Anu Lahtinen, professor och forskare i nordisk historia, är rätt person att skriva om en av Sverige-Finlands mest mäktiga släkter. Hennes intresse ligger på kvinnolinjerna. Biografin Ebba Stenbock. I maktspelets skugga är en grundlig genomgång av kvinnoliv i just skuggan av makten för över femhundra år sedan.

Ebba Stenbock var syster till änkedrottningen Katarina (1535-1621); tredje hustru till Gustav Vasa. Ebba Stenbock var hustru till en av Finlands mäktigaste och mest skräckinjagande män, ståthållaren och riksamiralen Klas Fleming. I fyrtio-femtioårsåldern levde hon på Åbo slott tillsammans med sina tre döttrar. Maken Klas dog plötsligt våren 1597 samtidigt som bondeståndet gjorde uppror i det som kallas klubbekriget. Den enda sonen Johan befann sig då i Polen-Litauen i kung Sigismund Vasas följe. I Stockholm hade hertig Karl – kusin till Ebba Stenbock och farbror till kung Sigismund – tillskansat sig riksföreståndarskap och förde kamp om kronan mot kung Sigismund. När Klas Fleming – som hållit den östra rikshalvan i kung Sigismunds ägo – dött flockades hertig Karl med soldater utanför Åbo slott. De intog slottet och fru Ebba med följe tillfångatogs. Maken Klas Fleming låg lik i slottet och sägnen berättar om hertig Karls förödmjukande av den döde fienden.

Två år senare reser Ebbas och Klas Flemings knappt tjugoåriga son Johan till Åbo för att återfå en del av familjens gods och egendomar. Kung Sigismunds här hade slagits mot hertig Karls trupper i Helsingfors, Viborg och Åbo. De kapitulerade i Åbo mot löfte om rättegång inför riksdagen i Stockholm. Men hertig Karl höll inte löftet utan arrangerade en rättegång där Johan Fleming (orättfärdigt?) dömdes till döden. Den unge Johan mötte bödeln modigt på Åbo torg. Innan hade han låtit förmedla sig i brev och lämnade bland annat en ring till sin mor. Moraliskt blev Johan Flemings avrättning en seger över hertig Karl vilket för eftervärlden skildrades i en pamflett med titeln Hertig Carls Slaktarebenck. I den jämförs Karl med Kristian Tyrann och Stockholms blodbad år 1520.

Boken går igenom Ebba Stenbocks liv och adelssläkter vid den tiden (Brahe, Banér, Leijonhuvud, Sparre, Sture, Bielke, Horn och Fleming). Denna elit växte fram ur militärståndet genom kontakter, äktenskap, ”bästa broder och syster-nätverk”, för att ringla vidare till riksråd och hovliv. Vidare till politisk ställning och landegendomar men också till svåra skuldförhållanden, härtåg, uppror och dödsdomar.

Gustav Vasa hade under 1500-talet drivit igenom reformationen, gjort sig till kyrkans överhuvud och delat kyrkans egendomar mellan sig och adeln. Hela tiden låg svenskarna – förutom de inom riket inbördes striderna – i krig mot danskarna och mot Ryssland i den östra rikshalvan. Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var en svår tid. Även om stormaktstiden som följde inte heller blev en vila på maktens tinnar.

Anu Lahtinen skriver om kvinnornas brevväxlingar, om namn-, bröllops- och doptraditioner, om hushållen på stenslotten, om utbildning och skrivkunskaper. Just relationerna är levande skildrade: i teorin hade kvinnorna inte makt men indirekt betydde släkten allt. Släkthedern ledde till politisk makt och äktenskap med utökande av egendom men även allt för ofta till galgbacken och graven. Blodigt våld men även vältalighet var maktens dagliga smörjmedel.

Fru Ebba får benådning i slutet av sitt tragiska liv. Hertig Karl (Karl IX) fick endast sju år som kung i början av 1600-talet och efterföljaren Gustaf II Adolf är nådigare. Egendomar återfås i handlingar men med fördröjning i praktiken. Ebba dör 1614 och begravs av de efterlevande döttrarna Katarina och Hebla Fleming i Pargas kyrka vid sidan av sin make. Dottern Hebla gifter sig samma år med Per Banér och egendomstvisterna börjar lösa sig med en man som kan föra släktens talan.

