Magister Sir, var Jivans gymnastiklärare i skolan. När han i sin vardagslunk saknar inspiration är han ovetande om hur han kommer att agera när Jivan blir rubrikstoff i medierna. Samma sak gäller Lovely, hijran som välsignar både brudpar och spädbarn för att få in pengar till kollektivet med övriga kastlösa personer. Jivan har hjälpt henne att lära sig läsa och skriva.

Jivan, Magister Sir och Lovely är så lätta att känna igen sig i. Deras liv är ingen lek, de vill ta ansvar och de vill utveckla sig. Livets brister är i deras fall en hävstång som kan lyfta dem till en annan nivå. Mest känslosam är Lovely – jag fattar tycke för henne snabbt. Eller vågar jag säga att jag gillar Magister Sirs fru, bifiguren med de krassa replikerna? Man och hustru har tagit varandra för givna och de syrliga kommentarerna vid mannens hemkomst från skolan är i klass med replikerna mellan makarna i tv-serien Pang i bygget.

När Jivan anklagas för att vara terroristen som ligger bakom ett brandattentat vaknar hejarklackstanten i mig. Var och en väcker min sympati eftersom de hamnar inför val som de vare sig kan undvika eller låta bli. Moraliska dilemman trängs med behovet av bekräftelse som de saknat i så många år. Deras längtan efter ett annat liv inbegriper också något annat. Någonstans mellan raderna hörs en fråga: Visst borde några andra i samhället också få det bättre som en följd av mitt val?

Det okontrollerbara som händer Jivan är den mest smärtsamma läsningen. Hennes mardröm som oskyldigt anklagad beskrivs i livfulla scener med de övriga kvinnofångarna i häktet inför rättegången. Hettan, hierarkin och hopplösheten får svetten att klibbas på mig trots att jag läser romanen i aprilmånadens bakslagskyla.

Jag är nog lite bländad av hur Majumdar i sina korta och intensiva kapitel balanserar dessa levande personporträtt med miljöbeskrivningarna där det indiska samhällsbygget skymtar. I kulisserna finns politiska partiledare och ingen kan egentligen bevisa hur de nyttjar flockbeteendet för att vinna makten vid nästa val. Demonstranterna utför protester i utbyte mot ett mål mat men när ord utropas om rättvisa i folkmassan slutar det mer än illa. Same, same but different, tänker jag, och ser historiens upprepning genom århundradena. Inte heller blir det bättre av att journalisten som intervjuar Jivan i häktet verkar styras av det slitna uttrycket ”Ingen rök utan eld”.

En eld sätter sannerligen den nutida indiska drömmen i ett starkt ljus. Att vilja resa sig från ett dammigt förr och inte bara underordna sig den rådande situationen är ett tema som Majumdar förvaltar på ett imponerande vis i sin debutroman. Romantiteln anspelar i första hand på den fiktiva tågbranden som är startpunkten för berättelsens samhällskritik. Men i mina ögon tycks den även spegla den eld som uppstår inombords när människor känner längtan efter ett annat liv.

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Romantiserat Indien
• Rik roman om Indiens konflikter
• Nyanser av ensamhet och liv

I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i Indien som för att visa hur vårt resande blivit globalt.

Ingefrid är barnbarn till barnmorskan Hillevi som flyttade till Jämtland vårvintern 1916. Hon ärver plötsligt flera miljoner svenska kronor. En advokat har efter många år av sökande funnit henne i Stockholm. Arvet kommer som en överraskning eftersom Ingefrid inte visste vem som var hennes biologiska mamma. Mamma Myrten ärvde skogsskiften och fastigheter efter Hillevi, och vid sidan av de värdefulla skogsägorna drev hon ett pensionat i Svartvattnet.

Ingefrid arbetar som präst i Stockholm och lever med sin adoptivson. Engagemanget har falnat. Hon verkar sakna tuggmotstånd som hon kompenserar med välgörenhetsarbete i Indien. Arvet från Myrten vill hon snabbt skänka bort till projekten som finns på andra sidan jorden. Men Jämtland kommer i hennes väg.

