2004 skrev Rebecca Solnit Hopp som en motvikt mot den känsla av hopplöshet många kände då, när George W Bush var president och precis hade inlett sitt krig i Irak. När jag läser Hopp har Donald Trump hunnit vara president i ett år, och verkar vilja starta krig med mest hela världen. Käbblar med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un om att han minsann har en större kärnvapenknapp än denne.

Så är vi tillbaka på ruta ett? Minus ett?

Nja, på så sätt är nog faktiskt Solnits bok en del av det hon poängterar: vi vet inte. Det är först i historiens backspegel som vi kan se vad som faktiskt var en viktig del i förändringen, och historien tar ju inte – tvärtemot den populära 1990-talstesen – slut. Vi står aldrig riktigt med facit i hand. Någonsin.

En liten handling kan inspirera fler. En rörelse slår ner, men återuppstår. Vi kanske upplever att förändringen, revolutionen, murens fall, eller vad det nu kan vara, kommer plötsligt, men i själva verket har den nästan alltid grott i tysthet, under radarn, under en längre tid. Eller så går det så gradvis att vi knappt noterar det. Plötsligt har vi kollektivt ändrat vår syn på något, vårt handlande på någon vardaglig punkt, och det verkar bara självklart. Har vi inte alltid tänkt så här?

Bäst är Rebecca Solnit, som ju är historiker, när hon ger konkreta exempel ur nutidshistorien. I Hopp får framför allt fyra datum gestalta hennes teser i varsitt kapitel: 1 januari 1994, 30 november 1999, 11 september 2001 och 15 februari 2003. Några av dem säger dig säkert direkt något, andra kanske inte. Några verkar självklara i vilken historiebok som helst, andra kanske inte. Återigen blir boken en del av det problem den beskriver.

För jo, lite känns det som en halvmesyr att ge ut en så pass gammal, om än delvis uppdaterad, bok om samhällstillståndet och framtiden. Blandningen av nytt och gammalt gör mig ibland lite förvirrad. Vad är egentligen skrivet när?

Samtidigt är Hopp definitivt läsvärd. Solnit vänder sig emot progressiva aktivisters ofta dystopiska framtidsversioner och ibland lamslående känsla av hopplöshet. Framtiden beror faktiskt på oss. Vi kan inte veta i vilken utsträckning det vi gör påverkar den, men vi vet att historiens förändras av människors handlingar.

Att inte hoppas vore trots allt, menar Solnit, fullkomligt orealistiskt.

Similar Posts:

• Angelägna och inflytelserika essäer
• Inte alla kan vandra fritt
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Att gå är att leva
• HeLa historien

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern

Inte desto mindre är den elfte september 2001 förmodligen en dag som förändrade världen. Terrordåden ledde ju trots allt till två extremt utdragna krig, det ännu mer vaga ”kriget mot terrorismen”, med inskränkningar i mänskliga rättigheter som fortfarande är svårt att överblicka konsekvenserna av, samt inte minst en katastrofalt skuldsatt amerikansk ekonomi som mycket väl kan rita om den politiska världskartan för all framtid.

Om detta skriver Lennart Pehrson, svensk journalist som sedan mitten av 1980-talet varit bosatt i New York, i ”Ni har klockorna – vi har tiden”. Titeln kommer från ett afghanskt ordspråk som ska förklara varför detta sönderbombade ökenland ändå gång på gång får imperier att stånga sig blodiga.

Det är dock knappast på Afghanistan i sig – eller Irak, för den delen – som fokus ligger. Pehrson tecknar istället en bred skildring av amerikansk politik kring det senaste decenniet. Ibland får jag till och med för mig att det här med elfte september mest blivit en passande ram som borde sälja böcker. Det tar också en god stund innan jag tycker att boken tillför något som helst till alla de rapporter om USA som det senaste decenniet matat oss med, men så småningom börjar jag uppskatta försöket att knyta ihop nutidshistorien, att dra linjer mellan prickarna i allt det där som jag lite irriterat tänker att jag ju redan vet.