Alla kapitel i boken är försedda med förklarande noter och välvalda fotografier eller målningar. Det som avbildas är slott, herresäten, utställda klädedräkter på muséer men även en mängd porträtt från renässansen och senare. Bildtexterna ger mervärde. Här finns kartor och släktlängder samt utdrag ur dagböcker, brev och protokoll med tillhörande källförteckningar. Ordförrådet – och översättningen – är historiskt välarbetade.

Av läsningen förstår läsaren hur viktigt men slumpmässigt återgivandet kan vara. I stunden vet ingen sitt eftermäle. Från vilken sida och hur händelser skildras i skrift spelar den största rollen. Fru Ebba fick kanske några rader i gamla urkunder men de vittnade om en kvinna med kraft. Även försvaret av Åbo slott har fascinerat. Särskilt på 1800-talet började konstnärer och författare teckna händelserna: bland annat Fredrika Runeberg i Sigrid Liljeholm (1862), JJ Wecksell i Daniel Hjort (1863) och Zacharias Topelius i Boken om vårt land (1875).

Verk som inspirerat författaren Anu Lahtinen är framför allt målningen av Albert Edelfeldt som finns på Åbo slott: Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878) och Helene Schjerfbecks porträtt Ebba Stenbock (1879). Det senare pryder tacknämligt bokens omslag och väckte även min fascination för ett kvinnoöde som tidigare bara varit ett namn ur århundradenas mörker. Även om en målning fyrahundra år senare också är en tolkning.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• Freden intressantare än kriget
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Historikern Lars Ericson Wolkes biografi om Sten Sture den yngre ger en bild av varför Sverige pre Gustav Vasa är svårt att att få grepp om. Källmaterialet är knapphändigt. Det var många olika adelssläkter som kämpade om platserna på toppen. Ingen ville lämna Kalmarunionen, men ingen ville heller riktigt vara med. Man gjorde sitt bästa för att slippa erkänna dansk överhöghet, men stötte inte heller bort den sydliga grannen, kanske för att man ännu inte hade kraften. I stället utsåg det så kallad riksrådet eventuellt, om man kunde komma överens, en riksföreståndare.

1512 inleddes med att innehavaren av denna titel, Svante Nilsson, gick bort på Västerås slott. Egentligen var det en annan, Erik Trolle, som valdes till ny riksföreståndare. Men genom taktisk list och diverse svek lyckades den blott 20-årige Sten, Svantes son, bli riksföreståndare. Denne Sten skulle med tiden bli känd som Sten Sture den yngre.

Maktstriderna pågick i flera år utan att den legitime monarken, danske kung Kristian II, lade sig i. Han var fullt upptagen med diplomatiska strävanden på kontinenten, bland annat gifte han in sig i kejsarens familj.

Adelssläkten Sture har kommit att förkroppsliga ett slags tidigt uppvaknande till svensk identitet. Forskningen har i och för sig länge ansett att någon nationalism i modern mening inte märks av förrän på 1800-talet. ”Men alltfler forskare har velat se sådana tendenser till tankar om nationell samhörighet redan under medeltiden” skriver Lars Ericson Wolke.

Dock var det en gemenskap inom ramen för ett aristokratiskt maktsystem, resonerar Wolke. Bondeklassen ingick inte nödvändigtvis i denna patriotism. Inte heller diverse perifera landsändar i det väglösa territoriet.

Kalmarunionen från 1397 behövdes länge för att balansera maktanspråk från tyska stadsstater. Den byggde inte på någon folklig enighet. Det fanns ingen egentlig konstitution. Samhället drogs hit och dit i ett system med åtminstone sex kraftfält. Danska kungen, tyska Hansan, svensk högadel i riksrådet, riksföreståndaren, de katolska biskoparna och sist men inte minst bönderna.

Sten Sture den yngre tycks under sitt korta liv som riksföreståndare först har kämpat för att ta och säkra sin makt och därefter krigat med de anfallande danskarna.

