Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt

Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks upplägget klart, vår författare älskar öar. Och låter oss följa med på resan. Gott så. Döm om min förvåning när kapitel nummer två behandlar Norra Sentinel, dit ingen lyckats åka utan att bli dödad av en mycket skeptisk lokalbefolkning. (Andersson har som tur var inte hybris och låter således bli att stiga iland på ön, till allas lättnad.)

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats.

Drömmen om en ö är en kärleksförklaring till öarna, till det säregna, till ett annat tempo långt bortom fastland och storstadspuls. Reseskildringarna är som en blandning av berättelse, historia och samhällskunskap. Det är en reflekterande berättelse där författaren hela tiden är synlig, något jag uppskattar som läsare. Det blir mer naket, ärligare. De egna reaktionerna och reflektionerna påverkar alltid en författare, det är lika bra att låta dem ta plats och sprida ut sig.

Jag antar att den känslan som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifiering av det främmande.

Boken tar oss till många olika typer av öar, från El Hierro via Gotland till Amorgon och fler stopp därtill. Närmare bestämt tio öar, en del har besökts många gånger, en del besöker han för första gången. På alla öar får läsaren utöver att lära sig en ordentlig dos historia stifta bekantskap med öborna. Genom möten får vi lära oss mer om hur det är att bo på dessa stundtals avlägsna platser.

Per J Anderssons kärleksförklaring till öarna är ingen bladvändare på det sättet att du läser den i ett sträck, utan passar bra i små bitar åt gången. Jag läser ett kapitel i taget, och blir förskräckligt sugen på att komma ut och resa. Gärna till en obebodd ö med en perfekt solnedgång.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Där tiden inte finns
• Vidsträckt himmel och utsträckt hand
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Berättelsen cirklar kring området Ljugarn, på Gotland. Där bor Walla, en excentriker som tagit på sig ansvaret för att styra upp den stökiga jordstrålningen genom att bygga ”pluppar” av grönlera. På somrarna bor även hennes son Pelle där, med sin familj. De lever en bekväm medelklasstillvaro. Dricker rosévin och grillar. Pelle känner sig som stockholmsvegetarian moraliskt överlägsen barndomsvännen Jens, som övergett sina ungdomsideal och blivit lobbyist för köttindustrin. Det skulle han inte ha gjort!

Mycket av det som stör mig med Blodmål grundar sig i bristande trovärdighet. En story som inte håller ihop ordentligt, karaktärer som agerar orimligt eller ologiskt, ett språk som ofta är obekvämt eller ooriginellt, och en serie scener där ett minimum av research hade kunna rädda dagen.

Som exempel på obekvämt språk: Jens tonårsson förälskar sig över en serie verkligt skämskuddeinducerande scener i sin medinstruktör på ett seglarläger. Nog för att tonåringar tenderar att vara mindre originella i sina ordval och gärna öser på med patos, men över sidorna 45-47 använder Stjernström i tur och ordning uttrycken och fraserna:

”Om hon ville skulle hon lätt kunna stoppa in ett helt äpple i munnen” (Låter obehagligt, men är tydligen eftersträvansvärt.)
”med en munter underton, som om hon var på vippen att avslöja en speciell hemlighet för honom” . (Den speciella hemligheten är att hon är den onda djurrättsaktivisten. Hoppsan, spoiler!)
”Tvillingsjälar”.
”Kramen vände upp och ner på Joels värld”.
”Han drog in en snabb sniff som framkallade en knall för luktsinnet.”
”[hon luktade av] allt gott som han någonsin hade luktat på i mammas badrumsskåp” (Electra ringde och ville ha sitt komplex tillbaka.)
”Ett myller av intryck och känslor som ändå mynnade ut i en komplett harmoni.”
”Amanda var… kvinna.” (Författarens obehagliga kursivering, inte min). Amanda är för övrigt 21 år gammal, men ingen tycker över huvud taget att det är obehagligt att hon limmar på en sextonåring. Det visar sig senare att de är syskon. Ack, finns det ingen gräns för vackra kvinnors trolöshet?

