En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla

Det finns en mängd aktörer som av olika skäl vill förbjuda böcker. Det kan handla om stater, totalitära regimer som inte tål ifrågasättas, men också om exempelvis föräldraorganisationer eller enskilda vuxna som tagit på sig att ”skydda barnen” från det ena och det andra på lokal nivå.

Inte minst i USA är det senare ett växande problem, där böcker förbjuds från bibliotek och skolbibliotek därför att de har ett provocerande språk, för att de tar upp sexualitet, våld eller rasism. I slutet av 1990-talet plockades Harry Potter-böckerna bort från amerikanska skolbibliotek – men också från en frireligiös svensk skola, tydligen – eftersom skildringen av magi uppfattades som hotfull. Idag är det inte minst hbtq-tematik, sexuellt våld och rasism som provocerar.

Vad händer med oss och med samtalet om världen om vi plockar bort det som stör? Om vi vägrar lyssna på människor vars världsbild och erfarenheter skaver mot våra egna? Och inte minst: vad händer med barnen som inte får spegla sig i olika sätt att vara och leva?

De frågorna vill vi lyfta fram här, tillsammans med nyare och äldre recensioner av böcker som förbjudits i olika sammanhang. Mer om varför de förbjudits, och om fler ifrågasatta böcker, kan du läsa på Svenska Pens sidor om Banned Books Week Sverige.

Angie Thomas: The Hate U Give
Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre

”Sedan hon var tio år har Starrs liv varit delat i två hälfter. Den ena levs på den vita privatskolan, där hon har sina vita vänner och sin vita pojkvän. Den andra där hon växt upp, i Garden Heights, ett svart område präglat av gängvåld och droghandel, men också av sammanhållning och gemensamma erfarenheter. Starr…” Läs mer

Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta
Djärvt att ge sagornas saga ny skrud

”Fjorton svenska upplagor har utkommit sedan 1973. Bröderna Lejonhjärta är en fantasyklassiker som blivit översatt till närmare femtio språk. Det är en saga i svart och vitt – det finns inga gråskalor i människornas strid mot diktatorn Tengil. Astrid Lindgren fick visst kritik för det där svart-vita när boken först gavs…” Läs mer

Marjane Satrapi: Persepolis del 1–4
Klockrent Marji!

”‘– Varför sprang frun? – Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen. – Jo … men när ni springer rör sig er bak på … hur ska jag säga … ett oanständigt sätt! – Då är det bara att sluta glo på min röv!’ Revolutionsgardister, allmänt kallade ”skäggen”, som kontrollerar att kvinnorna bär sin chador på korrekt sätt, politiska…” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl
Werners kaos

”Ett par år efter Tjernobyl-katastrofen medverkade en vän till mig, då åtta, nio år, i ett radioprogram som inleddes med ”den dagen kommer Lisa aldrig att glömma” och handlade om hur katastrofen påverkade oss i Sverige. Men eftersom katastrofens inverkan även i de mest nedsmutsade delarna av Sverige (vilket skall vara…” Läs mer

Laurie Halse Anderson: Säg något
Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad

”Melinda är 13 år och har precis börjat på high school. Ingen av hennes tidigare vänner – eller någon annan heller, för den delen – pratar med henne längre. Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar. Vad ingen vet är varför hon ringde…” Läs mer

Masha Gessen: Framtiden är historia
Med den löftesrika framtiden bakom oss

”Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten, över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller…” Läs mer

Bei Dao: Lek för själar
En lek med ord

”Vill du hänga med hem på lite kinesisk poesi? När hörde du den raggningsrepliken senast? Eller snarare, när läste du kinesisk poesi senast? Har du alls läst någon kinesisk dikt? De flesta av oss har nog ett bristfälligt kunnande på detta område. Det enda jag känner till om Asien som har poesianknytning är den…” Läs mer

David Levithan: Two boys kissing
Medan de kysstes

”En romanintrig lång som en kyss? Det låter kanske knepigt, men så är det också en lång kyss. Den längsta. Det är åtminstone vad expojkvännerna Craig och Harry hoppas på – att slå Guinness-rekordet för världens längsta kyss: 32 timmar, tolv minuter och nio sekunder. De gör det för att skapa uppmärksamhet kring…” Läs mer

Arundhati Roy: De små tingens gud
När världen inte längre är magisk

”De små tingens gud utkom 1997, blev älskad, omtalad och vann det prestigefulla Bookerpriset. Efter det har vi mött Arundhati Roy som engagerad samhällsdebattör och fredsaktivist, men de skönlitterära verken har låtit vänta på sig. I veckorna utkommer hennes andra bok, Den yttersta lyckans ministerium, och Roy är…” Läs mer

