När jag skriver det här är det också så att Melchors andra roman på svenska, Paradais, precis har kommit ut. Liksom Orkansäsong har den blivit lovordad och ja, jag känner redan en märklig dragningskraft till den. Inte så mycket på grund av lovorden, men av min läsning som fortfarande inte lämnar någon ro.

Orkansäsong bjuder till en början ganska mycket motstånd. Läsningen är trögflytande och det beror inte bara på de långa, vindlande meningarna, styckena och berättelsen som liksom rör sig framåt i associativa loopar. Det här är en roman med många röster, som tar avstamp i det kollektiva. Inledningsvis är det alltså ingen av huvudpersonernas perspektiv vi får, men inte heller någon allvetande berättares. Här är det snarare en sorts byfolkets, eller kanske sägnens, röst som ekar genom texten.

Det handlar om Häxan, en mystisk och mytisk person bosatt i utkanten av den mexikanska byn La Matosa. Häxan är den sortens människa som alla tycks veta massor om men som ingen riktigt känner. I samma stund som det står klart för läsaren, och det är tidigt i boken, att Häxan har blivit brutalt mördad, sätts något i rullning. Livspassage efter livpassage bläddras fram och några av de människor vars vägar har fört dem till Häxans hus, avlägger vittnesmål. Perspektivet förflyttas från det kollektiva till de enskilda personerna vars röster klingar högt genom Melchors rasande och obevekliga språk.

Jag vet inte exakt när i läsningen det sker, men snart har jag kommit över motståndet som jag kände i början. Plötsligt befinner jag mig inuti de som berättar och boken har börjat utöva sin märkliga dragningskraft på mig i all sin våldsamhet.

Och det är ett våld som befinner sig lika mycket i språket och i rösterna som i handlingen. Melchor gestaltar ett kvinnohat och en homofobi som är inkorporerad i alla samhällets delar. Det blir tydligt att det inte bara är männen som är en del av det, utan våldet är internaliserat även hos kvinnorna. När berättelsen så småningom lyfter från det enskilda och knyts ihop med en gemensam blick blir det också tydligt att det våldsamma och hatiska tänkandet finns överallt. La Matosa är bara ett typexempel.

Översättningen av Hanna Nordenhök gör det här till en historia som närmast hypnotiserar läsaren med sin egen, genom språket uppluckrade och ringlande, förloppslogik. Att läsa Fernanda Melchors prosa känns efter ett tag som det enda sättet jag någonsin läst en roman på.

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Spänning som inte riktigt bär hela vägen
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Uni-versens slut
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig en väldig makt. Makten att döma till döden genom att utpeka grannfruar som häxor.

Med Brinn! har Sisela Lindblom tagit ett rejält kliv från sina tidigare romaner. Där hon tidigare befunnit sig mitt i nutiden, i den ytliga övre medelklassens materiella drömmar och jobb inom media, ger hon här kött och ben och lukt åt ett skitigt, 350-årigt förflutet.

Är människorna så annorlunda, ändå? Deras livsvillkor är det sannerligen, men avundsjukan, maktkampen och det infekterade gamla grollet tycks obehagligt likt. Lisbet Carlsdotter, det vakstugornas och rättegångarnas stjärnvittne vi får följa, kan faktiskt föra tankarna till Lisa i Lindbloms debutroman Lisa för själen från 1995. Jo, jag återkommer ständigt till denna roman, men av mina Lindblomska läsupplevelser är det fortfarande den som bitit sig fast.

I Brinn! är perspektivet Lisbets. Vi får följa hennes resonemang och vardag, men får för den skull inga enkla svar på varför hon agerar som hon gör. Tror hon själv på det hon berättar? Det är inte svårt att se vilka fördelar det ger henne. Hon blir någon, hon bjuds på mat och bekväma sängplatser, hon får respekt och en möjlighet att hämnas på dem hon tycker illa om. Fast det finns en gräns, som hon ska bli varse. Att peka ut fattiga grannfruar är en sak, men när turen kommer till kvinnor med bättre kontaktnät – är överheten verkligen fortfarande beredd att lyssna då?

Här hade recensionen kunnat sluta, med ett konstaterande om att det här är en historisk roman som ger myllrande liv åt ett spännande stycke historia och dess aktörer. Så lätt vill emellertid inte Lindblom göra det. Istället kastar hon in ytterligare ett perspektiv, ”Anteckningar av en anonym hobbyforskare skickade till en molnbank!”. Dessa båda tidsplan flyter så småningom ihop, och hobbyforskaren, som blivit alltmer besatt av häxprocesserna i allmänhet och av Lisbet Carlsdotter i synnerhet, befinner sig plötsligt på 1670-talets gator, där hon försöker ingripa i Lisbets uppgång och fall.

