Så småningom blev min mamma i likhet med Gerda Höjer (1893-1974) – föremålet för biografin Syster Gerda: sjuksköterskan, fackföreningsledaren och politikern Gerda Höjer – röntgensköterska. Fast Gerda lämnade sin plats efter femton års tjänstgöring för att 1933 i stället börja arbeta för Svensk Sjuksköterskeförenings räkning.

Trots att hon även lyckades klämma in en rad andra uppdrag, som att representera Folkpartiet i andra kammaren, sitta i styrelsen för TCO med flera styrelser samt vara president för International Council of Nurses kom hon yrkeslivet igenom att gå under den något klämkäcka benämningen ”syster Gerda”.

Faktum är att Gerda Höjer på sin tid var något av en kändis. Framför allt lönestriden 1950-51 gjorde henne till ett bekant ansikte. Eftersom offentligt anställda tjänstemän inte hade strejkrätt (infördes först 1965), tog man till den enda stridsåtgärd man kunde begagna sig av, nämligen massuppsägningsvapnet. Rikets höga herrar fick stora skälvan och riksdagsledamöterna inkallades knorrande från sommarledigheten för att avgöra om uppsägningarna var att betrakta som samhällsfarliga.

Märkligt nog är Gerda Höjer idag i stort sett bortglömd. Inte heller finns så värst mycket nedpräntat om henne. Något som Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet, velat råda bot på. Författaren slår fast att hon framförallt vill belysa Gerda Höjer i en samhällelig kontext. Inte minst understryker det rika bildmaterialet denna strävan.

Svensk Sjuksköterskeförening (SSF) grundades 1910. Den verkade för att utbildningen skulle förlängas och förbättras samt erbjöd även påbyggnadskurser. Till en början befattade man sig inte med fackliga frågor, vilket kritiserades alltmer högljutt av medlemmarna. De ville kort och gott ha mer i lönekuverten och drägligare arbetsvillkor. Då riksdagen 1919 fattade beslut om åtta timmars arbetsdag, inklusive lördag, undantogs bland andra sjuksköterskorna. Först mot slutet av 1940-talet kom arbetstidsbegränsningen att i praktiken gälla även dem. Fast det skulle dröja ända till 1970 innan lagstiftningen hann ikapp.

1933 ombildades SSF till en regelrätt fackförening, som fokuserade på lön, pension och semester. Gerda anställdes av facket på heltid. Först som avlönad sekreterare för att sedan, 1945, överta ordförandeklubban. Hennes hjärtefrågor var mäns och kvinnors lika möjligheter på arbetsmarknaden samt lika lön för lika arbete.

Folkhemmet var under uppbyggnad och reformerna kom slag i slag. 1945 fick man till exempel inte längre sparka kvinnor som gifte sig eller väntade barn. Från och med 1946 påverkade inte könet pensionens storlek.

Enligt författaren finns det flera anledningar till att Höjer blivit så bortglömd. Dels att hon var sjuksköterska, en yrkeskategori som inte sågs som en del i kvinnokampen. Till råga på allt var hon Folkpartist och därför inte delaktig i folkhemmets tillväxt på samma sätt som de socialdemokratiska kvinnorna, som också blivit mer uppmärksammade i historieskrivningen.

Privatpersonen Gerda är svår att komma in på livet. Det sägs att hon var reserverad, men trivdes gott i det offentliga rummet. Boken ger nästan uteslutande bilden av den effektiva yrkeskvinnan. Att Götlind gjort ett hästjobb inser man när man ser den minst sagt digra källförteckningen. Ändå tänker jag att då det är omkring femtio år sedan hon gick ur tiden torde det finnas släktingar och yngre kollegor som kunde ha bidragit till en mer livfull personteckning.

Anna Götlind bjuder på en klar och strukturerad redogörelse för sjuksköterskeyrket – från kall till profession. En process i vilken Gerda Höjer utan tvekan spelade en väsentlig roll. Boken förtjänar att få många läsare. Varför inte införa den som obligatorisk läsning på sjuksköterskeutbildningen till att börja med?

