Denna digra biografi sträcker sig från Mannerheims födelse 1867, genom den relativt fattiga uppväxten i den finlandssvenska överklassen, till karriären i tsarens armé fram till flykten tillbaka till Finland undan den blodiga oktoberrevolutionen 1917. Här tar berättelsen oss vidare genom det finska inbördeskriget, där röda ställdes mot vita och där Mannerheim leder den vita armen. Detta krig är fortfarande en mycket omdiskuterad del av den finska historien. Den vita sidan vann kriget och många av de röda avrättades eller sattes i fångläger. Det tog lång tid att ena nationen och kanske är den här typen av händelse av ett sådant slag att ärren från den aldrig riktigt kan läkas? Detta skildrar Lindqvist på ett bra sätt i denna biografi.

När sedan andra världskriget bryter ut och Finland anfalls av Sovjet i det som numera kallas Vinterkriget var Mannerheim i slutet av sin karriär. Sjuttiotvå år gammal hade han precis lämnat in sin avskedsansökan på grund av meningsskiljaktigheter med politikerna som Mannerheim inte ansåg tog krigshoten från Sovjet på fullt allvar. Men när kriget bryter ut tar Mannerheim tillbaka sin avskedsansökan och blir krigsmaktens överbefälhavare.

Det är från detta krig som legenden om Mannerheim främst härstammar. Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen var enorma. Finland förlorade visserligen kriget men lyckas hålla emot en regelrätt invasion av landet trots att de förlorar stora arealer mark. Mannerheim skriver i sin dagorder vid krigsslutet den 14 mars 1940:

Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över eder som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundran i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem.

I den här texten ikläder sig Mannerheim på ett tydligt sätt rollen som landsfader. Och en landsfader kanske är vad ett land i krig längtar efter och behöver? Den 4 augusti 1940 svär Mannerheim eden som Finlands sjätte president. Då väntar ännu fortsättningskriget och den svåra balansakt då Finlands tar hjälp av Tyskland. Lindqvist skildrar i sin biografi bland annat Hitlers besök på Mannerheims sjuttiofemårsdag. Som en landsfader är Mannerheim också ihågkommen, om än en periodvis omdebatterad landsfader. För att öka förståelsen av den finska nutidshistorien som i hög grad och speglar och påverkar såväl Europas som Sveriges historia är detta en mycket intressant bok att läsa.

Similar Posts:

• Personligt porträtt av Mannerheim
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Den vita terrorn i Finland
• En pappas historia
• Mastigt om finsk fascism

Det är Herman Lindqvists skildring av svensk kolonialpolitik i Våra kolonier som frambringar den bilden. Lindqvists bok har den talande underrubriken ”De vi hade och de som aldrig blev av”, vilket säger en del om att det knappast var ambitionerna det var fel på. Att hålla sig med kolonier under 1600-, 1700- och 1800-talen var näst intill obligatoriskt för varje västeuropeisk makthavare med självrespekt. Och Sverige försökte. Med alla upptänkliga medel.

Längst varade den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy, nästan hundra år (1784-1878). Den lyckades man tjata sig till av fransmännen, till vilka man sedan sålde tillbaka den efter att den internationella opinionen mot slavhandel gjort kolonin, som framför allt var en frihamn just för människohandel, olönsam. Slavhandelsfästet Cabo Corso på Afrikas västkust, liksom Nya Sverige i Nordamerika höll bara något drygt decennium (1650-63 respektive 1638-55), men Lindqvist tar också upp konflikten om Åland, en kolgruva på Svalbard, liksom andra typer av besittningar som det stormaktstida Sverige höll sig med eller drömde om.

För, ja, berättelsen om ”våra” kolonier är i hög grad också berättelsen om misslyckanden. Om fästen som inte kan hållas, skepp som inte kommer fram och inte minst om främlingar med förslag som lovar runt men håller tunt, som vill förmedla kontakt med potentiella kolonier och belönas rikligt, men där antingen kontakterna eller själva platserna visar sig inte existera. Det är nästan en löjeväckande berättelse – och en märklig känsla att man å ena sidan med nutida ögon ser vilken vedervärdig (om än knappast unik) hantering av andra människor det här rörde sig om, å andra sidan kan bli frustrerad över att den inte sköttes bättre.