Semestervardagen på Ljugarn övergår i dramatik när Pelles dotter Bella, och därefter flera andra barn, drabbas av någon form av krampanfall. Den scenen är ett av många exempel på bristande research. Jag önskar verkligen att författaren hade bemödat sig med att fråga någon enda läkare om hur ett krampanfall kan te sig, och hur en allmänläkare (Jens fru Martina) skulle hantera den akuta situationen. Jag garanterar att ingen läkare skulle ha samtidigt bedömt tillståndet som ”krampanfall”, ”inte epilepsi”, ”panikångest”, ”kroppen försöker stänga av oönskade processer”, ”syrebrist på grund av hyperventilation”, och ”mycket allvarligt trauma som kräver sjukhusvård”. Rent medicinskt är den blandningen av slutsatser nonsens.

Hursomhelst – fler barn insjuknar, och sen blir det lite kidnappningar och det visar sig att den ondsinta djurrättsaktivisten har odlat fästingar och preparerat dem med kolhydraten alfa-gal, för att orsaka en epidemisk spridning av köttallergi, vilket är anledningen till att barnen har insjuknat. Just den grundpremissen känns faktiskt kreativ och ganska underhållande, men jag har svårt att engagera mig i Pelles, Jens och Wallas mer eller mindre samordnade försök att vara hobbydetektiver och lista ut hur Jens kidnappade söner hänger ihop med någon försmådd ungdomskärlek. Det blir spretigt, och ingen av karaktärerna engagerar mig särskilt mycket. Mitt i alltihop köper Walla fisk av någon som har varit död i flera decennier och som hon bara kan prata med när hon rökt tillräckligt av sin ”kryddtobak”, men fisken är god och Pelle har svårt att förstå varför den är inslagen i tidningspapper från sextiotalet. Det tycks inte ha betydelse för berättelsen. Den här boken har säkert sin publik, en som har högre tolerans än jag för jordstrålning och ologiska medicinska slutsatser, som istället ser hur en väv av kärlek och svek kan sträcka sig över generationer, och hur någon kan utgå från en ståndpunkt som är moraliskt rimlig och landa i en handling som är förkastlig. Men för egen del började jag läsa boken fyra gånger utan att komma längre än något kapitel. Sen gick jag över till ljudbok för att kunna lyssna medan jag sysslade med något annat samtidigt. Jonas Malmsjös uppläsning är nästan uthärdlig om man spelar den i dubbel hastighet, annars påminner den lite för mycket om valsång.

Similar Posts:

• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Trivsam men långsam deckare
• När borta blir hemma
• Tro, hopp och ond bråd död
• Underhållning för författaraspiranter

Allt tar dock en katastrofal vändning när bussen Runge kör glider in i en långtradare och sedan störtar ner på sidan av vägen. Flera av passagerarna i bussen blir allvarligt skadade och sexton elever och en förälder dör.

Har man förbrukat rätten att leva efter att ha varit delaktig i en olycka av denna sort och kan man gå tillbaka till ett något så när normalt liv efteråt?

Även om det var en olyckshändelse så var det faktiskt Runge som satt bakom ratten. 

De tankar som upptar stora delar av Runges tid är att han inte förtjänar livet han har.

Åren går och när kriminalkommissarien Eva Backman möter Albin Runge runt 2013 är han där för att anmäla att han har blivit hotad till livet via anonyma brev. Dessa brev är undertecknade med Nemesis.

De anonyma breven antyder att Runges tid är ute och att han vet varför han måste dö. Det är tid att rättvisa skipas.

Runge har hela tiden efter olyckan levt ett mycket lågmält liv och polisen finner det något märkligt att denne Nemesis ger sig tillkänna så här lång tid efter olyckan, men de inleder ändå någon typ av grundutredning för att de måste. 