I fjällbyn träffar hon 91-årige konstnären Elis/Elias. Med åren har han utvecklat en vresighet. Han ser sin skröpliga kropp och upplever hur manligheten krymper:

När förhårdnader och inväxta naglar börjat vålla smärta hade han blivit tvungen att acceptera fotvården, fast han aldrig hört talas om nånting löjligare. I alla fall på karlar.

Han är vän med Kristin/Risten som var Myrtens fostersyster. Men de känner inte till varandras hemligheter, vilket ibland väcker Kristin/Ristens förargelse. Myrtens graviditet var en nyhet även för henne. Kristen/Risten blev själv föräldralös som barn och hennes föräldrar var av samisk släkt. Här förskönas ingenting när hon betraktar de färgstarka sametraditionerna. Hennes son anklagas för ett naturskyddsbrott och vid sådana grå rättegångar deltar inte de vackert klädda renägarna. Konjunkturpolitiker och samer kräver sitt offer, vilket tycks vara hennes son den här gången.

Sökandet förenar de tre huvudpersonerna. De försöker skapa sig en helhet av sina identiteter och famlar efter att stå på en stadigare grund. Förvisso har de uppnått materiell trygghet men varför är frågorna som rör livets essens fortfarande så starka?

Var hör en person hemma? Hur får man fäste i tillvaron? Hur nära kan man komma en annan människa?

För Ingefrid handlar kampen om tron, som består av två sidor. Å ena sidan konkreta handlingar som underlättar för en annan medmänniska. Å andra sidan intellektuellt tänkande, något som hon led brist av under sin uppväxt. Men nu har hon kommit till vägs ände. Hon upplever ett stort Ingenting. Värst är det efter en olycka som kunnat leda till hennes svåraste förlust. Allt gick bra i sista stund. Likväl känner Ingefrid ingen tacksamhet. Vad betyder detta Ingenting som varken ger henne ångest eller tacksamhetskänslor?

Ekman kan gestalta det inre sökandet på många sätt. Lyhört nyttjar hon bilder från naturen eller konsten. Här i den tredje delen av trilogin gestaltas även hur människan finner tröst i musiken. Den som vi hör under kyrkvalven eller den som jojkas av en gammal morbror med väderbitet ansikte.

Jag vill även lyfta fram humoristen Kerstin Ekman. När Ingefrid träffar syföreningstanterna har de nyss önskat en bok för högläsning. I pratet kommer också en önskan om hur söndagarna ska vara:

Å vanliga gudstjänster, var det en som sa.
Har dom varit ovanliga?
Ja, dä ha vöre temagudstjänster.
Under jakten va dä älggudstjänst.
Dä va älghorn och granar i kore. Å prästen hade jaktdress.
Kamoflaschjacka å skinnböxer.
Men vi vill inte ha sånt. Vi vill ha vanlig högmässa. Som i da.
Förra åre hadd prästen som va då, klädd ut seg te påskkäring. Hu kom på skoter te ett bröllop i Roland Fjellströms hotell.
Ett par av dem fnissade åt påhittet men stämningen var i grunden upprörd.

Svenska kyrkan ska nog hålla sig borta från nymodigheter och jippon. Människans inre våndor och glädjeämnen räcker gott och väl att fylla ut årets alla söndagar.

Kerstin Ekmans berättelser fylls inte av misär. Livet är både förluster och förlustelser. Inte så mycket svett mellan kropparna när vi åldrats, däremot kan det glöda när två själar varsamt dansar till 78-varvsskivorna som spelas på trattgrammofonen. Och någonstans här tycks cirkeln slutas. En människa känner sig hel igen.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Gulla inte med Ekman
• Platsen omformar dig
• Skruvat om författarsubjektet

I denna del av romanen Den yttersta lyckans ministerium känns satiren väldigt nära. Den underliggande kritiken kan ändå höras när Arundhati Roy väver sin vindlande historia om ett Indien av igår och idag.