Det är politik och ekonomi som är Pehrsons huvudsakliga områden, och det är där boken har sin styrka, även om han också skriver kapitel om exempelvis populärkulturen efter elfte september. Han jämför presidenter och rådgivare, han diskuterar det tungrodda politiska systemet, säkerhetstjänsterna och varför amerikaner är så benägna på konspirationsteorier. Han tecknar de många paradoxerna i amerikansk historia, å ena sidan den stolta smältdegeln och nationen byggd av invandrare och å andra sidan rasism och främlingsfientlighet; å ena sidan patriotismen och å andra sidan misstänksamheten mot den egna staten; å ena sidan idén om USA som demokratiskt föredöme och å andra sidan en solkigt diktaturkramande utrikespolitisk historia.

Enormt djuplodande blir det kanske inte, men överblicken är inte dum. Möjligen skulle jag önska att Pehrson i större utsträckning kunde göra den amerikanska högern – de senaste åren inte minst med teaparty-rörelsen i högljutt centrum – mer begriplig, men det är kanske ett övermänskligt uppdrag?

Klart är i alla fall att Barack Obama tog över en sörja som blir ytterst svår att resa sig ur. Löftena om öppna terroristrättegångar och stängda fångläger fick stryka på foten inför möjligheten att vittnesmål avlagda under tortyr kanske inte håller i en civil domstol. George W Bushs exceptionella ekonomiska politik av stora krigssatsningar kombinerat med stora skattesänkningar gör att USA kanske vare sig kan fortsätta med den ständigt expanderande konsumistiska livsstilen eller den politiska position det vant sig vid. Och vad innebär i så fall det för resten av världen?

Nej, det är väl få dagar som kan tävla med elfte september i allt detta. Sista ordet om vad den där dagen för tio år sedan egentligen inneburit är säkerligen inte sagt än, men kanske är det faktiskt dags att börja försöka greppa det.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Det politiska spelet
• Min president var svart
• En rak vänster mot Bush
• Skrämmande läsning om mäktigt parti

Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför filmhjältinnor görs sårbara genom att tassa omkring barbenta i för stora herrskjortor. Trine ska göra en performance på ett galleri, men störs av mjölkstockning och längtan efter den nyfödda dottern. Viggo går och oroar sig för att saker ska explodera omkring honom. Kåre och Wanda har avslutat sitt treåriga förhållande sedan de kommit ihop sig om kvinnoskildringen i Tarantinos Kill Bill och Kill Bill 2. Elida reser till Prag för att skriva om Kafkas Slottet och Linnea tror åtminstone att hon ska göra en film som ska kunna återförena henne med en äldre före detta älskare.

Vänta, blinka fullkomligt vimlar av referenser och intertexter. Könsroller, möten och relationer är återkommande teman, inte minst mellan yngre kvinnor och äldre män. Fler än en huvudkaraktär finner sig vid ett eller annat tillfälle stående just barbent och sårbar i en för stor herrskjorta och Øyehaug fångar skickligt och eget människors lite omständiga tankeströmmar och hur vi ständigt använder kulturella bilder för att begripa och förhålla oss till vår omvärld och våra medmänniskor.

Vänta, blinka är en underhållande roman med så många bottnar att allt får en smak eller till och med bismak av lätt ironi. Den är finurlig, oväntad, klurig och smart – ibland så till den grad att det är svårt att hinna engagera sig i karaktärerna och det som händer dem. När Viggo slår ut en tand får vi följa den ner genom en gatbrunn, ut i havet där den slukas av en lax, vars vidare äventyr till Grönland och tillbaka igen också blir en del av berättelsen. Andra gästspel görs av Dante och Vergilius ur Den gudomliga komedin, av litteraturteoretikern Paul de Man och av George Bush den äldre och yngre. Alltsammans berättas dessutom av ett påtagligt närvarande ”vi”, vars identitet avslöjas först på sista sidan.