Det är ett intressant material Wolke lägger i dagen. Det mesta är förstås redan känt och traderat, men genomgångar av de nästan 200 bevarade breven riksföreståndaren skickade, kastar ljus över en resande tillvaro. Källmaterialet om godsägaren Sten Svantesson är också vällovligt sammanställt och säger en hel del om de krassa materiella motiv som drev det 30-talet adliga släkter som höll dåvarande Sverige i sitt grepp. Efter flera framgångsrika strider mot diverse danska härar under flera år, var det ändå Kristian II som drog det längsta strået. Sten fick ena benet avskjutet i slaget vid Bogesund (numera Ulricehamn) i januari 1520 och dog senare av skadorna i sin släde på Mälarens is. Denna scen är nationalromantiskt skildrad av Carl Gustaf Hellqvist i en målning på Nationalmuseum i Stockholm. Bilden pryder också Lars Ericson Wolkes bok.

Det sista kapitlet handlar om hur minnet av Sten Sture den yngre vårdats i senare tider, och minnet av hans fru, Stockholms försvarare Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Historia om historieskrivning är extra intressant eftersom den kastar ljus över vad som traderas och vad som förtigs och varför. Plus för det.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Intressant om språk och historia
• Godkänt om bälttåget
• Översiktlig Stockholmshistoria
• Makt och kvinnor på 1500-talet

Kristian IV av Danmark hade som ambition att tvinga Sverige tillbaka till den nordiska unionen, en sammanslutning som hade präglat senmedeltiden. I andra hand ville han utestänga Sverige från västkusten. Men för att uppnå detta var han tvungen att angripa Kalmar, på den tiden gränsstad mellan länderna.

På den svenska tronen satt den sista av Gustav Vasas söner som blev kung, Karl IX. Han var vid krigsutbrottet 61 år gammal. Om Vasa-eran hade en aura av svärd och hillebarder över sig, tycks Kalmarkriget ha präglats av tungt artilleri. Borgar och befästa städer som man fordom hade behövt belägra för att betvinga, kunde nu skjutas sönder och stormas. Så gick det med Kalmar stad som endast en månad in i kriget, den 27 maj 1611, sensationellt kunde erövras av danskarna.

Senare gav Kalmar slott upp, en av landets då starkaste befästningsverk. Ännu något senare Borgholms slott och även Älvsborgs fästning. Karl utmanade den 34-årige Kristian på envig i en desperat gest. Han fick ett hånfullt nej till svar och kriget fortsatte. Danskarna hade en hel del dyra legoknektar från kontinenten i sina led. Svenskarna mobiliserade bondehärar.

Som så ofta är freden, i detta fall Freden i Knäred, och dess villkor minst lika intressant som den väpnade konflikten. Vid tiden för freden hade Karl IX avlidit och hans son Gustaf II Adolf blivit kung. Freden i Knäred förhandlades från svenskarnas sida av en ung Axel Oxenstierna, en man med framtiden för sig. Trots alla militära förluster kan villkoren betraktas som hyggliga för svensk del. Gränserna återställdes. Danskarna återlämnade Kalmar och Öland och fick tillbaka Jämtland och Härjedalen. Kruxet var västkusten, som svenskarna förlorat greppet om. I freden enades parterna om att svenskarna skulle betala ett krigsskadestånd, den så kallade Älvsborgs lösen, på totalt en miljon silverdaler. Därefter skulle Älvsborg och Göta älv återgå i svensk ägo.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en flyhänt och översiktlig skildring. Källmaterialet tycks vara ganska tunt eller så har hon medvetet valt ett helikopterperspektiv för att det ska bli snabbläst. Som bördig från trakten kring Kalmar sund kan jag känna starkt med ölänningarna som aldrig har kunnat gömma sig i krigstider. Jag kan undra över lokalt traderade berättelser som ger vid handen att kalmariterna tvingades spränga storkyrkan för att den inte skulle kunna användas av danskarna i de fortsatta angreppen mot slottet, något författaren inte tar upp (och som kanske inte är sant). Storpolitiskt kan man fundera kring den svenska krigsförlusten. Den tycks knappast ha gjort någon större åverkan på svensk krigsförmåga eller Gustav II Adolfs aptit på erövringar. Något tiotal år senare var ”Lejonet från Norden” inbegripen i trettioåriga kriget.

På flera sätt är det nedslående. Envåldshärskare kan kriga och förlora eller kriga och vinna. De många människorna betalar priset. Frågan är hur vi sätter stopp för de härskande gubbarna som vill ha krig.