I handlingen uppträder en mängd personer. En person är hijran Anjum. Hon är en av de mer utsatta individerna men med stor uppfinningsrikedom lyckas hon samla ett osannolikt gäng människor som samarbetar för varandras bästa. Vem kunde väl ha kommit på en bättre idé än att bygga ett skjul, som senare får cementväggar och flera rum intill bårhuset. Gratis el!

En annan person är Tilo. Hon har inga biologiska föräldrar men en fostermor som ändå misstänks vara hennes biologiska mor. En av Tilos vänner reflekterar kring moderns bevekelsegrunder:

Även om det var sant att Tilo faktiskt var hennes dotter och att hon vägrade erkänna henne som sitt barn offentligt, var det i hans ögon lika sant att en kvinna i ett traditionellt samhälle som valde att leva självständigt, lät bli att gifta sig och sedan gjorde anspråk på ett barn som fötts utom äktenskapet – även om det innebar att det måste maskeras som välgörenhet och hon fick ge ut sig för att vara barnets fostermor – var det en väldigt modig kärlekshandling.

Vi lär känna Tilo genom flera människors tankar. Dels när hon är universitetsstuderande och blir vän med tre manliga studiekamrater. Dels när dessa tre män involveras i hennes liv många år senare. Alla tre är mer eller mindre förälskade i henne. Hon är helt autentisk och agerar utifrån egna drivkrafter som inte alltid följer normen. De faller platt för hennes rättframma stil och sannolikt också för att hon inte har några traditioner att förvalta.

De olika tidsplanen skildrar den politiska utvecklingen i Indien. Aggressionshandlingarna i Kashmir som letts av den indiska statsmakten under 1990-talet lägger sig men blossar upp igen tio år senare. Mer vapen delas ut till fler händer och förföriska stridslockrop viskas i fler öron. Rebellers brutalitet och säkerhetspolisers godkända handlingar blandas om varandra. Meningslösheten får inga förklaringar men författaren har en tydlig röst: krig och våld borde motas bort med alla medel. Jag blir berörd som av en sorgesång när jag läser om hur Kashmirs talangfulla läkare, ingenjörer, bönder och kockar får smak på martyrskap.

Först när de fått egna vapen, när de hade låtit fingret smeka om avtryckaren och känt den ge efter, bara en aning, när de hade vägt oddsen och kommit fram till att det var en möjlighet, först då lät de raseriet och vanäran efter decennier, århundraden av underkastelse forsa fram i sina kroppar och deras blod kokade.

Arundhati Roy har skrivit en rik och mångfacetterad berättelse som tilltalar både hjärta och hjärna. Politik som driver människor i konflikt har sedan urminnes tider en märklig dragningskraft, vilket kan kännas tröstlöst. Ändå så tycker jag mig kunna finna några ljuspunkter att stanna upp vid. Samarbete mellan människor med olika förutsättningar vinner alltmer mark. Sådant känns mycket, mycket hoppfullt.

Similar Posts:

• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Nyanser av ensamhet och liv
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Långt borta eller mycket nära

Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill säga på 400-talet före kristus.

Siddhartha är älskad av sin far och av sin mor, av kvinnorna i byn och framför allt är han älskad av sin vän Govinda. Ändå är han inte tillfreds. Trots att han framlever sitt unga liv i en andligt harmonisk tillvaro, är det något som skaver.

Att finna urkällan i ens eget jag, var vad Siddhartha ville göra och han anade att han inte kunde lyckas på sin hemort.

Romanen om Siddhartha börjar med denna paradox. Ynglingen söker den fullkomliga harmonin, men kan inte göra sig fri från misstanken att nuläget inte för vidare mot målet och alltså inte är ändamålsenligt. Att uppgå i världsalltet och på så vis bryta det evinnerliga kretsloppet, är Siddharthas mål. Han vill undslippa ”den dystra sinnevärlden”. Tillsammans med Govinda slår han följe med samaner, fattiga skogsmunkar.

Med själen samlad och pannan strålande av den klara tankens glans.