Slutligen ska Anna Götlind ha en eloge för att hon lyft fram Gerda Höjer ur skuggorna. Kanske är det fler än jag som tänker att vi skulle behöva en kämpe av Gerda Höjers kaliber idag. Hon är inte minst aktuell i och med läget på barnmorskefronten, med hot om massuppsägningar.

Similar Posts:

• Det motsägelsefulla livet
• Kvinnoliv vs. författarliv
• 250 år av kvinnoliv
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Klädd i minnen

Därför är indelad i tre avsnitt. Den första delen är tillägnad hennes mormor och här pendlar dikterna mellan ömsint kärlek och skildring av en hård vardagsverklighet på landsbygden med arbete och drömmar som går i kras till beskrivningar av det egna tunga och lågavlönade arbetet i vården, solidariteten med andra kvinnor och systrar. Andra avsnittet tillägnas en kusin. Det är även här den lilla världen som skildras. En bybutik dras in eftersom den inte anses ekonomiskt inkomstbringande, bostadsområden rivs för att kontoriseras. Detta är en diktsamling som ger röst åt bönderna, byborna och de lågavlönade kvinnorna i vården. Röster som står i bjärt kontrast till profiterande multinationella företag och ett allt kallare samhällsklimat. Det avslutande avsnittet i Därför proklamerar ett slags syfte: ”Därför att intet skapat får förnekas / måste också vi, den gråa massans / vardagsmänniskor höja våra röster.” Därför är ett argt manifest som gör anspråk på upprättelse och sanning. En mäktig diktsamling som ger röst åt människor som fått nog.

Väntrum är en diktsamling som tar avstamp i konkret och kroppslig kvinnoverklighet. Det handlar om menstruation och sexualitet och här finns en befriande ärlighet där saker och ting skrivs rakt ut. Den klibbiga känslan av mensblod, smärta, könshår, sexualitet, en livmoderoperation med rondskålar och pisspåsar. Solidariteten med andra kvinnor konkretiseras via dessa kroppsliga erfarenheter. Det är också i mötet med vården vi kokas ner och blir mänskliga och börjar ställa frågor kring liv och död. I diktsamlingens andra avsnitt skildras ögonblick av ett diktjag som tycks se verkligheten med nya ögon och som ”dricker vårens styrka.” I det avslutande avsnittet, Som att längta hem, återfinner jag ett diktjag som sjunger kampsånger och höjer näven i protest mot samhälleliga orättvisor, men som också rannsakar sig själv och sina trygghetsdrömmar som baserats på materiella ting. Från ett väntrum på sjukhuset vidgas dikten ut mot ett väntrum i världen där människovärde står i fokus. Längtan efter andra värden. Därför och Väntrum är diktsamlingar som tar plats och sjunger nygamla sånger om solidaritet och människovärde och som jag rekommenderar varmt.

Similar Posts:

• Att förvalta i förtvivlan
• Seriös dansk skalle
• Utanför och innanför
• Havets visa
• Lugnet efter stormen

Lena Anderssons nya roman, Sveas son, har underrubriken ”En berättelse om Folkhemmet” och som alltid med Andersson är det på många sätt en idéroman det handlar om. En undersökning av det där begreppet eller tidsperioden. Folkhemmet.

Huvudpersonen Ragnar Johansson föds av mor Svea det symboltyngda året 1932, då Socialdemokraterna tog makten för att sedan behålla den i obrutna 44 år. Folkhemsbygget och Ragnar är med andra ord lika gamla.

Är de till och med ett och detsamma? Kanske. Kanske inte. Om Ragnar är Folkhemmet så är han nog mera Folkhemmet som det blev än Folkhemmet som ideal. Ragnar är vanlig, och han sätter en ära i att vara vanlig. Av Folkhemsdrömmen om att vem som helst ska kunna bli vad som helst märks inte mycket. Föräldrarnas fattigbondska blygsamhet präglar också Ragnar, som annars tar avstånd från allt hembakt, gammeldags och irrationellt. Begåvningen för trä, form och möbelsnickeri omvandlar han opretentiöst till att bli träslöjdslärare i förorten.