Precis som karaktärerna relaterar det mesta minst lika mycket till film som till litteratur sneglar också romanens komposition, med korta scener och en mängd karaktärer på ett eller annat sätt sammanlänkade med varandra, på filmer som Short Cuts och Magnolia.

Ändå är det svårt att tänka sig Vänta, blinka som något annat än just en roman. Bara romaner har väl den här platsen för språkliga egenheter i karaktärernas medvetandeströmmar. Bara romaner kan ge samma avslöjande, roande inblick i vad som pågår i människors huvuden och bara i romaner finns möjligheten att möta ”en perfekt bild av ett personligt inre”.

Similar Posts:

• Djuriskt om skapandet av en ny tillvaro
• Svältandet som konst
• Inför lagen
• Rörigt, trivialt och fascinerande som livet självt
• Pintorpafrun i dålig regi

Det är ingen hemlighet att Presidentens hustru är baserad på Laura Bushs liv. Beröringspunkterna mellan den före detta presidentfrun Laura Bush och romankaraktären Alice Blackwell är många: en tragisk bilolycka i ungdomen, valet av utbildning, karriär och äkta make. Men Sittenfelds roman är i grund och botten just det – en roman. Gammal, hederlig fiktion. Laura Bushs liv är enbart en skiss utifrån vilken Sittenfeld tecknar en komplex historia.

Huvudpersonen är den redan nämnda Alice. Hon berättar själv om sitt liv utifrån fyra platser som hon bott på. Hon börjar i barndomshemmet i en liten stad i Wisconsin, fortsätter via den egna lägenheten efter universitetsstudierna och senare det första huset med den äkta maken och dottern, för att avsluta på Pennsylvania Avenue 1600. Det är en resa i tid och rum där en sextioårig presidenthustru ser tillbaka på sitt liv och undrar hur det kom sig att hon, en blygsam bibliotekarie, slutade som rikets första dam.

Bokens verklighetsanknytning är inget mer än en skiss som Sittenfeld utgår ifrån och oftast kan man helt och hållet bortse ifrån kopplingarna. Men ibland går det bara inte. Charlie Blackwell, Alices man, är en charmig buse som kommer från en av de rikaste familjerna i delstaten. Han dricker för mycket, han köper ett baseboll-lag, han får en religiös uppenbarelse och slår sig efter det fram till den högsta posten i amerikansk politik. Den klara anspelningen på George W. Bush blir det självklara tillfället för Sittenfeld att bli politisk, att kritisera en politik som hon själv inte ställer sig bakom. Och visst, i viss mån tar hon tillfället i akt, men kritiken blir aldrig så sylvass, så skärande som den hade kunnat bli. Istället får läsaren se Charlie genom Alices ögon och Alice älskar Charlie. Alice ser honom som den charmiga skojare han är, som en karismatisk och oemotståndlig person, som en romantisk äkta make, som en underbar far och ja, tyvärr, som något av en sexgud. Visst, Alice ser alla brister också, men eftersom hon älskar Charlie så hamnar de i skymundan. Naturligtvis blir det för läsaren som att se George W. Bush ur ett annat perspektiv, att se bortom symbolen och komma fram till människan där bakom.

Och det är häri Sittenfelds stora styrka ligger – hennes skarpa iakttagelseförmåga. Vem som helst kan beskriva en person som snäll, klumpig, intelligent, skenhelig, blyg eller trög. Det Curtis Sittenfeld gör är att också lägga märke till och skildra de där små, små nyanserna som gör människor unika, komplicerade och intressanta. De små detaljerna som ger personbeskrivningarna djup och romankaraktärerna liv.

Alice har samma gåva som Sittenfeld. Hon är en tystlåten flicka som växer upp och blir en tystlåten tjej, en tystlåten kvinna, en tystlåten bibliotekarie och slutligen också en tystlåten presidenthustru. Men trots sin tillbakahållna position så kan Alice verkligen se människor för vad de är, vilket är en av förklaringarna till att hon kan stå kvar vid Charlies sida trots att hon själv inte är republikan. Alice är demokrat och en högst motvillig presidenthustru, en som utför sina plikter, och ibland njuter av dem, men som helst av allt skulle vilja flytta in i en vanlig villa och leva ett vanligt liv med sin (o)vanliga man.