I berättelsen finns som sagt fadern och modern och hjälten som ger sig ut i sökandet. Här finns också heliga män, skökan, köpmannen och även färjkarlen: alla roller man finner i sagans värld. Mot detta potentiellt drömska står Herman Hesses mästerligt enkla och klara språk. Det känns som kallt vatten sprunget ur en källa med oändligt siktdjup. Jag kommer att tänka på en annan nobelpristagare, Pär Lagerkvist, när jag läser Hesses porlande meningar.

Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den!

Nils Holmberg gjorde den svenska översättningen till den första svenska utgåvan som kom 1946, samma år som Herman Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur. Översättningen står sig än.

Nu är det sekulära tider. Kan en berättelse som denna locka någon? Jo, sannolikt. Jag gick nyligen en meditationskurs. Deltagarna hade alla möjliga mål med meditationen. Någon berättade om sömnproblem. En annan ville få bukt med stresskänslorna. Flera längtade efter något annat än timme ut och timme in över mobilskärmen.
Under kursens gång kom även andra, mer andliga bevekelsegrunder fram, tyckte jag mig märka: en bättre förmåga att vara närvarande, eller något i den stilen. Kanske är samtiden inte så likgiltig ändå inför frågor bortom det rent materiella?

Siddhartha är en bildningsresa. Svaren finns där, inuti oss hela tiden. Men det är inte förrän vi är mogna att stänga av mobilen och lyssna inåt som insikterna framstår i klar dager.

Similar Posts:

• Att finna vägen till sig själv
• Det vackra och fula i människan
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Bergtagen av Bergtagen?
• Att brottas med gud

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter

Ett undantag gäller nyheten om det brutala överfallet och den grymma våldtäkten av studenten Jyoti Singh en kväll i december år 2012. Hennes öde orsakade demonstrationer för kvinnors rättigheter, något som också de svenska nyhetsredaktionerna rapporterade om. Händelseförloppets bakgrund var när sex män tänkte sig besöka ett prostitutionskvarter efter att ha druckit sig berusade. Men på vägen erbjöd de skjuts åt en för dem okänd kvinnlig student som varit på bio tillsammans med sin manlige studiekamrat. De unga biobesökarna tackade ja, för de hade inte hittat någon rikshaförare som kunde ta körningen. Skjutsen urartade i en gruppvåldtäkt och båda lämnades svårt misshandlade att dö längs vägkanten.

Journalisten Julia Wiræus befinner sig i Indien när massprotesterna utspelar sig efteråt. Hennes uppdragsgivare ber henne om stoff för publicering hemma i Finland eftersom händelserna bedöms ha nyhetsvärde. Wiræus är delvis stationerad i Delhi och släpper inte ämnet när rubrikerna svalnar, utan fortsätter att undersöka det indiska samhällets rättssystem och syn på samlevnad och äktenskapstraditioner.

När jag läser de inledande kapitlen inser jag hur vanskligt journalistiskt förarbete är och att vi som nyhetskonsumenter ofta glömmer vad det innebär. Wiræus ägnar inte en bokstav åt dessa förberedelser men jag kan inte låta bli att återge vad jag läser mellan raderna. Till de praktiska förberedelserna hör att anlita en bra tolk för att klara språkhinder och en tusenkonstnär som kan lokalisera rätt platser. Till de mentala förberedelserna ingår att öva sig i motgångens konst. Andra med högre rang kan hindra en svårfångad intervjuperson att träffa journalisten eller så är risken för grannars skvaller och utfrysning orsak att ställa in en planerad intervju. Till de intellektuella förberedelserna räknar jag in sakkunskap om bland annat landets historia, näringsliv och familjetraditioner. Och sist men inte minst den yrkesmässiga kompetensen, källkritisk värdering, objektivitet och berättarförmåga.

Wiræus redogör i korthet för den brittiska kolonialmaktens spår i den indiska sedlighetslagstiftningen. Gifta kvinnor kan än idag lagföras för otrohetsaffärer medan gifta män går fria för samma handling. Visst finns politiker som vill uppdatera lagstiftningen från 1860-talet men processen går långsamt. En inverkande faktor i den komplexa utvecklingen är den hindunationalistiska rörelsen. Wiræus genomför en intervju med en regional internationell talesperson för partiet med patriarkala värderingar som starkt ogillar alla hjärtans dag eftersom det är ett västerländskt påhitt som bör motarbetas.