Lindqvist tar dessutom tillfället i akt att stoppa in diverse gliringar mot nutiden. ”Då de svenska makthavarna förhandlade med sjörövarna gav de uttryck för samma oskuldsfulla naivitet och tro på den goda viljan som genomsyrat svensk politik i århundraden fram till denna stund då detta skrivs” till exempel, eller ”Sverige var redan då ett av världens tyngst beskattade länder med otaliga skatter och avgifter för livets alla skiften”.

Värst blir han när han beskriver det nutida Saint-Barthélemy så här: ”Det är ordning och reda, inga tiggare. Rån och överfall är sällsynta. Cirka nittio procent av befolkningen är vit och härstammar från Normandie och Bretagne. Ingen fattigdom och ingen arbetslöshet.” Det är en märklig, för att inte säga osmaklig sammansättning av fakta. Vad har befolkningens hudfärg och ursprung med frånvaron av sociala problem att göra?

En lättläst översikt över svensk kolonialism är efterlängtad. Jag hade kunnat tänka mig ett lite annat urval och andra, mer vardagliga, människonära men också analytiska perspektiv. Det märks att Lindqvist snarare är förtjust i adelssläkter, kungar, skepp och flaggceremonier. Allt som allt är detta ändå en fängslande historia. Knappast stolt. Men fängslande.

Similar Posts:

• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• Flytande men skarpt
• God save the Queens
• Slavarnas revolt
• Berättelsen om en legend

Om det skulle finnas en regel att den som skriver sina memoarer också måste ha levt ett liv så händelserikt att det kan fylla ut en hel bok, råder det inte minsta tvivel på att Lindqvist skulle uppfylla den regeln. Hans liv är verkligen fyllt av händelser som väldigt få andra nu levande svenskar kan jämföra sig med att ha upplevt. Under sina dryga tjugo år som journalist var han hela tiden stationerad ute i världen. Han var i Prag när Sovjetarmén rullade in, i Nigeria under Biafrakriget, i Dacca när pakistanska armén kapitulerade och Östpakistan blev Bangladesh, i Phnom Pen när de röda khmererna tog över (ja, han var en av de reportrar som man kan se i filmen Killing Fields på den Franska ambassaden), han korsade den gröna linjen i inbördeskrigets Beirut för att kunna rapportera från båda sidorna och, ja, han var på en massa andra ställen också.

Att merparten av memoarerna bygger just på tiden som journalist är logisk, under de tjugo åren var han ju själv på plats när historien skapades, medan han därefter endast berättar om historien. Vattendelaren mellan dessa två eror består av ett ryggskott, vilket hindrade honom från att åka till Rumänien under revolutionen 1989 och med det bestämde han att hans dagar på fältet nu var över. Därefter har Lindqvist verkat som författare och tv-personlighet med missionen att få svenskarna intresserade av sin egen historia. Något man får tillstå att han lyckats med, för det allmänna historieintresset har väl aldrig varit så stort som nu. Ja, det finns säkert några ”riktiga” historiker, vilka irriterar sig lika mycket på Lindqvist som han på dem, som skulle kunna hävda att historieintresset var ännu större under det sena artonhundratalets patriotiska era. Men att hans böcker och tv-program varit starkt bidragande är väl knappast en överdrift. Att denna, för författaren så framgångsrika period ändå bara får dryga sextio sidor av fyra hundra skall man dock som läsare vara tacksam för. Den är helt enkelt inte så intressant att läsa om. Inte minst blir hans sista delar, som är rena hyllningar till kungafamiljen ganska ointressanta och lite väl skrytsamma (att skryta om att man var i Phnom Penn i april 1975 är något helt annat).

Men samtidigt är det ju Lindqvists memoarer och självklart skall han ju då ha med hela sitt liv. Vi får även ta del av uppväxten vilken skedde på den svenska ambassaden i Helsingfors, direkt efter andra världskriget. Formen han skriver i påminner till stora delar om hans övriga, historiska författande, där han berättar i lite undervisande ton om de stora dragen och fyller på med små anekdoter. Inte minst får man en god inblick i hur det var att vara utrikesreporter på 70- och 80-talen, då mycket av den teknologi vi nu ser som självklar var icke-existerande. Samtidigt är han påfallande personlig och under de äventyrliga delarna av sitt liv sticker han inte under stol med att han prioriterade jobbet före sin familj och att drivkrafterna till jobbet som sådant inte alltid var för att vara vittne till händelser och för att förmedla dem till omvärlden. Två andra starka drivkrafter var själva adrenalinkicken att hamna i konfliktområden och den narcissistiska strävan att få sig ett namn. Att låta familjen komma i andra hand var väl då inte något man fick kritik för, men de två andra drivkrafterna gick ju tvärt emot den tidens ideal. Ja, på den tiden var Lindqvist radikal och till och med republikan, något han aldrig avslöjade.

