Det här huset, tänkte mannen, passar inte mig. Jag vill ha ett nytt hus, ett stort. Innan han ens hade hunnit avsluta sin frukost, hade han hittat ett betydligt större hus på nätet. Det låg alldeles i närheten och han begav sig genast åstad.

Mannen har varit sparsam och kan köpa huset kontant eftersom han lagt undan en fjärdedel av det han tjänat under hela sitt liv. Snart upptäcker dock mannen att hans nyinköpta herrgård har en massa irriterande skavanker. Efter en sömnlös natt kommer han på att han ska riva kåken och bygga ett nytt hus.

Nu dras ett digert projekt igång och det är många herrar som är inblandade. Mannen är på plats varje dag för att allting ska bli exakt som han vill och det är storslagna planer. Carraramarmor, rosenträ, svartahavsgranit och vinkyl, vare sig man dricker vin eller inte. Som tur är har han kvar sin lilla stuga i skogsbrynet. Den får duga som tillfälligt boende medan hans stora fina hus byggs. Men tiden går och hela tiden dyker det upp nya problem med huset som måste lösas.

Åren går och kommer inte aldrig tillbaka. Arkitekten och byggmästaren tröttnar men man planerar ändå bäst själv, tänker mannen.

Tiden går förstås. Det gör den ju alltid. Men på något egendomligt sätt verkade den gå snabbare nu när mannen inte var så ung längre. Han började tänka på att handikappanpassa huset, men det skulle innebära en stor omplanering.

Mannen som byggde ett hus är en sällsam historia om en man med så storslagna planer att han glömmer bort att leva här och nu. Det är outsägligt sorgligt, men det är inte säkert att barnen boken riktar sig till, sex- till nioåringar, uppfattar den biten så drabbande som jag som vuxen gör. Men det finns mycket annat att fascineras över. Mannens alla magnifika husplaner väcker fantasin och manar till leenden. Mitt i allvaret finns humorn alltid nära.

Språket är omsorgsfullt och lugnt, med en poetisk ton. Att det kryddas upp med moderna uttryck tillför ytterligare en dimension. Anna Höglunds illustrationer är riktiga konstverk. De jobbas med både teckning och målning i en härlig blandning. Färgskalan är smakfull och varm. Bilderna skapar en stillhet som ger tyngd åt berättelsen.

Mannen som byggde ett hus är en berättelse jag bär med mig i hjärtat. Den känns som ett samhällskritiskt inlägg i tiden. Vi måste bli bättre på att vara här och nu blir budskapet jag tar till mig. Att stanna upp, andas och våga vara i dag.

Similar Posts:

• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

En bekräftelse på en begynnande insikt infinner sig någon vecka senare när jag köper loss en kartong med femtio nummer av serietidningen Magnum för bara hundra pix på loppis. Serietidningarna vimlar nämligen av reklam för andra serietidningar. Tidningar som jag glömt bort att de fanns när jag var i moppeåldern. Maxx, Thriller, Dylan Dog och Inferno för att nämna några och det gemensamt har de alla att de inte längre existerar.

Serien som kulturellt fenomen är möjligen inte död men jämfört med sina fornstora dagar så är tillvaron minst sagt tynande och blek. De som läser serier idag är antagligen nördar eller samlare. Är läsaren mot förmodan ett barn så har tidningen i de allra flesta fall lockat till sig ungens kärlek genom någon billig medföljande offergåva av leksakskaraktär.

Berättelserna, berättandet är konstant men formen den berättas genom tycks mig vara flexibel och anpassad efter målgrupp ibland och efter samtiden ibland.

På samma sätt har också boken börjat hitta nya former. Främst är det den inlästa boken, ljudboken alltså, som har tagit plats i folkhemmets hyllor men även den elektroniska boken finns där och det är heller inte ovanligt att förläggare pyntar sina titlar med medföljande offergåvor i likhet med serietidningssäljarna. Kanske får man lite extramaterial i andra upplagan eller någon trevligt medföljande musikskiva om bokens berättelse rör en musikants liv och leverne.