Historien tar oss sedan framåt till 2018. När polisparet Barbarotti och Backman tar tjänstledig för att spendera hösten på Gotland upptäcker de saker som får dem att återkoppla till fallet med Albin Runge och allt tar fart igen.

Det finns en trygghet i att öppna en ny bok av Håkan Nesser. Man vet vad som väntar och ungefär hur det kommer sluta. 

Överlag är jag mycket mer förtjust i Nessers böcker som inte handlar om Barbarotti. Det känns som om de friheter han har i de böckerna ger mig som läsare mycket mer.

Jag skulle nog faktiskt säga att den här boken har ett långsammare tempo än de flesta Barbarotti/Nesser jag har läst. Först efter 300 sidor upplever jag att jag faktiskt fångas av berättelsen och har svårt att lägga ner boken. Med tanke på att boken är 350 sidor så var den alltså i segaste laget. 

Det finns dock en del fina filosofiska trådar i boken som startade intressanta tankebanor hos mig långt efter att jag läst klart den.

Similar Posts:

• Mästaren slår till igen
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Tro, hopp och ond bråd död

Faktum är att Josefin Nilsson (1969 – 2016) själv tänkt att skriva om sitt förhållande, när hon väl tagit sig ur det, för att stärka andra kvinnor i samma situation. Hon fick inspiration, stöd och uppmuntran från familjens gemensamma vän Felicia Feldt som 2011 gav ut boken Felicia försvann. Den handlar visserligen inte om något destruktivt kärleksförhållande, däremot – får man väl säga – en dysfunktionell uppväxt i den berömda mamman Anna Wahlgrens skugga.

Av olika skäl hann Josefin inte detta, och nu väver istället hennes storasyster Marie in sin systers anteckningar, när hon skildrar sitt eget liv och sina egna tillkortakommanden, lyckor och succéer.

Och lite blir det ju som när man längtade efter att en LP-skiva skulle komma ut, när man var yngre. Girigt sprang man och köpte singeln i förväg, lyssnade nästan sönder låten. Sen när väl LP:n kom fick man hela tiden hoppa över singelspåret med pickupen, bara för att man var så trött på låten. Lite är det så med det första kapitlet i denna bok. Det är nästan ordagrant Skavlan-intervjun från den sista februari.

Men fast du hoppar över detta uttjatade kapitel får du belöning av boken ändå. Den är ju skriven av systern och inte av någon halvengagerad spökskrivare. Jag berörs av Maries beskrivningar av att överhuvudtaget hitta en identitet, vid sidan av sin mer självsäkra lillasyster Josefin. Hur Marie under uppväxten hela tiden tycks ha fått ta rollen som medlare mellan sina föräldrar, som verkligen inte drog jämnt, och hur tillslut en flygel och ett mycket talangfullt pianospelande fick henne att hitta sig själv.

Hon sticker inte under stol med att hon stundtals varit deprimerad och fått så mycket elchocker på psyket, att lillasyster Josefin tillslut kallade henne för ”el-huvudet”.

För mig har detta inte varit en bok att sträckläsa eftersom den är så proppfull av känslor, att jag ibland måste lägga ifrån mig den. Blir det emellanåt lite ”too much” med allt kännande? Nej, det är ju inte uttröttande navelskåderi hon ägnar sig åt, utan i mångt och mycket en intressant och intresserad omvärld. Hon är tacksam över att sådana som Babben Larsson och Lill Lindfors tar sig an och regisserar Ainbusks förställningar i Stockholm i början på 1990-talet, eller hur hon tillslut träffar sin man, dragspelaren i Perssons Pack.

Lite som Gunnar Ekelöf en gång mumlade ”det som är botten i dig, är också botten i andra”. Oförställt och läsvärt.

Similar Posts:

• Otrohet utan rätt eller fel
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner
• Mycket tyngre än det här blir det inte
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Kärleksfull uppgörelse

Maria Wern kallas till prästgården i Lärbo. Diakonen Ragnar är djupt oroad över att den unga prästen Alva har fått anonyma hot. Enligt gamla sägner blev en präst dräpt i kyrkan på 1200-talet och det sägs att mördaren fortfarande spökar där. Själv är prästen Alva rätt obekymrad över hoten.

