På omslaget blir den västgötske småbonden Tor Torsson kärvänligt slickad på skulten av en ”utdöd” kossa av rasen Väneko. Det visar sig att Torsson på 1990-talet med stigande förvåning hörde ett radioprogram om dessa krullhornade, tåliga fyrbenta varelser, som enligt uppgift försvunnit redan på 1930-talet, men som icke desto mindre trängdes i hans egen ladugård. Han kontaktade Radiotjänst för att rätta till uppgiften – och blev berömd på kuppen. När jag läser om mannen med Vänekorna blir jag över måttan stärkt i tron att det är bra att vara en riktig bakåtsträvare i vissa avseenden. Med tiden kan det visa sig att man i själva verket varit framsynt! Tack vare det finns ju rasen kvar. Gissar att gårdens marker också har fått behålla en ålderdomlig prägel till båtnad för fåglar och insekter.

Innehållet i Svenska original visar i sig dock mer varierat än hos Dan Korn. Här trängs texter om allsköns svenskar från olika tider (men främst från 1800-talet till mitten av 1900-talet) med gamla och nytagna fotografier och teckningar. Författaren presenterar därtill rent häpnadsväckande mängder av förbryllande uppgifter.

Svenska original är uppföljare till Det svunna Sverige: Sällsamma berättelser, som utkom 2022. Båda böckerna är fyllda till bristningsgränsen av bondfångare, äventyrare, backstustittare, kolare, missionärer, lurendrejare, visdiktare, författare, svenskamerikanare, uppfinnare, statare med flera. Ibland inkluderas flera porträtt i ett och samma kapitel, som det med kluriga ingenjörer och uppfinnare. Dragspelet (”den fattiges piano”) och dess utövare har också fått ett eget kapitel. Ett instrument som fick den goda smakens väktare att i likhet med Musikfrågans programledare Sten Bromanspy galla.

Jag kan inte få nog av Petter Karlssons rafflande berättelser, vilka huller om buller inkluderar hårfrisörskan från Uppsala som gifte sig med en kung i Söderhavet och kom att inspirera Astrid Lindgren när hon skrev Pippi Långstrump i Söderhavet, greven som vägrade låtsas om att tiderna förändras, mannen som mätte hela 242 cm i strumplästen och försörjde sig på att visa upp sig på marknader, det äkta paret som firade jul 365 dagar om året samt fotbolls-supportern som övertalade sin fru att gravera in AIK i sin vigselring.

Vidare ryser jag när jag läser om hur Sveriges första kvinnliga pilot 1922 tragiskt omkom under ett fatalt fallskärmshopp inför publik, bara 24 år gammal och lider med Vilhelm Moberg, vars strängt religiösa mamma Ida, förebilden för Kristina från Duvemåla, ansåg romanläsning ogudaktigt och därför vägrade läsa sonens böcker (eller kanske läste hon dem ändå i all hemlighet, bakom fasaden av religiositet, undrar jag?).

Mest klappar mitt hjärta – likt författarens – för ”gubbarna vid skogsbrynet och kärringarna mot strömmen”. Därför uppskattar jag nog den första boken mest, den som tydligast har inriktning på folklivsskildring. För egen del skulle jag därtill kunna avvara bland andra Moa Martinson, Dan Andersson och Fritiof Nilsson Piraten. Dem känner jag utan och innan sen förut.

Eftersom utrymmet för vart och ett av porträtten är begränsat blir de av förklarliga skäl tämligen ytliga. Syftet är framför allt att underhålla och författaren behärskar sannerligen konsten att skriva humoristiskt. Böckerna är smockfulla av anekdoter, kuriosa och dråpliga formuleringar. Det är färgstarkt och stundtals spretigt. Möjligen kunde man önska sig en något jämnare könsfördelning, åtminstone beträffande urvalet till den andra boken.

För egen del har jag fått ammunition i form av en skattkammare av onyttigt vetande att ”plåga” min närmaste omgivning med. Tack för det!

Similar Posts:

• De visade upp sig på promenaden
• Stöld och fosterfördrivning
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• För semesterns naturutflykter
• Barbie presenterar arkitektur

Fågeltornen är dessutom oftast byggda för folk som är lite längre än jag (läs: män) och jag har missat ett antal kryss för att tubkikaren helt enkelt inte når över kanten på tornet. Med handkikare går det bättre, men då ser man ju inte lika långt som de som står bredvid och är hänförda över någon snygg aftonfalk på andra sidan sjön.