Nu tror inte jag (och inte du heller, tror jag) att västerländska Hollywoodmanér är de mest effektiva verktygen i byggandet av kärleksrelationer. Vi som på grund av vår geografiska tillhörighet sorteras in i ”det moderna västerlandet” har sannerligen en hel del beteendemönster som försvårar jämlikhet och sann respekt för individers olikheter.

I det här sammanhanget är det värt att nämna alla personer som är födda i en mans kropp men identifierar sig som kvinnor. I Pakistan, Bangladesh och i Indien har lagstiftningen om ett tredje kön kommit längre än i Sverige. I Indien beräknas gruppen omfatta runt en halv miljon människor. Wiræus upplyser pedagogiskt om vilken plats i samhället de har och berättar färgstarkt om besöket vid en festival som infaller på högtidsdagen för transpersoner.

Precis som i våra nordiska länder, härskar i Indien traditioner från förr parallellt med livsmönster som kommit på senare tid. Arrangerade äktenskap är mycket vanligt. Men den tekniska utvecklingen med mobiltelefoner har bidragit till att individer tar kontakt med det motsatta könet i en mer oövervakad form – nämligen online. Wiræus intervjuar personer som driver rådgivningssajter med många besökare och grundare till nätdejtingsappar. En av grundarna till appen Thrill är mer cynisk vid en andra intervju något år senare. Jag får en ahaupplevelse av hur snabbt synsätt kan förändras och i det här fallet kanske det är kalkylerade affärsmöjligheter som inverkat mest på attitydförändringen.

En av styrkorna i Wiræus reportagebok är att materialet utarbetats över tid, nämligen under fem år. Återkommande besök hos personer som intervjuas belyser hur snabb utvecklingen är på vissa områden men hur långsam den är på andra. En sådan journalistisk metod höjer värdet på reportagematerialets trovärdighet. Författaren förmedlar en stark närvarokänsla utan att lämna ut människorna hon intervjuar. Berikande är också variationen i infallsvinklarna på ett ämne som inte är lätt att sammanfatta och sist men inte minst finns fördjupningsmöjligheter i förteckningen av källor längst bak i boken. Några småfel av redaktionell karaktär har smugit sig in i slutresultatet och ska inte belasta Wiræus; här är det förlaget som borde gjort en sista korrekturläsning.

Indien är ett land där utvecklingen går i flera riktningar, vilket beror på många faktorer. Lagstiftningen förändras till det bättre men tar ett kliv bakåt något år senare. Det är spännande att följa hur medvetenheten ökar kring kvinnors vilja att ta plats i det offentliga rummet. Krav på att kvinnan ska vara oskuld innan äktenskapet är ett könsrollsmönster som vacklar och menstabut debatteras. Kvinnor kräver rätten att få förvärvsarbeta och rätten att få vara en självstyrande individ på samma sätt som män. Tekniken har onekligen också en pådrivande roll i en befolkning där andelen unga är påfallande. När det är ont om privata sfärer finns åtminstone egna rum online, där gamla synsätt kan ifrågasättas. Sådana här ämnen kunde bevakas lite oftare i nordisk nyhetsjournalistik men i brist på detta är boken De kallade henne Delhi Braveheart en synnerligen informationsrik Indienintroduktion.

Similar Posts:

• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnors längtan

Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.

I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.

Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.

När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.

Similar Posts:

• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Rik roman om Indiens konflikter
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!

Journalisten Ulrika Nandras De oanständiga tar sin utgångspunkt både i mordet på Jyoti Singh Pandey (och det faktum att hon på sin dödsbädd bad sin mor om förlåtelse) och i hur det skildrats i västerländska medier. Hur förklarar man våldtäkt och mord? Är vissa länder mer benägna till sådant än andra?