Jo. Berättelserna kommer att berättas men hur kommer det se ut? En rädd glutt i spåkulan ställer frågan om böckers nödvändiga existens i framtiden. Om man ska tro larmrapporterna är det ett flödande av information som gäller och då är det faktiskt bra mycket effektivare att se de där filmerna om Ringen än att läsa plågsamt tjocka eller långsamma böcker. Vidare, om tankesnurret är byggd på tanken att berättelsen är det primära så är faktiskt en del saker mycket bättre i förädlad form. Att boken kom först behöver alltså inte betyda att den är bäst även om du och jag i någon slags automattalande försvarsställning, till bokens fördel, ofta säger så. A Clockwork Orange, Gudfadern och När lammen tystnar är tre lysande exempel på berättelser som lyft när de ändrat form. När jag mötte popsnöret John Lennon i diktboksform På eget sätt är ett annat exempel. Aldrig har han varit så intressant som i sin kullerbyttiga poesi.

Men tappa inte hoppet. Min mening är inte att kraxa en gravskrift över vår inbundne vän. Boken kommer inte försvinna och detta av samma anledning som är basen i själva oron. Vi behöver inte flödet som rusar mot oss. Vi behöver inte blunda och gapa. Boken är ditt ankare! Boken är en tjock, lugn vän som vill berätta något viktigt för dig. Läs sakta, fort, försvinn i tanken, koppla ut och koppla in. Koppla av.

Där har vi slutschvungen: Koppla av. Batman är en seriefigur och en superhjälte.

Similar Posts:

• Inspirerande snabbläsning
• Detaljerat ruta för ruta
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Alla minns vi Lennon

Och på något vis, precis som i den fantastiska Orbitór, blir det något mer än bara det Pastor Janssonande det låter som när jag skriver ner det här. Mircea Cărtărescu är i stan för att prata om sina dagböcker, som han skrivit på sedan 15 september 1973 och där ett urval nu släppts på svenska, om att skriva sig själv. Hans dagböcker är ocensurerade, oredigerade, oreviderade; nu är dagboken en ventil, här skriver han ner både funderingar om sig själv och sitt skrivande (eller oförmåga därtill), han provar ut historier han vill stoppa in i sina romaner, han tecknar ner drömmar och erfarenheter, han vågar vara orättvis och avslöja sin inre skitstövel. ”Everybody’s got something to hide except for me and my monkey”, citerar han Lennon. Samtidigt är det (inte olikt, och samtidigt en hel värld ifrån, Knausgård) inte en torr, faktabaserad uppradning av vad som hänt honom – som författare sysslar man med trosfrågor, och tro (religiös eller litterär) kan vara starkare än verkligheten. Syftet med allt hans skrivande, och speciellt med dagboken, är att liksom idolen Kafka förstå sig själv och sin situation, både inåt och utåt. ”Dröm och verklighet är del av samma möbiusremsa”, menar han.

Tjugo minuter senare är han en termit, när han får frågan om hur han skriver; termiten vet inte hur den bygger ett sex meter högt bo, den bara gör det, boet är en förlängning av termiten. Det han försöker göra är hela tiden att skriva i fraktaler, där varje detalj innehåller helheten, precis som ett insektsbo (där har vi fjärilarna från Orbitór igen) och plötsligt sitter han där med ett gigantiskt romanverk eller tusentals sidor dagböcker som på något vis är samma historia.

I en värld som blir alltmer fascinerad av autencitet och Based On A True Story (ni såg väl Babel häromveckan?) är det härligt, om ibland lite frustrerande, med författare som Cărtărescu. Han har skrivit en stor romancykel om sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien (ett land byggt på drömmar, följt av en påstådd revolution som en motdröm), där socialrealistiska skildringar av matbrist och uppror och barndomslekar övergår sömlöst i science fiction och sagoberättande; nu släpper han dagböckerna han skrev medan han skrev den självbiografiska romanen, och bland det första han säger om dem för den händelse någon skulle inbilla sig att de nu får den verkliga historien är att autencitet bara är ett litterärt grepp bland andra. De är sanna, ocensurerade, oavkortade, men därmed inte sagt att allt som står i dem faktiskt hänt eller att allt som hänt står i dem. Han är författare, hans jobb är att skapa en historia och skapa sammanhang, att skapa hyperlänkar mellan alla de intryck och drömmar och upplevelser som är han själv. ”Konsten är den slutgiltiga redutten mot snuttifikation och det moderna livets distraktioner.”