Det enda område där det för honom framstår som okej att utmärka sig är idrottens. Därför satsar han också allt han kan på dotterns skidkarriär, och tappar närmast livsgnistan när hon väljer bort den för akademiska studier. Han har inget annat att kanalisera några ambitioner på, inget annat sätt att uttrycka kärlek än genom att få till den perfekta vallan.

Där någonstans slår det mig att också Lena Andersson hade en skidkarriär som ung, och tydligen var hennes pappa just slöjdlärare. Så kanske är det inte enbart en idéroman ändå. Alldeles oavsett får karaktärerna liv genom att man träffat dem så många gånger i verkliga livet. Inte minst generationsskillnaderna, hur svårt Svea, Ragnar och dottern Elsa har att förstå varandra, eftersom livsvillkor, ideal och tankesätt förändrats så drastiskt under deras respektive livstid, är också drabbande gestaltat.

Sveas son är en roman man behöver vrida och vända på. Gärna tillsammans med andra – jag skulle tro att det här vore en alldeles utmärkt bokcirkelbok för alla som har en eller annan erfarenhet av Folkhemsperioden. Om det sen är som verklighet eller som retorisk modell.

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Hopplöshetens historia
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Oskyldig tills motsatsen bevisats
• Ångest, självförakt och relationsproblematik

Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.

Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.

Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.

Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.

Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.

Similar Posts:

• Vad felas dig?
• Samhällets flykt
• Rörande konstnärskap
• Hur gör dom?
• De vi alltid var?

Språk- och stilmässigt är det ojämnt. Ibland liknar det mer minnesanteckningar, mer intressanta för författaren än för mig som läsare. Många avsnitt slutar abrupt med ”Jag tyckte han var attraktiv” eller ”Vi prenumererade på veckotidningarna Vi och Folket i Bild. Men också på hemmafrutidningen Året Runt”. Skaver ännu mer gör det i de få raderna om hur vännen Magnus gillade killar som såg lite farliga ut: ”Ibland var de också farliga. Han var med om att bli slagen och om att få hemmet sönderslaget. Till slut blev han också brutalt mördad. Men det var långt senare än den tid jag berättar här”. Och visst är Nilsson tydlig med att koncentrera sig på en specifik tidsperiod. Men då står stycken som dessa också ut på fel sätt. Det är som att Nilsson ofta väjer för just det våldsamma och problematiska.

Även här blir boken ojämn. Å ena sidan lyfts inte blicken från det privata. Nilsson ”märker inte” homofobiska attityder och blickar i de sammanhang han själv befinner sig i. För honom handlar ”homolivet” mer om det sociala än om något politiskt. Han ser också de erotiska, ofta anonyma, träffarna med män och umgängeslivet med andra homosexuella som två skilda världar. Samtidigt finns här många iakttagelser som jag känner igen mig i, som säger något större om erfarenheten av att vara homosexuell. Detta att lära sig att ens sexualitet är något som bör döljas. Att bli bra på att dölja, att vara tyst och arbeta upp en känslighet för vad omgivningen uppfattar och förväntar sig. Att lära sig de subtila tecknen från andra homosexuella män. Och samtidigt få höra andra skrattande säga: ”Vi visste!” Som att döljandet var förgäves, att man inte gjorde det tillräckligt bra eller att ens homosexualitet helt enkelt var ”för uppenbar”.

Det är också en intressant skildring av folkhemmet, en tid som gav förutsättningarna till att faktiskt leva ett liv som homosexuell och att göra klassresor. Mötena män emellan sker i det alltmer urbana rummet. Arne har möjlighet att studera på universitetet. Han intresserar sig för estetik och formar en identitet kring klädsel, arkitektur och musik. Långa stycken i boken kan handla just om hur personerna i hans vänskapskrets klär sig. De avsnitten är också ofta mer detaljrika än de om ”erotiska möten”. Samtidigt är klasstillhörigheten lika mycket en del av dubbellivet som sexualiteten. Även här handlar mycket om tystnad, och Arne ägnar mycket tid åt att fundera på hur han uppfattas. Hur döljer han bäst sin arbetarbakgrund i sina nya sammanhang? Och hur skulle familjen se på hans medelklasslivsstil?