På Gotland har modergudinnan dyrkats sedan stenåldern. Hon bär på ormar i sin famn och representerade den högsta kraften och tillbads långt innan de manliga gudarnas intåg över världen. Det är mot denna fond som boken utspelar sig. Kvinnan på bänken är en spännande historia om mörka hemligheter och psykisk ohälsa. Men relationer tar en stor plats och de är oftast knepiga. Historien väljer att grotta in sig i relationerna och det är ganska intressant men ibland blir det rörigt.

Kriminalkommissarie Maria Wern och hennes kollegor blir som ens bekanta om en läst ett par av böckerna. Det är tryggt att de inte byts ut utan får vara kvar och utvecklas. Det senaste tillskottet Jarita dök upp i den förra romanen Det du inte vet. Hon känns numera som en i gänget. Jag har alltid tyckt att dialogerna i Maria Wern-serien flyter på så bra. Språket känns trovärdigt och det är samtalen samt karaktärernas inre monologer som för handlingen framåt. Det blir aldrig långtråkigt i Kvinnan på bänken utan jag bär en ständig nyfikenhet men emellanåt också en oro för vissa av människorna som bevistar boken.

Maria Wern-serien har alltid värnat om Gotland och dess historia och jag blir alltid sugen på att resa dit när jag läser dem.

Similar Posts:

• Vackert och vemodigt om kärlekstörst och mord
• Denna evinnerliga längtan om att verkligen bli sedd
• Spå i aska
• Om att inte komma undan
• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Något som tyvärr också är ovanligt för åldersgruppen är att boken inte är en killbok, eller en tjejbok. Även om böckerna för målgruppen inte uttalat vänder sig till antingen killar eller tjejer håller de sig till klassisk tjej- eller killrelaterad problematik. Och eftersom killars läsande så dramatiskt sjunker uppmuntras all litteratur som de överhuvudtaget går i närheten av. Vilket också skapar en klyfta mellan de böcker som skrivs för killar respektive för tjejer.

I De svarta svanarnas natt ärver 13-åriga Jonas pappa ett gammalt fallfärdigt hus på Fårö dit de åker tillsammans med storasyster Jenny. Och barnen är övertygade om att det kommer att bli århundradets sämsta sommarlov. Jesper Tillberg kan sitt Fårö väl, han rör sig säkert mellan kyrkan, turistinformationen, hembygdsgården, Ica och sandstranden på Sudersand. Och för mig som tillbringat mina semesterveckor på just Fårö blir platserna ännu verkligare.

Jonas berättarröst är personlig, rolig och fylld av iakttagelser. Han har en självdistans som jag sällan uppfattar att litteraturkaraktärer har, trots att barn i den åldern oftast är väldigt roliga. På Fårö blir Jonas lite lämnad åt sitt öde, Jenny blir varje morgon upphämtad av någon surfare som hon har träffat på stranden och pappan har fullt upp att snickra på huset och glömma separationen med Jonas och Jennys mamma. Men så får Jonas en cykel och han kan ge sig ut på några av de sidospår som finns i boken. Men framförallt är De svarta svanarnas natt en riktigt läskig spökhistoria, då det finns själar i huset som inte uppskattar familjens närvaro. Tack och lov varnar boken för att det kommer att bli läskigt innan de riktiga skräckscenerna tar vid, så att det finns möjlighet att vänta med att läsa tills det har blivit dagsljus.

Tyvärr tappar boken lite av det spöklikt mystiska när Jesper Tillberg vill förankra de händelser som inträffar i Fårös historia och på så sätt förenkla det som händer. Att använda Ingmar Bergman som den Fårö-personlighet han var och fortfarande är, känns mest som ett sätt att locka föräldrar och andra vuxna till att läsa boken för barnen. Då det inte tillför berättelsen mer än några fina funderingar kring döden, och dem kan vem som helst ge Jonas.