Efteråt gör jag fanboygrejen och ber honom signera mitt ex av Orbitór: Höger vinge. Det gör han så gärna, och sen snor han min kulspetspenna. Det är inte en metafor. Tror jag.

Similar Posts:

• Fascinerande dagböcker
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Nytt år på dagensbok.com
• Lidandets lagomhet

Vi snackar inte antal sålda skivor. Det finns några musiker (och för all del författare, målare, skådespelare…) som av olika skäl blir mer än bara stjärnor, mer än bara hitmakare. De där som gör precis rätt sak vid precis rätt tillfälle för att i stället upphöjas till Fenomen, Ikoner, Arketyper. Såna där som är så djupt inne i det allmänna medvetandet att alla har någon form av förhållande till dem även om de inte egentligen lyssnar på dem, såna där som fortsätter att vara nyheter vad som än sägs om dem även om det gått 20 år sedan de gjort något intressant – eller i många fall ens dragit ett andetag. De där som knappt ens tillhör sig själva längre eftersom de tillhör oss alla.

Bruce Springsteen hör på något vis hemma i det där gänget – inte minst, paradoxalt nog, i Europa där han i någon mån blivit lika mycket en symbol som en människa av kött och blod. Det är en smått bisarr känsla att som en ursvensk finna sig skråla ”I was boooooorn in the USA” tillsammans med tiotusentals andra som på sin höjd varit i USA på en veckas semester. Vem sjunger för vem egentligen?

Det är lite från den vinkeln många av texterna i den helsvenska antologin Springsteenland angriper sitt ämne, vilket är rätt uppfriskande. I centrum står inte personen Springsteen, annat än möjligen i de möten skribenterna haft med honom – hur intressant är egentligen den där lille New Jersey-bon som människa? Fan, han har ju knappt ens haft några rejäla rockstjärneskandaler att skriva om, så att sätta ihop någon The Dirt på Springsteen skulle bli en rätt hopplös uppgift. Nej, i stället försöker bidragen här gå till botten med frågan: varför just Springsteen? Vad är det som gör just honom så gigantisk även 25-30 år efter att han (enligt många, mig t ex) nått sin artistiska höjdpunkt, varför förvandlas hans konserter ofrånkomligen till snudd på väckelsemöten, varför har så många ett så intensivt förhållande till en artist som till skillnad från många andra mest verkar vilja framställa sig som en vanlig arbetargrabb?

Naturligtvis innebär det att vi får väldigt olika perspektiv – allt från de nästan helt okritiska fansen, till ingående analyser av Springsteens plats i den amerikanska berättartraditionen (någonstans mitt emellan Seeger, Elvis och Steinbeck, ifall ni inte redan hört det), till sardoniska funderingar om Springsteen som modeikon. Någon som är förvånad över att Lokkos inställning till honom är lite halvljummen?

Men alltså frågan hela tiden: vad är så jävla speciellt med Springsteen? Kanske kommer Pierre Hellqvist rätt nära sanningen när han konstaterar att

på scen är eufori-Brooooce uteslutande ämnad åt att vara till lags. Trots att det talas om att han har fansen som i en liten ask är det snarare Springsteen som är helt underställd publiken. Hans främsta uppgift numera är att langa fram den storbildsskärm som åhörarna behöver för att projicera sina egna liv på; en ambulerande självhjälpsverkstad.

Sådär blir det naturligtvis varje gång en musiker (författare, målare, skådespelare) säger något som man lätt kan relatera till sitt eget liv: alla hänger upp sin tolkning på det, och när musikern sedan (som Springsteen) konsekvent levererar ungefär samma sak finns det en väldig trygghet i det. Som Bengt Ohlsson konstaterar i den lätt skönlitterära ”Big Man” har Springsteen sällan tagit några större risker att skrämma bort sin publik; det är kanske lite paradoxalt för en artist som skrivit så många låtar om att länga efter något bättre, men man vet vad man får med Springsteen.