Presidentens hustru är en bok om kontraster. Kontrasten mellan vad Alice tror på och vad hon älskar, kontrasten mellan hur hon trodde att hennes liv skulle bli och hur det blev. Det handlar också om klassmässiga kontraster. Alice växer upp i en nog så priviligerad medelklassmiljö och skaffar sig en universitetsutbildning. Men hennes namn ger henne ingen status och Alice måste ändå kämpa för allting som hon vill ha – sin utbildning, sitt jobb, sina kontakter, sin bostad, sin ekonomiska frihet. Skillnaden gentemot Charlies situation är slående. Charlie, som kommer från en rik familj, behöver inte kämpa för något. Här finns pengar, kontakter, bilar, bostäder och möjligheter uppradade och det är mer eller mindre bara till att plocka åt sig av vad man vill ha. Så samtidigt som boken visar att även en kvinna av en lägre klass kan bli rikets första dam är det också tydligt att det skulle vara betydligt svårare för någon med Alices bakgrund att bli Commander-in-Cheif.

På ett sätt är Presidentens hustru inte överhuvudtaget vad den utger sig för att vara. Min första tanke var att detta var en ohämmad titt in i en (visserligen fiktiv) presidentfrus inre, och visst på ett sätt är det det. Vi får ta del av Alices vardag, hennes tankar kring sin uppgift, kring hennes status etc. Men samtidigt kommer Alice från en familj där ignorerandet av problem föredrogs framför konfronterandet av dem och det tankesättet ligger djupt rotat också hos henne. Hon håller tyst när hon tycker att Charlie dricker för mycket, hon håller tyst när hon inte vill att han ska köpa baseball-laget, när hon inte vill att han ska ställa upp i guvernörsvalet och senare presidentvalet. Hon håller sina åsikter för sig själv och hon kompromissar och kompromissar och kompromissar. Sina innersta tankar och behov verkar hon inte dela med sin man och snart misstänker man också att hon inte delar dem heller med sina läsare. För vem är egentligen Alice Blackwell? De djupsinniga reflektioner som hon har om andra verkar inte fungera när hon ska tänka över sitt eget liv, sin egen person. Det är en tillbakahållen bild som Alice ger oss av sig själv. Trots att hon avslöjar många privata hemligheter såsom en abort och otrohet, får man aldrig riktigt känslan av att man har lärt känna Alice. Att Sittenfeld lyckas teckna en karaktär som har förtryckt sina egna önskningar så mycket att läsaren efter nästan 600 sidor inte riktigt har någon uppfattning om vem hon är, är beundransvärt! Till och med i språket syns Alices återhållsamhet – det är så formellt och torrt att det nästan knastrar om det. Till skillnad från skildringen av Charlie så känns det inte som att man kommer fram till människan Alice Blackwell, utan i slutet av boken vet man bara lite mer om symbolen.

Presidentens hustru är en fascinerande bok av många anledningar men främst för att Sittenfeld har lyckats att skapa och skriva om en karaktär som egentligen inte verkar känna sig själv. Alice säger i prologen att hon lever ett liv som står i motsägelse till sig självt. Så precis som Alice Blackwell observerar sin omgivning så får läsaren observera Alice Blackwell. Vem är egentligen den här personen? Sittenfeld väljer konsekvent att inte svara på den frågan och det är där som bokens stora styrka ligger. Läsaren får själv bestämma om Alice är en förtryckt kvinna som har dragits in i överklassens charader och på vägen glömt sig själv eller om hon är en kvinna som älskar sin man mer än sig själv och står vid hans sida genom vad som helst. Eller om det är ett tredje eller fjärde alternativ. Det är upp till läsaren själv att avgöra vad man tycker om Alice Blackwell.