Därför önskar jag att Jesper Tillberg hade litat lite mer på sin ursprungliga historia, på mystiken, karaktärerna och språket, för där är han riktigt bra.

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Högstämd spökhistoria
• Oskyldiga som små barn?
• Störtsköne Egil får ett sommarlov han aldrig kommer glömma
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Mari Jungstedts tionde och senaste deckare om kriminalkommissarie Anders Knutas utspelar sig precis som de tidigare på Gotland. Vi får träffa Erika Malm, journalist på en av Sveriges största kvällstidningar som är på plats i Visby för årets Almedalsvecka. Tyvärr blir hon mördad och hittas död på sitt hotellrum innan läsaren har hunnit bekanta sig närmare med henne och det är synd eftersom porträttet av henne känns allt annat än givande:

Hon var en attraktiv kvinna, en bit över fyrtio, även om alla i hennes omgivning bestämt hävdade att hon inte såg en dag äldre ut än trettiofem. Hon var slank men med yppig figur som hon inte gjorde något för att dölja med åtsmitande dräkter. Hon var väl medveten om sin dragningskraft som kunde reta gallfeber på kvinnliga kolleger. Att vara en välutbildad, kunnig, hårt arbetande och seriös journalist och samtidigt spela på sin sexighet hade många svårt att få ihop i detta etiketteringens förlovade land.

Och jag undrar vad Mari Jungstedt vill säga genom att presentera sin karaktär genom dessa rader. För om det i litteraturen aldrig slutas påpeka att kompetens och sexighet inte går att kombinera för kvinnor, kommer vi heller aldrig att komma dit. Att framgångsrika och snygga kvinnor dessutom skulle reta gallfeber på sina samköniga kollegor känns också tråkigt och mossigt och jag kunde inte bry mig mindre om huruvida Erika Malm ser ut att vara fem eller tio år yngre eller äldre än vad hon egentligen är om det inte har någon betydelse för fortsättningen av romanen. Det har det inte.

Deckare är ofta skrivna i olika parallellhandlingar som tillslut leder fram till att mördaren blir gripen. Ofta får vi som läsare följa poliserna och deras arbete, offret och förövaren, självklart utan att hen namnges. Tyvärr blir inte Den sista akten mycket bättre när de övriga parallellhandlingarna drar igång. Som jag skrev inledningsvis gestaltar deckare ofta karaktärer med psykiska sjukdomar så allvarliga att de är beredda att döda för sin åsikt eller syn på verkligheten. Att då skriva ur denne karaktärs perspektiv i första person är svårt, riktigt svårt och det är där deckarna nästan alltid går bet. Det blir patetiskt, förutsägbart och det som är angeläget i karaktärens levnadsöde kommer aldrig fram. Den sista akten är tyvärr inget undantag och jag läser dessa kapitel snabbt för att de ska ta slut fortare.

De delar som jag ändå läser med behållning är de ur polisernas perspektiv. Där känns det som att Mari Jungstedt är tonsäker och kan sin genre. Jag följer Knutas och hans kårs arbete med nyfikenhet och hejar på dem för att utredningen ska gå framåt. Vi får följa polisens arbete ur både Knutas och hans kollega Karins perspektiv. Tyvärr benämns Karin, som enda kvinna i kåren med endast förnamn, medan samtliga manliga kollegor kallas för efternamn.

I de tidigare deckarna av Mari Jungstedt som jag har läst, har jag uppskattat att följa journalisten Johan och hans familj mycket. Därför saknar jag honom i Den sista akten, där han visserligen förekommer men inte har någon avgörande roll.