Roine Magnusson och Erik Halldén har en helt annan relation till fågeltorn. De kopplar förstås ihop dem med de fågelmöten olika torn bjudit på, men utöver detta ser de också en skönhet i tornen och tornens relation till det omgivande landskapet. De upptäckte sitt gemensamma intresse på en resa till Gotland och bestämde sig för att göra en bok om dem.

Roine Magnusson har fotograferat och Erik Halldén har skrivit texterna.

Fotografierna är klassiskt komponerade med en nedtonad färgskala. De är tagna med en manuell kamera och inscannade med sin kameratypiska ram, vilket ger en gammaldags äkthetskänsla. Bildstilen passar väldigt bra för att ta fram karaktären hos de olika fågeltornen och det är intressant att studera skillnader och likheter mellan de olika tornen. Det är verkligen tornen som står i fokus på varje bild och man ser varken fåglar eller fågelskådare i den här boken.

Erik Halldén står för de korta och filosofiska texterna som berör fågeltornens och naturupplevelsernas närvaro i vardagen. Ibland fungerar tornet som en rastplats efter en misslyckad svamptur, ibland för euforiska nya fågelupplevelser. Han funderar också över hur relationen ser ut när fågelskådare möts i tornen:

Tornet är de anonymas rike. En plats där namn saknar värde – onkologer och rättshaverister, arbetssökande litteraturvetare och pensionerade militärer – så länge det inte gäller fåglar. Fåglars namn är ovärdeliga och uttalas med stor försiktighet. De viskas fram med samma stämma som vi använder i kyrkor eller på museum. Blåtrast. Kolympasnäppa. Rödkindad sparv. Provencesångare. Tornuggla.

Så är det verkligen. När någon ny kommer upp i tornet vet man att man aldrig behöver fundera över hur man skall presentera sig själv, däremot bör man ha ett bra svar på ”om man haft nåt”.

Sammantaget är det en mysig bok att bläddra i och jag kan tänka mig att kryssande fågelskådare kan triggas till att börja kryssa fågeltorn efter att ha läst boken. Jag är själv redo att börja. Bokens första bild porträtterar mitt absoluta hatobjekt bland fågeltorn, tornet vid Löddeåns mynning, jag har slutat att ens försöka gå upp i det. Kortrockar som jag ser nada och ingenting i det. Men jag har varit uppe i det, så kryss på det!

Similar Posts:

• Vackert och rogivande
• Bra introduktion till fågelskådning
• Matnyttig guide för fågelskådare
• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• Intressant men rörigt

Rusningstid för spårvagnarna – ja, just det, spårvagnar, alltså från tiden innan man fick för sig att riva upp alla spåren i Stockholm. Trängsel utanför Sporres teve-butik, i väntan på att matchen ska starta – en bild av ett land där många ännu inte kunde drömma om att köpa en egen teve. Nybyggnation i de nya förorternas ABC-städer. Och så förstås (vi pratar ju trots allt om åren omkring 1968) demonstrationerna: första maj, studentdemonstrationer, och inte minst slaget om almarna i Kungsträdgården, och jag kan för mitt inre öra höra hur de skanderar om stanken från Enskilda Banken när ett av bankens kontor också figurerar på ett foto.

Man får som åskådare verkligen ta del av dessa tidsdokument från ett svunnet Stockholm. Men samtidigt: ibland skymtar det förbi byggnader man lätt känner igen än idag, och man kan med ens placera bilden i stadsrummet. Fotona ges också ordentligt med utrymme – oftast en helsida, men ibland ett helt uppslag. Nackdelen med det är förstås att det inte ryms så många foton i en 144 sidor lång bok.

Beskrivningen av de specifika bilderna är också mycket knapphändig – många gånger bara vilken stadsdel de är ifrån, och en grov datering, eftersom Epstein vid den här tiden inte förde tydlig bok över sina foton, utan ett halvt sekel senare har blivit tvungen att rekonstruera vad det var han fotade. Synd, men högst förståeligt, att det därför inte gick att få mer kontext till de specifika bilderna. I sin helhet är det här därför en snygg bok som säkert kan fungera perfekt som en presentation inte minst till Stockholms-nostalgikern, men som nog med fördel kan ackompanjeras av en bok som också skildrar samma tid av Stockholms historia i ord.