Trots sin ojämnhet knyter Bög i folkhemmet samman livet som homosexuell och klassresenär och ger en inblick i tiden precis innan den svenska gayrörelsen vuxit sig stark, och innan AIDS-krisen bröt ut. Jag hittar många beröringspunkter med mitt eget liv, och känner efter läsningen att jag förstår några av mina egna erfarenheter bättre. Samtidigt finns partier där Nilsson bara skrapar på ytan, antydningar om något mer brännande och fler perspektiv som väntar på att berättas.

Similar Posts:

• Verkligare än Göran Hägglund?
• Sanningen bakom masken
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Homohistoria med skygglappar
• En sanningssägande posör

Ja, nya tider stundar i tredje delen av Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Hemmafrun, som haft en så bärande ställning i 40- och 50-talets folkhem, ifrågasätts. Är hon kvinnoförtrycket personifierad? Den tärande när allt fler kvinnor behövs på arbetsmarknaden?

Hon kommer så i kläm, Maj. Ja, Tomas också. Nog framstår det som könsrollernas tragedi, den där strikta arbetsuppdelningen. Den som gör att de knappt ens har det gemensamma livet gemensamt. Tomas kämpar med familjens försörjning, med släktens och bekantskapskretsens förväntningar på honom som drivande entreprenör snarare än anställd och så förstås med sin ångest och alkoholism. Maj står ensam och ouppskattad med sin städning och bakning. Vågar inte ens fråga om lägenheten är betald eller inte.

Och så är det ju barnen, omsorgen Maj har så svårt att uttrycka annat än i förmaningar om fönsterputsning och fläckborttagning. Barnen som har allt, som inte ens kan fatta hur torftigt Maj själv hade det när hon växte upp. Barnen som, precis som Tomas och hans stora släkt, tar hennes eviga markservice för given.

Det är oerhört sorgligt, men också ganska fint. Tillfredställelsen i det lilla. Sammanhållningen som ändå uttrycks när släkten mobiliserar kring den av dem som förlorat sin hustru, kommer med mat och en stunds sällskap. Eller hjälps åt att passa en dement make, så hustrun kan få gå på kafferep någon enda gång. (Jo, det är ju fruarna som bär upp den där sammanhållningen.) Omtanke genom köttbullar och rena lakan. Sådant är faktiskt också viktigt.

Det är förstås en del av förtjänsten med Sandbergs trilogi, det där synliggörandet. Att skriva livet, det vanliga, vardagliga, med sina upp- och nedgångar. Krämporna, konflikterna, men också glädjeämnena, de där stunderna när alltsammans verkat meningsfullt. Värt.

I Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris har Kristina Sandberg funnit en kongenial ton för att gestalta det där livet. Oron, omsorgen, hantverkets glädje och eftertankens kranka blekhet. Är det verkligen dags att lämna Maj och hennes familj nu? Jag vill faktiskt inte. Är sista ordet verkligen sagt?

Kanske, kanske inte. Nog finns här en öppning att berätta vidare? Trilogin börjar med ett ”Och” och slutar på sätt och vis likadant. Livet pågår.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Fast i folkhemmet?
• Löjligt lycklig läsning
• Magiskt om musik och människor

Att förstå sin släkt och det moderna samhällets framväxt genom sin släkt – vardagliga saker som familjebildning och försörjning, hur radikalt tillgången till materiella och immateriella saker förändrats: prylar, hälsa, utbildning – är att få en mäktig känsla av sammanhang. Jag föreställer mig att det är just den där känslan av sammanhang som Gustav Fridolin har drabbats av och vill förmedla vidare när han skriver en biografisk roman om sin morfar och namne, Gustav Fridolin.

I nedslag efter nedslag i det senaste århundradet möter vi Fridolin den äldre, från 1931 när han nyss fyllda nio år blir hotad på hemväg från skolan av större och mer välbeställda ungar som stört sig på att han löst tal på tavlan de själva inte kan, fram till att hans död 2009.

Morfar var inte mycket för att resa. Ändå föddes han i ett land och dog i ett annat. Det Göinge som var hans barndoms gick att finna i ett av Europas fattigaste länder. Det Göinge han gav mig att växa upp i var del av ett av världens rikaste. Men när jag försökte tacka honom sa han bara att han inte gjort mer än någon annan.