Så blir historien en helt annan, en metaberättelse om vad vi vill med det förflutna, eller kanske hur medkänsla (och förutfattade meningar?) kan fängsla oss genom tid och rum. Eller handlar det om ödets obeveklighet? Jag har faktiskt ingen aning längre, men jag är till hälften övervunnen bara av att behöva grubbla på det.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Idéroman på konsumismens altare
• Författarporträtt: Joakim Forsberg
• Födda i fel tid
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower

Vredens gudinnor har liknats vid Donna Tartts Den hemliga historien, och kombinationen magi, privatskola, och mystiska försvinnanden lät helt enkelt för tilldragande för att inte läsa. Boken beskriver året som leder fram till upptäckten av den döda flickan på skolområdet, och jag önskar verkligen att jag kunde säga att den är ett spännande mordmysterium med övernaturliga undertoner i en exklusiv privatskolemiljö. Vredens gudinnor hade förutsättningarna för att vara riktigt bra, men tyvärr höll den inte längre än … kanske fem kapitel.

Violet må visserligen gå på en gammal privatskola, men utöver beskrivningarna av den imponerande miljön i de första kapitlen så hade den kunnat utspela sig varsomhelst. Atmosfären jag älskar i böcker som Magikerna, Harry Potter, och Den hemliga historien infinner sig aldrig. Violet beskriver sin tråkiga hemmiljö och sunkiga korridorsfester på det lokala universitetet betydligt mer levande, och det är både deprimerande och inte det som utlovades.

Kanske är skildringarna av en tonårings osäkerhet bättre än jag tror, och det har helt enkelt gått för lång tid sen mina egna socialt missanpassade tonår. Jag brukar visserligen inte ha problem med att leva mig in i ungdomsromaner, men när jag läser Vredens gudinnor blir jag bara irriterad på hur småaktiga och konstant taskiga alla är mot varandra. Visst kan både barn och tonåringar konsten att tortera varandra, men inte ens i fasen där Lowe beskriver hur Violet dras till de andra i gruppen är det någonsin begripligt vad det är hon dras till.

Handlingen går oerhört långsamt framåt, och det är betydligt fler skildringar av snattande, fyllor, och hångel med personer de inte ens gillar, än privatskolemiljöer, vänskap, och mystiska riter. Den påstått karismatiska läraren Annabel håller i några besynnerliga föreläsningar som man som läsare får ta del av, och efter några långdragna utläggningar börjar jag skumma de partierna. När jag väl får veta vem den döda flickan är och hur hon dog är jag så uttråkad att jag inte längre bryr mig. Vredens gudinnor är tyvärr genomgående rätt trist, och lämnar mig med en axelryckning.

Similar Posts:

• För mycket av det goda
• 20 poäng debuterande
• Realistiska häxor
• Häng inte kvar
• Blodig vänskap

Celia bor själv tillsammans med sin mamma. Hennes pappa har lämnat sin gamla familj och startat en ny. Celia har nya syskon som hon knappt träffat och hon har inte heller någon kontakt med sin pappa. Pappan tar inte heller något initiativ till att umgås vilket är förkrossande för Celia.

Celia går med tunga steg till skolan efter höstlovet men första lektionen presenterar klassens mentor en ny elev. Hon heter Nellie och är inte lik någon av de andra i klassen.

Med sitt speciella utseende och sin frispråkiga personlighet tar Nellie sig an den tilltufsade Celia. En stark och galen vänskap utvecklas snabbt och Celia sugs in i Nellies värld.

En kväll får Celia ett sms från Nellie. ”Tror du på häxor?”.  Det gör Celia inte men snart får hon anledning att omvärdera det…

Nellie bjuder in Celia in i sin magiska, skumma och bitvis dysfunktionella värld av magi i den enorma lägenheten där Nellie och hennes mamma bor.

De blandar sitt blod och blir blodssystrar. Celias önskningar om de som saknas henne i livet går kanske att fixa med lite magi. Eller?

Häxan är en bok som är intensiv och spännande – en riktigt bladvändare. Jag, 11-åringen och en för läslovet inlånad 13-åring sträckläste flera kapitel vid läggdags.