I den del som behandlar hans senare liv går han ut starkt mot de historiker som kritiserade hans böcker och letade felaktigheter i dem (till Lindqvists försvar skall det poängteras att hans ambition aldrig var att han själv försökte framställa sig som historiker utan att hans böcker byggde på återberättande av befintlig forskning, men att göra den lättläst och lätttillgänglig för allmänheten) samt mot de litteraturkritiker som ständigt sågade hans böcker. Hans hållning är att dessa är några som antingen har ”suttit hela sitt liv och vänt dammiga blad i ett arkiv i Lund” eller skriver på de sidor som ”en bråkdels procent av mänskligheten plågar sig igenom”. För även om han kanske behandlats orättvist hårt, så får man ändå känslan att dessa ”inskränktas” åsikter ändå betyder mer än de miljontals tv-tittare och bokköpare som han ändå påstår sig vara de enda som betyder något. Men det är ju samtidigt hans memoarer och har man en position från vilken man kan ge sitt svar på tal, och dessa mängder läsare bakom sig, så är det väl klart att man passar på. Och visst livar det upp den sista delen som ju annars går lite på tomgång.

Det dåliga mottagandet av kritkerna till trots, så har Lindqvist det numera väldigt bra och på ett lite osvenskt vis drar han sig heller inte för att säga det. Sakta men säkert har han fått viss upprättelse för sin insats som populärhistoriker och som journalist är det ju knappast någon som ifrågasatt honom. Att bli lite upplåst över sig själv är nog ganska oundvikligt, för som läsare kan man ju inte annat än känna ett sting av avundsjuka. För ett så spännande liv som Lindqvists kommer man ju inte att leva. Det är bara att acceptera och istället läsa om hans.

Similar Posts:

• Lindqvist i Napoleons vågskål
• God save the Queens
• Berättelsen om en legend
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Motvilliga memoarer eller en lek med genren?

För den som hyser några romantiska drömmar om polisens effektivitet blir Lasermannen ett brutalt uppvaknande. Har man däremot tämligen svart humor, ja då får man sig en hel del ytterst torra skratt på inte bara polisens utan också mediernas och politikernas bekostnad. För visst är Lasermannen en berättelse om en ensam galning som bestämmer sig för att skjuta ner slumpvis utvalda ”invandrare”, men det är också en berättelse om ett samhällsklimat där en sådan fix idé kan växa och där människor står dumdrygt handfallna inför det.

När jag sätter mig ned för att skriva det här har jag också Liv Strömquists ”Tredje riket på Österlen” färskt på näthinnan. Hennes bilder av skol- och vardagsrasismen i början av 90-talet, från potentiella mobboffer med bombarjackor och, faktiskt, ”Lasermannen – ditt ljus i mörkret”-tröjor, till lokalpolitiker och rektorer, ser närmast parodiska ut men är det förmodligen inte alls.

Lasermannen tecknar utmärkt den dubbla bilden av en enskild brottsling och det sammanhang han agerar i. Det är en riktigt skrämmande skildring av vad som kan hända i ett samhälle när det blåser snålare vindar, när det finns människor beredda att utnyttja missnöjet (och när finns inte de?) och motkrafternas mobilisering går betydligt segare. Inte minst media gör en slät figur i Tamas granskning: de för okritiskt vidare mängder av fullkomligt påhittad information från i synnerhet Ny Demokratis uttalanden. De har helt enkelt ingen beredskap för att folk i så omfattande utsträckning ljuger dem rätt upp i ansiktet.

De extremare organisationerna, med VAM i spetsen, lyckas också i viss utsträckning utnyttja media och få väl gynnsam exponering. (Det är förstås medias ständiga dilemma.) Men det är Ny demokrati, bubblaren i partipolitiken som snabbt erövrar 6,7 procent i riksdagsvalet 1991, som mer än något klär skott för den svenska mainstreamrasismen. Och missnöje och skamlös populism, för all del, men uttalanden som att problemet är att afrikaner inte längre äts upp av lejon i tillräckligt stor utsträckning, kan väl knappast betraktas som smygrasistiska.