Morfar skrev inga memoarer är på många sätt en roman om en folkhemshjälte, en sorts nordskånsk variant av den amerikanska drömmen. (I flera recensioner av boken liknas Fridolins sätt att skriva också vid Barack Obamas.) Ännu mer är den förstås just berättelsen om en resa. En klassresa.

Nej, morfar Fridolin är inte (precis som mina egna släktingar, precis som de allra flestas släktingar) typen som skriver memoarer. Han växer upp i ett trång och fattigt, men kärleksfullt hem, som oäkta sonson till det par som tagit honom in som sin medan den biologiske fadern slunkit iväg till Amerika. När han blir liggande sjuk och mor/farmor slitit hårt för att tjäna extra och kunna ta honom till läkare blir doktorns bedömning av den hjärtsjukdom som till slut blir Gustavs död: ”Barnet känt på bygden som oäkting. Därför sannolikt engelska sjukan. Ytterligare undersökning ej av nöden.”

Min fars berättelser om läkarvård kring 1900-talets mitt har precis samma sensmoral: ”Det är skillnad på folk och folk.” För mig är det lika omöjligt att inte dra politiska slutsatser av de där historierna som jag förmodar att det är för Gustav Fridolin den yngre. Ändå vill han inte göra Morfar skrev inga memoarer till en politisk bok, och det kan ibland bli lite problematiskt.

Om en politiker skriver en bok, också om han kallar den roman, så är det svårt att inte tolka den politiskt. Det behöver man inte läsa många recensioner för att inse. Man kan också läsa Torbjörn Forlids och Anders Ohlssons nya bok Statsministerns sommarläsning. Om litteratur, politik och bildning. Där läser författarna flera politikers biografier och romaner och tolkar bland annat folkhemsskildringen i Morfar skrev inga memoarer som en lojalitetsförklaring från Miljöpartiets språkrör till samarbetet med Socialdemokraterna.

Fullt så konkret vet jag inte om man behöver tolka romanen. Min invändning är snarare att Fridolin är vassare när han skriver öppet politiskt och jag hade gärna läst en bok om de båda Fridolin där också den yngre varit mer synlig. Här skriver han om sig själv som barn som en bifigur, i tredje person och från morfaderns synvinkel ofta bara omnämnd som ”pågen”. Det blir, precis som romanstämpeln och den konventionella formen, ett lite konstlat sätt att distansera sig. Jag hade hellre läst Fridolin den yngres slutsatser och funderingar öppet redovisade, mer i stil med det Göran Rosenberg gör i boken om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Den invändningen till trots är det en läsvärd bok om en beundransvärd, vanlig man och om ett Sverige som genomgått så oerhört stora förändringar bara under denna enda livstid. I förordet är det läraren Fridolin som börjar berätta om morfar för sina elever för att ge något levande, något annorlunda än den makthavarnas och de stora linjernas historia som de har svårt att ta till sig. Där ligger nog också den verkliga sprängkraften, i att skriva en mer demokratisk historia för ett mer demokratiskt land.

Similar Posts:

• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Solidaritet och kärlek river murarna
• Bortskämda – eller blåsta?
• Ådalen -31 för mellanåldern
• Sveriges upplysta despot

Journalisten och författaren Thomas Kanger har inte bara skildrat samhällets vanvård av utsatta barn i flera tevedokumentärer. I och med dem har han också bidragit till att de drabbade fått den där ersättningen, men kanske framför allt till att de äntligen blivit erkända och hörda. I Stulen barndom frågar han sig bland annat hur det kunde ta så lång tid innan någon var beredd att lyssna.

Stulen barndom är full av dessa röster, av berättelser om övergrepp, godtycke och döva öron. Det som hänt de här barnen är ofta svårt att berätta om. När de ändå lyckas med det får de oftast bara ovett eller likgiltighet till svar. Deras anklagelser mot fosterföräldrar eller vårdare utreds inte. Långt senare blir det ett Moment 22 i arbetet med ersättningsansökningarna: institutionerna har ju sällan dokumenterat sina egna övergrepp.