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Stolthet och fördom och hatsex
• Om ett annat val
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom
• Energislukande självbehärskning

Men det är ju ändå precis en konspiration det är, menar Kornhall. Intelligent design-rörelsen har, med dess egna ord, en väldigt specifik plan som går ut på att

bekräfta Guds realitet genom att utmana materialismens och naturalismens dominans i tankens värld (…) ersätta materialistiska förklaringar med den teistiska förståelsen av att naturen och människorna är skapade av Gud.

Grundstenen i det sekulära samhället, menar man, är evolutionsteorin; kullstörta den och hela det sekulära, gudsfrånvända samhället kommer att falla med den. Från början var tanken att detta skulle göras genom att intelligent design gjordes till "det dominerande perspektivet inom vetenskapen". Det föll dock lite grann på att evolutionsteorin är en av de mest solida vetenskapliga förklaringar som finns, och eftersom vetenskapsmän och -kvinnor har en tendens att vilja ha bevis för det som påstås har ID-förespråkare i regel bemötts med samma attityd som de som än idag påstår att jorden är platt; "Sorry, vi avfärdade allt det där för några hundra år sen, vi har bokstavligen tonvis med bevis för det, så kom med nya bevis och nya argument om ni ska lyckas sälja Förste Mosebok som vetenskap." I stället har man valt att gå den enklare vägen: låt folket bestämma. Gå på politiker och opinionsbildare och säg till dem att ID är en giltig vetenskaplig teori som borde läras ut i skolorna. Om de går med på det, då kan man börja övertyga barnen långt innan de växer upp till att bli evolutionsbiologer. Om de vägrar – vips, då är det en yttrandefrihetsfråga.

Låter som en dålig roman, kan man tycka. Ändå är det just det som sker just nu i USA och flera andra länder, och nu har vi alltså i Skapelsekonspirationen fått den första svenska stridsskriften mot intelligent design. Det är kanske svårt att tänka sig att något som i grunden är en religiös förklaringsmodell skulle kunna få fotfäste i ett av världens mest sekulariserade länder, men kanske är det just där kruxet ligger; om vi inte tar religionen på allvar har vi kanske en tendens att glömma att det finns de som gör det. I princip varenda artikel som publicerats i svenska tidningar av ID-förespråkare hittills har, mycket riktigt, fokuserat på yttrandefriheten och religionsfriheten som argument för att ge ID en chans. Och självfallet är det ingen som försöker hävda att det i lag ska förbjudas att säga att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord, men frågan är ju om det ska läras ut i skolorna. Där finns en Olle som behöver motas i grind.

Kornhalls bok är, på det stora hela, ett väldigt solitt argument. Han förklarar de historiska och vetenskapliga bakgrunderna, bemöter de vanligaste argumenten och ger några rejäla bredsidor åt svenska ID-förespråkare inom olika religiösa organisationer (vilket tyvärr gör att det blir lite ankdamm över det; ingen tar väl Livets Ord på allvar… eller?) Och även om han har en tendens att förenkla en smula och dra väldigt svartvita stridslinjer då och då är det en bok jag kan rekommendera till alla som vill veta vad debatten handlar om. Det jag kan sakna lite grann är just det jag berörde i början; frågan om varför detta är viktigt, varför det spelar någon roll någon annanstans än på vetenskapliga institutioner och frikyrkomöten. Umberto Eco har en rätt bra poäng i sin senaste bok: problemet är inte att folk är vetenskapsfientliga, utan att vi blivit vana vid teknologin (tillämpningen) men glömt bort de principer som ligger bakom, så att för de flesta är en dator, ett influensavaccin eller ett flygplan någonting snudd på magiskt; man trycker på en knapp och så fungerar det. Visst, vi vet den grundläggande tekniken, men vi tänker inte på processen som ligger bakom den. Utvecklingen av den där Alvedonen du tar mot huvudvärken tog inte ett eller fem eller tio år; den tog ett par hundra.