Det är spänning som är temat mer än skräck, så boken passar bra att läsa på kvällen utan att lämna de unga lyssnarna paralyserade av skräck.

Språket är fritt och fångande för läsaren – Idriz Idrizi har verkligen lyckats få till ett bra flyt och dessutom en rolig tonalitet.

Tweeniesarna undrar redan när bok två kommer, och har massor med uppslag vad som skulle kunna hända i Celia, Nellie och Lovas liv.

Några ord från 11-åringen:
Den här boken var väldigt intressant, bra och speciell. Till skillnad från andra böcker höll den spänningen från första sidan hela vägen till slutet.

Jag gillade boken väldigt mycket eftersom den beskriver så mycket känslor, till exempel arg, ledsen, glad, rasande, och så vidare.

Boken handlar om en helt vanlig tjej som heter Celia, som bor i en lägenhet. Celia har haft höstlov men någonting har gått fel med hennes bästa vän Lova. 

När Celia kommer tillbaka till skolan tittar ingen ens på henne. När jag läste det här såg jag verkligen framför mig att alla barnen sitter vid sina bänkar och pratar men när Celia kommer lägger ingen ens märke till henne och det blir knäpptyst. Lova, Celias bästa vän kollar inte ens på henne.

När alla barn är inne i klassrummet har det börjat en ny elev, Nellie. När jag hörde namnet Nellie tänkte jag på en liten gullig flicka som gillar rosa unicorns men det var ju tvärtemot en rockig tjej med lila hår och e-girl look. 

/Vendela Magnusson

Similar Posts:

• Förföljd på lovet
• Blodigt i de norska skogarna
• Är blått en kill-färg?
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Stärkta underkjolar och naturens krafter

En ganska stor del av boken är de tre lekande barnen just vuxna, med jobb. De lämnar osentimentalt en grinig unge hemma, låser lägenhetsdörren och kör till jobbet.

Då var vi där. Här är jobbet.
Vi är doktor.
Det är fullt i väntrummet.
Dom grinar för att dom är sjuka.

Det är drastiskt och roligt. Tårarna sprutar och blodet rinner. Det drastiska finns lika mycket i bilderna som i språket. Operationsinstrumenten verkar till exempel smått brutala: en gigantisk spruta och en stor sax. ”Den här människan behöver opereras. Så, nu blev den frisk!” Patienten skuttar glatt iväg. Hinkarna med blod som blivit över ”ger vi till vargarna” i ett särskilt Blodrum. ”Dom äter blod.”

Barnens fantasi får självklart ta plats. De är där de leker att de är. Jag kommer att tänka på en bok jag själv hade när jag var liten, Eloise av Kay Thompson. Eloise var en liten flicka som märkligt föräldralös (jag förmodar att hennes föräldrar fanns någonstans och tjänade ordentligt med pengar, men närvarande var de inte) bodde permanent på Plaza Hotell. Där for hon runt helt efter eget huvud. När Eloise lekte, ofta mycket dramatiska lekar, syntes fantasierna tecknade i rött i hennes annars tillrättalagda, svartvitrosa tillvaro. De var på en gång lockande och nästan lite läskiga.

Att låta fantasier få liv gör man kanske ändå just med skräckblandad förtjusning. Vargarna i Lindenbaums Blodrum ser ju rätt otäcka ut, liksom sprutorna, och häxan som jagar dem lite senare. Men barnen är orädda, och i slutänden landar vi ändå i det trygga, stökiga barnrummet där vi började, och där man kan ana sig till resterna av leken.

Sen vill vi till jobbet igen.
Men inte Musse för han vill ingenting.
Då lägger vi oss på golvet.
Vi fortsätter väl imorgon eller nåt.

Similar Posts:

• Den allvarsamma leken
• Pekboksdramatik
• Humoristiskt pekboksdrama
• Alla blir lyckliga
• Hej å hå, häng på

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Liksom Märket baseras Algot (2017) på historiska händelser. Människorna har funnits, de grundläggande skeendena har verkligen ägt rum. Av uppenbara skäl är deras själar diktade och konversationerna fiktion. Emellertid ger Karlssons osvikliga känsla för människors inre, de slitningar mellan ont och gott, egoism och ett ädelt-förlåtande sinnelag som finns i varje människobröst, en känsla av genuinitet. Så här kan det mycket väl ha gått till. En människa är nu alltid en människa.