Similar Posts:

• Kriget och de som får sitta emellan
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Välregisserade begravningar
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Historia ur den osynligas perspektiv

Lindströms tegelsten över Sveriges historia tar sin början för 12 200 år sedan och sträcker sig fram till år 2022. Det är en rejäl tidsperiod att ta sig an.

Det sista kapitlet är bara några sidor långt och behandlar perioden 1350-2022. Som läsare känner jag till väldigt mycket annat som hände under den perioden och som inte tas upp. Det är ett väldigt smart grepp för att åskådliggöra hur litet vi kan veta om den långa historien. Det finns ledtrådar i form av arkeologiska fynd, skriftliga källor, myter och berättelser, men allt är ett skrap på ytan och det finns så oändligt mycket vi aldrig kommer att kunna få veta.

Mest ingående beskriver Lindström den riktigt tidiga historien. Vi får följa människor som söker lyckan på våra breddgrader så snart isen drar sig undan. Olika grupper med olika idéer om hur man skall överleva i den här världen kommer och går under. Det tar några vändor innan det lyckas.

För att levandegöra historien så är Lindström mån om att ge stor plats till fynd som kan berätta något om individuella levnadsöden. Genomgående är att vi kommer närmare vanliga människor än kungar i denna historieskrivning, ett grepp jag uppskattar.

Varje kapitel är försett med en eller fler illustrativa kartor som gör att man kan följa hur nationen växer fram och på vilka platser det har varit olika typer av aktiviteter. Jag är själv uppvuxen i Bergslagen och tycker att det är särskilt intressant med de kartnoteringar som har med järnbruket att göra. Numera bor jag i Skåne och kan sakna en del av den sydligare historien, Uppåkra nämns till exempel knappt alls.

En stor behållning av boken är att Lindströms egen röst är tydlig. Jag kan som läsare enkelt följa vad som är etablerade teorier och vad som är Lindströms egna tankar och idéer. Jag tycker också mycket om utgångspunkten att människan är sig lik genom århundradena och att man utifrån hur människan fungerar i dag kan försöka förstå hur hon fungerade förr.

Jag är inte så där väldigt inläst på svensk historia före Gustav Vasa. Jag har med den här boken fått en bra bild över hur Sverige som samhälle har växt fram och hur olika grupperingar av jägarsamhällen och bofasta bondesamhällen har organiserat sig på olika sätt vad gäller makt och hierarkier.

Framförallt känns det här som en historia som i stor utsträckning utgår ifrån det mänskliga. Jag kan tänka mig att en och annan kan störa sig på det personliga tilltalet och författarens egna utsvävningar, men jag gillar det. Det är betydligt lättare att ta sig igenom en sådan här tegelsten när det finns en tydlig och humoristisk berättarröst som guidar mig.

Förutom de illustrativa kartorna i varje kapitel finns flera bilagor i slutet med tidslinjer, källor och regentlängd för den vetgirige.

Similar Posts:

• Sexspaning över 14 000 år
• Världens bästa arkeologibok
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Historia ur den osynligas perspektiv
• ”Minst beständiga är människorna”

Men vad vet vi egentligen om vad historiens människor tänkte? Allra helst som de lämnat så få tankar om sina liv efter sig. De källor som finns berättar mest om politiska och ekonomiska angelägenheter. Hur hittar man en drottnings liv och leverne i allt detta? Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen har gjort ett gott försök att vaska fram en drottning bland alla excentriska och maktgalna kungar. Men ibland, bland mustiga berättelser om bröderna Erik XIV:s och Johan III:s maktgräl, glömmer jag bort att det är en biografi över Katarina Stenbock jag läser.

Biografin över henne blir inte enbart en biografi över en av Sveriges drottningar utan också en skildring av den kungliga historien under hennes levnad, där hennes perspektiv skrivs in utifrån de få källor som finns och utifrån händelser där hon sannolikt haft en påverkan. Katarina Stenbock utgör därför ibland mer tidsram än kärna i den här biografin.

För familjen Stenbock var giftermålet mellan den unga Katarina och den gamle kungen ett gott parti. Den nyss avlidna drottningen var Katarinas moster och att få ha kvar närheten till kungahuset betydde mycket för familjens ställning. Åtminstone så länge Gustav Vasa levde.