Men samtidigt finns här också de som försöker fånga det unika i just Springsteen, det som gör att han trots allt fått den där statusen, och gör det smått lysande. Camilla Larssons passionerade hyllning till mästerverket ”Highway Patrolman” och Sean Penns film på samma story, eller Harald Gatus försök att spåra Springsteens arbetarklassromantiks historiska rötter i ett USA som nu återigen är på väg in i en lågkonjunktur liknande den som Reagan en gång lovade var något de kunde glömma – och han gjorde det, till Springsteens och många andras förvirring, till tonerna av den rejält samhällskritiska ”Born in the USA”. Som sagt, alla hänger upp sin bild av vem Springsteen är: gubbrockare, soulrebell, feminist, kulturimperialist, frälsare, underhållare, samtidstolkare…

Springsteenland är trots en del ganska oinspirerande bidrag intressant läsning, en studie i hur vi upplever och tar till oss något så enkelt som tre gitarrackord och en text; hur det kan förändra livet för vissa, hur det tack vare historiska och kulturella sammanhang kan berätta en historia som är bra mycket större än som faktiskt sägs på den där 3-minutersskivan… Någonstans handlar den nog om Springsteen också. Men vad är egentligen en musiker (författare, målare, skådespelare) utan en publik?

(Personligen är mitt största minne av Springsteen live den väldigt lättviktiga ”Light of Day”, som på Stadion för 9 år sen förvandlade hela publiken till en enda extatisk nävarna-i-luften-kör och tammefan fick hela gänget att välta snett bakåt åt vänster när den drog igång sista versen. Vem har sagt att rockmusik måste vara djup jämnt? It ain’t no sin to be glad you’re alive. Jag är inte helt säker på att någon av texterna här kommer i närheten av att förklara den känslan.)

Similar Posts:

• Levande och närgången tegelstensbiografi
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Norrlands hungriga hjärtan faller platt
• Patti och Robert söker livet

Innehållsmässigt känner man snabbt igen budskapet från sånger som "Imagine" eller "Happy Xmas": om vi kan föreställa oss en fredlig värld, så kan det också bli verklighet. Krigen är över, om vi vill. Make love, not war. Mer avancerade än så blir tankegångarna inte heller i den här boken – tvärtom är det just dessa mantran som upprepas gång på gång, om än i något varierande formuleringar.

Den här boken skaffar man sig alltså knappast för några djuplodande texter, på den fronten är boken snarast ganska tunn. Bilderna (eller filmerna på dvd:n) är väl inte heller särskilt unika. Det här är istället en utgåva för den frälste samlaren, för helheten är ändå ganska snyggt sammansatt. Det är också just som en samlarpryl förlaget själv marknadsför den. Lennon- och/eller Beatles-fans är alltså sannolikt den målgrupp som kommer göra Bakhålls utgåva lönsam – andra kan nog lika gärna sätta på "Imagine" och få sig samma budskap till livs i musikalisk form.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Kändisliv
• Ballad om en självladdande idolbild
• Skriven med ärlighet
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern

Amerikanen Dean Reed var en tredje klassens Pat Boone-wannabe på hemmaplan. En eller två hits, någon liten filmroll. I början av 60-talet lämnade han staterna och hamnade via diverse omvägar till slut bakom järnridån – där han i egenskap av ung, sexig, snygg och karismatisk amerikan med socialistiska sympatier blev Östblockets största countryrockstjärna. Det höll i 20 år, trots att ingen väster om östtyska gränsen hörde talas om honom. Sen, ironiskt nog, kom glasnost och trots att Reed hyllade Gorbatjov innebar det också slutet för honom; när de vunnit sin frihet ville ryssar, tjecker och östtyskar säga något själva, inte lyssna på en gammal kallakrigsmedlöpare. Han hoppade i sjön tre år innan Berlinmuren föll; han såg the writing on the wall.

Innan hon skrev boken om hans liv reste Nadelson i flera år runt och intervjuade folk som känt Dean Reed, från barndomskamrater och Everly Brothers till östeuropeiska fans och partifunktionärer. Och även om hon satt ihop det till en läsvärd bok känns det lite som en missad chans; hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med det. Denna sorts historia med idealism och skygglappar skulle behöva en större författare – en som antingen låter oss få känna Reed personligen eller bygger ut det till en parabel om hela kalla kriget. Hon lyckas hyfsat med det första och inte speciellt väl med det andra. Jag gillar detta, men samma material i händerna på någon annan (som är något mindre benägen att driva ut i triviala betraktelser av färgen på mattorna i ryska hotell) kunde ha blivit bättre.

