Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han Troja förstört, den heliga staden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

Från de ikoniska raderna känner man genast språkets kraft att öppna portar till en bortglömd värld. Med hjälp av det starka bildspråket och den rytmiska hexametern får läsaren en suggestiv inblick i antikens sedvänjor och en djupare förståelse för betydelsen av identitet. Odysseus hemfärd, ett mästerverk i antik mytologi och episk diktning, tar oss med på en fängslande resa genom tid och rum.

Efter att ha segrat över trojanerna och påbörjat sin resa hem, utsätts Odysseus för en serie prövningar och äventyr på grund av guden Poseidons vrede. Genom hjälp av gudinnan Athena övervinner han gång på gång hinder för att slutligen återvända till sitt hemland, Ithaka. Dock möts han av en skara fräcka friare som i tio år har väntat på att Odysseus ska dödförklaras så att de kan tävla om giftermål med hans hustru Penelope och ta över hans kungadöme. Penelope hoppas in i det sista på Odysseus återkomst men är obeslutsam kring vad hon borde göra.

Eposets form, uppdelad i tjugofyra sånger med en tydlig berättarröst, skänker en rikedom åt berättelsen. Även om det inte finns någon ironi, finns det en barsk humor som ofta får läsaren att skratta till. Det finns återkommande epitet såsom “rosenfärgade Eos” vilket säkert gjort det enklare för Homeros att memorera texten. Rollfigurerna, även om de ibland kan upplevas som staffagefigurer, är tillräckligt mänskliga för att man ska kunna relatera till dem. Mötet mellan Odysseus och hans stackars mor i dödsriket är gripande och lämnar läsaren med en stark känsla av sorg.

Eposet kan ses som ett enda långt test av Odysseus karaktär. Vid ett tillfälle klagar Odysseus på sin lott och blir då snabbt påmind av en medborgare följande: “Ofärd lät [Zeus] väl tillfalla dig – du får ta det med jämnmod!” Oftast framställs emellertid Odysseus som en förebild, och han belönas med epitet som ”den kloke” och ”den lejonhjärtade” samtidigt som läsaren kan undra om Odysseus inte glömt dygden förtänksamhet; går han inte över gränsen när han slaktar alla friare?

Men överallt i blod och damm såg han dödade ligga,
Talrika, tätt vid varann, likt fiskar som sjömän har fångat
Och dragit upp med finmaskigt nät ur det gråvita havet
Och sen öst ut på en buktig strand; där trängs de i massor,
Vräkta i sanden, och längtar igen till vågornas sälta
Tills deras livskraft slutligen dör i den glödande solen

Tid är något som gestaltas från ett psykologiskt perspektiv och bör inte tolkas bokstavligt. Karaktärerna agerar konsekvent som om de hade hur gott om tid som helst. Ofta vill kungar att gäster stannar så länge som möjligt och eliten bjuder genomgående på njutningar såsom bad, god mat och diverse idrottsevenemang. Blinda skalder, som spelar musik och förmedlar historier genom sång, hyllas (kanske en blinkning åt Homeros själv). Detta säger något om grekernas självbild, avståndet mellan myt och verklighet till trots.

Hämnd spelar en betydelsefull roll i Odysséen, och nästan hälften av eposet ägnas åt att återställa den rättmätiga balansen i samhället. När Odysseus återvänder till Ithaka förvandlar gudinnan Athena honom till en tiggare för att testa inte bara hans hustru Penelopes dygd, utan även lojaliteten hos dem som arbetar för honom. Varför utmanar Odysseus lojaliteten hos alla, till och med sin ensamma änkling till far? Det kan tolkas som att kriget har förvrängt Odysseus perspektiv, så att han endast kan se världen i termer av vänner eller fiender. Det går till och med så långt att Zeus måste ingripa för att stoppa medborgarnas hämndaktioner som en följd av att Odysseus har dödat många av stadens unga.

Odysséen slutar abrupt efter Zeus ingripande (vilket visserligen sker genomgående i berättelsen), men lämnar läsaren med vissa frågor; kommer friarnas söner att hämnas i framtiden? Dessvärre har andra delar av berättelsen gått förlorade så fortsättningen kan vi endast fantisera om. Det öppna slutet gör också att texten kan tolkas på olika sätt och berättelsen överlag har fortsatt inspirera andra författare genom åren, särskilt när det gäller teman som exil och återvändande. Ingvar Björkeson förtjänar beröm för sin översättning av Homeros verk, där han framgångsrikt förmedlar betydande delar av det klassiska kulturarvet på svenska. Det man stundvis kan sakna är den språkliga rytmen och elegansen hos Lagerlöfs klassiska översättning.