När Kanger sätter in barnhemmens vanvård i historiska sammanhang betonar han det socialdemokratiska välfärdssamhället (fast liknande övergrepp finns i mängder av stater, oavsett politisk färg). Kontrasten är slående: medan ”vanliga” barn steg för steg får bättre skydd mot aga, barnarbete, ekonomisk och social utsatthet, lever barnhemsbarnen i en tragisk eftersläpning och skyddslöshet. Långt efter att barnarbete, ”uppfostrande” misshandel och andra fysiska bestraffningar formellt förbjudits hör de till rutin på många av de institutioner som är till för att hjälpa barnen.

I andra sammanhang är övergreppen inte alls sanktionerade, men de ansvarigas ovilja att lyssna, följa upp och helt enkelt hålla koll på sina skyddslingar gör dem kanske till och med mer utsatta än de varit innan de hamnade i det Kanger kallar ”samhällets vård och våld”. Risken att utnyttjas sexuellt snarare ökade än minskade på hemmen, konstaterar han.

Jag fastnar särskilt för det där med uppföljning – man tänker sig ju att sådant ska höra till det byråkratiska samhället styrkor – men det verkar i princip icke förekommande att någon frågat sig: ”Hjälper vi alls de här barnen?” Av de före detta omhändertagna som talat eller skrivit till Kanger råder delade meningar; det var kanske trots allt bättre än att vara kvar hemma.

Den statistik författaren tar fram är dyster: Många av de omhändertagna barnen är andra eller tredje generationens omhändertagna. Hälften har fått egna barn omhändertagna. Många dör unga.

Kanske hade de gjort det även utan samhällets inblandning. Kanske i ännu högre grad. Men den vuxenvärld som skulle skydda skadade dem, det går inte att komma ifrån. Låste in dem och utelämnade dem till pedofiler och sadister. Behandlade dem ytterst fördomsfullt – efter en stor kartläggning av ”tattare” ökade dessas överrepresentation bland de omhändertagna barnen drastiskt. Det krävs inget långt minne för att koppla det till romsk upprördhet över Skånepolisens klumpiga register.

Kanger har ytterligare en käpphäst, ett reportage som inte fått samma genomslag som de om barnhusbarnen fick. Det handlar om förståndshandikappade som tycks ha svultit ihjäl under andra världskriget på Vipeholms sinnessjukhus i Lund. Svultits ihjäl. Inflytelserika personer som var inblandade i den här hanteringen av människor har lagt locket på, menar författaren. Längre tillbaka i tiden än så, att det fortfarande finns människor i livet med intresse av att göra det, ligger de här händelserna alltså inte.

Similar Posts:

• Stark deckardebut med mersmak
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• Jag tänker på Reijo
• Det är viktigt att lyda lagen – förutom när den är dålig
• Långsiktigt hållbar hållbarhet

De kvinnliga nazistsympatisörer som var författare gjorde till sin uppgift att förmedla den nazistiska ideologin till läsarna, de presumtiva anhängarna, vilka i detta fall huvudsakligen utgjordes av kvinnor. Det är om dessa författare och deras texter som denna studie handlar.

När den nazistiska rörelsen växte fram under 20- och 30-talet var den en närmast totalt manlig rörelse. Man hyllade manliga hjältar och manliga ideal. Ledarna bestod uteslutande av män, och kvinnor deltog sällan i offentliga sammanhang. Historikern Heléne Lööw, som Bibi Jonsson hänvisar till i Bruna pennor, menar att ett av nazismens grundläggande drag är just att hävda mannens överordnade ställning gentemot kvinnan. Ändå anslöt sig kvinnor, naturligtvis i Tyskland men också i viss utsträckning i Sverige, till denna rörelse och arbetade för att driva dess politik – en politik som alltså vilade på grunden att kvinnan inte är mannens jämlike. Detta var kvinnor som propagerade för att kvinnor som grupp skulle befrias från det politiska livet och istället helhjärtat tjäna sitt land inom de tre områdena Kirche, Kinder, Küche (Kyrka, Barn, Hushåll).