Striden mellan vetenskap och tro handlar, om vi hårdrar det, om två radikalt motsatta sätt att se på världen: ett där vi ser till empiriska bevis, prövar våra slutsatser och fattar överlagda beslut baserat på hur världen faktiskt ser ut… och ett där vi helt enkelt förklarar att "jag tror det är så här och då är det så." Om vi går med på att något så grundläggande och välbelagt som evolutionsteorin kan förkastas på så lösa grunder som ID förespråkar, då ryker lätt resten av vetenskapen också. Kornhall liknar intelligent design vid idén att Vägverket skulle börja förklara trafikolyckor med att Gud orsakar dem; man kan få tro det om man vill, men det hjälper oss inte för fem öre att förebygga fler olyckor. Tillämpar man den synen på allt från klimatfrågor och medicin till utrikespolitik (minns ni när Bush hävdade att Gud bett honom invadera Irak?) är det väl bara en tidsfråga innan vi är apor igen.

Dessutom – ska vi ha religiösa förklaringsmodeller finns det sådana som är mycket roligare.

Similar Posts:

• Ge apan i dig en chans
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Gud är inte god
• Islam och Europa – oförenliga storheter?
• Evangeliet enligt Jonas

Art Speigelman bor på nedre Manhattan, några kvarter ifrån det som den elfte september 2001 blev Ground Zero. I In the Shadow of No Towers har han samlat reaktioner på händelserna under och efter attacken mot tornen. Boken, ursprungligen publicerad som självständiga helsidor i fler utländska än amerikanska tidningar, är ett gytter av intryck, uttryck, referenser och skrivkramp.

Spiegelman har så vitt jag vet alltid intresserat för att skriva det nästintill obeskrivbara. Privata och historiska katastrofer vävs samman i moderns självmord, föräldrarnas vistelser i nazistiska koncentrationsläger och nu New York under och efter elfte september.

Precis som i Pulitzer-belönade Maus är metafiktion ett framträdande drag i In the Shadow of No Towers. Spiegelman kämpar med att beskriva inte bara WTC-katastrofen i sig, utan också, och kanske framför allt, den komplexa känslan av å ena sidan en älskad och plötsligt hotad hemmiljö – nu förstår jag slutligen, utbrister han, varför inte alla judar lämnade Berlin efter Kristallnatten – å andra sidan alienationen i ett hämndlystet, överpatriotiskt och aggressivt USA styrt av en George W Bush som Spiegelman kallar ”president” bara inom citationstecken – när han inte kallar honom ”that creature in the White House” eller ritar honom som någon sorts ondsint pyssling.

Det blir en fragmentarisk historia, till lika delar präglad av trauman och av Spiegelmans karaktäristiska och oundgängliga svarta humor. På något sätt lyckas han fånga det på en gång bisarra och vardagliga i hur de rykande tornen, medan han och hans fru rusar mot dotterns skola i WTC:s omedelbara närhet, skyms bakom en affisch för en eller annan terroristaction med Arnold Schwarzenegger, eller hur den galna hemlösa kvinna som alltid på hans väg till studion öser antisemitiska invektiv på polska över honom efter attacken byter språk till engelska.

Spigelman tar sin tillflykt till gamla seriestrippar från dagstidningsseriernas barndom och första guldålder och i förvirringen efter attacken blandas figurer och berättarteknik från dessa in i de egna skildringarna. Tvillingtornen blir de ständigt utsatta rackarungarna Hans och Fritz i Katzenjammer Kids. Själv växlar Spiegelman gestalt från sina egna människo- och musfigurer till bland andra Hogan’s Alley, Happy Hooligan, Bringing Up Father och Little Nemo in Slumberland medan Bush & co leker krig i Upp- och nedvända Världen.

Är man mindre bevandrad i tidig amerikansk seriehistoria får man sig en lektion på köpet: andra halvan av boken utgörs nämligen av exempel på de serier som parafraseras i första halvan, som ett slags förvuxna slutnoter. Tillsammans med formatet, där uppslagen utgör klassiska tidningssidor tryckta på tjock kartong – de 25 sidorna väger tillsammans dryga kilot – gör det In the Shadow of No Towers till en uppenbarelse för sig. Som en överintellektuell, akutpolitisk pekbok för vuxna.