Similar Posts:

• Punk, anarki och 1980-tal
• 250 år av kvinnoliv
• Bilder upphittade i Japan!
• Genom tillfälligheternas spel
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Elisabeth Ohlsons konstaterar själv i sin reflekterande text att fotografer inte släpps in så lätt på arbetsplatser som de kanske gjorde förr i tiden, och framförallt inte för att fota hur och vad de själva vill. Det gör att fotona i bok tvingas bli arrangerade: porträtt av arbetarna i fråga, varvat med foton från deras respektive arbetsplatser, men däremot inte spontana foton på när de fotograferade faktiskt utför sitt arbete.

Desto viktigare då att fotona kombineras med intervjuerna av Annica Carlsson Bergdahl. Här får de porträtterade arbetarna själv komma till tals om sitt arbete. Det handlar för vissa om kreativitet och arbetsglädje, om stimulerande arbetsuppgifter och meningsfull sysselsättning. För andra är erfarenheten snarare att det – med exempelvis automatisering inom vissa branscher – blir allt mindre utrymme för kreativitet och stimulerande uppgifter, och att de istället exempelvis upplever sig allt mer som ett bihang till maskiner och apparater. En sak som slår mig som läsare är också hur många som fokuserar på just kroppsligheten i arbetet: på tröttheten och utmattningen, på olyckorna de har varit med om, på skadorna de har åsamkats av arbetet, och – inte minst – tvivlet på huruvida de alls kommer kunna arbeta hela vägen fram till pensionering.

Det här är en viktig bok. I likhet med flera av de intervjuade önskar jag att politiker som förespråkar höjd pensionsålder och liknande försämringar skulle försöka förstå och leva sig in i hur det är att arbeta med kroppen ett helt liv. Den här boken kan vara ett sätt att göra det.

Bokens format gör dock att fotona inte tillåts bli så stora som man kanske hade önskat i vissa lägen. Men misströsta inte – fotona ingår också i en vandringsutställning i ABF:s regi, som kommer turnera runt landet åtminstone under 2021 och 2022. Fotona är absolut snygga, så jag rekommenderar verkligen alla som är intresserade av det här temat att inte bara skaffa boken, utan också besöka utställningen om den kommer till någon plats i er närhet.

Similar Posts:

• Svensk industrihistoria förevigad
• Kapitalismen och dumheten
• Vad Lever Man För?
• Arbetare i alla länder, förena er…

I boken De okonventionella möter läsaren individer som inte tillhör den framgångsrika medelklassen som shoppar i märkesaffärerna på Biblioteksgatan i Stockholm. Någon har nyligen blivit hemlös. Någon har varit hemlös fler år än läsaren varit yrkesarbetande.

Fotografen som arbetat på Stadsmissionens Center för hemlösa utvecklade med tiden vänskapsband med människorna hon mötte. Med kameran i sin hand fick hon möjlighet att följa sina vänner till de platser i Stockholm som inte är särskilt vykortslika. I stället för solnedgångshimlar kantade med äldre kåkars tornspiror träder läsaren in i omgivningar med graffitiplank och brofundament i betong. Stegen leder vidare till parkbänkar, presenningen i en skogsdunge eller en offentlig byggnad under rivning.

Fotografierna är konstnärligt arrangerade, nästan som i gamla tiders fotoateljéer, då fotografiet komponerades med hjälp av kulisser och lånekläder av elegant snitt. Människorna på porträtten är självständiga subjekt som samarbetat med fotografen. Ett gemensamt drag i hela porträttsamlingen är den poserande hållningen. Här vill alla ge form åt sin livshållning och använda sina egna kreativa idéer. Fotografens insatser syns främst i bildframställningens tekniska kvaliteter. Hon trampar inte vidare i en socialrealistisk dokumentärfotografisk tradition där det realistiska uttrycket förstärkts med rörelseoskärpa eller hög kornighet.

Svartvit fotografikonst är en egen genre som ger många friheter och i vissa fall begränsningar. Många porträtt har arrangerats i nattmörker med ett ljus från sidan. Det är noggrant utfört och går att jämföra med hur Rembrandt eller Caravaggio en gång avbildade skuggornas effekter i sina förutbestämda scener.

