Själv kommer jag i kontakt med Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823) i samband med en skoluppgift någon gång under yngre tonåren. Dikten ”Näcken”, tydligen en hit, framstår som överdrivet bitterljuv och melankolisk. Rentav är den löjlig i sitt ogenerade ropande efter medlidande. Lyckligtvis påträffas hans nästan obefintliga biografi innan författarskapet hinner avfärdas. Vem är […][...]