I helgen ”avslöjade” Michael Mortimer att han i själva verket är Daniel Sjölin och Jerker Virdborg. Många hade redan gissat rätt på Daniel Sjölin och blev inte så chockade, många blev rädda för att det skulle ta tid från Jerker Virdborgs eget författarskap. Sjölin sa i en intervju i DN att pseudonymen blivit ”ett fängelse” […][...]

Kurt Wallander längtar efter att kunna lämna lägenheten på Mariagatan i Ystad. Han vill flytta ut på landet och skaffa hund. Hans far är död, och hans dotter bor inte längre hos honom. Han behöver någon slags förändring. Så hör kollegan Martinsson av sig och säger sig ha ett hus att sälja. En släkting har […][...]

Nio dramatiska möten. Fadern, en ung skådespelerska, en hyresvärdinna, Siri von Essen, Hjalmar Branting, en prostituerad, snickare Eriksson från Röda rummet, Carl Larsson och Verner von Heidenstam. Och så Strindberg, förstås. Ständigt denne Strindberg. Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i […][...]

Tidigare frontades de svenska deckarsnutarna oftast av äldre ensamma män med alkoholproblem. När herrarna Henning Mankell och Håkan Nesser fått konkurrens har deckarsnutens personlighet förändrats. Nuförtiden är polisen yngre, tack och lov emellanåt kvinna, ofta i en relation och hen har gärna småbarn. Emellanåt blir jag störd över huvudkaraktärernas perfekta präktighet. Den kan stå mig […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Ett av de tyvärr alltför få evenemang jag hinner besöka på fredagen är lunchsamtalet mellan vännerna Mia Couto och Henning Mankell. I 45 minuter sitter de och talar om sina erfarenheter och berättelser om att leva i Afrika och speciellt då Mocambique. Två av Coutos historier fastnar i huvudet och känns väldigt träffande: Den första […][...]

Trevliga böcker som behandlar ofarliga saker och dråpliga episoder utspelar sig ofta på landet. Om inte där så i alla fall i en liten håla på något bortglömt ställe. Människorna är, i dessa berättelser, lite långsammare än andra, de dricker mer kaffe och har en helt annan lunk än vad människor i berättelser som utspelar […][...]

Det är en konst att skriva om en osympatisk person så att läsaren ändå känner empati. Dessutom är det svårt att bygga upp en historia så att det känns meningsfullt att läsa vidare om huvudpersonen är ett kräk. Djup har en mycket osympatisk huvudperson. Han heter Lars Tobiasson-Svartman men det som gör att jag får […][...]

Boken börjar med att byns fåne ligger död på stigen. Distriktssköterskan Mari är ute och promenerar med sin hund och känner genast igen mannen som ligger i framstupa sidoläge bland barr och mossa. Varför är han död? Den första frågan är naturligtvis inte den sista och snart får man ställa sig frågan vem han egentligen […][...]

Henning Mankell har aldrig varit rädd för att slå på stora bongotrumman. Det ska han delvis ha all heder för. Men ofta har han tagit i så trumskinnet inte bara spruckit utan även pulvriserats. Den ondska han dränkt den skånska myllan i genom böckerna om Kurt Wallander är stundtals parodisk. Om det fanns ett världsmästerskap […][...]