Rockhistorien är full av artister som en dag vaknat upp och funnit sig omsprungna av världen, men få har väl blivit det så bokstavligen som Reed. Elgitarrer må kanske eller kanske inte förändra framtiden – it’s only rock’n'roll, but I like it, som en av de större tänkarna sade – men en sak är säker: ska den göra det bör den nog hållas av en Elvis eller John Lennon eller Steve Jones. Dean Reed var, i slutändan, ytterligare en snygg produkt som inte räckte till när omvärlden tröttnade.

Similar Posts:

• Mojo Working
• Music non-stop
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: You can’t always get what you want
• Alla minns vi Lennon

Å andra sidan hävdar de flesta, mer förståndiga människor, att så givetvis inte var fallet. Bandet hade redan börjat falla samman innan John mötte Yoko och istället ges hon en hel del credit för den person som han kom att bli fram till sin död 1980. Hon öppnade en helt ny värld för honom och i henne fann han en själsfrände.

Minnen av John Lennon är sammanställd av Yoko Ono och består av, precis som titeln anger, minnen av en gammal rockräv. Allt från enstaka meningar till längre berättelser.

Stjärnveteraner som Elton John, Jerry Lee Lewis och Mick Jagger hyllar på sina egna små sätt, men här finns även minnesbilder och dikter från personer som Steve Earle, Jello Biafra och Alicia Keyes. Bl a Jello Biafra (Dead Kennedys) berättar underhållande om hur han upptäckte rock and roll, som han liknar vid ett flygande tefat som zappade honom mellan ögonen. Just hans berättelse kan jag själv identifiera mig mycket med, då den påminner lite om min egen upptäckt av musiken.

Självfallet är bilden som alla målar upp av John Lennon nästintill helgonförklarande. Många menar att han förändrade världen tillsammans med Yoko Ono och deras kärlek var det starkaste som någonsin skådats. Dock hade ju även John och Yoko svackor och vid en tidpunkt var de separerade.

Elliott Mintz (mediakonsult och nära vän) sitter onekligen inne på en hel del intressanta historier från en svunnen tid. Hans återblickar till Johns förlorade weekend i Los Angeles och Las Vegas är oerhört fascinerande och ger en inblick i stjärnans då omsusade liv. Han skickades dit på order av Yoko som ville att han skulle ta igen sådant han ansåg sig ha missat och även om han konstant tjatade om att få komma hem igen och förkunnade sin enorma kärlek för Yoko, så bedrog han henne ändå under vistelsen.

De olika berättelserna visar också upp den osäkerhet som även en människa av John Lennons magnitud kan känna av. Att inte veta om man är önskad eller välkommen. Isoleringen från omvärlden och önskan om att ibland kunna vara mer anonym. Flertalet av berättarna ställer sig också den stora frågan om vad John hade kunnat göra för musiken, människorna och världen, om han fått leva.

Mest underhållande läsning står givetvis de människor för som träffat Lennon. De har naturligtvis en helt annan insikt än exempelvis tidigare nämnda Alicia Keys, som bidrar med en form av dikt, som ter sig ganska menlös i jämförelse med Jerry Lee Lewis minnen.

Det är en intressant bok Yoko Ono satt ihop och de bilder som visas, bl a av erkända Annie Leibovitz, säger många gånger mer än alla texter tillsammans.

Personligen har jag alltid haft bilden av John Lennon som lite typig och sarkastisk. En bild som inte är helt fel då andra också påpekar detta i boken, men de människorna kan även berätta om hans andra sidor och då framträder en betydligt mer tillfredställande bild av den gamle beatlen.

Similar Posts:

• Ger dig tid att stanna upp
• Skriven med ärlighet
• En revolution i hjärtat
• Som en odöd chokladask
• Back In The GDR

I once had a girl, or should I say, she once…

Det där med minnen är en knepig grej. Toru Watanabe är ju vuxen nu, 37 år gammal och framgångsrik skribent, men allt som krävs är att han får höra en instrumental muzakversion av ”Norwegian Wood” för att det plötsligt ska vara 1968 igen och han 19 bast. (Och säger du ”madeleinekaka” så slår jag dig med en gammal gymnastiksko.)

Det har skrivits mycket om politisk revolt i slutet av 60-talet, med universitetsockupationer, maoism och gröna vågen – och tydligen var det inte sådär väldigt annorlunda i Japan. Men allt det där snuddar boken bara vid, Toru var inte intresserad av politik – i stället är det, mot bakgrund av en kollektiv rörelse, en samling väldigt tydliga individer som möts, ett halvdussin människor som inte känner sig hemma i de enkla lösningarnas värld.