Det är snyggt, smart, skrämmande och roligt. Spigelmans sätt att gestalta, att välja sina historier och skoningslöst blanda in sina och sina närmastes känslor, upplevelser och tillkortakommanden, hans mischmasch av tecknarstilar, referenser och lager på lager-teknik liknar ingenting annat. På något sätt lyckas han vara experimenterande, pretentiös, humoristisk och vardaglig om vartannat. Det är svårt att sätta fingret på. Och omöjligt att inte rekommendera å det varmaste.

Similar Posts:

• Mästerverk i alla kategorier
• Bilderna av världen
• En bättre råttfälla
• Card imponerar inte
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”

Oftast spelar det inte så stor roll vad man väljer. Förhoppningen att innan avfärd skapa ett dugligt resebibliotek är fåfäng. Böcker bor i hela världen; slumpen är ett fantastiskt verktyg.

Jag minns mötet med John Fowles för mig okända Illusionisten i kinesiska Yangshuo. En park, te, bröd och 800 sidor litterär galenskap och biljans.

Guideboken kan tyckas vara oundgänglig. Den listar hostel, barer, restauranger, nattklubbar och nödvandiga sevärdheter. Den ger schematiska översikter över historia, traditioner och språk. En resa genom Kina utan guidebok hade varit svårgenomförd. En kortare resa till en storstad kräver god planering.

Men samtidigt är guiden livsfarlig. Den vet för mycket om för lite. Att slaviskt följa den minskar möjligheten till spontana möten, och skapar märkliga mallar för vad som är intressant i ett land. Sann komik uppstår när vi kvasialternativa sällar som kallas backpackers sitter på ett hostel och diskuterar reseplaner à la off-the-beaten-track, men gör det utifrån en och samma guidebok, som miljoner andra personer använt sig av, för att två dagar senare stöta på varandra i samma bergsby som "inga västerlänningar besökt tidigare".

Forskning visar att backpackers generellt sett kommer hem med mer fördomar om landet de rest i än charterturister som varit i samma land.

En reseguide bör inte läsas som en bibel, men jag har snarare börjat läsa den precis som Bibeln – som en bok med massor av budskap, varav de flesta inte angår mig.

I skrivande stund sitter jag i en lägenhet i Warsawa och morgonsolen skiner in genom fönstret. Marta, som bor här, har precis gått till jobbet på den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza och lämnat oss (mig och fyra kompisar) med nycklarna. Marta träffade vi av en slump för ett par dagar sedan i norra Polen.

Vi hade tagit färjan från Karlskrona till Gdynia, anlänt till hamnen på kvällen och varken bokat rum eller skaffat en karta. Förbannande vår brist på orienteringsförmåga tog vi lokalbussen in till Gdynia centrum. Vi hade hört talas om halvön Hel, en sandig landremsa ut i Östersjön med mängder av turisthotell och restauranger. Vi stoppade en man i 40-årsåldern och frågade efter tågstationen och Hel.

- Du you want to go to Hel? You know the motherfucker is gonna be there tomorrow.

Mannen log emot fem frågetecken.

- The motherfucker – George W. Bush!

Ute på Hel dagen därpå skulle Bush möta Polens president Lech Kaczyñski. Massiva protester väntade.

Efter att ha fått övernatta hos översattaren Prot, som vi träffade på tåget till Hel, hamnade vi i antibushtåget, under parollen Welcome to Hel(l). Och i tumulten framför de bepansrade polska poliserna, med en helikopter surrande ovanför oss, lärde vi känna fredsaktivisten Marta. När vi nu bor hos henne i centrala Warsawa – gästfriheten överträffar det dyraste av hotells – beundrar jag det guideboksfria resandet mer än någonsin.

Om några dagar åker vi vidare till Ukraina. Bradts Ukrainaguide ligger nerpackad i väskan. Förhoppningsvis stannar den där.