Harry Martinson uttryckte läslusten bäst när han skrev:

Djupare kan man nog aldrig uppleva horisonten som ren glädje än då man läser slutorden i Odysséens andra sång:
Natten gick hän och det grydde till dag och vi seglade ständigt

Similar Posts:

• Myter och människor
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Akilles 2003
• Eros triggar till läsning

Rydén har levt hela sitt liv med litteratur och diskussioner runt detsamma. I boken elaborerar han runt sin litterära resa, vilka författare som påverkat hans liv och hur hans karriär utvecklats.

En känsla av att var ständigt nummer två har följt honom genom livet, han är den andra sonen och tvåan i novelltävlingen. Denna reflektion innehåller dock ingen bitterhet vilket man skulle kunna tro utan upplevelsen för mig som läsare är att det skrivs med glimten i ögat och att det varit ett sätt att lära sig hitta andra vägar framåt i kreativ anda.

Rydén, född 1937, är idag 82 år och det märks på språkstilen. Jag återupptäcker flera ord som jag inte hört på många år vilket är en trevlig upplevelse.

Boken är lika mycket biografi som beskrivning av de svenska arbetarförfattare som hade stora framgångar under 1930-talet och framåt.

Rydén ger sina personliga vinklingar, inblickar och dåtidens reflektioner över bland annat Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Vi får även följa med in i dåtidens Svenska Akademien där redan då starka karaktärer tog plats, en del lyhörda anda mindre lyhörda.

Att Per Rydén har varit ett med litteraturen så länge är inspirerande. Hans livsresa beskrivs inte med något större djup men bitvis glimmar det till och jag upplever en något ärrad man som hållit fanan högt trots livets utmaningar. Han har varit den ensamstående pappan som har levt för sina barn och för litteraturen.

Den största behållningen för mig är utan tvekan genomgången av de så kallade arbetarförfattarna. Det här är något av en blind fläck i mitt läsande som jag inte utforskat trots att alla böcker stod i bokhyllan när jag växte upp. Nu blev jag inspirerad att bland annat ta mig an Moa Martinson.

I övrigt är tempot i boken makligt och hela känslan när jag lägger ifrån mig boken efter en sträckläsning är att det var en trevlig stund.

Det här är en berättande bok som inte kräver att du själv tänker. Följ bara med på resan.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• När Moa träffade Harry
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

I Ina Rosvalls debutbok Harungen är Miman ett laboratorium där man undersöker hjärnaktiviteter på olika försöksdjur. Rosvalls Miman skulle kunna tolkas som ett slags artificiell intelligens som hela tiden växer med sitt eget nät av nervbanor och som innehåller försöksdjurens samlade erfarenhet av liv. Den är alltså en skapad och okontrollerbar organism som ska tolka människans experiment, och i bästa fall kommer säga något nytt om världen.

Det är också som om Miman i sig själv är en metafor för den mänskliga hjärnan och dess plasticitet. När vi är unga och friska, pigga på livet, bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Men med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör.
Erfarenheterna som formar hjärnan får oss också att uppfatta världen snävare.

I denna bok är det som om den kvinnliga huvudpersonen, en sann anhängare av biologismen måste man väl säga, är trött på sin egen tråkiga hjärna. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö.
På dagarna genomför hon djurexperiment i sitt laboratorium, på kvällarna lever hon ett vardagsgrått kärnfamiljsliv.

Det är en suggestiv och kroppsnära bok, som tillslut sitter som ett litet kliande plåster på min hud. Den kryllar av detaljer som liksom klibbar fast i mig. Det kan vara hur huvudpersonen beskriver den hjärna hon fått ta i, under en obduktion på psykologutbildningen. Den känns stum. Det kan vara hur mensblodet kommer utan förvarning. Eller hur det kalla vattnet när hon tvättar sina händer får huden att strama.

Den 28 december testar hon en mullvads färgseende. Den har som bekant inte så bra syn, men när hon håller i den märker hon hur den istället reagerar genom kroppsvärme. Hur mullvadens värme sprider sig upp i hennes arm, och tycks bli mest lugn av de dova färgerna.
Det får henne att tänka på hennes egen pappa. När hon var tjugotvå år gammal och gick fjärde terminen på universitetet. Då fick han en hjärtinfarkt. Han låg sövd och nedkyld under tre dygn för att inte få hjärnskador.
Sjuksköterskorna vid fotänden sa att de kunde prata med honom, det var inte säkert han kunde höra, men det skadade inte att försöka. När dottern var ensam med honom la hon en hand på hans arm.
Hon berättar för honom vad som hänt, att de var på sjukhus, att de älskade honom och att de ville att han skulle komma tillbaka.
Hon försökte prata som vanligt men rösten höll inte. Den var gäll och egendomlig. Hon höll ögonen på pappa hela tiden, men han låg helt orörlig. Det såg ut som färgen i hans ansikte steg lite, som han ville säga att han hörde henne men inte kunde.