Toru gräver i minnet och finner ett yngre jag, mitt emellan tonåring och vuxen, som försöker hitta en egen väg genom livet. Han minns de personer han mötte på vägen, och framför allt de två kvinnor han förälskar sig i, så olika man kan tänka sig; en patologiskt inåtriktad, en nästan maniskt pratglad. Han dras emellan dem, han vill gärna vara den som ställer allt till rätta, men Murakami vore inte en så bra författare som han är om det var så enkelt att kärlek kan bota allt. I stället får Toru lära sig att man inte kan gå igenom livet utan att göra saker man kanske inte borde, utan att såra dem man helst av allt vill beskydda. Alla gör vi saker vi ångrar, och grejen är inte att tralla sig igenom livet som en dans på rosor utan att lära sig gå med lite taggar i fotsulan.

Både Murakami och hans huvudperson är belästa, och det märks; romanen lånar strukturer och motiv friskt – inte bara från Lennon/McCartney, utan också från Proust, Fitzgerald, Mann, Salinger … Men trots de många små lånen blir det ändå är det en egen berättelse han drar, en varm, längtansfull berättelse. Problemen var inte alls längre bort igår, och just därför är det viktigt att minnas. ”Norwegian Wood”, låten om ett kort möte mellan två helt olika människor, blir ett tema för hela boken; en historia som inte har en klart uttalad uttänkt handling, inte en klar början och slut… För vad är egentligen livet annat än de människor vi möter, det vi gör, och det vi med våra inte helt pålitliga hjärnor minns av det? Eller, som Lennon uttryckte saken lite senare,

Life is what happens to you while you’re busy making other plans.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Alla minns vi Lennon
• Ve den stackars pendlaren
• Imponerande japansk rikedom
• Det intressanta med att gå vilse i en japansk kartong

Många år senare hittar Jimmy breven och inser att hans drömmar aldrig blev verklighet; han är 35, har ett deltidsjobb som lärare, är notorisk ungkarl och varken rik eller det minsta lilla berömd. Då griper ödet in: i samma lilla stad som Jimmy bor en berömd TV-personlighet, och när denne dör råkar Jimmy bli intervjuad i TV. Någon frågar om han också är i showbiz? Jodå, han är komiker, drar han till med. Och vips, på nolltid blir han med hjälp av skvallerblaskor och väl iscensatta bluffar Englands störste ståuppare – allt utan att någonsin ha dragit en endaste vits inför publik. Och nu måste han försöka undvika att göra det, eftersom han då skulle blåsa hela grejen; han är nämligen inte speciellt rolig.

John O’Farrells bok ska väl vara en satir på det moderna kändissamhället, där det viktiga inte är vad man kan utan att man syns på TV och löpsedlar, och där det är så viktigt att vara med på det allra senaste att ingen vågar ropa ”Eh… är inte kejsaren lite… naken?” Och nog förtjänar detta en satir eller femton; men Här är ditt liv är helt enkelt lite för mjäkig. Ett tag är det småkul med betraktelser av typen ”vinnaren i Big Brother är mer berömd än vice premiärministern” men efter ett tag blir det tjatigt – O’Farrell kan inte se en öppen dörr utan att hans högerfot kliar efter att få sparka in den. Efter den lyckade inledningen verkar han inte riktigt veta vad han ska göra med sin huvudperson som framstår som en första klassens velpotta, och när man kommer fram till slutet (med en rejält förnumstig sensmoral värdig den 13-årige Jimmy Conway) blir känslan mest ett ”jaha”.

Helt bortkastat är det inte. O’Farrell lyckas på vägen dit strö en del rätt träffsäkra kommentarer, pepprar oss med torr humor och ironi så ofta att några av dem måste gå hem och ge ett garv, och även de brev den unge Jimmy skriver till den äldre Jimmy är ofta rätt kul. Men en värld där Paris Hilton anses beundransvärd kräver skarpare satir än så här. Som underhållning för stunden duger den, men Här är ditt liv känns nästan lika ytlig som den kändiskult den parodierar.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Mot sorgen
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Torka och tvivel