Sarah J Maas: Ett hov av dimma och vrede
När drömprinsen inte är så drömlik längre

”I Ett hov av taggar och rosor tvingades människoflickan Feyre att lämna människornas rike för att istället bo med sin fångvaktare/drömprins (tänk Skönheten och Odjuret) vid alvernas Vårhov. Jag hade dubbla känslor för den boken (recension finns här), eftersom den var något av en litterär bergochdalbana. När den var…” Läs mer

James Joyce: Ulysses
Nyöversatt Joyce

”När jag såg att Bonniers skulle släppa en nyöversättning av James Joyces monumentala roman, 1900-talets kanske främsta roman, Ulysses, höll jag på att kissa på mig av glädje. Min upplevelse för dryga fem år sedan då jag läste romanen i Thomas Warburtons översättning var lika monumental som romanen själv…” Läs mer

Jenny Nordberg: De förklädda flickorna i Kabul
Fickor av motstånd mot rigitt könssystem

”‘Ja. Jag är en av dem.’ Journalisten Jenny Nordberg har genast lagt märke till den unga kvinnan i det lilla förrådsutrymme dit matställets kvinnliga kunder är hänvisade. Hon i den konservativa sjalen som inte viker med blicken utan till och med inleder ett samtal. Nordberg berättar att hon skriver om…” Läs mer

Jay Asher: Tretton skäl varför
Det som inte kan göras ogjort

”Sju kassettband; sidorna numrerade från ett till tretton. Sju kassettband från en flicka som tagit livet av sig. Tretton skäl till varför hon gjorde det. En dag står ett paket framför Clay Jensens dörr när han kommer hem från skolan. I det ligger de sju kassettbanden som visar sig innehålla Hannah Bakers röst, en flicka som bara någon vecka…” Läs mer

Aldous Huxley: Du sköna nya värld
Förtrycket i välfärd och lycka

”Tydligen pågår det någon form av tävling mellan George Orwell och Aldous Huxley, och den är numera avgjord till Huxleys fördel. I alla fall om man får tro Göran Rosenberg, som skrivit förordet till den här upplagan av Du sköna nya värld. ‘Ingen enskild makt kan längre centralisera informationsflödet, kontrollera’…” Läs mer

Anna Politkovskaja: Sanningen – inget annat
På plats i hotfullt Ryssland

”Varje år dödas enligt International Press Institute omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Bland de mest namnkunniga finns den ryska journalisten Anna Politkovskaja, vars skarpa journalistik har funnits tillgänglig på svenska i närmare ett decennium – senast aktuell med artikelsamlingen…” Läs mer

Alice Walker: Purpurfärgen
Systerskap i botten av näringskedjan

”Alice Walkers Purpurfärgen är en sådan där roman, en modern klassiker, som jag länge tänkt att jag borde läsa, men samtidigt dragit mig lite för att plocka upp. Den verkade så väldigt mörk och eländig. Så kom den här vackra nyutgåvan, och det kändes som dags att ta tjuren vid hornen – och bli positivt överraskad. Visst är…” Läs mer

Yan Lianke: Explosionskrönika
King Kong Blues

”Sprängrifte är en liten by mitt ute i ingenstans på den kinesiska landsbygden. Eller rättare sagt, det var det; nu är det ju 2000-tal och byn har växt till en jättestad med skyskrapor, flygplatser, internationella investerare, och nog med pengar att anställa en framstående författare som Yan Lianke att skriva stadens historia…” Läs mer

J K Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Idén är styrkan

”Det tar mig litet drygt 100 sidor innan jag kommer in i boken. Innan dess reagerar jag mest på berättarspråkets klumpighet och hur krystad den fantasivärld Rowling bygger upp känns. Inte förrän jag läst drygt hundra sidor hittar jag någon känsla, ett flyt, kanske är det också någonstans där Rowling…” Läs mer

Jeanette Walls: Glasborgen
En terapeuts önskedröm

”En självbiografi av en amerikansk skvallerkrönikör. Det vore inte konstigt om man förväntade sig en uppväxt med terapi från fjorton års ålder, problem i form av trauman kring vilken klänning man skulle ha på avslutningsbalen och möjligtvis en frånvarande mamma på Thanksgiving. Och så fel man kan ha. Jeanette Walls…” Läs mer