Utöver bokens sensibilitet inför livets villkor är styrkan dess språk. Liknelserna känns aldrig anakrona. Ett liv kunde vara som ”två kardor som arbetar mot varandra, men utan ull emellan”. Karlsson är så förtrogen med sjöfararens och bondens språk att hon skulle kunna misstas för vilken sjöbuse som helst. Svordomarna duggar tätt och den ene är fulare i mun än den andre. Vidare uppskattar jag den strikta och avvisande hållning gentemot allt vad sentimentalitet heter. Söker du entydiga svar får du leta annorstädes, exempelvis i någon mindre nyanserad pekpinnelitteratur.

Vid tidpunkten för berättelsen förhöll det sig som så, att bönderna kunde undslippa att skicka sina söner in i militärtjänst om de förmådde locka en båtsman till ett torp under deras ansvar. En båtsman tjänstgjorde i flottan och under 1700-talet hade både svenska och ryska härskare en fäbless för att offra vanligt folk i mer eller mindre onödiga krig. Båtsmän fanns det gott om och dessa förväntades inte bli särskilt gamla. Ingen hyste heller några sådana illusioner. I brist på annan sysselsättning fick man helt enkelt ta vad arbete som nu var vakant.

Båtsmannen är i det här fallet den unge Algot och torpet knappt beboeligt ens med den fattiges standard. Det förelåg roten att förse Algot med både det ena och det andra, men det blev lite si och så med det. Löften ofta lika tomma som de brännvinsstop Algot hade en förödande relation till. Bostaden var dåligt underhållen men fint belägen mellan ”Kyrksundet och Lillträsket, mellan vattenblänk och vattenblänk.” Men fina utsikter mättar inte särskilt väl. Algot har inte mycket till övers för rotebönderna som enligt hans mening mest var en hop snåla fähundar med ”välgödda skinkor” som åt gröten med smöröga i medan han själv kände det riva i magen. Inställningen är ömsesidig – bönderna är oroliga för att han inte kommer leva upp till vad som förväntades av honom, alltså hjälpa till med vad som behövdes just för årstiden.

Algot har överlevt både rödsoten, kulan och träsplittret men invärtes är han ett kaos, ”en samling trasigheter med hud runtom”. Trots att han ofta framstår som en vämjelig uppenbarelse som är snar att hemfalla åt galenskapen, går det inte att hata honom. Inte ens när han klyver katten med yxan. Det är under dessa känslomässiga rus han som förlorar alla spärrar, men annars gör han inte ont. Inte ond, men snarstucken, svårregerlig, nyckfull, ofta drucken och framförallt stolt. Order tar han bara från befälen, även om han är första rangens ögontjänare. Det går alltså inte heller att tycka om honom, men krigstjänst och en traumatisk barndom skulle bryta ned även den starkaste av oss. Meningslösheten att slita vid galärens åror när luften fylls av oljud från döende vänner, krut och metall urholkar och förvrider. Han är en hemlös.

Egentligen är inte Algot särskilt intressant. Ilja och hennes dotter Greta är det desto mer. Ilja var tidigare gift med båtsmannen som levde i torpet innan Algot. Han förgicks i vågorna men försvinner inte ur berättelsen. Tids nog gifter sig Algot och Ilja, trots skillnaden i ålder och mognad. Fallenheten för drickandet har de gemensamt, men inte mycket annat. Det blir nästan som en moder-son-relation där hon pålägger sig själv att rädda honom. En klassisk kvinnofälla med andra ord. En förödande sådan – han är bortom räddning. Liksom hon själv.

Ilja är van vid ofred, flykt, hunger, kyla, brist och osäkerhet och Gud framstår för henne mest som en stor skälm. På henne åligger ett stort ansvar. Hon förväntas ta hand om både hem och dotter medan Algot är ute antingen i kriget eller rumlar runt nere på byn med dryckeskamrat Brenner. Greta syns inte ofta till men är ändå den som tilldrar sig min uppmärksamhet allra mest. Hon har ögon av ”skimmer och skyar” och tycks sitta på svar som är så rätta och riktiga att de vuxna inte vill eller törs lyssna på dem. Det är genom Greta ett stråk av mystik tillåts skymta till mellan raderna. Det ultrarealistiska och denna mystik smälter samman alldeles utmärkt.

Fladdermössen flackar och flyger, kastar i mörkret, visar tänderna. Det luktar blod om den här berättelsen, det luktar skräck.