Varför anslöt sig kvinnor till en tydligt antifeministisk ideologi? Vad var det som lockade i den konservativa synen på kvinnans roll i samhället? Det är några av frågorna som drivit litteraturprofessor Bibi Jonsson att analysera samtida litteratur, det vill säga litteratur utgiven under 20- och 30-talet, skriven av svenska kvinnliga författare. Utifrån viljan att ta reda på om det under den här tiden fanns någon kvinnlig nazistisk litteratur i Sverige, analyserar hon så väl politiska pamfletter som skönlitteratur, och så väl barn- som vuxenböcker. Även om fokus ligger på författare som haft en tillhörighet i eller uttalad sympati för nazistiska organisationer, så ingår även verk där författaren inte haft uttalade nazistsympatier, men där litteraturen ändå kan läsas som färgade av nazistiskt idéinnehåll.

Formmässigt förenas mycket av den nazistiska litteraturen i studien genom att ligga mycket nära eller inom melodramens gränser, med dess dramatiska händelseutveckling och starka stilistik avsedd att påverka läsaren känslomässigt. En komponent som ger litteraturen sin nazistiska tendens spårar Jonsson i hur rastemat behandlas. Att litteratur från den här tiden har rasstereotypa karaktärsskildringar, eller schablonmässiga beskrivningar av judar eller romer, är i sig inte nog för att den ska kunna kategoriseras som nazistisk. Men den nazistiska litteraturen bar nästan alltid på detta rastema. Andra komponenter, som i sig själva inte kan definieras som nazistiska men som ingick i den nazistiska litteraturens konstruktion, är, menar Jonsson, särartshävdande och moderskult.

Jonsson ger i sin studie en gedigen redogörelse för den nazistiska rörelsen i trettiotalets Sverige, hur den kommer till uttryck både som utopi och som reell politisk agenda. Likaså kartlägger hon olika nazistiska nätverk, publikationer, skribenter och kritiker, samt förklarar det nazistiska idéinnehållet och dess relation till det svenska folkhemsbygget. Det är för mig, som inte tidigare hittat en ingång till nazismens historia, inledningsvis fruktansvärt fängslande. Redogörelsen ger mig sammanhang, aha-upplevelser och får mig att ställa nya frågor. Jonsson använder Alma Hedins dagboksanteckningar från sina många besök i Tyskland, tillsammans med sin bror Sven Hedin, som en slags röd tråd genom texten. Det fungerar väldigt bra. Men när analysdelen tar sin början blir jag tyvärr en smula vilsen.

Totalt ingår 35 titlar i studien. Ett stort antal olika skribenter står bakom dessa. Det är här jag får problem. När Jonsson presenterar sin analys gör hon det uppdelat dels efter olika författarskap, dels efter olika teman. Det gör att allt vävs samman – i texten kastas vi mellan jämförelser av karaktärsskildringar i en författares olika verk, mellan olika teman, mellan texten i sig, hur den mottogs av samtida recensenter och hur den relaterar till andra författares verk. Jag tappar snart fotfästet och minns inte längre kronologin eller vem som nu var vem av alla de namn som det hänvisas till. Dispositionen av analysen är det som brister i den här studien, vilket jag också misstänker är anledningen till att jag upplever den som väldigt ‘framtung’ – jag har helt enkelt mer glädje av den teoretiska genomgången inledningsvis än av själva analysen avslutningsvis.

Detta till trots är det en bok som uppmärksammar kvinnornas del i att sprida de nazistiska idéerna, och som därmed tillför ett annars relativt outforskat perspektiv. Riktigt intressant är Jonssons avslutning i vilken hon presenterar en alternativ läsning av den kanske mest namnkunniga svenska nazistiska författarinnan, Annie Åkerhielm, där tendensen i en av hennes mest lästa romaner kan tolkas som kvinnoemancipatorisk snarare än traditionellt antifeministisk.

