När Herta Müller fick Nobelpriset i höstas läste jag om Hjärtdjur och tyckte betydligt bättre om den än första gången jag läste den. Jenny Erpenbecks Hemsökelse bjuder ett liknande motstånd. Hennes språkliga medvetenhet och sättet att låta landets historia ständigt tränga sig på vinner över mig redan i första vändan, men gör hon sig inte […][...]