Det hela slutar i död och det kommer inte som överraskning. Men ändå finns i berättelsen vändningar och invändningar som inte går att förutse. En kyrkoherdes redogörelse för det slutliga händelseförloppet finns att söka fram. Gör det och läs om ni vill.

Vid kyrkofolkets hemkomst sade hon till sin moder, hustru Kerstin Markusdotter: Ack min mor, om I visste vad för en ganska svår dag jag i dag haft, Gud löne dem så illa de mig hanterat hava! Gjorde sedan en kort berättelse om denna faseliga gärningen, så mycket hon förmådde, och orkade ifrån den stunden intet tala något ord, avsomnade följande dagen klockan 9 om morgonen. (Rötter, Sveriges Släktforskarförbund)

En ganska svår dag! Om brutala rånmord som gått till historien kategoriserades som ”ganska svåra” vill jag inte veta hur en hård dag kunde te sig.

Similar Posts:

• En oväntad vänskap
• Mannen som torterade
• Historisk roman som vill mycket
• Lågmält dramatiskt
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Att läsa Edelfeldt igen är egentligen det tillräckligt för att ta mig tillbaka till högstadiet, men historien själv får också samma effekt. Juliane & jag är en högstadieroman med övernaturlig lyster, som handlar lika mycket om att vara fjortonårig tjej som om att inte passa in.

Huvudpersonen Kim känner sig för det mesta ganska skev, och kanske också lite ond. Hon umgås med vännen Yvonne, mest genom att prata pojkar. Något hon kanske egentligen inte tycker så mycket om. Så börjar Juliane i klassen.

Det handlar om att vara annorlunda, och om att kanske faktiskt inte vilja vara som alla andra. Om vuxna som inte tar en på allvar, om ondska och häxkonst, om vad som är verkligt, om ungas fantasi, om kvinnlig vänskap och mer därtill. Till skillnad från de vuxna i romanen tar Edelfeldt de unga på fullständigt allvar. Kims känsloliv beskrivs i detalj, och med medkännande humor. Det att vara tonårstjej är fångat på pricken, med allt det där man förväntas vara mot det man faktiskt är.

Också vänskapen mellan flickorna är välutvecklad och komplex. Ett tydligt klassperspektiv syns mellan bokens deltagare, från Yvonne som spenderar sommaren på Rivieran till Kim som ”bara” får hyra ett hus utanför Hägersten till Juliane vars pappa var kriminell. Det skaver mellan karaktärerna, även om de inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel.

Det är en nostalgisk läsupplevelse, och stundtals något sävlig. En modernare roman hade kanske utforskat Kims relation till Juliane på ett annat vis, men samtidigt är det rätt skönt att inte få alla svaren. Lite får man allt tänka själv.

Similar Posts:

• Skuggan av vampyrer
• Same same but different
• I am human and I need to be loved…
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Det var bättre förr

I uppföljaren Hokus pokus: Far och flyg spelar Noomi basket med sina kompisar. Det gör de varje rast. Men plötsligt kommer Bella i femman tillsammans med sitt gäng och säger att de ska ha planen. Noomis kompisar tycker det är orättvist men de går av planen. Det gör inte Noomi. Hon står kvar. De var ju där först. Men hon erbjuder Bella och gänget att vara med och spela. Bella är lång och stor men Noomi är bra på basket. Trots det får hon aldrig bollen, gänget passar bara varandra. När hon ändå lyckas göra mål blir Bella sur, trots att de spelar i samma lag.

-Du ska passa mig, säger Bella.
-Varför då? Du passar inte mig.
Då drar Bella av Noomis mössa.
Hon sätter den på bollen.

Sen studsar hon basketbollen så hårt i marken att den landar på skoltaket.

-Oj då, säger Bella.
Hon ser nöjd ut.
Sedan går hon och de andra.

Eftersom vaktmästaren Lena gått för dagen beslutar sig Noomi för att kontakta sin granne Linda Karlsson. Det är hon som är häxa. Noomi tänker att Linda Karlsson ska lära henne att flyga så att hon kan hämta ner mössan och basketbollen.

Noomi är ett modigt, envist barn som vägrar vika sig. Hon tror på sig själv och står upp för sin rätt. Trots att Bella och hennes gäng beter sig taskigt är hon inkluderande och hövlig. Hennes omsorg om sin pappa är varm och rörande. Tillsammans bildar de en liten men stark familj där de bryr sig om varandra.