Exakt var hon landar har jag svårt att säga bestämt. Å ena sidan verkar det uppenbart att vi gärna förstår våld mot kvinnor i andra kulturer på andra sätt än i vår egen – intervjuade våldtäktsmän är förmodligen inte mer representativa för indisk manlighet än motsvarande skulle varit i Sverige – och å den andra beskiver hon en slags hederskultur där kvinnors ”anständighet”, något som inbegriper inte bara att inte hångla på gatan eller ha sex innan äktenskapet utan också att inte cykla, vara ute på kvällen eller klä sig i jeans, är en angelägenhet för hela familjen, ja, hela samhället, och kan straffas oerhört hårt.

Den dubbelheten finns förstås inte bara hos Nandra, utan i fenomenet i sig. Nyligen skrev jag här om Louise O’Neills roman Hon bad om det, och det slår mig inte minst när jag läser Nandra hur skickligt O’Neill gestaltat de där tendenserna i den västerländska kulturen, den som vi helst vill anse står över sådant. På samma sätt känner såklart de flesta indier.

Själv har Ulrika Nandra en fot i såväl Sverige som i sin pappas hemland Indien och har själv fått känna på de hårda kraven på kvinnor, både privat och i sitt yrke. 2007 skrev hon för sista gången om sexualitet, prostitution och våld från Indien. Sedan dess har hon nekats journalistvisum. Det är både symptomatiskt för hur känsliga de här frågorna fortfarande är och något av ett problem för boken. Nandra vill skildra Indien före och efter händelserna 2012, men har inte kunnat besöka något ”efter”. Hon har förstås följt debatten från exilen, och hade kanske kunnat satsa på att istället fördjupa sig i frågorna generellt, men det tycks inte heller riktigt ha skett.

Faktiskt känns det svårt att recensera den här boken. Jag vill så gärna tycka om den, för ämnet är så oerhört intressant och angeläget, men jag kan inte låta bli att undra vad som i det här fallet hänt på förlaget? Såväl språk som disposition verkar obearbetat och är jobbigt att läsa. Ständigt fastnar jag i meningsbyggnaden och måste läsa om. De olika kapitlen låter som de ska ta upp olika aspekter, men landar ofta i upprepningar, variationer och just brist på fördjupning.

Inte minst jämförelsen mellan Sverige och Indien hade kunnat bli grym. Säkert beror våra höga våldtäktstal på att fler vågar anmäla här, men vi kan knappast hävda att vi står över den här typen av brott. Vad beror det på? Nandra driver för Indiens räkning en tes om att den snabba moderniseringen som långt ifrån alla fått ta del av – de ekonomiska klyftorna är enorma – gjort hedersvåldet alltmer framträdande. Skulle man kunna förstå de svenska siffrorna i relation till något sådant, till klass? Vad finns det för olika förklaringsmodeller till sexuellt våld, egentligen?

Jag hoppas att Nandra återkommer till de här frågorna och ger dem den fördjupning de förtjänar.

Similar Posts:

• Notisen växte till en bok
• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Exemplarisk våldtäktsbearbetning
• Myter och människor

I Damon Galguts biografiska roman möter vi Morgan, som han kallas boken igenom, på hans resor till Indien och Egypten där han tillbringade längre perioder. Han vill upptäcka världen och bli inspirerad till nya böcker. Fantasierna om män avlöser varandra men Morgan verkar aldrig få till det på riktigt. Även relationerna till de två han förälskar sig djupt i, Masood och Mohammed, stannar på ett mestadels platoniskt plan. Och när kärlekarna gifter sig och får barn blir Morgan lämnad kvar. Galgut har verkligen spännande ämnen att jobba med. Exotiska platser, skrivandet och undantryckt sexualitet. Tyvärr hämmar det biografiska formatet historien från att riktigt lyfta.