Då känner hon samma slags värme, som från mullvaden, fast full av kärlek, lugn och oro. Senare visar det sig att av allt det alla sa till honom de där dagarna, är det bara det dottern sa han kommer ihåg. Han minns det ordagrant. Ingen tror på honom eftersom han fick det mesta återberättat innan han mindes det själv. Dottern vet inte om hon ska tro på det heller, den där ordlösa värmen och allt den hade att säga.

Det är då jag börjar känna hopp. Det är en av de starkare scenerna i boken, och även om man skulle kunna beskriva hela boken som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket, så är det som om scener som den ovan, som får en att tänka:
- Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.

Similar Posts:

• Nytolkad klassiker
• Något är ruttet i staden Malmö
• Varje mening känns som noga avvägd poesi
• Göransson – så tycker han
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

Innan vi får njuta av Aniara-metal kan vi dock ta del av Knut Larssons seriealbum Aniara, ”fritt efter Harry Martinson”.

Låt oss bara stanna ett ögonblick vid originalet. När Martinson kombinerade en diktform med rötter i antiken med science fiction så väckte det minst sagt uppmärksamhet i samtiden, det femtiotal som var det kalla krigets hetaste decennium.

Ökänt blev till exempel Expressens uppslag på utgivningsdagen, signerat Lars Widding, med sin inledningsfråga till författaren Rymd-Harry (som Martinson kallades i en angränsande artikel av Bo Strömstedt): ”Vad käkar dom egentligen?”. Men inte minst Blomdahls opera-version med libretto av Erik Lindegren bidrog till att Aniara hade en stor plats i det allmänna medvetandet hos den samtida generationen. Begrepp som ”aniara-barn” användes som benämning på känslostörda barn – vilse som rymdskeppet Aniara i den lufttomma rymden.

Historien i korthet är ju att Aniara på sin färd mot Mars med sextusen flyktingar från den strålningsskadade Jorden girar för en asteroid och hamnar ur kurs och styr mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran, utan möjlighet att korrigera sin färd.

Den här yttre handlingsramen växer till en berättelse om hela mänsklighetens öde. En revy om människan i tid och rum, som undertiteln lyder. Liksom Aniaras besättning och passagerare befinner sig människan som art på en ensam resa ute i det öde kosmos. Vi rör oss sakta genom evigheten. ”En blåsa i Guds andes glas” heter det i den trettonde sången. Men där Aniara rent fysiskt kommer ur kurs är den mänskliga civilisationen sedan länge vilse snarare ur andlig och moralisk synvinkel.

Knut Larsson seriealbum har inte ambitionen att på knappt 90 sidor försöka täcka in ens en bråkdel av händelserna eller den mångtydighet som originalet rymmer. Vad albumet däremot med hjälp av bildmediet har förmåga att fånga är något av den lyriska melankoli som Aniara är så rik på.

Med fyra bilder i gråskala per uppslag och ett minimum av text följer vi Aniaras färd från ett snöigt jordklot till det buddhistiskt influerade slutet när rymdskeppets alla invånare är döda och ”nirvanas våg” drar genom alla. Mest följer vi den man som kallas för Mimaroben. Han ansvarar för Miman, den allseende maskin som hjälper människorna att hålla kontakten med sitt ursprung på Jorden. Den motsvaras väl närmast av våra dagars internet. Men miman bryter samman av sorg när Jorden drabbas av kärnvapenkrig och Aniara förlorar sin sista förtöjningslina till sitt ursprung. På rymdskeppet uppstår ur människornas vilsna sökande efter mening såväl en fascistisk diktatur som olika sekter vilka ägnar sig åt hedonistisk utlevelse eller undergångsdyrkan.

Det är svårt att säga vilket intryck seriealbumet ger den läsare som inte är bekant med förlagan. Förmodligen kan det vara lite förvirrande om ambitionen finns att knyta ihop bilderna till en sammanhållen berättelse.

Förhoppningsvis drabbas hon snarare av den surrealistiska kraften i Larssons teckningar och blir sugen på att gå vidare till Martinsons original. Med detta sagt så tycker jag ändå att albumet är ett självständigt verk som tar till vara de möjligheter som seriemediet ger. Larsson har ett personligt präglat bildspråk (delvis tycker jag att det knyter an till ett slags retrofuturistisk femtiotals-estetik befruktad med en dos expressionism) som ger en egen och välkommen infallsvinkel till Aniara. Så hurra för både mod och utförande!

Nyfiken på hur Knut Larssons version av Aniara ser ut? Kolla in boktrailern nedan.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Bara dikter, men vilka dikter
• Fantastiska noveller
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• När Moa träffade Harry

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?

Similar Posts:

• Den undflyende bildningen
• På jakt efter bildning
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Bildningsväg genom betongen
• Denne gigant

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• En frisk, skön galenskap
• Stillsamt överskridande noveller

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Vingar under utveckling
• Vi är hänvisade till oss själva
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014