De medverkande har bidragit med texter som återges med enkel typografi vid sidan av bilderna. Erfarenheterna som delas kretsar förvånansvärt lite kring de materiella bristerna, snarare vill man förmedla att livet är förtätat på grund av hemlösheten. En av dem uttrycker att det är viktigt att gå utanför de vanliga ramarna:

När livet blir för fyrkantigt
Är det dags att göra nåt dumt

Stockholmare är ett utskällt folk. De har gjort trista avtryck när de besökt landsbygden och högljutt kommenterat olika företeelser som de känner att de måste kommentera. De har gjort sig impopulära när de köpt sommarställen på idylliska platser så att lokalbefolkningen fått svårt att bo kvar på grund av stigande fastighetspriser.

Men den som besöker Stockholm och söker sig bortom turiststråken blir snart varse om att här finns individer med helt andra förutsättningar. De hemlösa har sin historia och det känns som om både fotograf, medverkande och förlag funnit ett respektfullt sätt att rikta ett annat ljus på både hemlösheten och stockholmsdrygheten.

Similar Posts:

• Mörker och hopp
• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Att hjälpa här och nu
• Punk, anarki och 1980-tal

På bokens etablerande uppslag finns en text i två spalter av författaren och fotografen Anders Jorulf på svenska och på engelska. Författaren berättar om hur han “vandrar längs kustländer vid Östersjöns lugna vatten”. Hur han omger sig med ljus och klippor och ser ut över Atlanten. Hur havet möter himlen och hur han långt från metropoler och hektiskt nutidsliv befinner sig mitt i naturen som får sitt ljus av solens strålar, månens ljus eller norrskenets flammor. För honom är “allting ingenting och ingenting allting, där en sekund är lång som ett liv och ett liv är kort som en sekund”. Boken Själslig ro: I nordiskt landskap är därmed ett försök att fånga just detta fantastiska, storslagna som ger inre ro.

Jorulf har sökt sig till Mön i Danmark, vidare upp genom Sverige, över till Österbottens långgrunda stränder och vidare till Nordnorges och Lofoten. Därefter till Island och fascinationen över detta magiska lands formationer har bidragit till ett större antal bilder. Alla fotografier är på sitt sätt unika och representativa för de olika länderna. Fotografen säger sig “älska det jag ser och får inspiration, lugn och inre ro i mitt skapande”.

På följande sida har Maud Olofsson, ordförande i Visita som är besöksnäringens branschförbund, skrivit en text med titeln “Hör tystnaden!” där hon lovordar naturen och årets växlingar. För att orka behöver vi naturupplevelser såsom lugnet, vågskvalp, månskensnätter och trädsus. Denna bok ska, enligt henne, påminna oss om detta.

Boken är i ett större format och därmed får man njuta av fotografierna i större skala och ofta publicerade över uppslaget. På så vis blir horisonten ofta ännu längre. Förhållandevis ofta ser vi bilder av orörd natur. På så vis kommer ett perspektiv av evighet in i bilderna. Endast på några bilder ser man spår av mänsklig verksamhet såsom vägar, bryggor, gärdsgårdar eller plogade åkrar. Särskilt bilderna från fjällvärlden i Nordnorge eller Island är magnifika med fjäll och fjordar och enorma höjd- och djupavstånd. Till varje fotografi finns en kort bildtext – på svenska och engelska – som med några lyriska meningar expanderar fotografiet och även anger var fotografiet är taget.

Boken är en upplevelse för den som är svag för naturens skönhet. Jag studerar fotografierna länge och förundras över färgernas sammansättningar, skiftningar och djup. Hur hav möter himmel och horisonten ibland försvinner i intet. Fotografen själv verkar närmast religiös över sitt verk och sina naturupplevelser – i slutet av boken skriver han om hur han knäpper sina händer och får tröst och nåd. Inget underligt alls – starka naturupplevelser är en källa till förundran och begrundan.

Similar Posts:

• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Provocerande och gåtfullt
• Ett år i den svenska naturen
• 365 bilder på den svenska naturen
• Melankoli från världens alla hörn

Kerstin Bengtsson som vuxit upp i grannsamhället lockades redan år 1980 till sitt första besök vid bilskroten, bebodd av en man som valt att bo för sig själv. Hennes första besök följdes av några års uppehåll men ett intresse för fotografi gjorde att hon återvände till platsen. De rostiga bilarna var ett intressant motiv att fånga genom kameralinsen och alla bilder ställdes senare ut på fotoutställningar.

I centrum för fotoboken Åkes värld: Bilkyrkogården är skrotbilshandlaren Åke Danielsson. Han föddes år 1914 och blev en av de män som fick arbeta hårt som dräng på lantbruksgårdarna i södra Sverige. Det fysiska slitet pågick sju dagar i veckan från morgon till kväll. Hans längtan att vilja slita sig loss gjorde att han köpte en bit mark för torvbrytning som blev nästa levebröd. Men torvbrytningen var en lika slitsam syssla och på 50-talet övergick han till att driva skrotupplag.