Noomi är i sju-, åttaårsåldern gissar jag. Boken riktar sig till sex- till nioåringar och ingår i Olika förlags silverdelfinen, vilket är en serie med lättlästa böcker som passar barn som börjat läsa. Här finns det tre steg och Hokus pokus: Flyg och far ingår i silverdelfinen 1, vilket innebär korta meningar och lite text per sida. Jag tycker att boken även funkar fint att läsa högt för yngre barn. Berättelsen är jordnära, har ett spännande stråk som barn kan följa med på även om de ännu inte börjat skolan. Och yngre barn kan säkerligen känna igen sig i situationen när några äldre försöker köra över dem.

Hanna Böhms illustrationer är de som för berättelsen framåt. Hennes bilder är inkluderande och jobbar med blickar och miner på ett subtilt sätt. Noomi och hennes pappa har mörk hudfärg och knubbiga kroppar, och det är sannerligen inget konstigt med det. Det blir normaliserande och säkerligen kan flera barn identifiera sig både i utseende och familjebild. Att häxan Linda Karlsson har en chelsea-frisyr, nithalsband och lila kängor känns som en blinkning år oss vuxna.

Hokus pokus: Far och flyg är en bok som ger råg i ryggen åt alla hederskyffar. Det tycker jag är fint. Det ska löna sig att vara reko. Vem vet, kanske du kommer att kunna flyga?

Similar Posts:

• Häxkraft och mod
• Aj aj pirater, skepp ohoj kamrater
• Piraterna och klimatkrisen
• Träffsäkert om Karlsson
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson

Den här gången har jag heller inte tagit mig tid att läsa om föregångarna precis innan jag öppnar den nya delen. Och jag minns faktiskt inte riktigt alla de där figurerna. Blev det inte väldigt komplicerat nu?

Fast nej. Ganska snart är jag ändå helt och fullt tillbaka i Engelsfors, med de fyra kvarlevande Utvalda och mitt i deras problem med förhållanden, studier och, just det, den stundande apokalypsen. Att balansera flirtar, finnar och folköl med att vara utvald av ödet för att rädda världen må vara huvudpersonernas ständiga dilemma – det är också vad Strandberg och Bergmark Elfgren excellerar i.

En bit in i Nyckeln har författarna samlat på sig ett ganska tungt mytologiskt bagage. Vi har våra Utvalda i cirkeln, deras tidigare hjälpare och fiender – som alla skräckläsare vet kommer alla bra skurkar tillbaka, och inte minst om de legat i koma ett bra tag – det byråkratiska rådet som vill kontrollera all magi, en än mer diffus magisk struktur som står över dem, en invecklad historia av Utvalda och portaler till demonvärlden som måste stängas, det mystiska Gränslandet, själva magin med alla dess olika element och därmed förknippade magiska förmågor, det som står utanför och över även detta, och så småningom också en alternativ cirkel i konkurrens med våra hjältinnor.

Och då har vi ännu inte avhandlat den ickemagiska världens alla mobbare, småstadsknarkare, före detta sekter, socialsekreterare, deprimerade morsor, alkoholiserade farsor, sjuka morfäder, hundar, småsyskon, expojkvänner, extrajobb, omagiska bästisar som känner sig utanför, klasskillnader, biologiprov, redskapsövningar på gympan, insektsinvasioner i matsalen – nej, vänta. Nu börjar alltsammans flyta ihop.

För det gör ju det. I takt med att apokalypsen närmar sig blir gränserna mellan vardag och magi tunnare och tunnare, vilket resulterar i en serie både läskiga och lite komiska scener på den närmast bokstavligen hemsökta gymnasieskolan. De Utvalda har hunnit börja trean nu, men ska de hinna ta studenten innan världen slukas av demonerna?

Fast javisst. Var det inte rätt exakt så det kändes att gå i gymnasiet? Det finns ju en metaforisk nivå här, en mycket Joss Whedonsk sådan, som är helt klockren. Och precis som med hans serier låter det vanvettigt när man försöker sammanfatta, men det är ju inte så man plöjer de närmare 2000 sidor som utgör Cirkeln-trilogin. Man lever med karaktärerna. Man lär känna dem. De utvecklas.

Och till slut har det blivit dags att lämna dem där. Värdigt avslutade – eller kanske bara i början av något nytt?

Similar Posts:

• Realistiska häxor
• Vecka 19 på dagensbok: Häxor och högerextremism
• Förhäxande fjortisläsning
• Det handlar om makt
• ”This is Karma. I’m a bitch”