”En berättelse om Sverige” är med andra ord en lysande undertitel på Tamas bok. Han skriver om ett 90-talssverige som på en gång är en absurd dystopi (jag säger bara: ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus) och samtidigt mycket välbekant och vardagligt. Också själva Lasermannens (eftersom han byter namn flera gånger blir det lättast att i det här sammanhanget kalla honom så) agerande och bakgrund har sin egen inneboende logik. Han går på ett sätt att förstå och det är mer skrämmande än alla filmmonster.

Men om ämnet är både fascinerande och angeläget så finns här också ett imponerande hantverk, inte minst i det tempo Tamas håller. Sidorna bara rinner iväg – jag börjar läsa vid läggdags men är inte ett spår sömnigare efter 120 sidor. Kapitlen är korta och perspektiven skiftar hela tiden. Vi följer offren, gärningsmannen, hans barndom, vittnen och bekanta, polisutredningen, tendenser i samhället i stort genom politiker, media och olika obskyra rasistorganisationer – men utan att tappa tråden eller helhetsperspektivet. Samtidigt är Tamas ytterst konkret, så konkret att jag först blir misstänksam – det är lite Herman Lindquist över att exakt återge replikskiften och liknande – men den minutiösa källförteckningen med djupintervjuer, förundersökningsmaterial och rättegångsprotokoll övertygar.

Jag är sannerligen inte den första att inse vilken välskriven och spännande bok Lasermannen är – men förmodligen inte den sista heller. Kanske missade du som jag hypen när boken först kom ut? Kanske sitter du rentav just nu och funderar på att plocka upp någon lämplig sommardeckare? Överväg då Tamas bok istället. Den har verkligen allt man kan önska sig av en bra deckare. Och så naturligtvis mycket, mycket mer.

Similar Posts:

• Mangs rätta ansikte
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Vad skulle Palme göra?
• Bakom rubrikerna
• Tron på riset som övervinner allt

Formen för boken är också given med drottning på drottning i en enda lång rad, kronologiskt och lättöverskådligt. Det hela tar sin början någon gång i slutet av vikingatiden när det som skall bli Sverige börjar ta form. Härifrån är källorna få och det vi ges ledtrådar om måste tas med en eller annan nypa salt. Med tiden skulle emellertid även källmaterialet växa sig större och pusselbitarna blir fler ju närmare nuet vi kommer. Det är således inget konstigt att boken är något framtung. Det finns helt enkelt mer att berätta om Victoria av Baden (1862-1930) än om Gunhild av Polen (ca 970-1015).

Men den som förväntar sig något mer än vad Herman brukar leverera blir besviken. I sann Lindqvist-anda rabblas detaljer och kuriosa upp. Och som vanligt blir det för mycket av det goda. Hur mycket vin som dracks vid bröllopet och hur många klänningar som respektive drottning ägde är visserligen fakta som kan vara av intresse men då som komplement till ett vidare, djupare resonemang. Man vill helt enkelt komma "under" dessa klänningar, under själva huden på drottningarna och bakom festkulisserna. Det händer inte. Släktforskning däremot intresserar Lindqvist desto mer och han ägnar många ord åt de ibland väldigt komplicerade släktbanden som med tiden uppstod bland de europeiska kungahusen. Fram och tillbaka skickades kungliga döttrar, systrar och övrigt högättat kvinnfolk, allt för att hålla blodet så nobelt som möjligt och allianserna flytande. Man kan helt klart tala om ett kungligt koppleri och naturligtvis skedde besluten över huvudena på de tänkta gemålerna. Det blir många turer att reda ut och Lindqvist redovisar dem bra men även här saknas analys. Det finns trådar som behövts ryckas mer i.

Det är dessa löst hängande trådar som gör att intrycket inte blir så gott. Det känns som sagt som om det fattas något och det är synd för initiativet är gott och stundtals är skildringarna underhållande. Det är alltså inte uselt, långt ifrån. Lindqvist kan skriva, så drottningarna behöver kanske ingen räddare i nöden, men de som har önskat sig en riktigt bra bok om Sveriges drottningar i julklapp får vänta minst ett år till.