Katarinas äktenskap med Gustav Vasa blev barnlöst och, till följd av den stora åldersskillnaden, kort. När regenter dör är makten som svagast och Katarina hann genomleva ett flertal skakiga tronskiften under sitt liv. Hon bevittnade tre av Gustavs söner krönas, söner som hon varit styvmor för och som hon hade olika god relation till. Vid varje tronskifte var hon tvungen att försvara sitt arv och sin släkts privilegier. Hon hade en fot i varje läger och måste sannolikt ha varit en god förhandlare och medlare.

Som änkedrottning hade hon även en frihet som inte så många andra kvinnor hade vid den här tiden. Hon rådde över sig själv och sina egna gods och gårdar. Hon hade ingen man som var hennes förmyndare. Karin Tegenborg Falkdalen gör troligt att det var därför hon tackade nej till de äktenskapsförslag hon fick genom åren. Har man väl fått sin frihet så byter man inte gärna bort den, inte ens mot en större trygghet.

Sammantaget är det här en välskriven och spännande bok om en intressant tid i svensk historia. Jag undrar när jag läser den varför det inte gjorts fler teveserier, dramer och filmer om den här perioden i svensk historia. Hovlivet kring Englands Henrik VIII har vi ju sett och läst om till leda. Den svenska historien innehåller inga hustrumord men väl alla andra medeltida mustigheter i form av religiös maktkamp, galna kungar, stenborgar och släktfejder.

Similar Posts:

• Gustavianska intriger
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Förvånansvärt fräscht
• Freden intressantare än kriget

Men om det tar tid idag att få de döda i vigd jord så var det ingenting mot vad det har gjort att få våra kungar begravna. Efter att Gustav II Adolf stupade i Lützen tog det flera år innan han blev begraven i den nya begravningskyrkan Riddarholmskyrkan. Tidsåtgången hade flera orsaker. Dels berodde det på att han dött utomlands, dels på de många förberedelser som krävdes. Likfärden hem till Sverige skedde under och pompa och ståt. De bevarade föremålen är många, bland annat finns Gustav II Adolfs häst, Streiff, uppstoppad och går än idag att se i Livrustkammarens lokaler. Makabert? Lite, kan jag tycka.

Ännu mer makabert är det att bläddra fram en bild av Gustav Vasas skelett iklädd sammetssvepning och med kungakronan på sned. Gravöppningar av de kungliga gravarna har skett vid flera tillfällen och av olika skäl. Att man passat på att fotografera är kanske inte så märkligt, egentligen. Det är ju också något fascinerande med att se bilden av Gustav Vasa i nuvarande form. Historien kommer nära och blir verklig.

Gustav Vasa var den kung som inledde traditionen med de kungliga begravningarnas långa parader och många symboler. När en monark dör blir maktläget alltid påverkat och begravningsceremonierna har bland annat funktionen att visa att allt är under kontroll.

Om man studerar det tryckta ceremonielet från Gustaf VI Adolfs begravning 1973 och jämför det med beskrivningar av Gustav Vasas år 1560, finner man att traditionen i det mest väsentliga hållits levande under de mer än fyrahundra år som passerat. En del inslag har som tidigare framkommit försvunnit och andra har tillkommit, men arvriket består och med det följer än idag liksom efter Gustav Vasas död givna symboler och handlingar som uttrycker kontinuiteten i maktövertagandet av det kungliga ämbetet.

Riktigt teaterlika är begravningarna främst under Tessins ledning. Han arrangerade kyrkorummet till dramatiska scener med ödesmättade symboler och fantastiska ljusspel. Omslaget till Dödens teater visar Gustav III:s begravning som Tessin iscensatte.

Det här är kungahistoria på hög nivå, men då och då glimtar det övriga samhället förbi i framställningen. När Karl XIV Johan ligger på lit de parade blir trängseln kaosartad och en kvinna trampas ihjäl. Ett kösystem enligt franska mått införs.

Tidningarna framförde även sin åsikt om att sådana ”queuer” även framöver borde kunna införas i Sverige. Då skulle man inte behöva riskera att klämmas ihjäl, varken vid ”expositionen” av kungliga lik eller vid biljettluckan till ett teaterspektakel, vid en statsceremoni i Slottskyrkan eller vid utsläppandet av någon luftballong.

Dödens teater är framförallt en föremålshistoria. Rangström har arbetat vid Livrustkammaren och är väl förtrogen med samlingarna. Hon guidar oss kunnigt och med stor inlevelse genom historien utifrån historiska föremål. Bilderna är många och av god kvalitet.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Folkbildande om begravningar
• Ett sent klapptips!