I Åkes omhändertagande av bilarna fanns ett miljötänk eftersom han både tömde dem på motorolja och tog bort batterierna. Bildelar som kunde användas igen lockade bilentusiaster som sökte reservdelar till sina objekt. Affärerna gav honom tillräckligt att leva på. Att han inte hade höga krav visar det faktum att han nöjde sig med utedass, egen brunn och ett hus på 12 kvadratmeter.

Boken omfattar så mycket mer än temat fotografering. Även om Kerstin Bengtsson håller sig i bakgrunden förs jag in även i hennes tidsresa. Till den första utställningen tonade hon fotografierna i brunt och färgkolorerade karosserna med pastellfärger. Hennes liv pågår i Skåne men hon har föräldrarna kvar i småländska Ryd och besöken med kameran är återkommande.

Vad som drivit författarens lust att dokumentera är inte bilintresse. Att återvända till platsen har varit nog intressant. En gång lämnade hon några fotografier till Åke som betraktade dem i tystnad. Efter en stund gav han henne en skylt som bar namnet på hennes farfar, som en gång skrotade en spis på upplaget. Jag imponeras av den lugna tonen som författaren har i hela framställningen. Hennes fina respekt inför mannen och platsen med de förfallna bilarna tyder på att hon hyser stark känsla för det privata hos varje enskild människa.

Fotografer som återvänder till platser de besökt för trettio år sedan kan få fram många livsaspekter. Livet består av många ögonblick och rätt vad det är har vägen vuxit igen och naturen återtagit det som henne tillhör. Sommaren erbjuder tillfällen att göra en utflykt. Ibland behövs friluftsmuseer med sköna blomsterrabatter utanför de vitmålade husknutarna. Andra gånger behövs bilkyrkogårdar. Och uppstår förhinder att åka på utflykt är Kerstin Bengtssons bok ett utmärkt alternativ.

Similar Posts:

• För semesterns naturutflykter
• En hyllning till Elin Wägner
• Fika och fiktion
• Tråkiga bilder som inger hopp
• Säg omelett!

Det är utan tvekan en kulturhistorisk gärning att publicera de här gamla fotona 40 år efter att de togs. Här figurerar nämligen en annan del av punkrörelsen än de band och artister som ofta brukar uppmärksammas, några andra än de som senare kom att bli kända inom den svenska punken. Här har vi istället en bunt mer eller mindre anonyma tonåriga 70-talspunkare – den yngsta bara 13 år gammal, och den äldsta den då 22 år gamla Lena Endre. Alla visar de prov på hur kulturen såg ut innan den blev allt för standardiserad och – paradoxalt nog – stereotyp. Det är också roligt att fotona publiceras i ett så stort format, och att de verkligen ges det utrymme som de förtjänar.

Fotografen har, med hjälp av journalisten Håkan Lahger, lyckats spåra ett antal av människorna som är med på bilderna, och intervjuat dem om punken och om hur livet sen blev. Tråkigt nog så känns intervjuerna aldrig särskilt levande. Det är som om Lahger använt sig av ett gäng standardfrågor, och känner ett behov av att redovisa svaren på dem, även om det snabbt blir repetitivt. Det gör att man snart känner igen flera teman: raggarna, banden, uteställena… jaså, ännu en person som hade varit i London och tagit intryck av punken där? För att inte tala om att Lahger verkar ha vissa egna käpphästar – som exempelvis frågan om huruvida ”punken är död”, som flera av de intervjuade tydligen har tvingats svara på. Det känns nästan lite fånigt eftersom bilderna ju handlar om en tid när punken precis hade fötts, och skulle bli riktigt stor först långt efter att alla de intervjuade förefaller ha upphört att själva kalla sig punkare. Efterordet av creative directorn Claes Britton känns också som en ganska malplacerad, nästan lite dryg och smått föraktfull betraktelse över punkens öde. Riktigt levande och intressanta blir texterna därför bara när två av de gamla punkarna skriver egna texter själva, istället för att bli intervjuade.

Synd på så rara ärtor, för fotona – för att inte säga punken – förtjänar bättre.