Similar Posts:

• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Förvånansvärt fräscht
• Berättelsen om en legend
• Lindqvist i Napoleons vågskål

För öfvrigt äro japanerna världens mest artiga folk; de tilltala de besökande i det mest blomstrande och svulstiga språk, som européen har svårt att fatta; så t. ex. lydde en japanskas afskedshelsning till fröken Næss på följande sätt: ”Nippons gråtande dotter böjer som pilen sitt hufvud mot öster, emedan solen försvinner”.

Nej, det här är förstås inte ett stycke ur Herman Lindqvists bok. Det kommer ur en svensk Japan-skildring hundra år tidigare. Men poängen är fullkomligt identisk med ett av kåserierna i Japaner japaner japaner och det är just detta som slår mig nästan varje gång jag läser någon form av reseskildring: hur lite som tycks förändras med tiden. Som att vi reser, och alltid har rest, med ett enda syfte: att spegla oss själva i de som är annorlunda.

Det kan synas orättvist, Lindqvists skildring saknar visst inte nyanser eller en någotsånär kritisk granskning av både det han ser i Japan och det jämförelsematerial han har från Sverige. Saker vi tar för självklara ifrågasätts genom paralleller i helt vardagliga spörsmål. Hur kommer det sig att svenskar så ofta vill bråka när de dricker alkohol, medan japaner bara fnissar? Eller hur kan det japanska samhället vara så väldigt fredligt fast medierna kryllar av brutalt våld?

Att även Lindqvists bok har några år på nacken – han var i Japan i början av 1980-talet – blir snabbt uppenbart. Inte nog med att kalla kriget fortfarande pågick, fenomenet karaoke ansågs kräva en ingående förklaring och svensk tv bestod av två kanaler med begränsat utbud och sändningstider. Det ger visserligen ett kul perspektiv på svensk vardagshistoria, men man bör kanske också minnas att även Japan kan ha genomgått smärre förändringar.

Lindqvist är en finurlig iakttagare, därom råder inget tvivel. Man lär sig ett och annat om Japan också. Men krönikor är onekligen en genre som populärt sett består till stor del av att generalisera och skratta åt folk och fenomen, och därför blir det också väl mycket av kuriosa och lustigheter. Det annorlunda blir det allt överskuggande.

Ta till exempel det här med språket. På japanska, skriver Lindqvist, betyder ”tack” ordagrant ”Det är svårt att finnas till” och en japan som blir hembjuden och har med sig present säger något i stil med ”Denna smaklösa kaka är en dålig gest av tacksamhet för att jag och min fula fru och mina dumma barn fått komma hit”. Nu kan jag visserligen inte japanska, men att ta sådana uttryck bokstavligen förefaller lite som att förvånas över att engelsmännen tror att katter och hundar skulle falla från himlen med jämna mellanrum, eller över deras plötsligt blodtörstiga önskan att man ska bryta benen av sig. Lite skojsigt, javisst, men ibland känns det trots allt bättre att skratta med än åt.

Similar Posts:

• Århundradenas fördomar
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Att tyda tecken
• Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare
• Färgsprakande och tankeväckande

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Similar Posts:

• En nationalscen nära dig?
• Denna gigant…
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Svammel och drömhönor
• Folkhemmets form

Dessa egenskaper besatt Napoleon i överflöd men faktum är att utan de omvälvande händelserna runt 1789 hade han aldrig blivit den han blev. Han var ett barn av den franska revolutionen och innan den hade en liknande karriär inte varit möjlig. Han tog till sig de nya idéerna, använde och spred dem i syfte att reformera och förbättra det samhälle/imperium han kom att styra. Mycket av det han genomförde ter sig än idag relativt modernt och ekar fortfarande på vissa håll i världen, exempelvis delar av hans lagstiftning.

Allt Napoleon genomförde ter sig emellertid inte särskilt modernt eller revolutionärt. Med tiden kom han, i takt med ett växande storhetsvansinne, allt mer i ofas med revolutionen. Kejsarkronan är naturligtvis ett exempel på detta liksom hans längtan efter acceptans bland Europas kungahus. Att han dessutom placerade sina egna släktingar på de troner han erövrade och upprättade rimmar också det dåligt med de tidiga idealen.

Det övriga Europas kunga- och furstekrets hyste dock inga långvariga sympatier för den franske kejsaren och hans idéer. Napoleon blev aldrig en av dem och skulle bort. När hans krigslycka falnade samlade de kraft och trängde in i Frankrike. Napoleon abdikerade 1814. Året efter återkom han visserligen under "de 100 dagarna" men besegrades slutligen vid Waterloo.