Similar Posts:

• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• En rak vänster mot Bush
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Läsningen och platsen

Som en del av detta krig mot terrorismen ingår de ökade kraven på informationskontroll, människokontroll, transaktionskontroll. Åsiktskontroll? Retoriken har ofta tagit sin utgångspunkt i den förrädiska idén om att den som inte gjort sig skyldig till något brottsligt, den som har "rent mjöl i påsen" heller inte behöver oroa sig utan snarare bör välkomna utökade kontrollmöjligheter för att skydda demokratin och medborgarna. Förutom att känslan av att vara övervakad överallt och alltid inte självklart låter sig övertygas av sådana tillsynes rimliga argument är det inte sant att man som oskyldig kan leva som vanligt i trygg förvissning om att myndigheterna tar hand om terrorister och kriminella medan solen skiner på oss dugliga medborgare. I Sverige har vi på nära håll sett att det kan gå snett, exempelvis vet vi fortfarande inte vad som låg bakom gripandet och fängslandet av "Guantanamosvensken" och de "Etiopiensvenskar" som fick sina konton och tillgångar låsta och frysta utan möjlighet att kunna försvara sig i domstol eller ens få reda på exakt vilka terrorgrupper de misstänktes stödja ekonomiskt med sina pengar.

Kristoffer Gunnartz, medarbetare på Sveriges Radios vetenskapsredaktion, går i sin debut som författare metodiskt igenom de landvinningar som övervakningstekniken snabbt gör såväl som de politiska beslut som möjliggör ökade användningsområden för denna teknik. Utifrån ett antal fall undersöker Gunnartz i fristående kapitel vad som är orsak och verkan och vilka worst case scenarios som kan bli konsekvenserna av en skenande terroristjakt, övertro på DNA-tekniken, intelligenta övervakningskameror, kroppen som identitetshandling och försäkringsbolagens aggressiva kartläggning av patientjournalers data.

Den starkaste och obehagligaste historien är den novellartade berättelsen om tyske medborgaren Khaled el Masri. Vad han trodde skulle bli en avkopplande nyårssemester övergick snabbt i ett helvete när han greps vid gränsen mellan Serbien och Makedonien. Därefter följer tortyrliknande förhörsmetoder av anonyma och ansiktslösa män, han forslas bakbunden och med ögonbindel både bildligt och bokstavligt genom tid och rum för att slutligen hamna i ett av CIA:s hemliga fängelser där terroristmisstänkta förvaras. Utan att ha en aning om vad han är misstänkt för och utan att kunna meddela sin familj i Tyskland passerar el Masri gräns efter gräns av mänsklig förnedring och förlorade rättigheter. Josef K i Franz Kafkas Processen råkar ut för en sten i skon på söndagspromenaden vid en jämförelse.

Välkommen till övervakningssamhället beskriver också hur kommersiella intressen ligger bakom mycket av det delvis skapade trygghetsbehovet vi förväntas känna i vårt dagliga liv. Försvaret kompenserar för neddragna anslag genom utveckling av övervakningssystem till försäljning och fingeravtryck och irisidentifikation säljs in som alternativ till kontokort, nycklar och lösenord. Att denna teknik är långt ifrån riskfri illustreras i kapitlet om Marie Sandström, datatekniker, som gjorde sitt examensarbete på universitetet i form av ett experiment där hon med skrämmande lätthet lurade samtliga fingeravtrycksläsare på IT-mässan CeBIT i tyska Hannover.

Frågan som hela tiden artikuleras bakom texten i Välkommen till övervakningssamhället är hur långt vi är beredda att gå för att skydda oss mot oss själva. Gunnartz levererar inga entydiga svar, men ställer frågan på så många sätt och med sådan skärpa att det åtminstone står klart att det öppna samhällets fiender lika gärna kan sökas bakom övervakningskamerorna som framför dem.

Similar Posts:

• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar

Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.

Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.

Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.

För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.

Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.

Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.

Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Nord och syd
• Uppdaterar dina Irankunskaper
• Oljan – en ödesfråga