Även om det alltid finns en vilja, ja nästan ett behov, att få en upplösning på en deckare finner jag ingen riktig spänning ens när jag närmar mig de sista sidorna i Den sista akten. Tyvärr var Mari Jungstedt bättre förr och ett glitterbestrött bokomslag är föga kompensation.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Förutsägbart om förälskelse och försvunna barn
• Tråkigt på Gotland
• Strandläsning
• Relationer och brott

Dubbelexponering tog sin första form sommaren 2007. Då bodde och jobbade Suzanna på Gotland under en period, där även stora delar av Dubbelexponering utspelar sig. Suzanna och hennes kollegor bodde utspridda över ön, det var dålig täckning på mobilen, och långt till närmaste granne. Den lediga tiden ägnade Suzanna åt många och långa promenader. Omvärlden var långt bort och hon insåg hur isolerad man kan bli av att leva på en ö. Dessutom var det ingen som förstod henne när hon beklagade sig för vännerna hemma i Stockholm eftersom alla förknippar Gotland med ett sommarparadis. I det kom tanken på om det hade varit ännu värre: ”Tänk att vara i den här situationen och dessutom vara extremt olycklig och mitt i en kris”.

Foto: Helen Karlsson

Dubbelexponering handlar om två kvinnor i två olika otrohetsdramer. Josefins man har bedragit henne under en längre tid med en yngre kvinna och Ella är kär i en äldre man som redan är gift och har familj. Suzanna berättar att hon ville skriva en roman där två personer upplever en liknande kris men hanterar den helt olika. För Josefin är allt svart eller vitt, det finns inga gråzoner, hon är en kvinna som agerar. För Ella hänger allt på känsla och hon slås hela tiden mellan hopp och förtvivlan. ”Hade de kunnat närma sig varandra i agerande hade båda hanterat sina respektive situationer bättre.”

Mycket av arbetet med romanen har handlat om att skapa trovärdiga karaktärer. Ella är den av huvudkaraktärerna som ligger närmast Suzanna i ålder, livssituation och yrke, och har därför varit lättare för Suzanna att identifiera sig med. Men det var Josefin som kom först med inledningsscenen där Josefin tar emot otrohetsbeskedet hemma i köket. Suzanna berättar också att hon skulle ha väldigt svårt att skriva ur bedragarens perspektiv, eftersom hon skulle ha svårt att föreställa sig någon som ljuger under en så lång tid, ”jag själv är en väldigt dålig lögnare”.

”Jag tror att det finns ond och god kärlek. Sen tror jag inte att det handlar om kärleken i sig, utan att det finns människor som gör varandra ont eller gott. Det finns många människor som binder samman kärlek med fel saker”, säger Suzanna, ”som söker sig till en smärtsam kärlek, men det är ingen kärlek som man blir lycklig av.” Att vilja varandra väl tror Suzanna är en förutsättning för att en kärlek ska vara god och då kanske man avstår från en egoistisk kick för att göra den andre gott, eller för att göra båda gott.

Otrohet har länge varit otillåtet men värderingarna ställs på sin spets mot det individcentrerade samhälle vi har idag, som säger åt oss att sätta sig själv i första rummet. ”Vi ska hela tiden fråga oss hur JAG mår och vad JAG vill”, säger Suzanna. Idag finns det till och med dejtingsajter som fokuserar på gifta individer som vill ha en affär vid sidan av, garanterat fri från kärlek och avundsjuka.

I en otrohetsrelation har alla ett ansvar och ingen går fri. Men den som ger sig in i en relation med någon som redan har en familj har svårt att ta ansvar för konsekvenserna för den familjen. ”Den andres familj blir för diffus eftersom det är personer som man aldrig har träffat. Framförallt måste man ta ansvar för sig själv, vem man vill vara och vad man kan leva med. Det kan kännas osolidariskt att ”förstöra” en familj, men det är alltid den som är otrogen och som har gett ett löfte som ska leva upp till det.”