Hans märkliga liv har fascinerat och förbryllat otaliga författare och historiker. Över 100.000 böcker har publicerats om honom. Behövs det då en till?

På ett seminarium under höstens bokmässa i Göteborg motiverade Herman Lindqvist sin bok om Napoleon med två skäl. För det första fanns det ingen heltäckande biografi om den franske kejsaren på svenska att tillgå och för det andra krävde den "marinad av anglosaxisk propaganda" att Napoelons skamfilade rykte återupprättades.

Och visst är boken motiverad, en svensk Napoleonbiografi fyller ett tomrum. Att den dessutom är medryckande och lättläst gör ju inte saken sämre. Det är lätt att förstå varför Lindqvist blivit en så uppskattad författare som hans upplagehistoria vittnar om. Han har helt enkelt förmåga att få sina läsare att sjunka in bland orden. Lindqvist har också i egenskap av svensk hela tiden ett nordiskt perspektiv på Napoelon och Frankrike. Den kryddan är naturligtvis uppskattad här och lyfter boken. Relationerna mellan Jean-Baptiste Bernadotte och Napoleon är till exempel mycket fascinerande.

När det så gäller effekterna av den "anglosaxiska propagandan" kan Napoleon här känna sig mer än väl kompenserad. I och med den här boken får Bonaparte nämligen sällskap av Lindqvist i sin vågskål och här i Sverige väger detta tungt. Nu är det österrikare, tyskar, ryssar och framförallt britter som är de onda skurkarna. Den franske kejsaren som allt som oftast kallats "monstret" är här istället exemplet, idealet, måttstocken och hjälten. Det hela tenderar att bli något enögt och framställningen känns inte helt nutida. Lindqvist överser med eller urskuldar lite väl enkelt med Napoleons mindre goda sidor och framförallt de mindre goda effekter som hans politik ibland medförde. Detta är inte förlåtligt hur mycket propaganda och lögner som än skrivits.

Det är således svårt att inte hysa sympatier eller känna beundran för denna Napoelon efter att ha läst Lindqvists biografi. Dessa känslor saknar säkert inte helt och fullt verklighetsförankring men om delar av boken skrivits med glasögon istället för monokel hade känslorna kunnat framstå som betydligt mer genuina.

Similar Posts:

• Läs pyramiderna!
• God save the Queens
• Majestix
• Slavarnas revolt
• Berättelsen om en legend

Huruvida Krokodilen som titel syftar till alla dessa egenskaper må vara osagt. Men visst är det lockande att se en mängd paralleller mellan både bokens offer och huvudpersoner och de egenskaper som gärna tillskrivs krokodilen. Herman Lindqvist har valt att kalla sitt alster en äventyrsroman och som genredefinition duger det väl alldeles utmärkt. Men den är även något mer.

Krokodilen är en berättelse om Maria Lagerfeldt som med sin innerligt älskade man flyttar utomlands för att mannen har fått arbete hos den erkände affärsmannen George Salore. När hennes man omkommer i ett bakhåll anar hon inget utan tar tacksamt emot den medkänsla och praktiska hjälp hennes mans arbetsgivare erbjuder. Hon börjar till och med arbeta som Salores närmaste medarbetare, hans alltiallo och förtrogna. När sanningen om mannens död av en slump uppdagas för henne finns inget annat alternativ än hämnd. Genomtänkt, utstuderad och destruktiv hämnd. Öga för öga, tand för tand.

Krokodilen inleds in medias res: "Här dör George Salore". Läsaren kastas direkt in i handlingen och får bakgrunden steg för steg. En skildring av hur sann kärlek är smärtsam, hur rikedom får människan att tro att hon är odödlig och hur hämnd för tillfället ger lindring åt öppna sår. Den är även en berättelse om hur en familj kan klara hårda påfrestningar med hjälp av stark sammanhållning och hur kärleken och livslusten lindrar när omvärlden är alltför hård.

Det är bra. Det är spännande, välskrivet och engagerande. Människorna känns nära och verkliga även om själva intrigen ibland tangerar det orealistiska. Man får som läsare en stark känsla av att ondskan är just oförändrad och otäckt nog en riktig överlevare. Precis som krokodilen. Och man får inte minst en i mina ögon tämligen vettig sensmoral till livs. Den att hämnden må vara ljuv för tillfället men att den alltid lämnar en bitter eftersmak. Något som Krokodilen på inte sätt gör.