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

Ändå finns det en och annan som liksom lyckats nässla sig in genom försvarsgallret. Vilhelm Moberg är definitivt en av dem och det beror inte bara på att han skriver bra. Det har att göra med hans enorma passion, med att såväl debattinlägg som romaner tycks genomsyrade av en stark vilja att påverka, upplysa, förändra. En tro, eller kanske en dröm om, att det skrivna ordet kan förändra världen åtminstone något litet. Jag håller kanske inte alltid med i sak, men jag uppskattar passionen. Väldigt.

Förrädarland från 1967 är Moberg sista roman. Därefter skulle han fram till sin död ägna sig framför allt åt den svenska historieskrivning som han bara hann med två band av, och romanen pekar tydligt fram mot det projektet. Förrädarland är en historisk roman som utspelar sig i början av 1500-talet, kring Gustav Vasas maktövertagande, och ”Förrädareland” är kungens beteckning på det område på gränsen mellan Småland och Blekinge som romanen handlar om.

Precis som senare i Min svenska historia ger perspektivet ur det svenska områdets periferi en radikalt annan bild av Sveriges historia än det läroböcker brukar ge. Bönderna i gränsområdet frågar inte efter huruvida de är svenskar eller danskar, de vill bara leva sina liv i fred och frihet, i vänskap, släktskap, handel och samarbete med sina grannar.

Bengt och Mårten var som alla gränsbönder varma vänner av Kalmar förening. De tyckte att kronorna Sverige och Danmark borde vara så kloka och sparsamma, att de nöjde sig med en kung. Själva delade de mycket gärna på en kung. Om han sedan var svensk eller dansk, om hans tronstol stod i Stockholm eller Köpenhamn, det kvittade dem alldeles lika. Men ett kungarike hade ett annat förstånd än en simpel bonde.

För dem är Kalmarunionen en högst vettig lösning och drottning Margareta, mer känd under den nedlåtande beteckningen Kung Byxlös, är deras Margareta Fredsängel. Den kung jag fått lära mig kalla Kristian Tyrann känner de som Kristian Bondekär, kungen som ville skydda bönderna mot slaveri och övergrepp, medan Gustav Vasa, upprorsmakaren, stjäl deras kyrkskatter, tvingar dem till kätteri för sina tyska krigsskulders skull, och ständigt plågar dem med legohärar som drar fram och tillbaka över landet.

Till en början håller folket kring gränsen, kring ån och Röde Sten som nu återigen ska utgöra gränsen mellan Sverige och Danmark, sina bondefreder och ger blanka fan i överheten och dess nycker. Men kriget tränger sig på. Snart bevakas gränsen av knektar som skjuter först och frågar sen. Härarna kräver sin sold, plundrar och bränner och våldtar. Yrkessoldaterna frågar litet efter vilken sida de står på. Det som nyss var att umgås med släktingar och bedriva hederlig handel hålls nu för förräderi och straffas med döden.

Det är en mörk och dyster roman Moberg har skrivit och fast den befolkas av en rad människor är dess huvudperson i första hand kriget självt. Det gör den på ett sätt intressantare som historieprojekt än som roman, mer politiskt än litterärt engagerande. Den karga stilen för nästan tankarna till isländsk saga, fast här också finns en blick för krigets och religionens psykologi.

Kanske kommer tröttheten och känslan av kriget som en nästan evig naturkraft också från de grymma krig som när romanen skrevs under sent 1960-tal kablades rakt in i teverummen inte minst från Vietnam. Jag kommer på mig själv med att önska att romanen istället, helt ahistoriskt, hade slutat där den började, med bondefreden och med löftet: inte vänder jag mig mot min granne, som inte har gjort mig något ont, på någon nyck från överheten. Det här vill vi inte vara med om.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Livet, döden, kärleken och musiken
• Att ge de tystade röst
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• 60 år av härnad i svenska läsarhem

Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var skulle Karl Marx stövla in som jultomten och hojta: Guds död i stugan, finns här några tunga industriarbetare? Var skulle Velourmannen mobilisera en armé av ”milda och fina killar” och ställa det ohyggliga hotet till omvärlden att han kanske ”inte blir god att tas med”? Och var annars skulle det låta pa-trask! när någon svingar sig in genom en fönsterruta, ka-brunch! när någon landar efter ett fall eller biff! baff! och brosk! när någon får spö?