Suzanna tror att det är oundvikligt att fantisera om hur det skulle vara att byta liv, när man lever med dubbla relationer. Men de flesta är rädda för vilka konsekvenser som följer med uppbrottet. Det är något helt annat att ha en hemlig och isolerad relation till någon, än att dela vardag med varandra. ”Lämnar man något som man känner till för något som man inte känner till så vet man inte vad man får.” säger Suzanna och poängterar att det aldrig finns några garantier.

Själv tror hon att otrohet bara leder till något ont, för alla inblandade parter. I längden kan upplevelsen av otrohet bli en erfarenhet som på sikt kan leda till att man i nya relationer är mer uppmärksam och lyhörd gentemot sin partner. Det enda sättet att förhindra otrohet är enligt Suzanna att prata om små inledande förälskelser med varandra. ”Från början är en förälskelse bara en potential, det är genom att odla förälskelser som de växer till något annat”.

Foto: Helen Karlsson

När jag frågar Suzanna hur romanen skulle ha blivit om könsrollerna hade vara omvända är hon övertygad om att det egentligen skulle bli samma historia. Det har aldrig varit meningen att skriva den typiska otrohetshistorien och hon poängterar att kvinnor är otrogna lika ofta som män.

Den stora och betydelsefulla skillnaden mellan män och kvinnor i otrohetsrelationer är att män har en möjlighet att börja om med en ny familj som kvinnor inte har, eftersom män kan få barn under hela sitt liv. Därför har män fler valmöjligheter när de väljer bort ett förhållande för ett annat. I en situation där en äldre kvinna går ifrån sitt äktenskap för en yngre man handlar det bara om kärlek. På samma sätt är det skillnad för kvinnan som är över 30 och väntar på en man som redan har familj, eftersom hon i och med det kan bli berövad på sin egen möjlighet att bilda familj.

För Ella är kärleken till den upptagna mannen en genuin och äkta kärlek. Hon vill bilda familj och leva med honom, när det inte händer förlorar hon både honom och deras framtida liv tillsammans. ”Han skulle lika gärna kunna vara död för henne”. Trots att han aldrig har lovat henne någonting visar hans kropp och hans handlingar gång på gång hur mycket han älskar henne. Huvudet och kroppen säger olika saker och känslor är oftast så mycket mer äkta. De hamnar i en situation där varje gång de ses är sista gången och det är en relation som bara är tärande. Men det är svårt att gå ifrån något som hela tiden följer efter.

För Josefin är det mycket lättare att gå eftersom hennes man har svikit, hon flyr och stänger av alla känslor. Men hon är den som kommer att ha det jobbigast när boken är slut, då hon tvingas återvända hem och ta itu med allt. Till en början tillåter hon sig inte ens att gråta, men när hon väl börjar kan hon inte hejda det. Den typen av gråt blir enligt Suzanna befriande eftersom man har något uppdämt i sig som behöver komma ut. ”Det skapar ett tomrum av luft där man kan andas och kroppen kan slappna av”.

Ella är Josefins motsats och gråter jämt. Det är en typ av gråt som pågår men inte förändrar någonting, och den blir bara tärande. ”Ellas liv bygger på brist och den gråten gröper ur mer och mer vilket bara leder till att hon blir mer och mer trasig.” säger Suzanna. ”Ellas konflikt handlar hela tiden om att hon vet att det inte är en bra relation för henne att vara i, men hon känner hela tiden att det är precis där hon ska vara.” För Ella blir det också omöjligt att sörja eftersom sorgen efter en kärlek som aldrig blivit inte är en tillräckligt giltig sorg. Hon har inte berättat om relationen för någon och kan därför heller inte söka sympati hos någon. För Josefin är det lättare att få sympati från människor i hennes omgivning, hon är den bedragna, den svikna och har en helt annan rätt och sörja.

Till slut spelar det inte längre någon roll vad som har hänt, vem som har svikit vem, vem som ljugit och vem som inte klarar av att förlåta, för att konsekvenserna har blivit för stora för alla inblandade.

Similar Posts:

• Otrohet utan rätt eller fel
• Äktenskapets tabu
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Trivsam men långsam deckare