Arktisk sommar var även namnet på E.M. Forsters oavslutade roman. När Damon Galgut nu återanvänder titeln blir den en poetisk bild av ett författarskap som trots sina framgångar håller mycket inlåst. Kontrasten mellan Morgans brinnande inre och den sexuella avhållsamhet han tvingas in i, av samhället men många gånger också av sig själv, är ständigt närvarande, även i skrivandet. Det långa och ofta avbrutna arbetet med En färd till Indien (1924) utgör en stor del av Galguts skildring. Forster skrev samtidigt romanen Maurice, färdigställd 1914 men inte publicerad förrän 1971 på grund av sin gestaltning av homosexuell relation. I Galguts Arktisk sommar beskrivs hur Morgan upplever att Maurice får honom ”ur kurs” och grumlar hans förmåga. När han äntligen hittar en väg tillbaka in i En väg till Indien är det en stor lättnad. Romanen blir också hans största succé. Samtidigt skäms de vänner, flera av dem själva homosexuella, som får läsa Maurice. De tycker att den är rent ut sagt dålig och att den inte kan offentliggöras. Att sådant varken kan eller ska skrivas.

Den arktiska sommaren antyder också Morgans längtan till en exotisk plats. En plats där livet kanske är enklare. Fullt så enkelt är det såklart inte. Trots att han upplever kärlek och sexuella möten är han på många sätt fast i sin kropp, sina känslor och det fördomsfulla klassamhälle han lever i. Bakom allt finns också den koloniala kontexten. Inte minst i Morgans möjligheter att resa till den så kallade Orienten och hans attraktion för de unga männen där. Men också på ett större plan. Flera gånger påpekas att det brittiska imperiet en dag kommer att falla och lämna Indien till sitt öde. Vad händer då med de mänskliga relationerna?

Det svåra med biografiska romaner är att förvandla fakta till levande fiktion. E.M. Forster lämnade efter sig ett stort antal dagböcker, och det är tydligt att Arktisk sommar bygger på grundlig research. I sitt tack i slutet av boken radar Galgut upp en mängd källor han använt sig av. Och ibland fastnar berättelsen i uppvisandet av fakta, som i partiet om hur Morgan funderar på vad han ska ta med i essäsamlingen Pharos and Pharillion. Att vara alltför upptagen vid sanningen innebär också att partier med detaljerade beskrivningar av resande och skrivarbete blir väl utdragna och, tyvärr, tråkiga. Här kan jag önska att Galgut tagit sig större konstnärliga friheter. Intressantast är Morgans tafatthet, motstridiga känslor och personliga utveckling. Även här stannar det dock ofta vid beskrivningar av känslorna istället för gestaltningar av händelser som påverkar Morgan, något som gör berättandet onödigt segt.

Jag fångas mest av hur vältecknade många av bifigurerna är och hur de bidrar till bilden av Morgan. Masood och Mohammed i synnerhet, men även mindre karaktärer. Virginia Woolf är en av dem. Som medlemmar av Bloomsburygruppen samtalar Morgan flera gånger med paret Woolf om sitt skrivande. Virginia befinner sig oftast i bakgrunden, men i de få rader där hon framträder mer lyckas Galgut både fånga hennes karaktär och ge en bild av hur andra ser på Morgan.

Virginia satt intill och rökte en av sina shagcigaretter. Hennes närvaro hade en intensitet som fick honom att ta ett steg bakåt. Ändå hade han lärt sig tycka om denna kvinna med det långa, lyktformade ansiktet, präglat av skarp intelligens. Hon studerade intensivt med sina två lysande naglar till ögon och sa sedan: ”Jag kan faktiskt inte föreställa mig dig där borta.”
”Men jag har redan varit där. I sex månader.”
”Jo, jag vet. Du brevväxlade med mig. Jag säger bara att jag inte kan föreställa mig på den platsen. Misslyckandet är mitt.”
Fast som alltid med Virginia kändes det som om misslyckandet på något sätt var hans.

Även vännerna verkar tycka att Morgan är omgiven av en viss mystik. Vem är han egentligen? I spänningen mellan en persons strävan efter att fullborda sig själv och det svåra i att släppa andra människor in på livet blir Arktisk sommar som mest engagerande.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Han lajkade Big Brother
• Att läsa sitt liv