Similar Posts:

• Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare
• Lindqvist i Napoleons vågskål
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Det trånga ombonade Sverige
• Berättelsen om en legend

När historia produceras som det görs i dagens snabba takt finns alltid risken att inte hela sanningen ryms bland bladen, jämför bara all den kritik som Herman Lindqvist fick utstå efter sin dundertabbe. Och ge då akt på att Hermans skrönor i varje fall baseras på gammalt stoff, vilket alltså borde ge författaren flera olika infallsvinklar att välja emellan. Denna möjlighet finns inte när man skriver nutidshistoria och man bör därför alltid ha en skeptisk hållning till denna slags redogörande berättelser. Med andra ord: Tro inte på att allt du ser och hör. Men det visste ni säkert redan själva.

Nu är inte Gunnar Lindstedt direkt känd som någon journalistisk kvacksalvare. Sägs det. Får väl således förlita mig på honom och det han skriver i förordet:

Jag fick genom Patrik Hedelin inblick i denna fantastiska historia, och jag är tacksam för att han utan att ställa krav på innehållet så generöst delat med sig av sina erfarenheter [...]. Ernst Malmgren och Kajsa Leander har båda avböjt att medverka.

Detta är alltså vårt utgångsläge. Om det verkligen stämmer eller inte låter vi tiden få utvisa.

Det första som slog mig när jag läste om den här trion, Ernst, Kajsa & Patrik, var att ”Money talks and bullshit walks”. De kunde verkligen snacka och ragga pengar, det enda hjälpmedlet de hade var ett luftslott som de bar med sig i sina attachéväskor – land och rike runt. Bra jobbat, måste jag säga. Mycket bra jobbat. Tonen från medierna hade givetvis varit en helt annan om de stora förlorarna hade varit småspararna och inte, som nu, storpamparna. Nu kan man nästan vittra en viss skadeglädje från en del håll, i vissa stunder känns det som om man läser tantssnusk á la Jackie Collins; man frossar i sig trions omoraliska handlingar utan vidare eftertanke. Härligt, härligt men farligt, farligt …

Faktum är i alla fall att denna fantastiska trio satte sprätt på nästan 1,5 miljarder kronor under de 15 månader som deras stora IT-party varade. Bra jobbat, måste jag säga. Mycket bra jobbat. En sådan här ”saga” bäddar givetvis för en massa osanningar och lögner – och än en gång bör vi vara extra vaksamma på den så kallade sanningen som pumpas ut till oss genom informationssamhällets kablar.

En annan tanke som slog mig under läsningens gång var att ”Nu har de banne mig satt käppar i hjulen för framtidens entreprenörer, för alla dem som verkligen har en bra idé som de vill förverkliga”. Tror faktiskt att denna tanke inte är helt grundlös, liksom 20-talets stora börskrasch lär denna spruckna bubbla sätta sina spår i vårt medvetande. Cynismen inför framtiden lär knappast minska. Tyvärr.

Även om man kan ifrågasätta den här bokens vara eller inte vara så är det svårt att förneka faktumet att dramatiken finns där – det är fascinerande läsning, helt enkelt. Excentriska personer har alltid fascinerat människan, det hör till vår natur. Ta bara en titt på omslaget, där hängs de ut, Ernst och Kajsa. Tror faktiskt inte de bryr sig så mycket om det, för det var så de ville ha det. Och så fick det även bli. Skulle inte förvåna mig om de till och med är stolta över vad de gjort (och inte gjort).

Summa summarum. Objektiviteten i boken kan diskuteras, men vi får väl ta och lita på Lindstedt. Hade heller inte mycket övers för det flummiga slutordet och Lindstedts alla personliga inlägg, dessa hade jag gott klarat mig utan. Annars är detta mycket högaktuell läsning som varje IT-entreprenör åtminstone bör skumma igenom innan de skrider till verket med diverse storsinta och flygande planer.

Då återstår väl bara att läsa Ernst Malmgrens version av IT-partyt. Återkommer med ett omdöme om den vid ett senare tillfälle.

Similar Posts:

• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Man får vad man betalar för… eller?
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Rättvis bild av falsk skendemokrati