Similar Posts:

• När punken levde och frodades
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Punkjävlar snackar punk
• Punk, anarki och 1980-tal
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös

Bilderna, som Hammar många gånger tagit efter timmar iförd torrdräkt, är kanske det allra främsta skälet att plocka upp ett exemplar. Här fångas effektivt det suggestiva i en skog av vass, klarheten och den samtidiga mystiken i en fjällsjö med lååångt siktdjup, rörelsen i forsar fulla med färgglada rödingar, det mäktiga i en vidsträckt glaciärs formationer. Jag har heller aldrig tidigare känt mig lika lockad att ta på ett cyklop och dyka ner i ett kärr ute på en myr, som under läsningen av boken.

Förutom det oerhört vackra visuella materialet är de ackompanjerande texterna klart läsvärda i sig. Skrivelser om grundvattnets rörelsemönster och sothönors boendevanor skulle i fel persons händer kunna bli tämligen torra men Johan Hammar har onekligen laddat sin text med en uppsjö (ursäkta!) av spännande information. Visste du till exempel att paddors ägg läggs i en lång rad, vilket får dem att likna mörka pärlhalsband medan grodors ägg läggs i klumpar? Eller att det i Sverige finns köttätande undervattensväxter i små dammar och diken? Eller att vissa sötvattenslevande musslors larver växer till sig sittandes på fiskars gälar? Eller att den minst energiproducerande hälften av Sveriges drygt 2000 vattenkraftverk skulle kunna monteras ned och energimässigt ersättas av 40 vindkraftverk, vilket skulle betyda allt för de vattenlevande arter som idag alltför ofta faller offer för vattenkraften?

Här och var på sidorna finns QR-koder strategiskt utplacerade. Scanningen av dessa leder till små film- och ljudklipp fångade från Johan Hammars mångtaliga fotoexpeditioner men ibland även till uppdaterade rapporter om var särskilda här omskrivna djur- och växtarter har observerats de senaste månaderna. På det sättet sträcker sig Sötvattens-projektet bortom bokpärmarna, mot en multimedialitet.

Boken avslutas med ett hoppingivande kapitel som bland annat berättar om hur lyckade återrestaureringar av vattendrag har resulterat i smärre explosioner av arter som varit i princip försvunna efter flera årtionden präglade av exploatering. En mycket passande final för en bok genom vilken fotografen och skribentens brinnande entusiasm för de olika vattenmiljöernas särprägel och betydelse för artmångfald flödar påtagligt.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• På spaning efter en minskande mångfald
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• I gammelskogen hänger allt samman?

Men det fanns en tid innan nedläggningen, och en tid innan gamla lokaler helt hade brutits ned till ruiner. Det är den tiden som skildras i den här fotoboken. Fotona kommer från teknikhistorikern och fotografen Bengt Spades arkiv och sträcker sig över flera decennier, från 1960- till 1990-tal. Det stora flertalet av de femtio foton som redaktörerna här har valt ut togs dock under 1970-talet. De är från en tid när industrierna som avporträtteras i vissa fall fortfarande var verksamma. Mer vanligt verkar dock vara att industrierna hade lagts ned ganska nära inpå när fotona togs.

Det är vackra foton för den som är intresserad av teknik- och industrihistoria. De ackompanjeras också alla av två texter. En sorts text som är korta och generellt mycket informativa bildtexter av fotografen själv om vad fotona föreställer, och när fotot togs. Ibland är de här texterna dock nog allt för korta för en vanlig läsare, för vad är exempelvis egentligen en ”flisficka”, och vad gjorde egentligen en ”plankhejare”? Redaktörerna kanske kunde ha bett en lekman om hjälp att avgöra vad som var allmänkunskap på det området, och förtydliga somliga av de specifika begreppen.

En andra text som ackompanjerar varje bild är en text av fria associationer som de två redaktörerna – Lena Knutsson Udd och Helene Stalin Åkesson – fått av fotona de har valt ut. Och det är verkligen mycket fria associationer vi då talar om i en hel del fall. Interiören från Göteborgs gasverk ger dem tydligen associationer till att ge sig ut till havs. Ett gammalt tegelbruk ger en association till att ge sig ut på hajk. Kanske kan andra uppskatta det här lite annorlunda, och kanske lite mer poetiska, greppet. Själv blir jag dock inte riktigt klok på poängen med dessa fria associationer. Min största behållning av den här boken blir därför fotona i sig.

Similar Posts:

• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Punk, anarki och 1980-tal
• När punken kom till Stockholm
• Revolutionens Kina