Ray Bradbury: Fahrenheit 451
Verkligheten efterapar dikten

”Det är lätt att överanalysera gamla historier och älta om innehållet och budskapet i dem. I all oändlighet, om nödvändigt. Den Heliga Skriften är väl det bästa exemplet på detta. Samma sak gäller mycket av all science fiction som skrivits och föregångaren för denna genre, Jules Verne, är inget undantag. Man kan…” Läs mer

Alison Bechdel: Husfrid
Levande charader

”Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att hon är lesbisk. Hon vet inte…” Läs mer

John Green: Var är Alaska?
Före och efter

”Alaska är tjejen vars hippieföräldrar låtit henne välja sitt eget namn. Tjejen som, fyra år gammal, pekar på jordgloben, på Alaska, för att hon redan då är ute efter något som är stort och långt bort. Alaska är livlig och nyckfull, inte alltid så lätt att ha att göra med, och … alldeles, alldeles underbar. Det tycker i alla fall Miles Halter. Han möter…” Läs mer

E L James: Femtio nyanser av honom
Som Gessle med ögonbindel

”När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, ‘jo, jag gillade den’, hihihi… Av ryktet att döma väntade jag mig till en början…” Läs mer

Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse
Oförglömlig läsning

”De flesta har nog hört talas om Tjänarinnans berättelse vid det här laget. Andra säsongen av tv-serien är på gång, och boken hade varit populär långt innan dess. Den publicerades först 1985, och kan väl sägas ha fått en renässans i och med tv-serien. Den utgåva jag läst, som publicerades förra året, har seriens ledstjärna Elisabeth…” Läs mer

Dave Pelzer: Pojken som kallades Det
Misshandlande läsning

”Dave Pelzer växer på sjuttiotalet upp i en familj i USA som på alla punkter realiserar den amerikanska drömtillvaron för ett barn. Pappan är brandman och mamman husligheten själv. Hon älskar att laga fantastiska middagar, hon ser till att familjens julgran alltid är den vackraste och de åker på underbara semestrar tillsammans…” Läs mer

Suzanne Collins: Hungerspelen
Beroendeframkallande var ordet, sa Bull

”Mängder av upplagor, omslag prydda av rekommendationer av författare som Stephen King och Stephenie Meyer och naturligtvis redan en filmatisering i faggorna. Suzanne Collins Hungerspelstrilogi har i snabb takt erövrat världen, och på svenska finns lämpligt nog alla tre delarna i pocket lagom till sommarlovet…” Läs mer

Harper Lee: Dödssynden
Illasinnade rykten i småstad

”En klassiker värd att läsa. Ja, det omdömet ges ofta till Harper Lees roman som gavs ut 1960. Årtionden hann rinna genom mina fingrar innan jag faktiskt läste den, tack vare en kortlivad bokcirkel som fanns på min arbetsplats. Handlingen utspelar sig på 1930-talet i den amerikanska södern. Berättarjaget Scout är…” Läs mer

George Orwell: 1984
Övervakningssamhällets urmoder Storebror

”Få romaner är så svåra att komma undan som George Orwells 1984. Referenserna sträcker sig långt utanför den vanliga litterära sfären. Bland mycket annat skyller högerdebattörer Lars Ohly för ‘nyspråk’; vänsterdebattörer gör detsamma med Alliansens privatiseringsretorik; egyptiska oppositionella i…” Läs mer

Art Spiegelman: Maus
En bättre råttfälla

”Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan. Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började komma ut…” Läs mer

Maurice Sendak: Till vildingarnas land
Borta vilt men hemma bäst?

”Jag gillade aldrig Maurice Sendaks redan då klassikerförklarade Till vildingarna land som barn, vad jag minns. Jag har en vagt obehaglig känsla av det dova, det irrationella och läskiga. Jag var möjligen ett lite ängsligt, för att inte säga mesigt barn. Men jag tyckte mycket om…” Läs mer

J R R Tolkien: Härskarringen
Härskarringen

”Sagan om ringen är den första delen av trilogin om härskarringen. Här tar äventyret sin början. De tre delarna i trilogin kan knappast kallas fristående och slutet på Sagan om ringen såväl som Sagan om de två tornen är inte långt ifrån att kunna kallas en klassisk ‘cliffhanger’. Trilogin är ju egentligen skriven som en bok…” Läs mer

Similar Posts:

• Förbudslistor och läslistor
• Det olämpliga och det nödvändiga
• USA:s mest förbjudna bok?