är krossat på nästa uppslag, och att det börjar gå utför. Det gör ont och jag vill veta varför. Men det kanske är så att det är en hemlighet som Stora Antonio bar med sig i sitt stora hjärta. Enligt Wikipedia dog han av en hjärtattack i en mataffär 77 år gammal.

Stora Antonio är en viktig bok som visar på att superhjältar inte måste bära mantel eller kunna flyga. Det kan bo en superhjälte i en ganska ensam kille som kommer till Kanada. En superstark, ensam snubbe som kan dra tunga tåg och proppfulla bussar men som kanske inte mår så himla bra. Det här är en självklar historia som berättar om ett annorlunda liv som faktiskt funnits. Jag får en tår i ögat. Att berättelsen utspelar sig i presens gör den extra stark. Det får Stora Antonio att finnas här och nu.

Illustrationerna är författarens egna och de är amazing. Så härligt svulstiga och tilltalande. De förstärks av olika tillrop i stora bokstäver som gör texten starkare och lite serietidningsaktig.

Allt som allt är Stora Antonio en stark berättelse om en spännande människa jag vill veta mer om. Jag blir varm i hjärtat av denna historia men kan inte låta bli att vilja veta mer. Mycket mer.

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• Lekfull utflykt i serieland
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Allt du inte vill veta

I bilderboken Älskade Kulu har inuitiska-kanadensiska artisten Celina Kalluk gjort sin version av denna i många fall så omstörtande upplevelse. Inledningen berättar om solen som ger barnet en bädd av värme och strålar av ljus. Vinden ger kunskap om vädrets makter och när den susar vidare berättar den för alla djur att den charmerande Kulu är född.

Du hade många sällsamma och storslagna besökare!
De delade tankar och känslor med dig, och önskade dig lycka,
Bedårande Kulu.

Något ordinär poesi, kan en läsare tycka inledningsvis. Men på de följande sidorna får läsaren vidga sina associationer från det slitna ordet lycka. Lyckan uppstår inte ur intet utan egentligen består den av många olika saker. Djuren ger därför gåvor till Kulu, som handlar om att tro på sig själv, odla sin givmildhet och förmåga att hjälpa andra. Ibland är det läge att vara spontan och andra gånger känna glädje i att avsluta vad man påbörjar.

Texten har sina förtjänster i själva budskapet men förlorar däremot på rytmen. Personligen kommer jag ur takt i läsningen så att jag faktiskt börjar längta efter ett klassiskt versmått. Trots många omläsningar tycker jag inte att dikten lyckas stå på egna ben.

Jag gläds desto mer åt bildspråkets musikalitet. Illustratören Alexandria Neonakis fyller sidorna i bokuppslagen med kraft för att återge vidsträckta arktiska landskap. Färgerna frammanar havsdjup där det mänskliga ögat inte uppfattar botten. Silhuetten av ett djur förlängs i många av bilderna – nästan som att bilden sjunger mjukt. Min favoritbild är uppslaget där sälen och fjällrödingen simmar och hur deras spår i vattnet getts flera nyanser av blått. De har en böljande smidighet och klarar havets kyla. Kulu omges i stället av värme, och jag kan se framför mig hur en vuxen parallellt med högläsningen boar in barnet inför nattens sömn. Vi kan låtsas att täcket är isbjörnsmammans famn, eller hur?

Tillsammans lyckas bild och text förmedla alla möjligheter som erbjuds när människan lever i samspel med jordens element och naturens djur. I Kulus värld är de arktiska djuren och landskapen närmast. Myskoxen är inte hotfull, bara jordnära. Blickar som riktas uppåt ser den oändliga rymden.

Litteratur från Arktis är inte så vanligt men jag vill minnas att Nordiska Rådets litteraturpris år 2021 tilldelades Niviaq Korneliussen för romanen Naasuliardarpi (på danska Blomsterdalen)? Inget av biblioteken jag besöker har köpt in den men kanske är det bara ett förbiseende som åtgärdas snart?

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Kom igen mänska, det svänger ju
• ”Så närvarande och så främmande”

Amerikanerna talar om ”Vietnamnkriget”, vietnameserna om ”det amerikanska kriget”. I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Em är en berättelse om Vietnam. En berättelse om landet, historien och diasporan. En berättelse om de som växte upp under kriget, och om de som blev ett resultat av det. Det är en berättelse om mänsklighet, och alla de hemskheter som mänskligheten kan göra. Och en berättelse om kärlek.

- Civila?
- Ja.
- Gamlingar?
- Ja.
- Kvinnor?
- Ja, kvinnor.
- Spädbarn?
- Spädbarn.

Kim Thúy återvänder till Vietnam och bjuder på en fragmentarisk och vindlande historieskrivning. Genom korta betraktelser, historiska nedslag och något som mer liknar Wikipedia-artiklar får vi lära känna personer och människoöden. Trots att boken är tunn och orden är få hinner vi stifta bekantskap med många personer. De som blev skjutna på, och de som sköt.

Varje ord innehåller en sån tyngd att jag måste stanna till, pausa, och andas innan jag fortsätter.

Förvisso dödar kulor, men det kan åtrå också göra.

Vi får följa med till en verklighet där nöden inte har någon lag, där kärleken inte vet några gränser och där gatubarnen lär sig engelska på en parkbänk.

Sällan önskar jag så mycket att jag kunde franska som när jag läser något av Kim Thúy. Språket i de svenska översättningarna är fantastiskt, hur magiskt är det då inte på originalspråket?

Trots att mycket till sin början ter sig lösryckt och enbart bjuder på fragment av en berättelse väver Thúy på ett magiskt sätt ihop den smärtsamma berättelsen. En berättelse som reser över havet, flyger långt bort. En berättelse som utmynnar i en vietnamesisk diaspora, som med nagellackets hjälp befäster sin plats i världen.

Similar Posts:

• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Våld, sorg och skönhet
• Flödande vaggvisa
• Ett amerikanskt århundrade