Orsaken till att böcker skrivs kan vara många. Spännande är det när författaren berättar om upprinnelsen till en bok, om hur hon eller han till exempel i en text hittat någon liten oväntad detalj och förvånat studsat till och undrat: Vad är det här?, och fylld av nyfikenhet börjat fördjupa sig i bakgrunden till detta […][...]

”Den manliga blicken” är ett väl etablerat begrepp inom olika former av kulturforskning. Det är (den vite, heterosexuelle, och så vidare) mannen som beskrivit världen och människorna, i synnerhet kvinnorna, i vetenskap, litteratur och film genom historien. Kvinnan har varit objektet, för blicken, för lusten, för alla möjliga känslor; mannen den som begär, iakttar, definierar. […][...]

jeanne d´arc! jeanne d´arc! de kommer att bygga upp ditt svärd till blodig brons & hänga upp det som en ed i katakomberna de kommer återuppväcka din kropp de kommer fortsätta att mörda de kommer att ha sina syner jeanne! allting blöder… (Bruno K. Öijer) Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga […][...]

När Henrik Arnstad pratade om sin bok Älskade fascism på en av Norstedts bokpresentationer i vintras pratade han om neofascismens födelse i Frankrike under 1960-talet. Då förkastade extremhögern den biologiska rasismen och gick över till en kulturell rasism. Därmed hade fascismen blivit rumsren. Den kulturella rasismen är också den vi ser i dagens Sverige: ”Jag […][...]

Kanske är det Strindbergs fel (vars nidbild bitit sig fast). Kanske det att hon klassats som särartsfeminist (även om det framstår som till viss del en förenkling). Ellen Key har inte åldrats lika väl som sina skönlitterära kollegor, och kanske är det nu en gång så, att debatt och kritik står sig sämre än romaner, […][...]

Det här en berättelse om Christina Larsdotter, Stor-Stina kallad, en kvinna som föddes i samebyn Máláge i början av 1800-talet och som var ovanligt storväxt: så lång att hon sågs som en jättekvinna och under delar av sitt liv reste runt och visades upp för människor på scen. Mattias Hagberg har valt att berätta hennes […][...]

Idéhistorikern Nils Uddenberg har skrivit en bok om något av det mest intressanta man kan läsa (om ni frågar mig). Nämligen den medicinska historien. Närmare bestämt om Carl von Linné och hans föreläsningar i sjukdomarnas system. Linné var inte bara botaniker och zoolog, såsom han är mest känd för oss idag, han var faktiskt främst […][...]

Pornografin äter oss. Antipornografin spottar ut oss. Ingen av dem älskar oss. Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker, författare och förläggare, ställer i Det parapornografiska manifestet dessa båda – pornografin och antipornografin – inte emot varandra, utan bredvid varandra för att påvisa att de delar samma gemensamma utgångspunkt. Där pornografin vill klä av människan och strävar efter att […][...]

Mellan 1933 och 1945 – och varken förr eller senare – förvandlades hela tyska folket till blodtörstiga (men enormt effektiva) galningar som, av inget särskilt skäl, började hata judar, kommunister, zigenare och homosexuella och avrättade dem i miljontal. Allt tack vare en ensam galning, Adolf Hitler. Det är så fullkomligt bisarrt, så helt och hållet […][...]

Man blir lite vaksam av att läsa Umberto Eco. Paranoid, rentav. Man börjar ana konspirationsteoretiker bakom varje buske. Karln har skapat en konspiration runt konspirationer, och en som är omöjlig att inte tro på eftersom den ju är sann. Det är, möjligen, en av årets viktigaste böcker. Och det konstiga är att från något perspektiv […][...]