Det är ovanligt med en serie så otvunget sprungen ur skaparglädje och med ett så medryckande uppsluppet underhållningsvärde som David Nessles muskulöse skogsproggare med Gustav Vasa-frisyr i superhjältetappning. Att jag inte har en aning om vem Ola Ullsten, Tant Mård eller Simon Spies är eller var gör ingenting.

Trist nog är nu albumet Den maskerade proggarens stora röda inte alls så omfattande som titeln antyder. Förbluffande många av den skäggige hjältens äventyr som tidigare publicerats i evigt saknade kvalitetstidningen Kapten Stofil har utan förklaring utelämnats. Nessle kommenterar på sin blogg att vissa serier ”innehåller element som inte är förankrade i de andra” serierna eller att han inte varit tillräckligt nöjd med dem. Alltså saknas pärlor som när Proggaren blir intvingad i en åttiotalsrockvideo av ärkefienden Postmodernisten, duellen med Högerspöket och Klichépolisen som kidnappar Björn Ranelid.

Möjligen behagar detta exklusiva urval Nessle själv, men det snuvar läsaren på den rejäla, heltäckande utgåva som egentligen anstår serien. Den maskerade proggaren kan vara lite ojämn från scen till scen inom äventyren, och nivåskillnader avsnitten emellan hade knappast gjort skada. Ärligt talat, den där halvsanningen om att less is more ligger rätt långt ifrån progg och den ligger ännu längre från superhjältesatir på progg.

Därför kunde till och med andra av de superhjältevarianter som Nessle bidragit med i Kapten Stofil gärna fått ingå. Figurer som den rimmande vampyrdödaren Lennart van Hellsing och den biodynamiska duon Alfalfahannen och Mungbönan skulle ha funkat bredvid den mantelprydda Proggaren när Nessles stil och idévärld ändå är så egen och sammanhållen.

Fjorton äventyr med Den maskerade proggaren har valts ut till albumet och jag räknar till över tio som utelämnats. Jag ser inte det försvarbara i detta. I brist på en samlingsutgåva värd namnet finns gamla nummer av Kapten Stofil fortfarande tillgängliga för beställning.

Similar Posts:

• Historiskt roligt
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Supervanligt
• Dali och Marx i ett
• Jag tror inte det är över

Ett klapptips som heter duga är emellertid Arvet efter Gustav Vasa. I alla fall om man har någon historiskt intresserad mottagare i tankarna. Boken är det tredje, fristående och avslutande verket i Lars-Olof Larssons svit om den svenska senmedeltiden. I den första delen behandlades Kalmarunionen och dess utveckling och i del två var det landsfadern eller tyrannen, Gustav Vasa själv som stod i fokus.

Här är det alltså kung Gustavs arv som skärskådas, ett arv som i stort återges genom kungens söner. Tre av dem blev kungar vilket var något av en missräkning för Gustav som gjorde Sverige till ett arvrike. Erik XIV skulle således ha följts av sin son men av olika anledningar kom han istället att störtas och ersättas av sin bror Johan (III). Och turerna kring kungasönerna slutade inte med det utan ytterligare intriger skulle med tiden äga rum.

Dessa intriger är mycket spännande, händelseutvecklingen är stundtals dramatisk och bara det yttre händelseförloppet är i hög grad läsvärt vilket många säkert uppmärksammat tidigare. Larssons genomgång går emellertid inte bara på tvären utan i hög grad också på djupet. Precis som i de två tidigare böckerna speglar han snarare tiden och utvecklingen genom personligheterna än tvärtom. Det handlar alltså inte enbart om att saker och ting hände, vilket som sagt har ett värde i sig, utan framförallt om varför det hände, både vad gäller bokens huvudpersoner, det omgivande spelet och samhället samt den vidare kontexten.

På det hela taget är detta ett fullgott avslut på en imponerande svit om Sveriges turbulenta senmedeltid när nationen i mångt och mycket tog form och, som sagts, en utmärkt julklapp.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Ostört sova ingen konung av rang
• Intressant om språk och historia
• Välregisserade begravningar
• Historia ur den osynligas perspektiv