Utrota varenda jävel är onekligen en modern klassiker. Så mycket faktiskt att jag inte förrän jag nu läser den inser huruvida jag läst den förut eller bara läst OM den. Lindqvists uppgörelse med kolonialismen och vad som hänt sedan dess kom ut första gången i början av 1990-talet under vad som kan beskrivas som en […][...]

Vem döper en roman till Att hata allt mänskligt liv? Det låter som en bruksanvisning. På sätt och vis är det nog också det. I en lärd dialog mellan den bleke kolonialbritten Cunningham och ett missfoster i en kopparkittel möts öst och väst i en filosofisk utläggning. Det är ingen vacker saga. Fornindisk kultur lär […][...]

Det är underligt hur mörker och misär ibland kan framstå som det mest utmärkta ämnet för lyriska beskrivningar. Den fiktiva centralafrikanska stad som Konturer av den dag som nalkas utspelar sig i är en hård smältdegel av förtvivlan och girighet, en solhet dammande virvel av postkoloniala effekter. Religionen har blivit hårdvaluta, en handelsvara för folket […][...]

Den litterära turismen har de senaste åren slagit igenom på bred front. Runt om i Sverige och världen kuskar folk omkring för att se Arns Västergötland, Leopold Blooms Dublin, Anne Rice-vampyrernas New Orleans eller Robert Langdons och Sophie Neveus Louvren. Problemet – om det ska kallas ett problem när det nu varken tycks genera arrangörer […][...]

Vem var Olof Lagercrantz? För en person som mig, som är född på åttitalet, var han mest ett namn i pappas bokhylla. Jag minns fortfarande hur jag gick och tittade på de innovativa titlarna: Färd med mörkrets hjärta, Om konsten att läsa och skriva och Min första krets för att bara nämna några. Jag blev […][...]

Someday this war’s going to end… Citatet är förstås inte ur Ljusets hastighet; kan man sin filmhistoria vet man att det är överste Kilgore (Robert Duvall) som säger det i Apocalypse Now. Det är en av många kolsvart ironiska repliker i en av de bästa filmer som gjorts; han har precis utplånat en vietnamesisk by […][...]

Jag ser Abraham framför mig, beredd att offra sin son Isak på altaret. Han står där med svärdet höjt, redo att klyva sonen mitt itu eftersom Gud har bett honom om det. Johanna Nilssons sjätte roman tar sin utgångspunkt i brev, berättelser, fotografier och andras minnen från tiden när hennes farmor och farfar kom som […][...]

Vad vill vi egentligen med reseskildringar? Se världen? Oss själva? Våra fördomar och idéer gestaltade som verklighet? Litteraturvetaren Arne Melberg har traskat runt i det mesta. ”Personligt” är nog den mest exakta etikett jag kan komma på om urvalet skildringar och författare i Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen. Berättelserna han tar […][...]

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv. Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i […][...]

J.M. Coetzees genombrottsroman I väntan på barbarerna är kliniskt ren från religiösa inslag, trots att den oavbrutet sysslar med teologins knäckfråga, ondskans väsen. Det är som om han önskat skala bort allt oväsentligt utanpåverk: historiska och geografiska positioner, filosofiska traditioner, religiösa idévärldar, för att fokusera enbart på människans brottande med lidandet. Bokens berättare, en borgmästare […][...]