Att kvinnor engagerade sig i den nazistiska rörelsen framstår även efter analysen som paradoxalt. Ja, Jonsson hävdar rent av att det inom nazismen inte gavs någon plats för kvinnor. I skönlitteratur och pamfletter hyllas kvinnan för sin moderlighet, men hon ges alltid en biroll på mannens väg mot den sanna nazistiska övertygelsen eller livsvalet. Kvinnan förstås som i första hand potentiell mor, som en funktion av sitt kön, och i andra hand som en representant för den ariska rasen. Hon är sitt kön före sin ras. Jonsson avslutar genom att kommentera detta:

En nazistisk kvinna skulle enligt detta resonemang vara i högre grad kvinna än nazist. Med denna logik skulle det överhuvudtaget inte finnas någon nazistisk kvinna. Som jag förmodade inledningsvis ger inte heller nazismen utrymme för någon sådan: en nazistisk kvinna har inte något existensberättigande och heller ingen existensform.

Och ändå verkade de lojalt i de nazistiska leden, dessa kvinnor utan existensberättigande bland sina egna. Nog är det intressant!

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Lärdomar från avgrundens kant
• Salongskvinnor i skuggan

Maj vill inte ha barnet och vet inte hur man ska vara som mamma (om det nu finns någon mall), dessutom måste hon hantera Tomas alkoholism, svärmodern som inte kan acceptera henne, oron och rädslan över mamman som ligger sjuk i TBC och så är det frågor som hur man egentligen anordnar stora middagsbjudningar? Maj som är van att trängas i en liten lägenhet och bara har sett sin mamma springa iväg och jobba på andras middagsbjudningar.

Att föda ett barn slutar med Tomas kris, som Maj försöker parera, Sörja för de sina fortsätter i Tomas kris och Maj lämnas utanför. Det är en tydlig illustration av kvinnan ständigt i bakgrunden och Maj som tvingas anpassa sig till ett nytt liv. Det här är en berättelse som berättas alltför sällan.

I Sörja för de sina rusar tiden fram och det vi ser är det moderna samhället och det svenska folkhemmet växa fram. Maj som ser en stolthet i att ha ett rent och städat hem blir chockad och sårad när hennes väninna Vera säger till henne att ”storstädning har blivit omodernt”. Vem är hon om inte den som alltid sopar upp sanden på golvet, vädrar lägenheten och torkar ventiler?

Maj och Tomas får ett till barn och Maj börjar vänja sig vid tanken på att vara mamma. Hon tar sitt ansvar. Hon vill ju så väl. När Tomas dricker är det inte hans hälsa eller sina känslor hon tänker på främst. Det är barnens väl. Hon är noga med hur barnen uppfostras. Och det där med att amma exakt var fjärde timme, är det verkligen så noga när barnet skriker? I allt Maj tar sig för lyser Per Albin Hanssons folkhemspolitik igenom.

Är det meningen att det ska vara så hårt? Kan man skriva fram en annan mamma? Som ligger kvar, som sjunger, som tänker att det mesta ordnar sig om det får ta den tid det kräver. Med avvänjning och nattrutiner. Med bråkigt trots och stark vilja. Med blyghet och känslor som bubblar upp och är svåra att bära. Vill inte Maj Anita det bästa i världen? Vet hon? Är tanken ens hennes egen? Det måste gå rätt till. Och ta sig bra ut. Ja, se snyggt ut.

Kristina Sandberg skriver tät prosa med psykologisk skärpa. Jag tvingas läsa långsamt. Orden fastnar i mig när jag läser och Maj kommer nära, väldigt nära. Läsaren har hela tiden en inblick i Majs huvud. Det är hela tiden hennes tankar och hennes oro för vad andra ska tycka. Dialog är ovanligt i båda romanerna, men det pågår ett ständigt inre mumlande i långa meningar och ett flöde av text.

Ibland kastas vi ut ur Majs tankar in i berättarens (den implicita författarens) reflektioner, nutidens reflektioner på dåtidens samhälle och ibland berättarens sätt att ursäkta Maj. Jag gillar dessa reflektioner över den historieskrivning vi är med och bidrar till, och ser fram emot att följa Maj längre fram i tiden.

Similar Posts:

• Köttbullar är också omtanke
• Intervju med Kristina Sandberg – ett samtal om hemmafruar, matlagning, skrivande och feminism
• Bli med barn och bli gift
• Drömmar i folkhemmet
• Askungesagans sista akt